Emanuel recenserar: Broken Sword 5

Det har gått ett tag sen senaste blogginlägget, och det finns det många skäl till. De flesta är roliga. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är grejer på gång. Men mer om det senare, idag blir det en recension. Av äventyrsspelet Broken Sword 5 – The Serpent’s Curse.

Det första Broken Sword kom i mitten av nittiotalet, när peka-och-klicka-äventyrsspel var som populärast. Jag föll för det som en sten, ända från öppningscenen på det lilla caféet i ett höstigt Paris, till den episka upplösningen i Skottland. Det hade en fantastiskt välskriven och fantasifull historia, ett historiskt mysterium som kretsade kring tempelriddarna och deras hemligheter. Upplägget var mycket likt Dan Browns Da Vinci-koden, fast många år tidigare. Grafiken var fantastisk, det hela såg ut som en vuxnare version av en Disneyfilm, och musiken vacker. Karaktärerna var fina och man kände sig som en historisk detektiv. Då, i mitten av nittiotalet, var Broken Sword bland det bästa jag någonsin spelat.

Nu har det gått tjugo år. Det kom några uppföljare på 90- och i början av 00-talet, men Broken Sword 5 kom 2014. Det är det jag precis spelat färdigt.

Jag kan ju börja med att säga att jag hade höga förväntningar. Tyvärr, vilket visade sig mycket snart, skulle de inte komma att infrias. Grafiken, musiken och röstskådespelarna är bra. Historien handlar återigen om ett historiskt mysterium, som den här gången kretsar kring gnostikerna. Det hela tar avstamp i en tavla som stjäls från ett konstgalleri i Paris. Så långt allt väl, men sen tar det tvärstopp. Det känns lite som att man försöker upprepa ett vinnande koncept, men misslyckas. Största orsaken är hur spelet låser en till en uppgift i taget. Efter att man i första spelet kunde röra sig fritt mellan olika platser i Paris och själv lista ut de olika pusselbitarna i mysteriet är man här hänvisad till att göra precis det som spelet vill att man ska göra, i en exakt ordning. Man kan för det mesta bara välja att gå till ett enda ställe, och sedan kommer man inte därifrån förrän man gjort det spelet tycker att man ska göra. Därefter går man automatiskt vidare till nästa ställe, utan att man behöver tänka själv.

Och där kommer vi till nästa problem. De saker man ska lista ut och göra (uppgifterna, spelmomenten eller pusslen, vad man nu väljer att kalla dem) är sällan särskilt listiga eller fantasifulla. Ofta kommer man på smarta lösningar som inte fungerar, eftersom spelet vill att man ska göra något helt annat. Ofta handlar det om att till exempel gå att titta på en speciell sak, gå och prata med någon om den här saken, och sedan gå tillbaka till saken för att plötsligt upptäcka att man kan göra något med den, som man egentligen förstod redan från början att man kunde göra, men som spelet inte tillät. Sånt gör en irriterad. En annan besvikelse är att spelet har två huvudpersoner, men att man i praktiken bara spelar den ena.

Huvudpersonerna, ja. De är samma som i de tidigare spelen. Den blonda, käcka, amerikanska försäkringsagenten George Stobbart, och den franska tidningsreportern Nicole Collard. De har olika personligheter och deras personkemi funkar egentligen ganska bra, men problemet är att vi knappt får se något alls av Nicole. Hon hänger snällt med medan man spelar George, och ger då och då små självklara tips som man redan hade listat ut. Då och då får man spela henne, men det går snabbt över och det är med mycket få undantag hon får göra något betydelsefullt.

Spelet är fullt med referenser till tidigare spel. Till exempel finns inte bara en utan två (!) arga getter, något som förekom i en scen i första spelet som blivit smått legendarisk (Den har till och med en egen wikipediaartikel). De amerikanska turisterna Pearl och Duane återkommer också. Förra gången turistade de i Syrien (Det här var 1996…), nu utforskar de Montserrat.

Det som räddar spelet och ändå gör det lite intressant är storyn. Det är ett bra betyg när spel får en att börja slå upp historiska händelser och religiösa grupper. Tavlan som stulits från galleriet i Paris visar sig innehålla hemligheter kring gnostikerna och deras tro, där Jehova och Lucifer är jämbördiga och människans utmaning är att hitta en balans mellan de två. Det handlar inte om ont och gott, utan om ett mer komplext förhållande, där Lucifer, något förenklat, handlar om individuell frihet och konstnärlighet, och Jehova om godhet, medmänsklighet och gemensamhet. Jag vet inte riktigt vad som stämmer om de verkliga gnostikerna, men spelet lyckas få mig intresserad, på samma sätt som Gabriel Knight fick mig att låna böcker om voodoo och slavhandel. Tyvärr slarvas även storyn bort eftersom den inte vävs in i spelet på ett bra sätt.

Precis som i tidigare spel är Paris händelsernas centrum. Därifrån gör man resor till platser som London, Katalonien och Irak. På varje ställe finns nya pusselbitar till mysteriet, och det blir också tydligt att George och Nicole inte är de enda som söker svaret. Ryska gangsters, katalanska frihetskrigare och mystiska brittiska gentlemän är alla inblandade på nåt sätt. Synd bara att det aldrig lyfter, aldrig blir riktigt bra. Det känns som att spelutvecklarna inte vågat göra ett spel där spelaren får ta ansvar själv, utan känner sig tvungna att hålla oss i handen spelet igenom. Funderar på om det kan ha att göra med att den här typen av spel varit ”ute” så länge, och att man nu gör spel för en ny grupp av spelare – de som sitter med sin iPad och inte har tålamod att spela om spelet inte ständigt hjälper dem vidare. Med det är inte sagt att spel måste vara jättesvåra, men Broken Sword 5 tar ifrån en den sista lilla känslan av stolthet över att ha löst ett problem, genom att på ett ganska klumpigt sätt förklara rakt ut vad det är tänkt att man ska göra. Det är då man tröttnar.

Så, sammanfattningsvis är Broken Sword 5 ett lite sorgligt försök att återuppväcka något som var fantastiskt bra för tjugo år sedan. Musiken och grafiken (särskilt miljöerna) är vackra, röstskådespelarna bra, historien okej. Men själva spelandet faller platt. Mitt råd är att istället spela det första Broken Sword, som numera finns i en Directors Cut för nästan vilken plattform som helst. Broken Sword 5 köpte jag på Gog.com för en dryg hundralapp. Finns för Mac, PC, iOS och säkert också Android.

Slutbetyg: 2 arga getter av 5.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *