Ingen idé att jag bloggar om det, ingen kommer ändå att tro mig

Ibland låter man bli att berätta om saker som händer en. Inte för att de är ointressanta eller pinsamma, utan för att man är rädd att folk ska tro att man hittar på. Jag brukar också försöka undvika klyschan att framstå som en stackars missförstådd bloggare som det är synd om. Men det här hände faktiskt så jag skriver om det ändå. Fortfarande med en hand, så jag ber återigen om ursäkt för skrivfel jag inte orkar rätta.

IMG_3894

Jag ska operera handen imorgon bitti. Det fick jag reda på igår vid tretiden. På kvällen, när jag var tillsammans med några vänner, kände jag plötsligt hur jag började få ont i magen. Jag sa inget först utan väntade på att det skulle gå över, men det blev värre och värre och till slut klarade jag inte att sitta upp på stolen utan fick lägga mig på golvet. Mina vänner ringde ambulansen medan jag låg och vred mig fram och tillbaka och försökte andas. Efter några minuter började det lägga sig. Jag ringde Sofia som kom dit på några minuter. Innan varken hon eller ambulansen dykt upp kom dock smärtorna tillbaka, värre än första gången. Jag låg och försökte andas lugnt, men magen och ryggen krampade så jag hyperventilerade mest och slängde mig fram och tillbaka på golvet. Sofia kom strax före ambulansen och höll mig i handen genom det tredje anfallet. Det kändes som att magen och ryggen drogs samman mot ryggraden.

Jag tänkte två saker; det ena var fasen vad fånig jag måste se ut. Det är massor av tjejer här som har menssmärtor varje månad, de måste tycka jag är urlöjlig. Det andra var hoppas hoppas hoppas att det här inte gör att jag måste ställa in operationen på torsdag.

Ambulansen kom. Den var bra mycket bekvämare än den jag fick åka i Kenya för ett par år sedan. Jag fick ytterligare en eller två attacker innan vi var framme vid Östra Sjukhuset, där jag togs in och, efter långa väntetider, fick ta de sedvanliga proverna inkluderande kiss i plastglas och blodprov ur armvecket. Sedan började en lång väntan. Sofia var med, och Isabel (som varit bland de vänner jag varit med under kvällen) dök upp för att göra oss sällskap.

Klockan hade varit åtta när jag kom in med ambulansen. Klockan fem på morgonen, alltså nio timmar senare, kom en läkare och pratade med mig. De hade varit rädda för njursten, men proverna hade inte visat något. Han kände och klämde på mig men utan resultat. Det kunde kanske ha varit magkatarr orsakad av stress, sa han och vi fick åka hem. Det var kallt ute men luktade vår. Dessutom hade morgonspårvagnarna börjat gå. Vi var hemma vid sextiden. Femtio minuter efter vi gick och lade oss var Sofia tvungen att stiga upp för att ta sig till jobbet. Och det gjorde hon. Hon är fantastisk. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Isabel är också fantastisk.

Idag på förmiddagen skulle jag alltså till Apoteket för att köpa den desinfektionstvål som jag måste använda sex gånger från och med ett dygn innan operationsdagen. Den hade varit slut när jag försökte köpa den igår. Idag fanns som tur var två paket, vilket var precis vad jag behövde.

Hemma från Apoteket låg ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. I den fanns en kallelse. Jag skulle på undersökning på ortopedmottagningen. Ytterligare en undersökning före operationen? tänkte jag och stelnade till när jag fick se vilken tid jag skulle komma. Det stod att jag skulle dit onsdagen tredje april, kl 10.40. Mycket viktigt att du hör av dig om du inte kan komma ovanstående tid. Jag kollade på klockan. 12.15. För min inre syn såg jag hur operationen skulle behöva ställas in. Jag ringde. Hamnade i telefonkö. Väntade. Städade lite medan jag väntade. Till slut svarade nån. De kände inte till något om nån undersökning. Det fanns ingen inplanerad.

Troligen hade kallelsen skickats utan jag själv kom till akuten i förra veckan för att min brutna hand var så svullen att gipset höll på att explodera. Vilket innebär att jag inte hade kunnat komma, eftersom kallelsen var framme efter att undersökningen skulle gjorts. Vilket i sin tur var elva dagar efter benbrottet. Elva dagar med för tight gips och ben som låg fel inuti handen. Och ytterligare tid innan operation.

Nu ska jag sova. Om allt går som det ska blir jag opererad imorgon. Det ska bli fantastisk. Jag tycker fortfarande att vi har otroliga möjligheter vad gäller vården i det här landet. Att jag överhuvudtaget får en operation är underbart, och att jag får den för några futtiga hundralappar är fantastiskt. I många länder hade jag kunnat bli skuldsatt resten av livet, om det ens funnits möjlighet att operera. Nu får jag till och med sjukersättning för att jag inte kan jobba. Sverige är fantastiskt!

Dock blir man onekligen lite nervös, efter att både remisser och röntgenbilder försvunnit spårlöst, efter att man inte vetat vem jag är när jag kommit på utsatta tider och efter att ytterst lite av den information jag fått visat sig stämma.

Jag håller tummarna, åtminstone en, för att det är handen de kommer att operera imorgon och inte någon annan kroppsdel.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *