Kan spargrisarna rädda världen?

Spargrisarna kan rädda världen – så heter Galenskaparnas och After Shaves nya revy på Lorensbergsteatern. Jag var och såg den i lördags kväll.

Det första jag tänkte på när jag hörde talas om den var namnet. Jag har följt Galenskaparna sedan jag var pytteliten och mamma introducerade mig till dem i slutet av åttiotalet, och de har haft en del konstiga namn på sina produktioner under åren. Kanske Rödluvan, Hajen som visste för mycket och Alla ska bada, för att nämna några, men Spargrisarna kan rädda världen? Det lät off på nåt sätt. Jag fick en vag, vag känsla av nervositet inför hur föreställningen skulle bli.

Sen läste jag en recension i GP i höstas, där recensenten inte var nådig i sin kritik. Det är ju ingen nyhet att GP är kritisk mot en GAS-produktion (GAS, för den oinvigde, är en förkortning för Galenskaparna och After Shave), men den spädde ändå på min växande skrajsenhet för att GAS skulle ha tappat gnistan.

MELLOLAND1

Kanske var det därför jag blev så överraskad. Redan i inledningsscenen börjar jag gapskratta, sedan följer tokighet på tokighet, varav mycket är väldigt likt sånt de gjorde i revyerna Cyklar, Träsmak och Skruven är lös på åttiotalet. Spargrisarna är i princip en renodlad nummerrevy, något de inte gjort på 15 år. Det slår mig att jag är lite ovan. Ganska snart kommer en ironisk sång om tillväxt, och det är tydligt vartåt föreställningen är på väg.

image.php_1

Det här är ingen recension, snarare en slags reflektion, två dagar efter att jag sett en ny revy av ett gäng som varit mina idoler i trettio år (ja, jag såg dem med stor sannolikhet redan under mitt första levnadsår). Det är inget nytt tema, konsumtionshetsen har varit med i en eller annan form i de mesta GAS gjort de senaste åren. Man börjar också ana innebörden av titeln – att spara i motsats till att hetskonsumera.

Det forsätter med sketcher och sångnummer som löser av varandra och som faktiskt är riktigt roliga. De här gubbarna (ja, Kerstin Granlund är tyvärr inte med på scenen, däremot som regiassistent) håller faktiskt formen, trots att de hållit på i trettiotvå år och vissa av dem har närmare till 70 än 60. Det är roligt, flummigt, tokigt och snäll-politiskt. Aldrig elakt. Så som jag gillar GAS. När fyra män som av olika anledningar klätt ut sig till Spindelmannen börjar spela elgitarr på en återvinningscentral blir jag varm av lycka! Claes flaggstångsmonolog är bra, pricksäker och stundtals politiskt vass, men inte hans allra bästa. Det behöver den inte vara.

Robe-Spargrisarna-kan-raCC88dda-vaCC88rlden-Goteborg-The-Spidermen

Inget är dåligt, men en del är sådär. Vissa satiriska inslag känns som att de liksom missar målet litegrann. Hipstrarna är roliga, men inte riktigt på pricken. Det blir mer nån slags hippievariant som slänger sig med hipsterutryck. Men det kanske är meningen. PewDiePie-satiren PoodleBoy är jättekul, men inte för att Claes lyckas imitera PewDiePie eller fånga de där uttrycken som spela-dataspel-och-fåna-sig-på-youtube-människor håller på med (han är mer som en pappa som försöker vara hipp och snacka ungdoms-snack för att imponera på sitt tonårsbarns kompisar), utan för att han är en sån himla rolig skådespelare. När han skriker ”Döööö, din plasma-röv!” mot skärmen skrattar jag så jag knappt får luft. Det är hans tolkning, och den kanske är roligare än om det hade varit en klockren PewDiePie-imitation.

37257258261

Kostym och scenografi är genomgående toppen! Scenlösningen i första akten, med återvinningscontainrar som vänder på sig och blir radhus är enkel och jättesnygg. Tyvärr gör det att andra akten, som saknar en genomgående scenografi, känns väldigt tom rent estetiskt. Jag längtar lite till de fantastiska scenografierna från Lyckad nedfrysning av Herr Moro och Casinofeber. Men som sagt, det är en nummerrevy, och de små miniscenerna som kommer upp ur scengolvet är fantasifulla och fina.

En svaghet i mycket av det i Claes Eriksson gör är avsluten. Sketcher, monologer, ibland även sånger. Ofta känns det förhastat, ibland slarvigt. Istället för att verkligen knyta ihop sketcherna, komma till ett avslut och verkligen drämma till med den där perfekta slutrepliken, så landar det i en hastig, och inte alltid så välfunnen, ordvits, följt av en snabb övergång till nästa sketch. Inget ont om ordvitsar, jag älskar ordvitsar och inte minst Claes Erikssons ordvitsar, men ibland önskar jag så starkt att en rolig och välskriven sketch får en lika roligt och välskriven avslutning. Jag får återvända till PewDiePie-sketchen igen. Den har varit rolig rakt igenom, och fått ytterligare en dimension av att PoodleBoy berättar för sin pappa, som tjatat genom hela sketchen att han ska lägga ner dataspelandet och fortsätta plugga på Chalmers, att PewDiePie hoppade av Chalmers för att spela dataspel på youtube, och nu är mångmiljonär. Men avslutningen blir en ordvits, till synes tagen ur luften, om att giraffer har så långa halsar för att de har fotsvett. Jag ville så gärna ha en avslutning värdig resten!

original1

Jaja, nu har jag fått gnälla lite. Ska jag gnälla på nåt mer så får det vara att konsumtionstemat inte känns helt genomfört. Först i sista numret dyker de omtalade spargrisarna upp, och man får reda på att det är genom att spara, inte genom att köpa nya webergrillar och nästrimrar och jaktgevär och bilar, som vi kan rädda världen. Sympatiskt och jag håller med och allt, men inte särskilt slagkraftigt. Det hade kunnat bli slagkraftigt om man lade upp mer för det. Meh.

Samtidigt är det en revy. Jag har skrattat, jag har dansat runt i stolen och jag har nickat åt det jag hört i monologerna. Det gör man bara om det är en bra revy. Spargrisarna är bra, stundtals riktigt riktigt bra. Den är inte Grisen i säcken eller Monopol, men som sagt, det behöver den inte vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *