Vad tycker folk egentligen…?

I dagarna var det exakt sex månader sedan jag publicerade min debutroman, Nomadplaneten. Aldrig hade jag trott att det skulle bli såna reaktioner. Förlagen hade ju sagt nej, så jag förväntade mig väl egentligen inte mer än halvkassa recensioner, om det nu blev några recensioner alls. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Här är några korta axplock, både ur recensioner i tidningar, på bloggar och av andra recensenter. Klicka på länken efter varje utdrag för att läsa hela recensionen.

“…ett såväl underhållande som trovärdigt och rörande dystopiskt äventyr.”

Johan Berggren, Ordfront Magasin


”Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone.. Betyg: 5”

Åsa Carlsson, bokbloggen Bokhyllan


“…ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets. Helhetsbetyg 5/5.”

Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst
(ej offentlig recension)


”Språket är utmärkt och handlingen spännande, så det här är ett riktigt trevligt tillskott till SF skriven på svenska.”

Tomas Cronholm, Bug-eyed Monsters


”En van SF-läsare kan också uppskatta att det här är riktig science fiction, som kan sin genre och inte faller in i de berättartekniska problem som en del författare stöter på när de försöker återuppfinna litteraturformen själva.”

Anna Davour, Populär Astronomi


”Bra SF, eller SF för vuxna över huvud taget, är vi verkligen inte bortskämda med i Sverige, och jag kan bara hoppas att Blume fortsätter skriva och att denna bok startar en trend. Varje SF-entusiast bör läsa den.”

David Jenssen-Bergkvist, Speltidningen Fenix


“Spännande, fängslande & välskriven!”

Jennie Steifeldt, bokbloggen Jennies Boklista

En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

Så här ligger det till

Här kommer ett snabbt försök att sammanfatta en invecklad situation.

Det började för nästan tre år sen med att jag allt oftare fick huvudvärk på jobbet. Visste inte riktigt varför, men jag tänkte att det kanske hade med datorskärmar eller lysrör att göra. Då och då gick jag hem tidigare när det blev för kraftigt. Provade att flytta skrivbordet, byta skärm, sätta upp gardiner för att minska solljuset – den typen av grejer. Huvudvärken gav inte med sig. Sen blev det sommar, jag gick på semester och plötsligt var den borta. Vad skönt, tänkte jag, och glömde bort det hela.

Men till hösten, när jag började jobba igen, kom den tillbaka. Jag slutade så småningom gå hem när det gjorde ont – dagarna blev alltför avkapade och eftersom jag aldrig hade ont på morgonen kunde jag alltid gå till jobbet och då blev varje gång jag gick hem en karensdag. Till slut slutade jag tänka på att jag hade ont, och huvudvärken blev nåt slags normaltillstånd. Jag jobbade vidare ändå, förutom när det gjorde riktigt ont.

Det fortsatte så ganska länge, och nästan alltid försvann värken när jag var ledig, för att sedan komma tillbaka när jag började jobba igen. Med tiden fick jag svårare att hålla fokus, och värken kom redan på tåget på väg till jobbet. Sen hängde den i regel i under kvällen när jag kommit hem. Dag efter dag. Jag kontaktade då och då olika personer inom vården och fick reda på att den sannolikt berodde på stress.

Vadå stress? 

Jag upplevde mig absolut inte stressad. Jag jobbade 75%, hade en ledig dag i veckan och kunde utnyttja flexmöjligheter för att jobba så det passade mig. Stress, tänkte jag, det är när folk jobbar dygnet runt och tar hand om fyra barn samtidigt som de är ordförande för två föreningar och ger ut en bok.

Jag fick prata med en kurator, och upplevde att det faktiskt bättrade sig något. För några år sen blev min pappa sjuk, vilket har varit jobbigt för honom och resten av familjen, och vi identifierade det som huvudorsak.

Tiden gick, värken gick upp och ner, men i vintas blev det plötsligt värre. Förutom huvudet började det göra ont i magen och ryggen. Först kändes det som en stelhet, som att jag inte hade rört mig på länge, trots att jag motionerade regelbundet. Sen var det som att organen där inne långsamt började knyta ihop sig, jag fick svårt att luta mig framåt, vilket gjorde att jag ofta satt snett hela dagarna (med vad det innebar av smärtor på andra ställen). Då och då högg det till. Jag gick till läkare igen, som konstaterade att jag hade kraftig magkatarr och spänningshuvudvärk, och sjukskrev mig på halvtid.

Ungefär där är jag idag. Jobbar några dagar i veckan, hemma några. Går hem när det blir jobbigt. Äter magmedicin och är inbokad på rehabilitering hos fysioterapeut.

Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera det. Det känns som att jag egentligen fejkar, att det inte är rimligt att få såna här symptom. Att smärtorna är inbillning eller att jag gör dem större än vad de är. När jag varit hemma några dagar brukar jag känna att nu är det dags! Nu vill jag komma igång igen och ta tag i sånt jag missat när jag varit hemma! Sen går jag till jobbet och efter några timmar har jag så ont att jag inte vet vad jag ska göra.

Det är oerhört frustrerande.

Lite som att någon stänger av strömmen för en så fort man försöker göra något. Sedan låter den vara på när man inte försöker göra något.

Det är inte bara att det gör ont heller. Särskilt jobbigt är det att hålla fokus. Ibland känns det nästan komiskt; jag kan sitta på ett möte och koncentrera mig på nån som pratar, ändå glömmer jag vad hen sa i början av meningen när hen väl har kommit till slutet. Att fokusera på en sak i mer än några minuter blir vissa dagar omöjligt.

Så, jag ska inte lägga ut texten mer än såhär. Kände bara att jag behövde skriva av mig, och förklara orsaken till att jag verkar oengagerad i många saker jag tidigare engagerade mig i. Utöver jobbet har jag behållit fokus på bokutgivningen, men det mesta andra har fått stryka på foten. Hade en del spelningar på gång under våren, men jag har inte haft energi nog att ligga på och boka. Det får bli senare.

I eftermiddag ska jag till en fysioterapeut och få nåt slags rehabiliteringsprogram. Det känns bra.

Tack för att du reser tillsammans!

En snabb reflektion. Jag sitter i skrivande stund på tåget ner mot Göteborg, och tågvärden talade precis i högtalarsystemet. Han sade det vanliga – att inte glömma att checka in, vilka hållplatser som låg framför oss, och när tåget skulle vara framme. Avslutade med det där som de alltid säger; “tack för att du reser tillsammans”.

När de började säga sådär tyckte jag det var jättekonstigt. Vadå “du” liksom, vi är ju minst 50 pers på tåget? Vem av oss är det som ska resa tillsammans? Och med vem? Flera logiska kullerbyttor i samma mening. Till slut vande jag mig, som de flesta andra.

Men just idag satt jag och lyssnade på en ljudbok, en historisk roman av Per Anders Fogelström, där några av huvudpersonerna precis gått över från ett krångligt system med titlar och tredjepersonspronomen till att säga du och ni. Det var på tjugotalet. Några decennier senare kom Bror Rexhed och gjorde det hela ännu mycket lättare, så att jag när jag lärde mig prata på åttiotalet kunde vara säker på att

du = andra person singular, och
ni = andra person plural.

Så lång tid det tog att komma fram till nåt så enkelt. Du är en person, ni är flera personer, inte krångligare än så och ingen värdering i det. Eftersom jag tror att orden vi använder påverkar hur vi ser på varandra och varandras värden uppskattar jag att det är så. För människor som ska lära sig svenska uppskattar jag att det är så. För min egen tankspriddhet uppskattar jag att det är så.

Men så kommer Västtrafik och börjar kalla grupper av människor för du! Och ärligt talat är det nog inte bara Västtrafik, jag uppfattar att du-tilltalet blir allt vanligare rent allmänt när man vänder sig till en grupp av människor. Eller vänder man sig till individen i gruppen? Svårt att avgöra! Tack för att du reser tillsammans.

Är det ett tecken på en mer individinriktad tid? Har “ni” blivit lite ohövligt, som “du” var i svunna tider? Är det ett problem? Kanske. I så fall är det inte för att jag inte vill bli kallad “du”. Det blir jag gärna, när någon vänder sig till mig som person. Men inte när det egentligen är min grupp som tilltalas. Då blir duet bara på låtsas, ett fejkat pseudopersonligt tilltal som suddar ut både individen och kollektivet.

Vi har ett så bra system som så många kämpat för,
paja inte det nu!

Och hur fasen gör jag när jag reser tillsammans?