Emanuel recenserar: Kathy Rain

Tidigt när jag växte upp utvecklade jag en stark kärlek till dataspel, och nån gång i sex-sju-årsåldern träffade jag på den genre som skulle komma att sätta djupast avtryck i mitt kulturella hjärta för de kommande decennierna. Det är en genre som var populär mellan det sena åttiotalet och mitten av nittiotalet, som sedan förde en tynande tillvaro i takt med att (i de flesta fall) ganska ointressanta 3D-actionspel tog ett järngrepp och helt dominerade hela dataspelsvärlden i över ett decennium, men som de senaste åren har börjat vakna till liv igen.

Genren brukar lite svävande kallas grafiska äventyrsspel, peka-och-klicka-äventyrsspel, eller kort och gott äventyrsspel. Det de har gemensamt är ett starkt fokus på handling, karaktärer, relationer och utforskande, samt inget eller väldigt lite våld.

Några av de största kulturella upplevelser jag haft (oavsett om det gäller böcker, filmer, musik eller spel) har jag förmodligen fått genom dataspel inom den här genren. Monkey Island och Indiana Jones & the Last Crusade lärde mig engelska innan jag började skolan. Gabriel Knight fick mig att sitta timmar på biblioteket och lära mig om allt från voodoo till tyska kungar, och The Dig blev faktiskt en av de stora inspirationskällorna till min första publicerade roman, Nomadplaneten.

Mellan sent nittiotal och tidigt tiotal har vi som gillar den här typen av spel i princip fått nöja oss med att spela om de gamla klassikerna, men de senaste åren har det börjat hända saker. Plötsligt poppar nya spel upp som svampar ur jorden, de flesta från små indie-utvecklare snarare än stora jätteföretag. Hos många ser man mycket inspiration från de gamla spelen, och andra bygger på helt nya koncept och idéer. Det spel jag tänkte skriva om idag heter Kathy Rain och är utvecklat av svenska Clifftop Games.

Kathy Rain är ett av de där spelen som hämtar mycket inspiration från tidigt nittiotal. Det till och med utspelar sig under det tidiga nittiotalet, med en huvudperson i tjugoårsåldern som kör motorcykel, kedjeröker och pluggar till journalist. Hon heter som spelet – Kathy Rain. Det börjar med att hon kommer försent till sin farfars begravning, byter några ord med prästen och följer sin farmor hem. De återknyter en kontakt de inte haft sedan Kathy var liten, och ju mer det pratar kommer det fram hur lite hon faktiskt visste om sin farfar. De sista åren av sitt liv låg han förvirrad och utan minne, efter att ha vandrat ut en kväll, irrat planlöst omkring och till slut blivit upplockad av polisen. Kathy, som snart är färdigutbildad journalist, blir nyfiken och börjar gräva i historien.

Det visar sig finnas gott om hemligheter inom hennes egen familj såväl som i relation till människor i den lilla staden som hon lämnade när hon var barn. En drunknad flicka som målat tavlor med hemliga budskap. En motorcykelklubb där Kathys pappa varit medlem i hemlighet. En rik affärsman på sin dödsbädd. En ensam pojke på en kyrkogård. Och vad hände egentligen den där kvällen när Kathys farfar lämnade hemmet för att återvända sinnesförvirrad i polisbil?

Mitt i alltihop står Kathy med sin motorcykel, sina cigaretter och sitt svarta smink. Tillsammans med sin rumskamrat, den gladlynta och djupt kristna Eileen, söker hon lösningen på ett mysterium som för varje dag växer och blir allt mer skrämmande.

Om det inte gått att avgöra redan på sättet jag beskriver det så är det här ett spel jag verkligen gillar. Det är i princip en deckare, med en historia som ständigt byter riktning, fördjupas och slår knut på sig själv. Som spelare möts jag av ett gränssnitt som är mycket likt ett Sierra-spel från 1993, och där grafiken får vara precis så pixlig och kantig som den var på den tiden.

Just grafiken gjorde faktiskt att jag hoppade till en smula första gången jag spelade. Upplösningen är mycket låg, 320 gånger 240 pixlar (faktiskt exakt en tjugosjundedel av det antal pixlar min dator normalt visar), men faktum är att det gör spelet bättre. En sak med spel från den tiden var att de tekniska begränsningarna faktiskt gjorde att man fick använda sin egen fantasi för att fylla i det som datorn hade svårt att visa. Precis som när man läser en bok, och böcker gillar jag. På fem minuter hade jag vant mig vid den låga upplösningen och efter det var grafiken inget annat än snygg och stämningsfull.

Är då det här ett perfekt äventyrsspel? Tyvärr inte. Det är framför allt på två punkter jag tycker att det brister. Det första är musiken. Den är okej, men inte mer. Monotona trumloopar med mörka, släpande syntslingor, en och annan dyster gitarr och nåt enstaka piano. Den bidrar till stämningen, men lyfter aldrig. Tyvärr. Däremot är skådespelarinsatserna bra. Kanske inte i nivå med Oxenfree, som jag skrev om häromsistens, men det är inte heller samma typ av spel.

Förutom musiken blev jag också lite besviken på spelets längd. Ofta tycker jag att spel tenderar att hålla på för länge, men det här är ett spel där handlingen, stämningen och konceptet verkligen håller. Det hade i princip kunnat vara dubbelt så långt. En del trådar blir över, och när mysteriet väl är löst (?) vill man ha mer! Jag och Sofia spelade det tillsammans, och lade ungefär fyra kvällar, utan att ta hjälp av hintar eller walkthrough. Däremot känns svårigheten väl avvägd. Man fastnar, men inte så länge att man tröttnar innan man hittar vidare. Då känner man också den där äkta stoltheten av att faktiskt ha löst något på egen hand.

Något som är omöjligt att inte nämna är hur mycket inspiration spelet hämtat från Gabriel Knight. Deckarstilen, den pseudo-hårdkokta huvudpersonen, motorcykeln, namnet (Gabriel Knight kom från den tyska släkten Ritter, alltså knight på engelska, medan Kathy Rains släkting Erik Regn utvandrade från Sverige) grafiken, en stor del av spelet är en ren hommage till mästerverket från 1993. Men det gör absolut ingenting, tvärtom är det en trevlig sak att upptäcka för oss som spelat i tjugo år eller mer. Fler tydliga referenser är till LucasArts Full Throttle, men också det är ett smakfullt val att låta sig inspireras av.

Min sammanfattning
Kathy Rain är ett mycket välgjort peka-och-klicka-äventyrsspel i samma anda som de bästa spelen från första halvan av nittiotalet. Den lågupplösta grafiken är snygg och lämnar lagom mycket öppet för fantasin. Det enda som drar ner intrycket är musiken, några enstaka träiga dialoger och att spelet helt enkelt tar slut för fort.

Kathy Rain finns för Windows, Mac, iOS och Android. Jag köpte det på Steam för runt 150 kr, vilket det var väl värt.

Slutbetyg: 4 mystiska rödklädda män av 5.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *