EMANUEL DISSAR – del 15: Arbetsförmedlingen kultur

Jag varnar redan nu för att hela den här dissen baserar sig på en enda, mycket kort episod, som jag inte ser objektivt på något sätt utan helt subjektivt. Med det sagt så drar vi igång.

Eftersom jag nu är klar med min femåriga universitetsutbildning har jag börjat söka jobb på allvar. Och jag tänkte att det kan ju inte skada att skriva in sig på Arbetsförmedlingen i alla fall, när man ändå håller på. Så jag gick dit och blev helt förundrad över hur bra jag blev bemött.

När jag kom dit, och förmodligen såg ganska vilsen ut, mötte en skäggig herre mig, frågade vad jag ville ha hjälp med och såg till att jag kom rätt. Tio minuter senare satt jag med en personlig handläggare. Alla var jättetrevliga och jag kände att de tog mig på allvar och tog sig tid. Helt fantastiskt! Totala motsatsen mot när jag gick till Arbetsförmedlingen för sex-sju år sedan, innan jag läste på universitetet.

ArbetsfoCC88rmedlingen_skaffa_ett_jobb

En av de saker jag fick råd om var dock att gå till Arbetsförmedlingen Kultur på Västra Hamngatan, eftersom jag arbetat en del med olika kulturella yrken som producent, musiker, skribent, osv.

Sagt och gjort. Jag gick till kontoret på Västra Hamngatan. Men det skulle visa sig att bemötandet här var det totalt motsatta mot det på Arbetsförmedlingen på Järntorget. När handläggaren jag pratade med fick reda på att jag inte hade minst tre års eftergymnasial utbildning var det som att jag plötsligt blev betraktad som något som katten släpat in. ”Du är ju inte kulturutövare! Vad trodde du vi skulle kunna göra för dig?”. Jag försökte förklara att jag arbetat som vissångare och musiker i 6-7 år, och spelat på allt från bibliotek till rockfestivaler, både i Sverige och Norge, men nix. Jag skulle minsann inte påstå att jag var kulturutövare! Jag kände mig behandlad som ett barn, när handläggaren suckade och sa att ”Jaha, om du läser här då kanske du kommer att kunna förstå”, och plockade fram Arbetsförmedlingens hemsida som jag naturligtvis redan läst på.

Någonstans hade jag liksom den naiva tron att man gick till Arbetsförmedlingen för att söka jobb, inte för att man redan har. Det hade räckt att vänligt berätta hur det låg till, att fokus låg på etablerade artister och högutbildade konstnärer, de hade inte behövt göra på det här sättet. ”Vi sångutbildade”, sa handledaren vid nåt tillfälle ”förstår det här på ett annat sätt.” Jaha, jotack. Jag har haft Thorsten Föllinger som sånglärare. Han har arbetat med Birgit Nilsson, Helene Sjöholm och jag vet inte alla.

Strunt samma. Det är ju de själva det skadar att bemöta arbetssökande så. Mannen som mötte mig på Järntorget sa att ”Jo, vi har ju ett dåligt rykte att försöka reparera”.  Han borde jobba på Västra Hamngatan istället.

2 reaktioner till “EMANUEL DISSAR – del 15: Arbetsförmedlingen kultur”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *