EMANUEL DISSAR – del 1: Hög musik på fester

Dags för den nya miniserien Emanuel Dissar som kommer att gå i ett okänt antal avsnitt på den här bloggen. Den går ut på att jag gnäller över nånting, som jag förhoppningsvis har åtminstone lite fog för, och sen kommer folk med smarta kommentarer om varför just det jag gnällde på är bra. Dags för del 1: Hög musik på fester.

Det är en sån där grej som man bara lärt sig att acceptera. Jag tror att alla i något stadium tyckt att ”Varför ska musiken vara så hög? Jag måste ju skrika för att nån ska höra mig.” Kanske var det på mellanstadiet, kanske gymnasiet, kanske senare, men i något stadium har de flesta av oss kommit till den punkten då vi accepterar att det är så det går till. Är det fest så är det. Hög musik är top priority, som man säger om man är anglosaxisk och tuff.

malmo-metro-malmo-metro-klubb-och-bar-100408675693_n

Sen finns det några bakåtsträvande, småtöntiga tråkmånsar som gärna undviker ställen med hög musik, av den enkla anledningen att de tycker det är tråkigt att inte kunna prata med folk.

Jag tillhör den gruppen, vilket kanske framgått relativt tydligt. När jag går på en fest gör jag det för att jag vill träffa andra människor. Lära känna nytt folk och umgås med vänner jag tycker om. Det känns så fånigt att ha skrikdiskussioner där man ler och nickar förstående åt någon utan att egentligen ha hört vad hen sagt.

Det är en annan sak om det är dans inblandat. Då finns det ju naturligtvis en poäng med att ha hög musikt. Det är inte det jag vänder mig emot. Kritiken gäller den utbredda norm som säger att det ska spelas hög musik så fort människor träffas under uppsluppna förhållanden.

Vi fogar oss. Men den där tystnaden mellan två låtar som uppkommer om DJ’n är ouppmärksam känns så underbart befriande.

Det verkar som en del prioriterar den där jag-är-en-tuff-person-som-går-till-uteställen-och-dricker-drinkar-och-har-snygga-kläder-och-rör-mig-vant-i-miljöer-med-hög-musik-känslan framför möjligheten av att faktiskt lära känna människor mer än på ytan. Jag vill inte vara nån slags moralfjant som säger att det är fel, för jag tycker inte att det är fel. Jag tycker bara det är så jävla långtråkigt.

En förklaring jag hör till och från är att krogar säljer mer alkohol om folk inte kan prata med varandra. Och det stämmer nog. Men vi har blivit så indoktrinerade att vi tar med oss normen från krogen till privata fester och alla möjliga sammanhang där det i mina ögon inte finns nån poäng att mata ut 2000 W musik. Är det så att vi blivit så vana vid den trygga distans som den höga musiken skapar mellan människor att vi inte vågar träffas i sammanhang där vi har möjlighet att ta in varandra?

Det var allt från första avsnittet av Emanuel Dissar.

2 reaktioner till “EMANUEL DISSAR – del 1: Hög musik på fester”

  1. inte bara på fester; utan i KLÄDAFFÄRERNA! En lördageftermiddag är det nästan omöjligt att höra vad ens klädhandlarpartner säger om man inte skriker. Tillslut undrar man om man är ute för att handla skor eller om man hamnat på ett disko!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *