I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver ”killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan ”betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest ”kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *