Så här slutade det

I torsdags var det dags. Jag var på sjukhuset strax före sju i sällskap med Isabel, eftersom Sofia inte kunde komma ifrån sitt jobb. Efter ett inte alltför imponerande bemötande i mina senaste kontakter med sjukhuset var jag väl lite nervös att något skulle krångla även den här gången. Att vägbeskrivningen till operationsavdelningen jag fått förra gången jag var där inte stämde gjorde väl inte saken bättre. Men genom att fråga oss fram kom vi i alla fall i tid, och jag blev rentav uppropad ett par minuter före avtalad tid.

Sen gick allting som på räls. Jag är inte ironisk nu alltså, allt gick verkligen jättebra. Folk visste vem jag var och vad de skulle göra med mig, jag fick rätt tabletter och behövde aldrig vänta mer än tjugo minuter på nästa procedur.

Benen har både ändrat läge och vridit på sig inne i handen“, förklarade läkaren och visade röntgenbilden från mitt förra besök.

Trasig-hand2

Han förklarade vidare att de förhoppningsvis inte skulle behöva göra någon stor öppning i handen utan att det skulle räcka med ett litet hål för varje ben där de kunde vrida och flytta respektive bendel rätt. Sedan skulle de från sidan montera in två metallstänger som höll benen på plats medan de läkte.

Sagt och gjort. De klippte upp gipset och blottade en gulgrön krokig sak som jag tror skulle föreställa min hand. “Varför har den sån färg?” undrade en sjuksköterska, och en annan förklarade att det var för att hela handen i princip var ett stort blåmärke. Fingrarna var deformerade och spretade efter ha varit ihopklämda så länge. Jag klädde mig för operationen i flashig gråvit landstingsskjorta och landstingsstrumpor och svalde fem eller sex tabletter, varav de flesta var olika former av smärtstillande. Sedan, efter diverse procedurer rullade de in mig i operationssalen. Alla var trevliga och förklarade hur det skulle gå till. Jag skulle sövas, vilket förvånade mig. Jag trodde man undvek att söva när det gick men tydligen var det betydligt krångligare att lokalbedöva handen. När det var dags fick jag sömnmedlet intravenöst samtidigt som jag fick syrgas genom en slang. Sen är det första jag minns att jag vaknade på ett helt annat ställe, med en statyett av en katt mitt i rummet. Den var svart och stod uppe på något slags mellanvägg. Oj, en katt, tänkte jag.

Jag hade trott att jag skulle vara dåsig och omtöcknad, men jag kände mig klar i huvudet från sekunden jag vaknade. Mer klar i huvudet än när man vaknar en vanlig vardagsmorgon och ska till jobbet. Skillnaden mot vanliga uppvaknanden var att det gjorde rejält ont. Så ont som det gjorde de närmaste tjugo minuterna hade det inte ens gjort när jag bröt benen från början (Dock gjorde det fortfarande inte ondare än en rotfyllning). Efter ett tag fick jag en extra dos smärtstillande intravenöst, och det började så småningom kännas bättre. Jag skickades på röntgen igen med följande resultat:

lagad-hand2

Det första jag tänkte på var naturligtvis de två metallstängerna. De ska sitta där i två veckor innan de plockar ut dem igen.

Nästa grej jag lade märke till, som kändes betydligt läskigare när jag insåg det, är att längden på ringfingret förändrats rejält. Det var något jag tänkt på redan innan operationen, att ringfingret plötsligt verkade mycket kortare än långfingret (skillnaden mellan fingrarna var alltså mycket större på vänsterhanden än på högerhanden), men nu syntes det tydligt på röntgenbilden att benen flyttat sig så långt och vridit sig inuti handen att fingret blivit betydligt kortare. Jämför bilderna här ovanför; på första bilden, innan operationen, är första benet i ring- och lillfingret lika långa. På undre bilden syns att benet i ringfingret egentligen ska vara betydligt längre.

Det gör fortfarande ont, men det var som värst första dygnet. Jag fick morfintabletter som gjorde att jag sov säkert 16 timmar första dagen och natten. Det var en väldigt underlig känsla att somna så lätt gång på gång, fast jag egentligen inte var sömnig. Knarkigt.

Nu kommer jag (troligen) att sluta blogga om den här historien. Det finns en massa andra intressanta saker att skriva om. Tack alla ni som hört av er och peppat och brytt er om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *