Några grader hit eller dit…

Jag håller nu på att läsa boken ”Sex grader” av Mark Lynas. Den kom ut 2007 och handlar om vilka effekter en höjning av den globala medeltemperaturen kan få. Den är uppdelad i sex kapitel, där det första handlar om en grads höjning, det andra om två graders höjning och så vidare, upp till sex grader. Jag har bara precis börjat på tvågraderskapitlet.

Det är ingen lätt läsning. Som jag tog upp i förra veckan är det svårt att veta hur man ska reagera på att få reda på saker som att arter utrotas, glaciärer smälter, öriken hamnar under vattenytan, och det ena hemskare än det andra (exemplen är hämtade från kapitlet om en grads temperaturhöjning). Det är lätt hänt att man bara nickar eftertänksamt och fortsätter med det man höll på med. Kanske är det så man måste göra för att inte bli galen. Men samtidigt, det är precis vad rådjuret gör, när det stirrar in i strålkastarna på den framrusande bilen.

Oh, deer.
Oh, deer.

Nya studier, som jag också skrev om förra veckan, pekar mot att vi förmodligen inte klarar tvågradersmålet, det vill säga målsättningen att medeltemperaturen på Jorden inte ska stiga mer än 2 °C under vårt århundrade. Effekterna av en sån höjning är… tja…

Jag drar mig till minnes orkanen Katrina i New Orleans 2005. Vallar brast, Pontchartrain-sjön svämmade över sina bräddar och staden förvandlades på ett ögonblick till ett dränkt, laglöst och okontrollerat kaos. Man såg på TV hur affärer plundrades, hur friska människor slogs om drickbart vatten medan de sjuka såg på, och hur folk sköt mot räddningshelikoptrarna i hopplös desperation. Det var sinnessjukt. Och fler, värre och mer oberäkneliga oväder är bland de första effekterna av en höjd medeltemperatur vi kan räkna med. Jag vet inte om jag klarar att greppa det här.

Kanske tillhör jag den sista generationen som växer upp i en värld av relativ trygghet? Den sista generationen som har möjlighet att besöka snöklädda bergstoppar? Att se korallrev? Den sista generationen som inte hört talas om växande flyktingströmmar från städer och länder som blivit obeboeliga?

Snacka om dystopi. Hela boken är sån. Och det ska inte stickas under stol med att Lynas fått mängder av kritik. Från många håll. De senaste åren har han exempelvis blivit beskylld för att ha ”tappat greppet om klimatfrågan”, framför allt vid klimatmötena i Köpenhamn och Bali. Men då gäller det inte, om jag förstått det rätt, hans analyser och sammanställningar av forskning, utan hans uttalanden om att Kina skulle vara den största klimatboven, och att ha tappat tron på en lösning. Här är en artikel om detta.

Själv berättar han i början av boken att han, då han gått på toaletten efter att ha hållit en lång föreläsning för allmänheten, hört en besökare be sin kompis om ursäkt för att ha ”dragit med honom på nåt så deprimerande”. Lynas förvånades, eftersom han själv inte såg det så. Han jämförde det med att någon blivit deprimerad efter att få reda på att det brinner i köket, när hen själv sitter i TV-rummet. Detta istället för att faktiskt ringa brandkåren eller gå ut och släcka i köket.

Han är kontroversiell, Lynas. Läs gärna boken, men inte utan att tänka själv och reflektera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *