EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former

Hej allihop och dags för Emanuel Dissar igen! Den här gången gäller det alltså kvinnliga former, men bilden och formuleringen till trots menar jag inte former i den bemärkelsen att det handlar om kroppar. Vad jag menar är språkliga former.

Venus från Milo.
Venus från Milo.

Av någon anledning har folk i det förflutna ansett det nödvändigt att inrätta särskilda “kvinnoformer” av vissa ord. En kvinnlig vän är en “väninna”, en kvinnlig skådespelare är en “skådespelerska” och en kvinnlig lärare är en “lärarinna”. Vissa av de här formerna är mer fasta än andra, och vissa hänger ganska löst, t.ex. lärarinna.

Men vad jag undrar är – varför har vi de här särskilda “kvinnoändelserna”? Rent logiskt skulle de behövas om det alternativa ordet, t.ex. “vän” uteslöt alla som inte är män. Men exakt vad i ordet “vän” anger att det måste vara en man? Vad i ordet skådespelare anger att det inte kan vara en kvinna? Analyserar man ordet så finner man skåde– vilket anger att det är något som ska synas, och –spelare vilket anger rollen som den som ska spela för att synas. Hade det varit “skådeman” hade det varit en annan sak.

På nåt sätt kokar det hela ner till (ett uttryck som ibland kritiseras för att vara angloimperialistiskt, men som jag faktiskt gillar) att den manliga formen ses som standardformen. Annars hade vän inte behövt någon kvinnlig alternativform som väninna. Skådespelare är i mina öron lika neutralt som bandspelare. Och bandspelare har ingen snopp. Man skulle aldrig få för sig att kalla en bandspelare för bandspelerska, för ordet ÄR faktiskt i grunden könsneutralt.

Så att prata om väninnor och lärarinnor känns i mina öron dumt. En vän är väl en vän oavsett vilket kön hen har? Och lärare = “en person som lär ut”. Inte “en man som lär ut”.

Värst är nästan när folk säger “kvinnlig läkare” eller “kvinnlig präst”. Varför, liksom? Det är en läkare och en präst det handlar om! Varför måste man specifiera att det här “det kvinnliga alternativet”, som för att varna för att det inte är en riktig präst eller läkare?

Nu är de här orden väldigt ingrodda i vårt språk, så att folk använder sig av dem betyder inte att de är dumma eller förespråkare för nån slags patriarkal maktstruktur. Det betyder bara att hela grejen med könsroller och normer är så sjukt mycket mer inrotad än man tror.

Sen finns det ju faktiskt ett litet antal roliga exempel på när kvinnan utgör namnnormen för ett yrke, och där mannen får ta på sig samma namn. Som sjuksyster. Jag har inte hört om sjukbröder. Kanske skulle vara ganska fint, nu när jag ser det i skrift. Sjuksystrar och sjukbröder. Men många tycker det låter väldigt konstigt och rentav obehagligt när det pratas om män som är sjuksystrar. Det tyder lite på vår omedvetna, inneboende rädsla för könsöverskridande, framför allt när män identifieras med kvinnliga egenskaper.

Oj, det här blev ganska invecklat. Men intressant!

10 reaktioner till “EMANUEL DISSAR – del 17: Kvinnliga former”

  1. Jag har också funderat på typ samma sak – när folk pratar om någon kompis av motsatta könet så vill de gärna påpeka det! En tjej skulle väl inte vanligtvis säga "en tjejkompis" när de pratar om sin kvinnliga kompis, men "en killkompis" kan hon använda sig av när hon pratar någon manlig vän.

  2. Ja precis! Varför är en killkompis inte en vanlig kompis? Och varför är en tjejkompis inte en vanlig kompis, för en kille? Man måste på nåt sätt markera "avvikelsen", det är heltkonstigt.

    Jag kom på att ordet för någon som våldtagit på svenska är "våldtäktsman". Snacka om könsrollscementerande… På engelska heter det rapist.

  3. På Norrlands nation är det matansvariga Gillevärdinna oavsett vilket kön denne har. Jag tror inte det är ända stället.

    Och vad kallar man en manlig dagisfröken?

  4. Ja, och vi har ju gücklemaestra.

    Hmm, det finns nog en del manliga dagisfröknar. Sen tror jag inte att ens de kvinnliga kallas dagisfröknar rent formellt.

  5. Hej, det här är Lill-sara. Jag brukar inte blogga eller läsa bloggar men jag råkade se det här och tyckte förstås att det var roligt. Om du ska dissa de kvinnliga formerna borde du ju också dissa de orden som på samma sätt "diskriminerar" de manliga formerna. Vanligtvis hör dessa till familjesfären, t.ex. änka->änkling, brud->brudgum osv. Värt att tänka på.

  6. Helt sant! Jag tillhör ju de där som tycker att män är minst lika diskriminerade som kvinnor vad gäller könsroller och könsfördomar. Sen vet jag inte om just de exemplen är de bästa.

  7. Man kallar ingen för manlig dagisfröken. Dagis lades ju ner 1998 i Sverige 🙂

  8. Ja, men nu pratar jag inte bara formellt. Vad säger dagisbarnen? Knappast förskollärare… Alla de jag träffat säger fröken. Några manliga fröknar träffade jag väldigt sällan men jag tror faktiskt de sa fröken till dem också.

Lämna ett svar till leijoninna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *