Jag sitter på tåget mellan Göteborg och Stenungsund, på väg ut till Tjörn för att träffa min mammas släkt. På vägen till spårvagnen som tog mig till stationen sprang jag på en äldre man med krycka som skakade en pappersmugg med mynt mot mig. Jag gick förbi. Sedan, vid hållplatsen, kom det fram en kvinna med bekymrad min och frågade om hon kunde få en tia. Jag plockade upp en tia ur plånboken och såg samtidigt att hon hade en systempåse med öl i handen. Hon tackade och jag gick på vagnen.
På väg mot centralen funderade jag på varför jag gav pengar till den andra som bad mig men inte till den första. Den första såg definitivt ut att vara i större behov av det, var dessutom rörelsehindrad och verkade varken berusad eller i förd med att köpa alkohol. Men han var invandrare. Och hans kroppsställning med kryckan var konstig. Dessutom var han illa klädd. Kvinnan var relativt välklädd, i 40-årsåldern och både såg svensk ut och lät svensk. Hennes systempåse och välsittande klädsel antydde att hon inte var den med det största behovet.
Ändå var det hon som fick. Hur tänkte jag? Var det för att hon var mer lik mig själv? Hon var närmare mig i ålder, hon hade min hudfärg, talade mitt språk och hon höll inte kroppen i någon för mig ovanlig kroppsställning. Hon talade mitt språk inte bara på det sättet att hon pratade svenska, utan också att hon visste vilket ansiktsuttryck, tonfall och tilltal som fungerade.
Jag ser mig som öppen och fördomsfri men det är jag inte. Det är nog ingen av oss även om vi försöker. Jag tror vi har nåt djupt biologiskt inom oss som gör att vi har lättare att känna och visa sympati för de som är lika oss själva. Men det betyder inte att det gynnar oss.