Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då ”Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Skarmavbild 2015 03 04 Kl  08 38 56

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *