En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *