Magkatarr, studio i vardagsrummet och vad som händer nu

Jag har inte bloggat mycket senaste året, och inte har jag haft särskilt många spelningar heller. Dessutom var det över ett år sen Nomadplaneten kom ut. Vad har hänt, egentligen?

En jäkla massa saker har hänt, och händer. Några tråkiga, men de mesta roliga. Jag tar det tråkiga först så har vi det avklarat.

För ungefär ett år sen klappade jag mer eller mindre ihop. Jag hade konstant huvudvärk som vägrade gå över, koncentrationssvårigheter och magkatarr som blev värre och värre och gjorde att jag knappt kunde sova. Huvudorsaken till detta var ett problem på jobbet som jag inte vill skriva om offentligt, mer än att det inte berodde på min arbetsgivare utan på saker som kom utifrån. Jag blev sjukskriven på halvtid men fortsatte dumt nog med just det ärende som gjorde att jag mådde dåligt. Magkatarren blev värre, jag fick ångest och ännu mer sömnproblem. Ärendet ställdes på sin spets och till slut gick det inte längre. Jag fick hjälp i form av medicin och terapi, och det började långsamt bli bättre. Att det blev sommar och jag kunde gå på semester gjorde inte saken sämre heller. I september började jag jobba fullt igen, men var, och är fortfarande, påverkad av det som hände. Bland annat innebär det att jag inte kan ta mig an för mycket saker och måste vara försiktig eftersom jag har väldigt låg stresstolerans. Jäkligt synd, men så är det.

Musiken är en sån sak som jag varit tvungen att offra. Det kräver mycket tid och energi att hålla sig igång, leta nya spelningar och vara i bra form röst- och gitarrmässigt. Det är första gången sen jag var femton som jag inte har några egentliga spelningar. Jag tröstar mig med att det inte alltid kommer att vara så, men att det måste vara det en period nu.

Med det sagt kan vi gå in på det roliga. Det allra roligaste, som också är det som tar allra mest tid och fokus, och som jag för allt i världen aldrig skulle vilja välja bort, är att jag ska bli pappa. Ganska snart dessutom. Om allt går som vi hoppas är det inte många veckor kvar.

Man börjar liksom tänka på ett nytt sätt när man ska bli förälder. Prioritera annorlunda. Ställa frågan – vad vill jag egentligen göra med min tid? Det är inte bara mina behov som räknas längre, utan någon annans som faktiskt kommer före mina. Dessutom kommer någon annan än jag att drabbas om jag är dålig och inte får bukt med den här jäkla magkatarren, som gör att jag inte orkar det jag måste orka. Därför kommer jag framöver i första hand att vara pappa. Det kommer att gå före allt annat, inklusive skrivande och spelande.

Med det är inte sagt att jag helt och hållet kommer att ge upp att vara kreativ. Faktum är att, även om det låter tokigt, så finns faktiskt en helt ny bok färdig. Japp, färdig. Det heter Oktagonen, och är inte en roman, utan en novellsamling, som jag nämnt här på bloggen tidigare. Den kommer att ges ut som ljudbok, med mig som inläsare, och inläsningen är faktiskt i full gång. Jag har byggt en inläsningsstudio i vardagsrummet som ser ut såhär:

Tilda är inte en permanent del i konstruktionen, hon vägrade helt enkelt att flytta på sig och när jag försökte få ner henne envisades hon med att försöka dra ner handdukarna.

När och hur ljudboken kommer ut är oklart, jag kommer som sagt att framför allt vara pappa framöver, men nån gång kommer den. Jag tänker inte stressa fram den som jag gjorde med Nomadplaneten. Det känns viktigt att få färdigt själva inläsningarna nu innan barnet kommer, dels eftersom jag kommer att ha annat att tänka på framöver och dels eftersom det kommer att bli ont om tysta stunder i huset…

Nu kan man ju tro att det stannar där, men icke sa nicke! Förutom Oktagonen har jag faktiskt börjat skriva en helt ny roman. Eller börjat och börjat, den är skriven mer än till hälften. Men det är ett lååångsiktigt projekt och inget som kommer att bli utgivet på ett bra tag. När barnet kommer kommer jag att lägga undan utkastet och det kommer att få ligga och vila. Hur länge bestämmer barnet. Men jag tror att det kommer att bli bra, minst lika bra som Nomadplaneten.

Det känns häftigt att få vara med om en så spännande och omvälvande tid.

Emanuel recenserar: Broken Sword 5

Det har gått ett tag sen senaste blogginlägget, och det finns det många skäl till. De flesta är roliga. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är grejer på gång. Men mer om det senare, idag blir det en recension. Av äventyrsspelet Broken Sword 5 – The Serpent’s Curse.

Det första Broken Sword kom i mitten av nittiotalet, när peka-och-klicka-äventyrsspel var som populärast. Jag föll för det som en sten, ända från öppningscenen på det lilla caféet i ett höstigt Paris, till den episka upplösningen i Skottland. Det hade en fantastiskt välskriven och fantasifull historia, ett historiskt mysterium som kretsade kring tempelriddarna och deras hemligheter. Upplägget var mycket likt Dan Browns Da Vinci-koden, fast många år tidigare. Grafiken var fantastisk, det hela såg ut som en vuxnare version av en Disneyfilm, och musiken vacker. Karaktärerna var fina och man kände sig som en historisk detektiv. Då, i mitten av nittiotalet, var Broken Sword bland det bästa jag någonsin spelat.

Nu har det gått tjugo år. Det kom några uppföljare på 90- och i början av 00-talet, men Broken Sword 5 kom 2014. Det är det jag precis spelat färdigt.

Jag kan ju börja med att säga att jag hade höga förväntningar. Tyvärr, vilket visade sig mycket snart, skulle de inte komma att infrias. Grafiken, musiken och röstskådespelarna är bra. Historien handlar återigen om ett historiskt mysterium, som den här gången kretsar kring gnostikerna. Det hela tar avstamp i en tavla som stjäls från ett konstgalleri i Paris. Så långt allt väl, men sen tar det tvärstopp. Det känns lite som att man försöker upprepa ett vinnande koncept, men misslyckas. Största orsaken är hur spelet låser en till en uppgift i taget. Efter att man i första spelet kunde röra sig fritt mellan olika platser i Paris och själv lista ut de olika pusselbitarna i mysteriet är man här hänvisad till att göra precis det som spelet vill att man ska göra, i en exakt ordning. Man kan för det mesta bara välja att gå till ett enda ställe, och sedan kommer man inte därifrån förrän man gjort det spelet tycker att man ska göra. Därefter går man automatiskt vidare till nästa ställe, utan att man behöver tänka själv.

Och där kommer vi till nästa problem. De saker man ska lista ut och göra (uppgifterna, spelmomenten eller pusslen, vad man nu väljer att kalla dem) är sällan särskilt listiga eller fantasifulla. Ofta kommer man på smarta lösningar som inte fungerar, eftersom spelet vill att man ska göra något helt annat. Ofta handlar det om att till exempel gå att titta på en speciell sak, gå och prata med någon om den här saken, och sedan gå tillbaka till saken för att plötsligt upptäcka att man kan göra något med den, som man egentligen förstod redan från början att man kunde göra, men som spelet inte tillät. Sånt gör en irriterad. En annan besvikelse är att spelet har två huvudpersoner, men att man i praktiken bara spelar den ena.

Huvudpersonerna, ja. De är samma som i de tidigare spelen. Den blonda, käcka, amerikanska försäkringsagenten George Stobbart, och den franska tidningsreportern Nicole Collard. De har olika personligheter och deras personkemi funkar egentligen ganska bra, men problemet är att vi knappt får se något alls av Nicole. Hon hänger snällt med medan man spelar George, och ger då och då små självklara tips som man redan hade listat ut. Då och då får man spela henne, men det går snabbt över och det är med mycket få undantag hon får göra något betydelsefullt.

Spelet är fullt med referenser till tidigare spel. Till exempel finns inte bara en utan två (!) arga getter, något som förekom i en scen i första spelet som blivit smått legendarisk (Den har till och med en egen wikipediaartikel). De amerikanska turisterna Pearl och Duane återkommer också. Förra gången turistade de i Syrien (Det här var 1996…), nu utforskar de Montserrat.

Det som räddar spelet och ändå gör det lite intressant är storyn. Det är ett bra betyg när spel får en att börja slå upp historiska händelser och religiösa grupper. Tavlan som stulits från galleriet i Paris visar sig innehålla hemligheter kring gnostikerna och deras tro, där Jehova och Lucifer är jämbördiga och människans utmaning är att hitta en balans mellan de två. Det handlar inte om ont och gott, utan om ett mer komplext förhållande, där Lucifer, något förenklat, handlar om individuell frihet och konstnärlighet, och Jehova om godhet, medmänsklighet och gemensamhet. Jag vet inte riktigt vad som stämmer om de verkliga gnostikerna, men spelet lyckas få mig intresserad, på samma sätt som Gabriel Knight fick mig att låna böcker om voodoo och slavhandel. Tyvärr slarvas även storyn bort eftersom den inte vävs in i spelet på ett bra sätt.

Precis som i tidigare spel är Paris händelsernas centrum. Därifrån gör man resor till platser som London, Katalonien och Irak. På varje ställe finns nya pusselbitar till mysteriet, och det blir också tydligt att George och Nicole inte är de enda som söker svaret. Ryska gangsters, katalanska frihetskrigare och mystiska brittiska gentlemän är alla inblandade på nåt sätt. Synd bara att det aldrig lyfter, aldrig blir riktigt bra. Det känns som att spelutvecklarna inte vågat göra ett spel där spelaren får ta ansvar själv, utan känner sig tvungna att hålla oss i handen spelet igenom. Funderar på om det kan ha att göra med att den här typen av spel varit ”ute” så länge, och att man nu gör spel för en ny grupp av spelare – de som sitter med sin iPad och inte har tålamod att spela om spelet inte ständigt hjälper dem vidare. Med det är inte sagt att spel måste vara jättesvåra, men Broken Sword 5 tar ifrån en den sista lilla känslan av stolthet över att ha löst ett problem, genom att på ett ganska klumpigt sätt förklara rakt ut vad det är tänkt att man ska göra. Det är då man tröttnar.

Så, sammanfattningsvis är Broken Sword 5 ett lite sorgligt försök att återuppväcka något som var fantastiskt bra för tjugo år sedan. Musiken och grafiken (särskilt miljöerna) är vackra, röstskådespelarna bra, historien okej. Men själva spelandet faller platt. Mitt råd är att istället spela det första Broken Sword, som numera finns i en Directors Cut för nästan vilken plattform som helst. Broken Sword 5 köpte jag på Gog.com för en dryg hundralapp. Finns för Mac, PC, iOS och säkert också Android.

Slutbetyg: 2 arga getter av 5.

Angående sexuella trakasserier och #metoo

Sexuella trakasserier. Jag blir mycket illa berörd av den enorma vidden av detta djupt, djupt rotade samhällsproblem som #metoo-taggen visar på. Så många. Så mycket. Så vidrigt. Jag har privilegiet att personligen vara förskonad, men det betyder inte att det inte skadar mig också – genom hur det drabbar människor runt mig, som jag håller av.

Jag tvingas också att som man stå som representant för något jag helst av allt skulle vilja skaka av mig, men där jag oavsett om jag vill det eller inte är en del av strukturen. En del av mig vill ropa att “Men hallå, vänta, måla inte upp bilden av att alla män är förövare”, men jag tror mig förstå att det inte är det det handlar om. Utan att prata om individer så ÄR mannen förövare, rent strukturellt. Den som är utsatt har all rätt att vara rädd och misstänksam, och då spelar inte “Inte alla män”-resonemanget någon roll. Jag förstår det och jag som enskild individ kan inte göra mycket åt det, hur mycket jag än vill.

Men det betyder inte att jag är maktlös. En individ är alltid del av ett kollektiv, och kollektivet är en del av de strukturer som gör att sexuella trakasserier fortsätter vara en del av alldeles för många människors vardag.

För det är strukturer det handlar om. Kalla dem patriarkala eller vadsomhelst, men de finns där, och de påverkar oss. Medvetet och omedvetet. Strukturer som belönar mig för att som man “ta för mig” på sätt som i många fall innebär att trakassera, och straffar mig om jag inte gör det. Strukturer som gör att det är mannen som förväntas välja kvinna att bjuda upp på dansbanan, förväntas ragga upp kvinnan på krogen, förväntas kontakt på dejtingsidan, förväntas ta initiativet till sex. Historiskt har mannens ta-för-sig-beteende varit en dygd, en självklarthet och ibland rentav en plikt under lång, lång tid, samtidigt som det ansetts olämpligt eller rentav olagligt för en kvinna att bete sig på det sättet. Mannen förväntas ta. Kvinnan förväntas bli tagen. Kvinnor såväl som män som inte lytt under dessa normer har systematiskt straffats genom våld, förlöjligande och isolation. Rötterna till dessa unkna strukturer sträcker sig genom århundraden, rentav årtusenden. Vi har ett jävla jobb framför oss om vi tänker dra upp dessa rötter.

Men det är ett jobb vi måste göra om vi ska nå riktig jämställdhet. Så länge vi lyder under strukturer som belönar vissas våld (i en vid bemärkelse) mot andra, och därmed också straffar ett mänskligt, solidariskt och värdigt beteende, kommer de sexuella trakasserierna att fortsätta. Jag vägrar tro att gud skapade mannen för att trakassera och våldta, och jag är övertygad om att det ligger i mannens såväl som kvinnans makt att förändra de strukturer som vi nu i och med #metoo-taggen ser de vidriga effekterna av. Jag tror också att vi faktiskt börjat. Att vi vågar se problemet är nödvändigt för att lösa det, och #metoo-taggen gör det omöjligt för alla utom de mest trångsynta att inte se.

Jag tänker bidra till det arbetet genom att tänka över mina egna handlingar, att inte acceptera när någon i min närhet, även om det är en vän till mig, trakasserar, och jag vill att andra män säger åt mig om jag skulle trakassera. Jag ska försöka att inte falla i “det-är-orättvist-att-jag-betraktas-som-förövare-bara-för-att-jag-är-man”-fällan, som oerhört lätt att fastna i, men jag ska också försöka att inte skämmas för att jag är man. Skam leder sällan framåt.

Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

När började vi prata såhär??

Jag gillar Sommar i P1. Inte så att jag tycker varje program är fantastiskt, men det brukar hålla hög nivå i allmänhet och vara en bra blandning av människor som har spännande saker att berätta. Nu har jag faktiskt hört samtliga sommarprat de senaste tre åren. Alltså 2017, 2016 och 2015.

Sommarvärdarna 2017. Foto: Sveriges Radio

Vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om är en liten och kanske egentligen ganska ointressant detalj. Men som den språkfjant jag är känner jag att jag måste lufta den.

Är det så att folk mer och mer uttalar ord exakt som de skrivs?

Alltså att man uttalar t ex ”det var första gången” exakt som det stavas, med tydligt T i ”det” och R i ”var”, istället för [de va första gången] som jag tycker känns naturligt?

Ett annat exempel är ”de” och ”dem”, vilket jag spontant skulle uttala som ”dom”, som i t ex [dom kommer in]. Men många av sommarpratarna uttalar detta exakt som det stavas, alltså [de kommer in]. Ibland blir jag rentav förvirrad, eftersom jag tolkar uttalet [de kommer in] som ”det kommer in”.

Är det jag som inbillar mig, eller är det här en ändring som håller på att ske? Är det särskilt i radio, eller är det bara där jag lägger märke till det? För när man pratar med sina polare pratar man väl inte så? Eller?

En annan teori skulle kunna vara att det är lika vanligt nu som tidigare, men att producenterna släpper igenom det på ett annat sätt eftersom språket i radio blivit friare. För tydlighetens skull får jag väl skriva att jag inte nödvändigtvis tycker det här är dåligt. Visst låter det konstigt i mina öron, men språk utvecklas, mina öron till trots.

Är det så att man är rädd att låta ”slarvig” och därför sseerr tilll att ut-tala vvarr-je konn-so-nannt?

Eller är man så van vid att kommunicera med skriven text idag (artiklar, bloggar, facebook, mail, twitter, facetime, sms, snapchat, whatsapp, tinder och tolvtusen exempel till som bygger på text snarare än tal) att man anpassar talet efter texten istället för tvärtom?

Beyond Nomadplaneten – vad som händer nu

Jag sitter i skrivande stund på biblioteket i Vänersborg, i ett jättemysigt hörn med mjuk matta och blågrå, mjuka fåtöljer (som jag nog måste flytta ifrån när som helst eftersom det kommer ett jättemärkligt och irriterande ljud från en dörr precis bakom mig). Framför mig på ett bord har jag en vattenflaska, en dubbelmacka med ost och smörgåsgurka, och min gamla vita MacBook som jag skrev Nomadplaneten på.

Förutom det irriterande ljudet känns detta som ett utmärkt tillfälle att dela med mig av vad som är på gång. Jag hade aldrig vågat hoppats på den fantastiska respons jag fått och fortsätter att få på Nomadplaneten. I nästa vecka ska jag träffa en journalist från en göteborgstidning som ska göra en artikel, och idag svarade jag på intervjufrågor för en bokblogg.

En fråga jag allt oftare får är vad som blir nästa projekt, och det är just det jag tänkte berätta om nu. Jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka en idé till en ny roman, en idé som vuxit till sig allt mer och nu börjat ta formen av en rejäl synopsis. Min plan är att börja skriva på den i november, under NaNoWriMo. MEN, det är ett romanprojekt på mycket lång sikt, och jag vill inte avslöja något om handlingen än på länge. Vad jag däremot vill avslöja är ett projekt som ligger betydligt närmare i tiden – en samling med skräcknoveller.

Men det blir inte bara en novellsamling. Planen är att läsa in allihop som ljudböcker (som är ett av de största önskemålen jag fått efter Nomadplaneten), baka ihop dem med en spännande ramberättelse och ge ut dem i avsnitt, som en följetong.

Tidsramen har jag inte spikat än. Om det var nåt vi lärde oss av att ge ut Nomadplaneten var det att inte stressa fram en utgivning. Ett preliminärt datum skulle kunna vara att första avsnittet släpps 1 januari 2018, med ett nytt avsnitt varje vecka under januari och februari, men det skulle rentav kunna bli redan i december. Eller i februari. Det ska bli bra. Riktigt jäkla bra. Inte gå snabbt.

I dagsläget har jag 12-13 noveller, med ytterligare en eller två på gång. Min tanke är att samlingen ska innehålla åtta stycken, och jag kommer relativt snart att försöka välja ut de bästa. Temat kommer att vara skräck – men inte nödvändigtvis övernaturliga monster, zombies och spöken, utan snarare skräcken för det som finns inom oss, som lurar under en yta som är tunnare än vi tror.

Jag vill redan nu kasta ut en fråga till er som läser det här – skulle någon vara intresserad av att vara testläsare? Det skulle innebära att läsa igenom ett antal noveller för att sedan berätta för mig vilka som var favoriter och vilka som var stolpskott? Skriv i så fall till mig på emanuel@emanuelblume.se eller på facebook.

Det blir en spännande höst.

Viskväll på Teater Uno, Göteborg – 9 juni

Direkt ur programmet:

“Välkommen på Visfest på Teater Uno!

Sju artister med olika uttryck men med en gemensam passion för ord och musik bjuder på en sprudlande kavalkad av sina bästa hits och finaste sånger!

Medverkande:
Anja Erika Svensson
Emanuel Blume
Pärlband
Olof Mellgren
Isabel Evers
Patrik Nordqvist
Elsa Fahlén

Dörrarna öppnar kl 18:30, konserten startar kl 19:00.
Frivillig entréavgift.
Öl, vin, kaffe, te och läsk finns till försäljning!
Kontanter eller swish gäller som betalning.

Varmt välkommen!”