”Vad blev det, då?”

Beroende på i vilka kretsar man umgås så är det antingen en seriös fråga eller något man skämtar om att andra säger. Vad blev det, då? I mina kretsar är det nog mest något man skämtar om. Mest.

Något jag inte var beredd på var att frågan skulle börja komma så fort folk fick reda på att jag skulle bli pappa. Inte bara ”vad blev det, då?” utan rentav ”vad är det, då?”.

”Det är en knodd!” brukade Sofia och jag svara. För det var det ju. Och det var också en liten knodd som kom ut i slutändan.

Det spännande är att jag ser det där på ett nytt sätt nu. Tidigare har jag tänkt, fördomsfullt nog mot en social grupp jag själv tillhör, att inställningen att inte fråga om kön det första man gör bara är ett ideologiskt ställningstagande. Att man egentligen undrar men låter bli att fråga. Men ju närmare de där fyrtio veckorna vi kom förstod jag att det faktiskt ligger nåt mer än så i det.

Till min förvåning insåg jag att jag faktiskt själv inte var så intresserad vad vårt barn skulle visa sig ha för kön. Inte så att det inte betydde nåt, mer som att det fick ha det kön det hade och att det fanns väldigt många andra saker jag tänkte så mycket mer på. Utvecklade sig allt som det skulle? Tänk om det hade nån sjukdom där inne? Tänk om nåt hade gått fel? Navelsträngen, kan inte den hamna runt halsen, vad händer då? Sparkar det inte lite mindre den här veckan än förra? Tänk om det blir komplikationer vid förlossningen? Missfall? Medfödda sjukdomar? Missbildningar?

Det var så mycket att tänka på och oroa sig för! Det jag hoppades på var att vårt barn skulle födas friskt och att alla kroppsdelar satt där det skulle, sen fick det ha vilket jäkla kön det ville.

Det är klart att ens kön påverkar ens personlighet, men att den första frågan man ställer är ”Vad blev det, då?” känns ännu mer märkligt nu än för ett år sen. Är jag som pappa redan långt före födseln inställd på vilka egenskaper mitt barn kommer att ha utifrån vilket kön jag har tagit reda på att det tillhör, kommer jag att behandla det därefter. Det är inte fel att någon, vuxen eller barn, har egenskaper som är typiska för det kön hen tillhör, men det är lika inte fel att inte ha det. Vad som däremot är fel i mina ögon är att jag ska tillskriva mitt barn egenskaper, baserade på min och samhällets bild av hur pojkar och flickor är, innan det ens är fött.

Nu är han född, och han är finast i världen. Han har rätt att ha de egenskaper han har och kommer att ha. Jag hoppas att jag som pappa kommer att kunna låta honom ha det.

 

Förtydligande: Jag tycker alltså inte på något sätt att det är “fel” eller “dumt” att ta reda på kön i förväg eller undra över det. Jag blev bara förvånad över hur långt ner på listan över saker jag tänkte på och undrade över den frågan kom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *