Den mänskliga tusenfotingen

Ni kanske suckar när ni läser det här men jag kunde verkligen inte låta bli. För de som inte har hört talas om Den mänskliga tusenfotingen, eller The Human Centipede, är det nång slags skräckfilm som hade premiär 2009. Det har varit en massa prat i media om den ”läskigaste filmen som någonsin gjorts” och liknande, och som den skräckfilmsjunkie jag är kunde jag ju bara inte låta bli att se den. Jag tänkte göra kort analys.

Handlingen i korthet: Två amerikanska turister reser genom Europa, får punktering och tvingas söka regnskydd hos en tokig tysk. Han visar sig vara pensionerad kirurg som specialiserat sig på att dela siamesiska tvillingar, och har nu en sjuk dröm om att istället skapa en siamesisk trilling, med ett och samma matsmältningssystem. De amerikanska turisterna opereras ihop med en japan och blir en mänsklig tusenfoting. Sen är det ju dumt att avslöja slutet.

cent4

Filmen är tyvärr inget vidare bra. Jag har aldrig hört om konceptet tidigare, och idén har ju potential att bli en riktigt riktigt läskig rysare. Men manuset, framför allt vad gäller dialogerna, är alldeles för tunt. Och skådespelarinsatserna är ibland rent pinsamma. De två amerikanska turisterna både spelar dåligt och har oerhört svaga karaktärer. Nästan så man blir lite lättad när deras munnar sys ihop och de inte kan prata längre (usch, vad cynisk jag känner mig nu…) Den enda skådespelarinsatsen jag faktiskt tycker är bra är Dr. Dieter, den galna kirurgen. Inte för att han i manuset porträtteras som särskilt mångfacetterad, men maken till ”galen-läkare-skådespel” har jag nog aldrig skådat tidigare.

Nu till det jag slogs mest av. När jag läst om filmen har jag läst saker som att den i själva verket handlar om vår rädsla för fysisk missbildning och abnormitet. Jag vet inte om jag håller med. Inte för att jag är någon kulturvetare, men jag tycker mest det verkar handla om amerikaners rädsla för allt icke-amerikanskt. De amerikanska turisterna lever i sin lilla bubbla av kolonialturism, är på väg till nån innenattklubb, köper souvenirer och får plötsligt punktering mitt ute i ingenstans. Naturligtvis kan de inte ett ord tyska. Den första människa de möter är en äcklig tysk man som bara vill sätta på dem, och därefter den galne Dr. Dieter. De stövlar omkring i sina designershorts och höga klackskor i den vilda tyska urskogen efter att ha tvingats lämna sin trygga amerikanska turisthemvist i den numera punkterade bilen.

En intressant grej är att regissören inte är amerikan, utan holländare. Alla karaktärer är så löjligt stereotypa i sina nationaliteter och kön att det är omöjligt att ta det på allvar. Japanen skriker som en ninja i ett dataspel, tysken är tyst, mörk och ond, och amerikanerna är hispiga och totalt oförstående till allt omkring dem.

En annan film på liknande tema (rädsla för allt ickeamerikanskt) som jag visserligen inte har sett utan bara läst om, är Hostel. Ett gäng amerikanska turister, denna gång killar, hamnar i något östeuropeiskt land och får höra om ett vandrarhem (=hostel) som är fyllt av villiga europeiska tjejer. Väl där visar det sig vara en mardrömsliknande verksamhet dit utländska turister luras för att fungera som offer för tungsinta män som kommer för att ta ut sina aggressioner med diverse vapen och vassa verktyg på oskyldiga.

hostel-movie

Jag kanske överanalyserar. Men nåt måste man ju få ut av den där filmen. Den var ju trots allt varken skrämmande eller särskilt läskig. Bara helt vrickad.

Förresten har jag inte glömt mitt löfte att skriva om skräck i dator- och TV-spel. Det kommer, det kommer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *