Termosofi

Termosofi är en förkortning för termodynamisk filosofi. Just nu är det det i alla fall. Jag håller som sagt på att kartlägga energianvändningen här på Solbakken, och det är lättare sagt än gjort. Försök själv att analysera en bunt med norska elräkningar så får du se.

I alla fall, det här är rätt spännande. Hur tänker man egentligen när man vill ha varmt och mysigt i ett hus? Jag menar, man kan ju inte frysa ihjäl med syftet att minska elförbrukningen heller. Alltså kan vi inte minska vår elförbrukning, för då svälter vi ihjäl. Eller? Här kommer ett tankeexempel.

1. Vi behöver el så vi kan värma upp vårt hus.
Eller hur? Ja. Såklart. Eller? Hmm. Egentligen räcker det väl med att vi KAN värma våra hus. Hur dom värms spelar väl egentligen ingen roll. Vi skulle alltså kunna värma våra hus med fjärrvärme, bergvärme, kottar eller vad som helst. Alltså kan vi förenkla påståendet ovan till.

2. Vi behöver värma våra hus.
Right. Det är klart vi behöver värma våra hus. Annars fryser vi ju ihjäl, haha. Hrmm. Eller? Måste vi verkligen värma våra hus? Egentligen inte. I alla fall inte mer än en gång. Kanske är det enklare än så.

3. Vi behöver ha varma hus.
Egentligen är det väl det vi är ute efter. Bygger vi ett hus på ett sätt som släpper ut minimalt med kyla behöver vi inte ens värma det. Det räcker med att vi är i det, vår kroppsvärme håller det varmt.

Plötsligt har vi minskat energibehovet till… ja, kanske en trettiondel (löst räknat)? Och vem vet, det kanske finns ytterligare steg at ta. Typ “Vi behöver hålla oss varma – ta på dig en tröja” eller nåt.

Poängen med det här är inte att det är svårt. Det kan ju varenda sjuåring räkna ut själv, det som står här ovanför. Fine. Så varför går saker så långsamt? Varför fortsätter man bygga hus som värms med direktvärkande el? Det är ju lite som att envisas med att springa ett marathonlopp i ett par gamla tunga gummistövlar när man har ett par fina gympadojjor stående.

Jaja, det går säkert att hitta ett eller annat skäl till det, om man verkligen anstränger sig. Jag blir bara så förvånad när man inom stora organisationer inte anser sig “ha råd” att inte slösa bort en massa energi och pengar. Jaja. Här i Norge är man åtminstone ärliga. Följande skylt sitter vid den stora monsterspisen i köket här på skolan:

DSCF3033

Dagens norska uttryck: Tommy og Tigern
(Kalle och Hobbe)

Tone känner Sven, men känner Sven Tone?

Efter att ha börjat finna mig tillrätta så smått i här i Hedmark har jag börjat fundera hur relativt stor plats Sverige och svenskar har i den norska kulturen. Jag var på en lokalrevy igår (revytraditionen är mycket starkare här i Norge, och det är en väldigt kul tradition!) i gympasalen på en högstadieskola här i Skarnes. Det första som slår en är hur mycket svensk musik som används (och det gäller HELA Norge). Abba, Lena Ph, svenska nationalsången… Dessutom en sketch som handlar just om Sverige och norrmännens förkärlek för att åka över gränsen och fylla bilen med sprit och fläsk. På teaterskolan där jag jobbar är också svenskar ett ofta förekommande ämne både på scenen och i samtal. I tidningarna har jag sett flera artiklar om Sverige, händelser som aldrig skulle hamna i svenska tidningar om de inträffat i Norge.

Och i uppehållsrummet i huset där jag bor ligger ett tiotal DVD-filmer, varav hälften är svenska. Robert Gustavsson är tydligen jättepopulär här. Och, handen på hjärtat, hur många norska komiker känner vi till?

Överhuvudtaget finns det massor av svenskheter här. Norrmän kan svenska som vi kan engelska. I alla fall förstår de svenska felfritt. De vet vad som händer i Sverige och har helt enkelt en stark relation till det svenska. En relation som vi saknar. Kan vi norska nationalsången? Vet vi vem som är statsminister? Kan vi säga några kommuner? Fylken? Hur många norska sånger kan vi? Artister? Filmer?

Det är lite pinsamt egentligen. Våra grannar vet en massa om oss. Men vad vet vi om dem?

Dagens norska ord: lyspære
(betyder glödlamp)

Norska tredimensionella åkrar och en dikt

Det här inlägget skriver jag främst för att jag vill få ut en dikt som jag skrev igår kväll, men när jag ändå skriver tänkte jag passa på att berätta om en spännande grej jag upptäckte i lördags.

Jag tog bussen in till Oslo för att jag skulle ha en spelning där på kvällen (som för övrigt gick helt awesome, norsk publik vet verkligen hur man lyssnar på visor!) och på vägen la jag märke till att åkrarna här i Hedmark ser helt annorlunda ut än åkrarna hemma i sydsverige. Här är åkrarna tredimensionella. Eller alltså, de är som tvådimensionella ytor utsmetade över en tredimensionell struktur. Eh. Vad jag menar är att de böljar. Ungefär som hobbithålor i Fylke. Men de är fulla med plogfåror så de måste ju ändå gå att plöja med jordbruksmaskiner. Undrar varför vi bara har platta åkrar i Sverige? Var landskapet platt från början? Nä, jag har cyklat mycket i bergiga landskap i Sverige och har aldrig sett såna här åkrar. De är jättevackra. Skulle vilja se dem strax innan de ska skördas.

Nåväl, här kommer dikten jag skrev igår kväll. Jag funderade på vad som skulle hända om man började med att skriva om det absolut pyttelillaste man kunde komma på och sen skrev om större och större saker fram till det absolut jättestörsta man kunde komma på. Och såhär blev det. Men först;

Dagens norska ord: Søppel
(betyder avfall)

…………….

en kvark sa till två andra kvarkar en dag
“vi kanske ska bilda en grupp, ni och jag”
så dom slog sig ihop och blev en proton
som satt mitt i kärnan utav en atom

atomen var kväve, och det var ju bra
för molekylen, som den satt i, var
ingenting mindre än just DNA
som låg i en cellkärna, och just idag

simmade cellkärnan runt i en cell
och cellen var del av en liten bit mjäll
som föll från en tant när hon kokade sås
i ett kök i en villa i staden Borås

Borås är en tätort, och räknas ibland
som näst största stad i Västra Götaland
som ligger i Sverige, som är vad man vet
ett land i Europa, på våran planet

en bit ifrån Jorden så ligger vår sol
som vi snurrat exakt ett varv runt sen i fjol
och solar finns många i våran galax
ja, i Vintergatan, som är en slags

del av galaxhopen, den där vi bor
som är del av en superhop, som är så stor
att jag knappt kan förstå det, här i mitt rum
men inte så stor som universum!

Gulerøtter og sjampinjonger

Attans, nu missade jag bussen till Oslo med två minuter. Man ska alltid kolla i god tid när bussarna går, det ska jag lägga på minnet. Men nu när jag ändå har missat den och får vänta på nästa kan jag ju berätta lite vad det är jag sysslar med här egentligen.

Min examensuppgift består av att utföra en miljöutredning av Solbakken Folkehøyskole, där jag nu bor. Utredningen innebär att jag undersöker alla skolans miljöaspekter, det vill säga alla sätt som den påverkar miljön och människors hälsa. Exempelvis deras energianvändning, uppvärmning av hus, transporter, kemikalieanvändning, radonhalter, rutiner, policys, hur de följer miljölagstiftning, oljeeldning, avfallshantering och så vidare. Och det är spännande! Mitt intryck är att den stora massan i Norge inte är lika medveten om miljöfrågor som i Sverige. Ändå finns ganska bra rutiner här på skolan. Søppelsorteringen (avfallssorteringen) funkar bra t.ex., mycket bättre än vad den brukar på svenska skolor.

Men matfrågorna är det si och så med. Maten och mattillverkning står ju för en stor del av människans miljöpåverkan. Men eftersom den fysiska påverkan/utsläppen sker långt ifrån köket där maten tillreds kan det vara svårt att göra en koppling till att det man äter påverkar miljön och klimatet. Detta förstår svenskar ganska bra i regel, men i Norge verkar inte den debatten ha tagit sig riktigt. Så jag håller på att lära kjøkkenpersonalet här att laga vegetariskt. Det är konstigt att folk som jobbar i storkök och har gjort det i flera år inte kan näringslära. Det är ju inte så att det är svårt. En av “bambatanterna” frågade mig på allvar om det verkligen var nyttigt för vegetarianer att bara äta grönsaker. Hallå liksom.

Skolans matsal, kortet är taget med suddig mobilkamera.
Skolans matsal, kortet är taget med suddig mobilkamera.

Så nu håller jag på att lära dom vegetarisk matlagning! Har skrivit en lista på alla möjliga kikärtor, böner, linser, sojaprodukter och så vidare som kan tänkas behövas, som de har börjat beställa nu. Planen är att servera helvegetariskt en dag i veckan. Tjoho! Detta ligger ju egentligen lite utanför min uppgift, men man kan ju passa på att göra vad man kan när man är här.

Dagens norska ord: Bøttekott
(betyder städskrubb)

Takk for det trådløse nettverket!

Om jag ställer datorn i hörnet i det rummet som är närmast huset bredvid kan jag komma åt det trådlösa nätverket lite till och från! Just nu går det, men väldigt långsamt. Men det är ju alltid nåt! Och idag ska jag inte skriva nån redogörelse över min miljöutredning (inte för att jag gjorde det igår heller, men jag tänkte göra det så småningom), utan helt enkelt delge en liten dikt som behandlar min nuvarande situation. Men först…

Dagens norska ord: Edderkopp
(betyder spindel)

Och här kommer dikten:

är jag trygg eller rädd?
är jag osynlig?
sedd?

pratar jag svenska?
pratar jag norska?
är jag här för att leka?
här för att forska?

är jag estet?
naturvetare?
kall eller het?
kallare?
hetare?

vad fan gör jag här?
har jag fel?
är jag kär?

är jag svensk?
er jeg norsk?
är jag fnask eller torsk?

vad fan gör jag här?
är det dumt att jag svär?
på vilken fot ska jag stå?
hur fan ska det gå?

nu slutar jag fråga
jag struntar i svar

nu börjar jag våga
se det jag har

Snö och dimma

Två dagar. Så lång tid har jag nästan vart i Skarnes nu. Jag hade ju inte tänkt den här bloggen skulle handla om personliga känslor och sådär, i alla fall inte i första hand, men det här får väl bli ett litet undantag.

För vilken omställning det är att byta land. Trots att det är till vårt lilla grannland Norge. Fast är väl egentligen inte själva landbytet som är grejen. Snarare handlar det väl om att plötsligt tappa fotfästet och inte längre kunna stå på nånting som man tidigare kunde stå på. Alla här är folk jag aldrig tidigare träffat, och stämningen på folkhögskolor som den jag bor på är som alltid väldigt speciell och intensiv. Och så pratar alla norska såklart.

Till och med norska, som är ett språk som jag egentligen kan, räcker för att bygga upp den där lilla lilla distansen till andra. Den där distansen som kan uppkomma till exempel mellan oss blåögda knäckebrödssvenskar och invandrare som har brytning. Det här är samma grej. Det är nog ganska mänskligt. Inte så att man ska accepera att det är så, men det är nyttigt att ha känt på.

Bild-18

Jag bor på ungefär 4 kvadrat (se bilden ovan), varav det mesta är en säng. Där sitter jag på sängkanten (det får inte plats nåt skrivbord) och funderar på vad jag egentligen håller på med. Här lämnar man Göteborg, som är en stad jag känner till väl och där jag har många kontakter och vet hur saker och ting funkar, för att slå sig ner i Sør-Odal, en liten kommun i västra Hedmark, där man inte har en enda koppling till nånting alls. Vad ska jag göra här? Har jag nåt att komma med? I mina anteckningar står det att jag ska utföra en miljöutredning på Solbakken Folkehøyskole, så jag antar att det är det jag ska göra. Men först måste jag landa här bland alla 20-åriga norska revyskuespillere, og alt annat som hører til. Men det går nog ganska bra. Det er gøy her.

Dagens norska ord: markmus
(betyder åkersork)

Adjö Sverige! Hei Norge!

Så var det dags. Klockan kvart över tio imorgon går jag på en buss som ska ta mig upp till Oslo. Därifrån ska jag ta mig till den lilla orten Skarnes ungefär två timmar norr om Oslo, och det är där jag ska hålla hus de kommande 6-7 veckorna.

Jag kommer att bo på Solbakken Folkehøgskole, där jag ska utföra en miljöutredning. Det innebär att jag ska titta på energianvändning, avfallsrutiner, uppvärming, kemikalieanvänding, miljömedvetenhet hos personal och elever och så vidare. Miljöutredningen gör jag som mitt examensarbete på kandidatnivå. Så till jul kan jag förhoppningsvis ta ut min examen…

Men fram tills dess är lång tid! Nu väntar en spännande period av folkhögskoleliv, norska, utredningsklurigheter och akademiska funderingar. Dessutom har jag hört att det spökar i huset där jag ska bo…

Så här såg en del av skolan ut i somras när jag var där och hälsade på:

revyskolen6

Så efter att ha hängt i Bohuslän i 24 år har det blivt dags för mig att ta ett kliv åtminstone liiite längre ut i världen. Det ska bli jävligt kul faktiskt. Men lite ont gör det ju förstås att lämna vänner, både gamla och nya, i och omkring Göteborg.

Utmaningen

Jag fick en sån där utmaning av Alex, där man ska skriva 7 saker om sig själv och sen “utmana” 7 stycken andra på deras bloggar att göra likadant. Det krävs ju inte så mycket kunskaper i matematik för att räkna ut att efter bara 11-12 utmaningar har alla människor på hela jorden skrivit dessa 7 saker på sin blogg (förutsatt att alla har en egen blogg, vilket är lite osannolikt).

Så jag tänkte göra en Isabel och svara på frågorna utan att utmana några andra, för att låta bli att medverka till denna globala informationskatastrof. Som sagt, det går ut på att nämna 7 saker om sig själv, varav minst hälften ska vara relativt otippade.

1. Jag ska flytta ifrån Göteborg på söndag. Till och med från Sverige. Då ska jag bo i Norge ett tag och jobba som miljöutredare. Detta är mitt examensjobb på kandidatnivå.

2. Jag är rymdnörd och har sett de galileiska månarna samt Titan med egna ögon.

800px-Galilean_satellites

3. Mitt personbästa på cykel på sträckan Göteborg-Klövedal (ca 9 mil) är 3 timmar och en kvart.

4. Jag hade en gång en bil, tro det eller ej. En röd Citroën BX 14. Sen kom jag på att jag inte behövde nån bil så jag gav den till pappa.

5. Jag kan inte spela volleyboll, för det gör så jäkla ont i handlederna i en vecka efteråt.

6. Jag har kommit på att jag gillar countrymusik, men försöker desperat förneka det för mig själv. Alltså inte Jill Johnsson och Shania Twain och sånt utan riktig bluegrass.

7. Jag köper alltid kläder på barnavdelningen. Att hitta kläder som passar på herravdelningen är en chans på miljonen. Att vara under 1.70 ryms tydligen inte i den svenska definitionen på man.

Motorvägar, moderater och män

Förbifart Stockholm. Sveriges största, mest omfattande och dyraste vägbygge någonsin. Året är 2008. Då borde man väl kunna lita på att projektet är väl underbyggt. Eller?

Jag såg på Uppdrag Granskning igår. För att göra en lång historia kort bidrar projektet “Förbifart Stockholm” till ökad trafik på de flesta vägsträckor, mera utsläpp, längre resor, ökade kostnader, sämre förutsättningar för kollektivtrafik och – kanske intressantast av allt – inte alls några minskade restider. Konsultbolaget som tagit fram uppgifterna åt Vägverket säger det rakt ut. Det står i kalkylerna. Ändå har vägverket tagit beslut om att just detta projektet ska genomföras.

ko_buss_400_175

Jag läser ju just nu miljörätt och tentapluggar för fullt, så huvudet är fullt av miljökonsekvensbeskrivningar, tillståndsförfaranden, miljösanktionsavgifter och tillsynsmyndigheter. Det finns mycket väl tilltagna regler i miljöbalken som ALDRIG skulle tillåta ett sånt bygge. Så hur kan det ändå vara på gång? Regeringen har röstat igenom ett olagligt projekt! Varför tänker inte de inblandade “Nä, det här funkar inte. Vi gör nåt som bevisligen funkar istället. Typ trängselavgifter och utökad kollektivtrafik.” istället för att tänka “Det här funkar inte. Vi bygger det ändå.” Det känns som nån jäkla bananrepublik!

En annan sak slog mig när jag såg programmet. Alla intervjuade i de olika instanserna som var inblandade i projektet var män. Den enda kvinnan som blev intervjuad var Maria Wetterstramd, i slutet av programmet, efter själva inslaget om Förbifart Stockholm. Och hon sa tamigfan de smartaste sakerna i hela programmet.

Petra – prostituerad partypingla

Claes Eriksson skrev “Bara Ben” för en femton år sen eller nåt, en roman på bara bokstaven B. Och man vill ju inte vara sämre (okej, jag medger att att det är ganska ambitiöst att använda ett sånt uttryck när det är fråga om Claes Eriksson), så här kommer en historia på P.

På Petersburgs pampiga paradgata promenerar promiskuösa Petra, prostituerad partypingla. Petras praktfulla pjucks prasslar på paradgatans putsade polish. Petra passerar paffa präster plus packade punkare på promenaden. Plötsligt poserar pundaren Pavel på paradgatan!

“Petra?” påkallar Pavel pilskt.

Petra pustar. Povels pilsnerplunta putar på pantalongen.

“Pass på Pavel, polisen patrullerar paradgatan” påminner Petra.

“Polisen? Pah! Patrask!” pustar Pavel, pilskt pillande på pilsnerpluntan. “Plägar Petra pussa på Pavel?”

Pavel plutar. Petra puttar påpassligt Pavel.

“Pårökta pundare!” proklamerar Petra påstridigt, passerande Pavel på paradgatan. Pavel pruttar pafft.

Plötsligt piper Petras personsökare! Petra pustar. Pjotr, Petras polske pimp, påstås pröjsa Petra påpassligt. Petras pensum?

“Pöka politisk person.” proklamerar pimpen.

“Politisk person?” pustar Petra pafft.

“Passera Petersparken prompt!” påkallar pimpen patriarkaliskt.

Petra promenerar. Petersparkens pimpinetta påskliljor prunkar på plantagen. Professor Pavlovs pekingnesrar pissar på påskliljorna. Pilgrimsfalkar piper påträngande på präktiga palmträd. Plötsligt percipierar Petra personen. Politikern pussar Petra påträngande plaskigt. Petra pustar.

“Posera!” proklamerar politikern promiskuöst.

“Pröjset?”

Politikern pröjsar på plats. Paycard, påstar politikern.

“Personuppgifter?”

“President Putin.” påstår politikern.

Petra pustar pafft. President Putin! Plägar presidenten pöka Petra? Petra påkallar polisen. President Putin pustar pafft. Putins presidentperiod passeras.