I säng med Lyxfällan

Jag har precis blivit frisk (hyfsat, i alla fall) efter en lång och seg förkylning. En sån där jobbig och tråkig virusinfektion där det enda som funkar är att vila och låta bli att anstränga sig. Ligga still, alltså. Förutsatt att jag inte är totaldäckad och har fyrtio graders feber brukar jag klara av att ligga still i ungefär en dag.

Den här gången blev som det brukar – upp ur sängen, göra nåt halvavancerat tills det snurrar för mycket i huvudet och gör för ont i halsen, sen ner i sängen igen tills det blir för tråkigt, och så om från början igen. Att vara sådär begränsad, oavsett om jag står, sitter eller ligger däckad i sängen, innebär ofta att jag fastnar för nån viss teveserie. Den här gången blev det, av alla konstiga program man kan titta på, Lyxfällan.

Lyxfällan. Helknäppt program, tänkte jag första gången jag såg det. Två rediga herrar åker hem till en person eller en familj som missköter sin ekonomi, går igenom allt tokigt de gör, avslöjar deras hemliga sms-lån och spelberoenden och talar om för dem hur ansvarslöst de lever. På en svart tavla sätts det upp tusen- och hundralappar som tydligt visar hur tokigt de prioriterar, och de mumlar att fyfan, jag hade ingen aning om att det var så mycket. Sedan säljs det av möbler och teveapparater, bilar och dykutrustning, följt av att programledarna ringer lite banker och släktingar, och i slutet av programmet får stackarna som inte kunde ta hand om sin ekonomi en ny månadsbudget och hopbakslån och lite allmänt trolleri, och vips så har de ett nytt liv och är räddade från hemlöshet och undergång.

Sådär är varje avsnitt. Ganska fånigt och förutsägbart, tyckte jag i början. Sen började jag fastna för det. Vad man än tycker är det ganska pedagogiskt upplagt. Nästan ett slags folkbildning. Det blir tydligt vilka ekonomiska konsekvenser som följer av t ex rökning, spelberoende och sms-lån. Man ställer frågor om vad man egentligen behöver för att vara lycklig, ifrågasätter konsumtion, rannsakar sig inför vad som är viktigt i livet. Egentligen ganska sympatiskt och viktigt.

Avsnitten rullade på. Jag började så smått friskna till. Hur många avsnitt jag sett vågar jag inte riktigt räkna, men det finns tjugotvå säsonger så det råder ju inte brist på dem om man vill se fler…

Hur som helst så tror jag att jag fick lite perspektiv efter ett tiotal avsnitt. Själva formen är lite läskig när man tänker efter. Två välklädda män åker ut till olika orter runt om i Sverige och lär upp okunniga stackare om pengar och att de inte har råd med vad som helst. Själva bor de på hotell, bär exklusiva kavajer och kör fina bilar. I nästan varje avsnitt syns en tydlig klassklyfta. Vi kan hantera pengar, men det kan inte ni, är budskapet som upprepas.

Och det är väl precis det som är grundtanken med programmet. Hjälpa/lära folk att få ordning på sin ekonomi. Men ändå lämnar det en obehaglig smak i munnen. De flesta av människorna som får hjälp är vad vi, i en tid då vi talade mer om klass, skulle kalla för arbetar-, eller rentav underklass. Arbetslösa, undersköterskor, truckförare, snabbsmatspersonal. De får hjälp av dessa ordentliga medelålders herrar som skäller ut dem och sätter dem på plats, pekar på deras tillkortakommanden, dumhet och dåliga livsval, så att hela Sverige kan se. De får på olika plågsamma sätt illustrerat för sig hur dåligt de prioriterat, till exempel genom att få se sin årskonsumtion av chips och ostbågar avslöjad genom att programledarna drar undan ett skynke. Extremt effektivt, både för att de som står där ska skämmas ännu mer, och för att vi som tittar ska häpna och förfasa oss.

För egentligen handlar det nog ganska mycket om oss som tittar. Vi får den där göttiga känslan som man får när man ser nån annans elände, som de dessutom förorsakat sig själva. Vi kan tänka att sådär dum är inte jag eller herregud, hur kan de vara så tanklösa? och kännas oss ordentliga och som allmänt bra människor. Det är ju alltid trevligt. Kanske tänker vi över nåt av våra egna beteenden och ifrågasätter det. Det är också bra.

Men vad jag saknar är en diskussion om varför de här människorna är så ansvarslösa. Folk är inte korkade och tanklösa av naturen, det finns alltid en förklaring till att man beter sig som man gör. Och egentligen tycker jag det är intressantare att få reda på den än att se människor bli uppläxade. Ibland är de inne och nosar på det, som när det kom fram att en kille hade dyslexi och dyskalkyli och helt enkelt inte kunde läsa räkningarna, men oftast handlar det bara om att säga aja baja och smälla folk på fingrarna.

Extra ironiskt blir det när programmet stup i kvarten avbryts av reklam, ofta för samma produkter som människorna i programmet precis fått skämmas för att de köpt. Noll diskussion om hur vi blir påverkade av reklam och hur marknadsekonomin ständigt försöker hitta nya sätt att få oss beroende.  Inte ett ord om alla miljoner som läggs på att få oss att köpa produkter och få oss att tro att de ska göra oss lyckligare, fräschare och smartare.

Hur kommer det sig att människor från en viss samhällsklass är så överrepresenterade i de här programmen? Finns skyddsnät i andra klasser som de här människorna saknar? Har man inte ekonomer i familjen? Har ens föräldrar aldrig haft pengar? Mår man dåligt av andra orsaker, som gör att man inte orkar se sina ekonomiska problem? Hur påverkas vi av reklam? Beror den där extrema chips- och ostbågskonsumtionen eller cigarettberoendet på att man har andra, mycket djupare, hål att fylla? Och varför är det okej att vissa människor bor på hotell och kör fina bilar när det inte är okej för andra?

De frågorna saknar jag.