En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt “manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.