Inlåst en vecka i Örebro – nu är jag ute igen!

Förra söndagen sedan tog jag tåget till Örebro, där jag låste in mig i en lånad lägenhet i en vecka. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att arbeta vidare på den science fiction-roman jag började skriva 2012. Med andra ord har jag i princip tillbringat en vecka inlåst i rymden.

brig1

Boken är färdigskriven sedan ett tag tillbaka, men det är en hel del kvar att skriva om, fixa till, stryka och hålla på.

Jag hade faktiskt inte insett när jag började vilket jäkla jobb det är att skriva en bok. Det är inte första gången jag gör det, men det är första gången jag så att säga går all-in. Trehundra sidor i ordbehandlare, vilket väl motsvarar ungefär 350-400 sidor som färdig bok. En historia som jag faktiskt försöker få att hänga ihop från början till slut. Karaktärer som ska kännas trovärdiga och intressanta. Ett språk som ska flyta och inte kännas ansträngt. Jätteläskigt alltihop, och så mycket svårare än det verkade när jag började.

Jag har berättat på bloggen tidigare vad den handlar om, men här kommer en snabb sammanfattning:

Handlingen utspelar sig i början av 2100-talet, när och jorden försöker resa sig ur de ekonomiska och ekologiska kriser som pågått under 2000-talet. Befolkningen har minskat, men temperaturen har ökat. Utvecklingen har stått still eller rentav backat på vissa områden, men på andra har den gått långt framåt. På nyårsafton 2103 upptäcker några amatörasatronomer en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en planet utkastad från sitt eget solsystem, som är på väg att korsa solsystemet. I ett försök att stärka sköra internationella relationer och blåsa nytt liv i rymdforskningen, som legat avsomnad i femtio år, skickas en expedition ut för att möta planeten på dess besök i solsystemet.

I expeditionen ingår Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden får hoppa in som reserv för stjärnfysikern Gabriela Hernández, som sparkats från uppdraget när det visat sig att hon tillhör en våldsam terrororganisation. Planeten, som fått namnet Dierpmes, visar sig ruva på hemligheter som expeditionens forskare varken kan förklara eller hantera.

Vad som händer eller hur det slutar kan jag ju såklart inte avslöja. Men nu är den på gång, och det ska banne mig inte dröja länge förrän den är färdig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *