Jag var på ett yogapass i morse före jobbet. När det var klart vid åttatiden skulle jag cykla några hundra meter från gymmet på Kaserntorget till kontoret på Norrra Allégatan. Efter hundra meter var vägen över Esperantoplatsen avspärrad på grund av ett vägarbete, så jag fick ta bilvägen runt, med en tutande lastbil som följd. Ytterligare hundra meter längre fram kom jag till ytterligare ett vägarbete, där både gång- och cykelbana var avspärrad, med följande skylt uppsatt:
Inte ett ord om vilken väg man skulle ta som cyklist. Nästan, men inte riktigt, lika förvirrande som när jag kom till följande skylt i höstas, där man spärrat av cykelbanan (men inte gångbanan) och hänvisat de gående till gångbanan:
Nåväl, tillbaka till morgonens korta cykeltur. Jag krånglar mig vidare, kommer förbi vägarbetet och fram till allén. Där är några gående på väg att gå över cykelbanan, och jag saktar in eftersom de inte verkar se oss som kommer cyklande. En av dem höjer blicken, får syn på mig och ropar “Jävla idiot”.
Det värsta är att även om man sällan råkar ut för alla de här sakerna på några hundra meter så händer minst någon av dem varje dag. Särskilt att gående inte vet att de går på cykelbanan (och jag vet att det kan vara svårt, men himla svårt är det inte om man anstränger sig) och kallar en för saker när man kommer cyklande, vilket är väldigt svårt att skjuta ifrån sig. Inte undra på att många cyklister tänker att de själva kan bryta mot trafikreglerna när så många låter bli att respektera cyklar och cykelbanor.
Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Jag vet att fantasi och förståelse är nyckeln till att lösa konflikter och problem i trafiken, men sådana här morgnar får man anstränga sig ganska hårt för att plocka fram den där förståelsen.
Men jag antar att man måste börja nånstans.