Angående sexuella trakasserier och #metoo

Sexuella trakasserier. Jag blir mycket illa berörd av den enorma vidden av detta djupt, djupt rotade samhällsproblem som #metoo-taggen visar på. Så många. Så mycket. Så vidrigt. Jag har privilegiet att personligen vara förskonad, men det betyder inte att det inte skadar mig också – genom hur det drabbar människor runt mig, som jag håller av.

Jag tvingas också att som man stå som representant för något jag helst av allt skulle vilja skaka av mig, men där jag oavsett om jag vill det eller inte är en del av strukturen. En del av mig vill ropa att ”Men hallå, vänta, måla inte upp bilden av att alla män är förövare”, men jag tror mig förstå att det inte är det det handlar om. Utan att prata om individer så ÄR mannen förövare, rent strukturellt. Den som är utsatt har all rätt att vara rädd och misstänksam, och då spelar inte ”Inte alla män”-resonemanget någon roll. Jag förstår det och jag som enskild individ kan inte göra mycket åt det, hur mycket jag än vill.

Men det betyder inte att jag är maktlös. En individ är alltid del av ett kollektiv, och kollektivet är en del av de strukturer som gör att sexuella trakasserier fortsätter vara en del av alldeles för många människors vardag.

För det är strukturer det handlar om. Kalla dem patriarkala eller vadsomhelst, men de finns där, och de påverkar oss. Medvetet och omedvetet. Strukturer som belönar mig för att som man ”ta för mig” på sätt som i många fall innebär att trakassera, och straffar mig om jag inte gör det. Strukturer som gör att det är mannen som förväntas välja kvinna att bjuda upp på dansbanan, förväntas ragga upp kvinnan på krogen, förväntas kontakt på dejtingsidan, förväntas ta initiativet till sex. Historiskt har mannens ta-för-sig-beteende varit en dygd, en självklarthet och ibland rentav en plikt under lång, lång tid, samtidigt som det ansetts olämpligt eller rentav olagligt för en kvinna att bete sig på det sättet. Mannen förväntas ta. Kvinnan förväntas bli tagen. Kvinnor såväl som män som inte lytt under dessa normer har systematiskt straffats genom våld, förlöjligande och isolation. Rötterna till dessa unkna strukturer sträcker sig genom århundraden, rentav årtusenden. Vi har ett jävla jobb framför oss om vi tänker dra upp dessa rötter.

Men det är ett jobb vi måste göra om vi ska nå riktig jämställdhet. Så länge vi lyder under strukturer som belönar vissas våld (i en vid bemärkelse) mot andra, och därmed också straffar ett mänskligt, solidariskt och värdigt beteende, kommer de sexuella trakasserierna att fortsätta. Jag vägrar tro att gud skapade mannen för att trakassera och våldta, och jag är övertygad om att det ligger i mannens såväl som kvinnans makt att förändra de strukturer som vi nu i och med #metoo-taggen ser de vidriga effekterna av. Jag tror också att vi faktiskt börjat. Att vi vågar se problemet är nödvändigt för att lösa det, och #metoo-taggen gör det omöjligt för alla utom de mest trångsynta att inte se.

Jag tänker bidra till det arbetet genom att tänka över mina egna handlingar, att inte acceptera när någon i min närhet, även om det är en vän till mig, trakasserar, och jag vill att andra män säger åt mig om jag skulle trakassera. Jag ska försöka att inte falla i ”det-är-orättvist-att-jag-betraktas-som-förövare-bara-för-att-jag-är-man”-fällan, som oerhört lätt att fastna i, men jag ska också försöka att inte skämmas för att jag är man. Skam leder sällan framåt.

Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

När började vi prata såhär??

Jag gillar Sommar i P1. Inte så att jag tycker varje program är fantastiskt, men det brukar hålla hög nivå i allmänhet och vara en bra blandning av människor som har spännande saker att berätta. Nu har jag faktiskt hört samtliga sommarprat de senaste tre åren. Alltså 2017, 2016 och 2015.

Sommarvärdarna 2017. Foto: Sveriges Radio

Vad jag tänkte att det här inlägget skulle handla om är en liten och kanske egentligen ganska ointressant detalj. Men som den språkfjant jag är känner jag att jag måste lufta den.

Är det så att folk mer och mer uttalar ord exakt som de skrivs?

Alltså att man uttalar t ex ”det var första gången” exakt som det stavas, med tydligt T i ”det” och R i ”var”, istället för [de va första gången] som jag tycker känns naturligt?

Ett annat exempel är ”de” och ”dem”, vilket jag spontant skulle uttala som ”dom”, som i t ex [dom kommer in]. Men många av sommarpratarna uttalar detta exakt som det stavas, alltså [de kommer in]. Ibland blir jag rentav förvirrad, eftersom jag tolkar uttalet [de kommer in] som ”det kommer in”.

Är det jag som inbillar mig, eller är det här en ändring som håller på att ske? Är det särskilt i radio, eller är det bara där jag lägger märke till det? För när man pratar med sina polare pratar man väl inte så? Eller?

En annan teori skulle kunna vara att det är lika vanligt nu som tidigare, men att producenterna släpper igenom det på ett annat sätt eftersom språket i radio blivit friare. För tydlighetens skull får jag väl skriva att jag inte nödvändigtvis tycker det här är dåligt. Visst låter det konstigt i mina öron, men språk utvecklas, mina öron till trots.

Är det så att man är rädd att låta ”slarvig” och därför sseerr tilll att ut-tala vvarr-je konn-so-nannt?

Eller är man så van vid att kommunicera med skriven text idag (artiklar, bloggar, facebook, mail, twitter, facetime, sms, snapchat, whatsapp, tinder och tolvtusen exempel till som bygger på text snarare än tal) att man anpassar talet efter texten istället för tvärtom?

Beyond Nomadplaneten – vad som händer nu

Jag sitter i skrivande stund på biblioteket i Vänersborg, i ett jättemysigt hörn med mjuk matta och blågrå, mjuka fåtöljer (som jag nog måste flytta ifrån när som helst eftersom det kommer ett jättemärkligt och irriterande ljud från en dörr precis bakom mig). Framför mig på ett bord har jag en vattenflaska, en dubbelmacka med ost och smörgåsgurka, och min gamla vita MacBook som jag skrev Nomadplaneten på.

Förutom det irriterande ljudet känns detta som ett utmärkt tillfälle att dela med mig av vad som är på gång. Jag hade aldrig vågat hoppats på den fantastiska respons jag fått och fortsätter att få på Nomadplaneten. I nästa vecka ska jag träffa en journalist från en göteborgstidning som ska göra en artikel, och idag svarade jag på intervjufrågor för en bokblogg.

En fråga jag allt oftare får är vad som blir nästa projekt, och det är just det jag tänkte berätta om nu. Jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka en idé till en ny roman, en idé som vuxit till sig allt mer och nu börjat ta formen av en rejäl synopsis. Min plan är att börja skriva på den i november, under NaNoWriMo. MEN, det är ett romanprojekt på mycket lång sikt, och jag vill inte avslöja något om handlingen än på länge. Vad jag däremot vill avslöja är ett projekt som ligger betydligt närmare i tiden – en samling med skräcknoveller.

Men det blir inte bara en novellsamling. Planen är att läsa in allihop som ljudböcker (som är ett av de största önskemålen jag fått efter Nomadplaneten), baka ihop dem med en spännande ramberättelse och ge ut dem i avsnitt, som en följetong.

Tidsramen har jag inte spikat än. Om det var nåt vi lärde oss av att ge ut Nomadplaneten var det att inte stressa fram en utgivning. Ett preliminärt datum skulle kunna vara att första avsnittet släpps 1 januari 2018, med ett nytt avsnitt varje vecka under januari och februari, men det skulle rentav kunna bli redan i december. Eller i februari. Det ska bli bra. Riktigt jäkla bra. Inte gå snabbt.

I dagsläget har jag 12-13 noveller, med ytterligare en eller två på gång. Min tanke är att samlingen ska innehålla åtta stycken, och jag kommer relativt snart att försöka välja ut de bästa. Temat kommer att vara skräck – men inte nödvändigtvis övernaturliga monster, zombies och spöken, utan snarare skräcken för det som finns inom oss, som lurar under en yta som är tunnare än vi tror.

Jag vill redan nu kasta ut en fråga till er som läser det här – skulle någon vara intresserad av att vara testläsare? Det skulle innebära att läsa igenom ett antal noveller för att sedan berätta för mig vilka som var favoriter och vilka som var stolpskott? Skriv i så fall till mig på emanuel@emanuelblume.se eller på facebook.

Det blir en spännande höst.

Vad tycker folk egentligen…?

I dagarna var det exakt sex månader sedan jag publicerade min debutroman, Nomadplaneten. Aldrig hade jag trott att det skulle bli såna reaktioner. Förlagen hade ju sagt nej, så jag förväntade mig väl egentligen inte mer än halvkassa recensioner, om det nu blev några recensioner alls. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Här är några korta axplock, både ur recensioner i tidningar, på bloggar och av andra recensenter. Klicka på länken efter varje utdrag för att läsa hela recensionen.

”…ett såväl underhållande som trovärdigt och rörande dystopiskt äventyr.”

Johan Berggren, Ordfront Magasin


”Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone.. Betyg: 5”

Åsa Carlsson, bokbloggen Bokhyllan


”…ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets. Helhetsbetyg 5/5.”

Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst
(ej offentlig recension)


”Språket är utmärkt och handlingen spännande, så det här är ett riktigt trevligt tillskott till SF skriven på svenska.”

Tomas Cronholm, Bug-eyed Monsters


”En van SF-läsare kan också uppskatta att det här är riktig science fiction, som kan sin genre och inte faller in i de berättartekniska problem som en del författare stöter på när de försöker återuppfinna litteraturformen själva.”

Anna Davour, Populär Astronomi


”Bra SF, eller SF för vuxna över huvud taget, är vi verkligen inte bortskämda med i Sverige, och jag kan bara hoppas att Blume fortsätter skriva och att denna bok startar en trend. Varje SF-entusiast bör läsa den.”

David Jenssen-Bergkvist, Speltidningen Fenix


”Spännande, fängslande & välskriven!”

Jennie Steifeldt, bokbloggen Jennies Boklista

En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

Så här ligger det till

Här kommer ett snabbt försök att sammanfatta en invecklad situation.

Det började för nästan tre år sen med att jag allt oftare fick huvudvärk på jobbet. Visste inte riktigt varför, men jag tänkte att det kanske hade med datorskärmar eller lysrör att göra. Då och då gick jag hem tidigare när det blev för kraftigt. Provade att flytta skrivbordet, byta skärm, sätta upp gardiner för att minska solljuset – den typen av grejer. Huvudvärken gav inte med sig. Sen blev det sommar, jag gick på semester och plötsligt var den borta. Vad skönt, tänkte jag, och glömde bort det hela.

Men till hösten, när jag började jobba igen, kom den tillbaka. Jag slutade så småningom gå hem när det gjorde ont – dagarna blev alltför avkapade och eftersom jag aldrig hade ont på morgonen kunde jag alltid gå till jobbet och då blev varje gång jag gick hem en karensdag. Till slut slutade jag tänka på att jag hade ont, och huvudvärken blev nåt slags normaltillstånd. Jag jobbade vidare ändå, förutom när det gjorde riktigt ont.

Det fortsatte så ganska länge, och nästan alltid försvann värken när jag var ledig, för att sedan komma tillbaka när jag började jobba igen. Med tiden fick jag svårare att hålla fokus, och värken kom redan på tåget på väg till jobbet. Sen hängde den i regel i under kvällen när jag kommit hem. Dag efter dag. Jag kontaktade då och då olika personer inom vården och fick reda på att den sannolikt berodde på stress.

Vadå stress? 

Jag upplevde mig absolut inte stressad. Jag jobbade 75%, hade en ledig dag i veckan och kunde utnyttja flexmöjligheter för att jobba så det passade mig. Stress, tänkte jag, det är när folk jobbar dygnet runt och tar hand om fyra barn samtidigt som de är ordförande för två föreningar och ger ut en bok.

Jag fick prata med en kurator, och upplevde att det faktiskt bättrade sig något. För några år sen blev min pappa sjuk, vilket har varit jobbigt för honom och resten av familjen, och vi identifierade det som huvudorsak.

Tiden gick, värken gick upp och ner, men i vintas blev det plötsligt värre. Förutom huvudet började det göra ont i magen och ryggen. Först kändes det som en stelhet, som att jag inte hade rört mig på länge, trots att jag motionerade regelbundet. Sen var det som att organen där inne långsamt började knyta ihop sig, jag fick svårt att luta mig framåt, vilket gjorde att jag ofta satt snett hela dagarna (med vad det innebar av smärtor på andra ställen). Då och då högg det till. Jag gick till läkare igen, som konstaterade att jag hade kraftig magkatarr och spänningshuvudvärk, och sjukskrev mig på halvtid.

Ungefär där är jag idag. Jobbar några dagar i veckan, hemma några. Går hem när det blir jobbigt. Äter magmedicin och är inbokad på rehabilitering hos fysioterapeut.

Jag kan fortfarande inte riktigt acceptera det. Det känns som att jag egentligen fejkar, att det inte är rimligt att få såna här symptom. Att smärtorna är inbillning eller att jag gör dem större än vad de är. När jag varit hemma några dagar brukar jag känna att nu är det dags! Nu vill jag komma igång igen och ta tag i sånt jag missat när jag varit hemma! Sen går jag till jobbet och efter några timmar har jag så ont att jag inte vet vad jag ska göra.

Det är oerhört frustrerande.

Lite som att någon stänger av strömmen för en så fort man försöker göra något. Sedan låter den vara på när man inte försöker göra något.

Det är inte bara att det gör ont heller. Särskilt jobbigt är det att hålla fokus. Ibland känns det nästan komiskt; jag kan sitta på ett möte och koncentrera mig på nån som pratar, ändå glömmer jag vad hen sa i början av meningen när hen väl har kommit till slutet. Att fokusera på en sak i mer än några minuter blir vissa dagar omöjligt.

Så, jag ska inte lägga ut texten mer än såhär. Kände bara att jag behövde skriva av mig, och förklara orsaken till att jag verkar oengagerad i många saker jag tidigare engagerade mig i. Utöver jobbet har jag behållit fokus på bokutgivningen, men det mesta andra har fått stryka på foten. Hade en del spelningar på gång under våren, men jag har inte haft energi nog att ligga på och boka. Det får bli senare.

I eftermiddag ska jag till en fysioterapeut och få nåt slags rehabiliteringsprogram. Det känns bra.

Tack för att du reser tillsammans!

En snabb reflektion. Jag sitter i skrivande stund på tåget ner mot Göteborg, och tågvärden talade precis i högtalarsystemet. Han sade det vanliga – att inte glömma att checka in, vilka hållplatser som låg framför oss, och när tåget skulle vara framme. Avslutade med det där som de alltid säger; ”tack för att du reser tillsammans”.

När de började säga sådär tyckte jag det var jättekonstigt. Vadå ”du” liksom, vi är ju minst 50 pers på tåget? Vem av oss är det som ska resa tillsammans? Och med vem? Flera logiska kullerbyttor i samma mening. Till slut vande jag mig, som de flesta andra.

Men just idag satt jag och lyssnade på en ljudbok, en historisk roman av Per Anders Fogelström, där några av huvudpersonerna precis gått över från ett krångligt system med titlar och tredjepersonspronomen till att säga du och ni. Det var på tjugotalet. Några decennier senare kom Bror Rexhed och gjorde det hela ännu mycket lättare, så att jag när jag lärde mig prata på åttiotalet kunde vara säker på att

du = andra person singular, och
ni = andra person plural.

Så lång tid det tog att komma fram till nåt så enkelt. Du är en person, ni är flera personer, inte krångligare än så och ingen värdering i det. Eftersom jag tror att orden vi använder påverkar hur vi ser på varandra och varandras värden uppskattar jag att det är så. För människor som ska lära sig svenska uppskattar jag att det är så. För min egen tankspriddhet uppskattar jag att det är så.

Men så kommer Västtrafik och börjar kalla grupper av människor för du! Och ärligt talat är det nog inte bara Västtrafik, jag uppfattar att du-tilltalet blir allt vanligare rent allmänt när man vänder sig till en grupp av människor. Eller vänder man sig till individen i gruppen? Svårt att avgöra! Tack för att du reser tillsammans.

Är det ett tecken på en mer individinriktad tid? Har ”ni” blivit lite ohövligt, som ”du” var i svunna tider? Är det ett problem? Kanske. I så fall är det inte för att jag inte vill bli kallad ”du”. Det blir jag gärna, när någon vänder sig till mig som person. Men inte när det egentligen är min grupp som tilltalas. Då blir duet bara på låtsas, ett fejkat pseudopersonligt tilltal som suddar ut både individen och kollektivet.

Vi har ett så bra system som så många kämpat för,
paja inte det nu!

Och hur fasen gör jag när jag reser tillsammans?

EMANUEL DISSAR! – del 33: Bredband2

Jag hade egentligen tänkt låta det här passera. Men så ramlade det in ett nyhetsbrev från Bredband2, trots att vi sagt upp vårt abonnemang. Sagt och gjort, de får skylla sig själva.

Varför då dela ut en diss åt detta företag? Jo, deras slogan är ”Många snackar, vi lyssnar”. Mer vilseledande marknadsföring får man leta efter.

Vi hade precis fått fiber indraget i huset och var på jakt efter en bredbandsleverantör. Bredband2 var både billiga och stoltserade med sin överlägsna kundsupport, så efter lite överläggande valde vi dem. Vi fyllde i att vi ville ha bredbandet från och med nästa månad, eftersom vårt gamla ADSL-abonnemang gick ut då. Men när vi en halv minut senare fick ett bekräftelsemail stod där att det redan kopplats in, och vi skulle alltså betala för en extra månad. Inte så stor grej egentligen, men eftersom vi specifikt fyllt i att vi inte ville ha det förrän nästa månad mailade vi supporten direkt, skrev att vi fått från ett annat datum än vi beställt och bad dem ändra.

Några dagar senare fick vi svar. Det stod att eftersom vi fyllt i direkt inkoppling och tjänsten redan var inkopplad var det inget att göra, och vi måste betala den extra månaden. När vi svarade med vändande mail att vi inte alls fyllt i direkt inkoppling och att det var därför vi hörde av oss från första början kom inget svar alls. Några dagar senare ringde vi supporten, stod i kö i 45 minuter (varav 30 minuter på plats 1), och gav därefter upp. Ytterligare några dagar senare fick vi svar på mail, där det stod kort och gott att vi var tvungna att betala.

Vi skrev ett ganska argt mail till svar, där vi frågade om det verkligen var rimligt att vi skulle betala för något vi inte beställt, och om de ens läst vad vi skrivit de tidigare mailen. Svar uteblev, och vi skickade påminnelser med ett par dagars mellanrum. När svaret väl kom var det så gott som exakt samma som tidigare: Tjänsten är aktiv. Betala. Utan att med så mycket som ett ord svara på våra frågor.

Deras slogan är att ”Många snackar. Vi lyssnar.” Vi insåg att vi inte skulle vilja fortsätta med ett bolag som inte ens svarar på ens frågor trots att de säger sig ha Sveriges bästa kundsupport, så vi ringde kundservice på nytt för att säga upp abonnemanget. Inget svar. Väntan. Fortfarande inget svar. Vi gav upp och mailade om uppsägning istället. Dagen efter fick jag ett mail som löd ungefär såhär:

”Jag har försökt nå dig på telefon, men utan att komma fram. Jag försöker igen på måndag. Vad har du för telefonnummer?”

För det första: Jag hade telefonen igång hela tiden och hade inga missade samtal.

För det andra: Hur kunde hen ha ringt mig om hen inte hade mitt nummer?

För det tredje så fyllde jag i mitt nummer redan då jag beställde.

Det kom inte heller något samtal på måndagen, men ytterligare några dagar senare fick vi en uppsägningsbekräftelse. Vi fick betala för både månaden vi inte beställt och den som följde, men sen blev vi faktiskt av med skräpet.

Summan av kardemumman: Marknadsför er inte som att ni har Sveriges bästa kundtjänst när den är så gott som obefintlig, och tvinga inte era kunder att betala för tjänster de inte har beställt.

Färdigdissat för den här gången. Over n’ out.

Emanuel recenserar: Kathy Rain

Tidigt när jag växte upp utvecklade jag en stark kärlek till dataspel, och nån gång i sex-sju-årsåldern träffade jag på den genre som skulle komma att sätta djupast avtryck i mitt kulturella hjärta för de kommande decennierna. Det är en genre som var populär mellan det sena åttiotalet och mitten av nittiotalet, som sedan förde en tynande tillvaro i takt med att (i de flesta fall) ganska ointressanta 3D-actionspel tog ett järngrepp och helt dominerade hela dataspelsvärlden i över ett decennium, men som de senaste åren har börjat vakna till liv igen.

Genren brukar lite svävande kallas grafiska äventyrsspel, peka-och-klicka-äventyrsspel, eller kort och gott äventyrsspel. Det de har gemensamt är ett starkt fokus på handling, karaktärer, relationer och utforskande, samt inget eller väldigt lite våld.

Några av de största kulturella upplevelser jag haft (oavsett om det gäller böcker, filmer, musik eller spel) har jag förmodligen fått genom dataspel inom den här genren. Monkey Island och Indiana Jones & the Last Crusade lärde mig engelska innan jag började skolan. Gabriel Knight fick mig att sitta timmar på biblioteket och lära mig om allt från voodoo till tyska kungar, och The Dig blev faktiskt en av de stora inspirationskällorna till min första publicerade roman, Nomadplaneten.

Mellan sent nittiotal och tidigt tiotal har vi som gillar den här typen av spel i princip fått nöja oss med att spela om de gamla klassikerna, men de senaste åren har det börjat hända saker. Plötsligt poppar nya spel upp som svampar ur jorden, de flesta från små indie-utvecklare snarare än stora jätteföretag. Hos många ser man mycket inspiration från de gamla spelen, och andra bygger på helt nya koncept och idéer. Det spel jag tänkte skriva om idag heter Kathy Rain och är utvecklat av svenska Clifftop Games.

Kathy Rain är ett av de där spelen som hämtar mycket inspiration från tidigt nittiotal. Det till och med utspelar sig under det tidiga nittiotalet, med en huvudperson i tjugoårsåldern som kör motorcykel, kedjeröker och pluggar till journalist. Hon heter som spelet – Kathy Rain. Det börjar med att hon kommer försent till sin farfars begravning, byter några ord med prästen och följer sin farmor hem. De återknyter en kontakt de inte haft sedan Kathy var liten, och ju mer det pratar kommer det fram hur lite hon faktiskt visste om sin farfar. De sista åren av sitt liv låg han förvirrad och utan minne, efter att ha vandrat ut en kväll, irrat planlöst omkring och till slut blivit upplockad av polisen. Kathy, som snart är färdigutbildad journalist, blir nyfiken och börjar gräva i historien.

Det visar sig finnas gott om hemligheter inom hennes egen familj såväl som i relation till människor i den lilla staden som hon lämnade när hon var barn. En drunknad flicka som målat tavlor med hemliga budskap. En motorcykelklubb där Kathys pappa varit medlem i hemlighet. En rik affärsman på sin dödsbädd. En ensam pojke på en kyrkogård. Och vad hände egentligen den där kvällen när Kathys farfar lämnade hemmet för att återvända sinnesförvirrad i polisbil?

Mitt i alltihop står Kathy med sin motorcykel, sina cigaretter och sitt svarta smink. Tillsammans med sin rumskamrat, den gladlynta och djupt kristna Eileen, söker hon lösningen på ett mysterium som för varje dag växer och blir allt mer skrämmande.

Om det inte gått att avgöra redan på sättet jag beskriver det så är det här ett spel jag verkligen gillar. Det är i princip en deckare, med en historia som ständigt byter riktning, fördjupas och slår knut på sig själv. Som spelare möts jag av ett gränssnitt som är mycket likt ett Sierra-spel från 1993, och där grafiken får vara precis så pixlig och kantig som den var på den tiden.

Just grafiken gjorde faktiskt att jag hoppade till en smula första gången jag spelade. Upplösningen är mycket låg, 320 gånger 240 pixlar (faktiskt exakt en tjugosjundedel av det antal pixlar min dator normalt visar), men faktum är att det gör spelet bättre. En sak med spel från den tiden var att de tekniska begränsningarna faktiskt gjorde att man fick använda sin egen fantasi för att fylla i det som datorn hade svårt att visa. Precis som när man läser en bok, och böcker gillar jag. På fem minuter hade jag vant mig vid den låga upplösningen och efter det var grafiken inget annat än snygg och stämningsfull.

Är då det här ett perfekt äventyrsspel? Tyvärr inte. Det är framför allt på två punkter jag tycker att det brister. Det första är musiken. Den är okej, men inte mer. Monotona trumloopar med mörka, släpande syntslingor, en och annan dyster gitarr och nåt enstaka piano. Den bidrar till stämningen, men lyfter aldrig. Tyvärr. Däremot är skådespelarinsatserna bra. Kanske inte i nivå med Oxenfree, som jag skrev om häromsistens, men det är inte heller samma typ av spel.

Förutom musiken blev jag också lite besviken på spelets längd. Ofta tycker jag att spel tenderar att hålla på för länge, men det här är ett spel där handlingen, stämningen och konceptet verkligen håller. Det hade i princip kunnat vara dubbelt så långt. En del trådar blir över, och när mysteriet väl är löst (?) vill man ha mer! Jag och Sofia spelade det tillsammans, och lade ungefär fyra kvällar, utan att ta hjälp av hintar eller walkthrough. Däremot känns svårigheten väl avvägd. Man fastnar, men inte så länge att man tröttnar innan man hittar vidare. Då känner man också den där äkta stoltheten av att faktiskt ha löst något på egen hand.

Något som är omöjligt att inte nämna är hur mycket inspiration spelet hämtat från Gabriel Knight. Deckarstilen, den pseudo-hårdkokta huvudpersonen, motorcykeln, namnet (Gabriel Knight kom från den tyska släkten Ritter, alltså knight på engelska, medan Kathy Rains släkting Erik Regn utvandrade från Sverige) grafiken, en stor del av spelet är en ren hommage till mästerverket från 1993. Men det gör absolut ingenting, tvärtom är det en trevlig sak att upptäcka för oss som spelat i tjugo år eller mer. Fler tydliga referenser är till LucasArts Full Throttle, men också det är ett smakfullt val att låta sig inspireras av.

Min sammanfattning
Kathy Rain är ett mycket välgjort peka-och-klicka-äventyrsspel i samma anda som de bästa spelen från första halvan av nittiotalet. Den lågupplösta grafiken är snygg och lämnar lagom mycket öppet för fantasin. Det enda som drar ner intrycket är musiken, några enstaka träiga dialoger och att spelet helt enkelt tar slut för fort.

Kathy Rain finns för Windows, Mac, iOS och Android. Jag köpte det på Steam för runt 150 kr, vilket det var väl värt.

Slutbetyg: 4 mystiska rödklädda män av 5.