Emanuel recenserar: Kathy Rain

Tidigt när jag växte upp utvecklade jag en stark kärlek till dataspel, och nån gång i sex-sju-årsåldern träffade jag på den genre som skulle komma att sätta djupast avtryck i mitt kulturella hjärta för de kommande decennierna. Det är en genre som var populär mellan det sena åttiotalet och mitten av nittiotalet, som sedan förde en tynande tillvaro i takt med att (i de flesta fall) ganska ointressanta 3D-actionspel tog ett järngrepp och helt dominerade hela dataspelsvärlden i över ett decennium, men som de senaste åren har börjat vakna till liv igen.

Genren brukar lite svävande kallas grafiska äventyrsspel, peka-och-klicka-äventyrsspel, eller kort och gott äventyrsspel. Det de har gemensamt är ett starkt fokus på handling, karaktärer, relationer och utforskande, samt inget eller väldigt lite våld.

Några av de största kulturella upplevelser jag haft (oavsett om det gäller böcker, filmer, musik eller spel) har jag förmodligen fått genom dataspel inom den här genren. Monkey Island och Indiana Jones & the Last Crusade lärde mig engelska innan jag började skolan. Gabriel Knight fick mig att sitta timmar på biblioteket och lära mig om allt från voodoo till tyska kungar, och The Dig blev faktiskt en av de stora inspirationskällorna till min första publicerade roman, Nomadplaneten.

Mellan sent nittiotal och tidigt tiotal har vi som gillar den här typen av spel i princip fått nöja oss med att spela om de gamla klassikerna, men de senaste åren har det börjat hända saker. Plötsligt poppar nya spel upp som svampar ur jorden, de flesta från små indie-utvecklare snarare än stora jätteföretag. Hos många ser man mycket inspiration från de gamla spelen, och andra bygger på helt nya koncept och idéer. Det spel jag tänkte skriva om idag heter Kathy Rain och är utvecklat av svenska Clifftop Games.

Kathy Rain är ett av de där spelen som hämtar mycket inspiration från tidigt nittiotal. Det till och med utspelar sig under det tidiga nittiotalet, med en huvudperson i tjugoårsåldern som kör motorcykel, kedjeröker och pluggar till journalist. Hon heter som spelet – Kathy Rain. Det börjar med att hon kommer försent till sin farfars begravning, byter några ord med prästen och följer sin farmor hem. De återknyter en kontakt de inte haft sedan Kathy var liten, och ju mer det pratar kommer det fram hur lite hon faktiskt visste om sin farfar. De sista åren av sitt liv låg han förvirrad och utan minne, efter att ha vandrat ut en kväll, irrat planlöst omkring och till slut blivit upplockad av polisen. Kathy, som snart är färdigutbildad journalist, blir nyfiken och börjar gräva i historien.

Det visar sig finnas gott om hemligheter inom hennes egen familj såväl som i relation till människor i den lilla staden som hon lämnade när hon var barn. En drunknad flicka som målat tavlor med hemliga budskap. En motorcykelklubb där Kathys pappa varit medlem i hemlighet. En rik affärsman på sin dödsbädd. En ensam pojke på en kyrkogård. Och vad hände egentligen den där kvällen när Kathys farfar lämnade hemmet för att återvända sinnesförvirrad i polisbil?

Mitt i alltihop står Kathy med sin motorcykel, sina cigaretter och sitt svarta smink. Tillsammans med sin rumskamrat, den gladlynta och djupt kristna Eileen, söker hon lösningen på ett mysterium som för varje dag växer och blir allt mer skrämmande.

Om det inte gått att avgöra redan på sättet jag beskriver det så är det här ett spel jag verkligen gillar. Det är i princip en deckare, med en historia som ständigt byter riktning, fördjupas och slår knut på sig själv. Som spelare möts jag av ett gränssnitt som är mycket likt ett Sierra-spel från 1993, och där grafiken får vara precis så pixlig och kantig som den var på den tiden.

Just grafiken gjorde faktiskt att jag hoppade till en smula första gången jag spelade. Upplösningen är mycket låg, 320 gånger 240 pixlar (faktiskt exakt en tjugosjundedel av det antal pixlar min dator normalt visar), men faktum är att det gör spelet bättre. En sak med spel från den tiden var att de tekniska begränsningarna faktiskt gjorde att man fick använda sin egen fantasi för att fylla i det som datorn hade svårt att visa. Precis som när man läser en bok, och böcker gillar jag. På fem minuter hade jag vant mig vid den låga upplösningen och efter det var grafiken inget annat än snygg och stämningsfull.

Är då det här ett perfekt äventyrsspel? Tyvärr inte. Det är framför allt på två punkter jag tycker att det brister. Det första är musiken. Den är okej, men inte mer. Monotona trumloopar med mörka, släpande syntslingor, en och annan dyster gitarr och nåt enstaka piano. Den bidrar till stämningen, men lyfter aldrig. Tyvärr. Däremot är skådespelarinsatserna bra. Kanske inte i nivå med Oxenfree, som jag skrev om häromsistens, men det är inte heller samma typ av spel.

Förutom musiken blev jag också lite besviken på spelets längd. Ofta tycker jag att spel tenderar att hålla på för länge, men det här är ett spel där handlingen, stämningen och konceptet verkligen håller. Det hade i princip kunnat vara dubbelt så långt. En del trådar blir över, och när mysteriet väl är löst (?) vill man ha mer! Jag och Sofia spelade det tillsammans, och lade ungefär fyra kvällar, utan att ta hjälp av hintar eller walkthrough. Däremot känns svårigheten väl avvägd. Man fastnar, men inte så länge att man tröttnar innan man hittar vidare. Då känner man också den där äkta stoltheten av att faktiskt ha löst något på egen hand.

Något som är omöjligt att inte nämna är hur mycket inspiration spelet hämtat från Gabriel Knight. Deckarstilen, den pseudo-hårdkokta huvudpersonen, motorcykeln, namnet (Gabriel Knight kom från den tyska släkten Ritter, alltså knight på engelska, medan Kathy Rains släkting Erik Regn utvandrade från Sverige) grafiken, en stor del av spelet är en ren hommage till mästerverket från 1993. Men det gör absolut ingenting, tvärtom är det en trevlig sak att upptäcka för oss som spelat i tjugo år eller mer. Fler tydliga referenser är till LucasArts Full Throttle, men också det är ett smakfullt val att låta sig inspireras av.

Min sammanfattning
Kathy Rain är ett mycket välgjort peka-och-klicka-äventyrsspel i samma anda som de bästa spelen från första halvan av nittiotalet. Den lågupplösta grafiken är snygg och lämnar lagom mycket öppet för fantasin. Det enda som drar ner intrycket är musiken, några enstaka träiga dialoger och att spelet helt enkelt tar slut för fort.

Kathy Rain finns för Windows, Mac, iOS och Android. Jag köpte det på Steam för runt 150 kr, vilket det var väl värt.

Slutbetyg: 4 mystiska rödklädda män av 5.

En dröm i uppfyllelse och ett akut dilemma

Det jag inte vågade hoppas på skulle hända – det händer.

Nu finns bara några Nomadplaneten-böcker kvar, och vi inser att vi behöver trycka fler illa kvickt. Trots att vi tryckte många fler än vi hade planerat finns det bara drygt 40 st kvar, efter att vi gjorde vårt senaste utskick till biblioteken igår. Det var bara till de bibliotek som beställt de senaste fyra dagarna, och ändå vägde böckerna in på nästan 50 kg.

Min förläggare Agnes, med gårdagens utskick.

Till stor del beror det på att biblioteken fått upp ögonen för den, och fortfarande fortsätter att beställa. Första veckan boken fanns i Bibliotekstjänsts katalog fick vi 13 beställningar. Nästa vecka fick vi 21. Veckan efter fick vi 36 och under den här veckan fick vi inte färre än 82 beställningar. Om man räknar med att varje bibliotek bara beställer en bok borde boken nu finnas på nästan 200 bibliotek i Sverige. En svindlande känsla. Apropå bibliotek har jag börjat få komma ut och göra författarsamtal, t ex som det här i Skärhamn:

Dessutom har boken sålt slut flera gånger på SF-bokhandeln både i Stockholm och Malmö. Allt det här är jättekul och känns nästan overkligt. Jag hade ärligt talat inte ens vågat drömma om att det skulle gå så bra som det gör.

Men nu har det dykt upp ett akut dilemma. Eftersom böckerna är så gott som slut och det fortfarande kommer in beställningar måste vi trycka nya illa kvickt. Kanske att vi gör beställningen imorgon torsdag. Det finns en del småmissar i boken; stavfel, dubbla ord och liknande. Jag hade tänkt ta god tid på mig och leta igenom den, men nu blir det svårt att hinna. Om nån av er som läser det här just har läst boken och kommer ihåg några missar – maila mig på emanuel@emanuelblume.se (eller skriv en kommentar här eller på facebook) så fort ni har möjlighet! Alla som bidrar med korrhjälp till nästa upplaga får rätt till en 50%-rabatt om man vill köpa ett ett nytryckt ex.

Nu ska jag förbereda mig inför eftermiddagens författarbesök i Stenungsund. Hoppas det blir lika kul som i Skärhamn i måndags!

Tipsa gärna om bibliotek eller andra ställen dit det kan vara kul att komma och hålla författarsamtal!

Emanuel recenserar: Oxenfree

Det här är något jag tänkt göra länge.

Jag gillar kultur, och ägnar mycket tid åt musik och böcker. Kanske inte lika mycket åt film och serier, även om det också händer emellanåt. Men den kulturform jag som brukar få mitt hjärna att banka hårdast är en som ofta ses lite snett på. Av någon anledning. Som att den inte är lika seriös eller kulturell som litteratur, musik och film. Jag pratar om dataspel.

När jag föddes hade vi en gammal (ja, den var faktiskt gammal redan då) Apple 2, och vid 3-4 års ålder började jag spela spel som Transylvania, Lady Tut och CONAN (Jag inser nu att jag redan då drogs mot spel med skräcktema, mer om det senare). Sen köpte pappa en Macintosh Plus och jag var fast. Jag hade kunnat skriva sida upp och sida ner om det här, men det jag tänkte försöka mig på idag är faktiskt en recension.

Det finns fortfarande väldigt mycket fördomar och okunskap om dataspel. Sedan en gigantisk domstolsprocess om spel- och videovåld i USA på 90-talet finns en utspridd föreställning världen över att dataspel bara handlar om våld, död och dålig smak i allmänhet. Så för att vi ska lägga den synen åt sidan innan jag börjar vill jag tydliggöra att precis som att det finns alla sorters filmer, böcker och musik så finns alla sorters spel. Spel för barn, spel för vuxna, spel med fokus på äventyr, skräck, humor, filosofi, relationer, erotik, sport, action, tankenötter, sagor eller egentligen vad som helst. Spel som kräver snabba reflexer, spel som kräver eftertanke, spel som kräver social kompetens, spel som kräver tålamod och så vidare. Precis som med filmer och böcker. Mina favoritspel har alltid varit de som bygger på en engagerande och välskriven historia, och de får gärna (även om de inte måste), försöka skrämma mig eller på annat sätt få mig på tå. Nu börjar vi.

Spelet jag tänkte skriva om idag heter Oxenfree. Jättekonstigt namn, tänkte jag först, tills jag fick reda på att det är del av en lekramsa, ungefär den engelska motsvarigheten till “Under hökens vingar”. Spelet handlar om fem ungdomar som träffas på en turistö när semestersäsongen är över, hösten är på väg och ön är övergiven. De är på väg till en speciell strand där ungdomar samlas en gång om året för att festa, dricka öl och träffas innan de skiljs åt efter gymnasiet. Huvudpersonen, som man själv spelar, heter Alex. Hon kommer till ön med Jonas, som är hennes nyblivna styvbror, och Ren, en pratglad snubbe hon känt sen hon var barn. Men i år är det inget party på stranden, och bara två andra ungdomar är där, Nona och Clarissa. Nästa färja går inte förrän nästa dag.

Det är när man kommer såhär långt in i spelet som man inser att en stor del av det handlar om relationerna ungdomarna emellan. Ren är hemligt kär i Nona, det går rykten om att Jonas suttit i fängelse, Clarissa är iskall mot Alex och det visar sig att hon en gång varit flickvän till Alex bror Michael, som nyligen drunknat. Allt det här kommer fram i de ständigt pågående samtalen ungdomarna emellan. Röstskådespelarna är ovanligt bra, vilket är nödvändigt, för det pratas mycket. Och då menar jag verkligen mycket. Från att man kliver på färjan i första scenen pratas det konstant. I början undrade jag när de skulle sluta prata så att jag kunde börja spela, men snart insåg jag att jag inte behövde vänta tills de var klara, utan att det bara var att spela på. Snacket pågår konstant medan de utforskar ön, går längs stigarna och letar efter sina vänner. Precis som folk i verkligheten – man slutar inte snacka bara för att man börjar gå nånstans.

Snacket är halva spelet. I början irriterade det mig, framförallt för att huvudkaraktärerna är i 17-18 årsåldern och på väg till en fest (tror de åtminstone), och de tar mig tillbaka till min egen gymnasieperiod vilket jag gärna slipper. Sedan, när samtalen blev mindre ytliga, började jag uppskatta dem.

Som spelare, dvs karaktären Alex, väljer man själv vad man säger och gör, och sättet man behandlar de andra karaktärerna påverkar hur spelet utvecklar sig. Clarissa beter sig som ett svin från första början och behandlar Alex som något katten släpat in. Man kan välja att antingen bete sig svinigt tillbaka eller låta henne hållas. Det visar sig finnas orsaker bakom hennes attityd. Jag får känslan när jag spelar att spelet är extremt icke-linjärt, och att vad jag säger och gör helt och hållet bestämmer hur historien kommer att utveckla sig. Det är inte bara på enstaka ställen man “väljer väg”, som i andra liknande spel, utan konstant, i varje samtal med varje person. Det gör det väldigt spännande, och lite läskigt.

Ganska snart börjar det hända mystiska saker. Tillsammans med sin nya styvbror Jonas undersöker man en grotta vid stranden där man sett mystiska ljussken. I grottan lyckas man öppna nån form av koppling eller port till något okänt. Det här låter luddigt, och det är det också. För det är här jag börjar bli skeptisk. Med hjälp av en radio som går att ställa in på olika frekvenser får man kontakt med en eller flera mystiska personer, som man snabbt inser är någon form av spöken. Det man gör i grottan öppnar en port som gör att spökena kan manifestera sig mer och mer i den verkliga världen. Idén tycker jag är bra, men det blir snabbt rörigt. Radion blir ett verktyg man använder konstant, men sättet det går till på känns lite krystat. Det dyker upp geometriska former på skärmen som rör sig på olika sätt beroende på hur man vrider, och det passar liksom inte ihop med historien. Spökena känns också lite klichéartade, även om det finns en intressant bakgrundshistoria om en övergiven flottbas på ön och en ubåt som sjönk under mystiska omständigheter 1943. Snart börjar ens vänner bli besatta, säga mystiska saker med mystiska röster, och det hela förvandlas till en mardröm där det enda målet är att fly från ön.

Under spelets gång börjar pusselbitarna falla på plats, om huvudpersonerna själva, om vad det var som hände på ön under 40-talet, och om vad de egentligen har råkat utför. Det är väldigt lätt att missa detaljer, och det går att spela hela spelet relativt fort, men då förstår man inte särskilt mycket i slutändan. Vad som händer i slutet är helt upp till vad man gjort eller inte gjort under spelets gång. Alltihop är mystiskt och spännande, och jag borde egentligen gilla det, men det är något som saknas. Kanske har jag svårt att knyta an till karaktärena. Kanske tycker jag att spelmakarna slarvat med bakgrundshistorien, kanske tycker jag att vissa bitar känns kliché och krystade. Detta gäller storyn och själva spelandet, men allt annat är fantastiskt. Spelet är enormt vackert, stämningen är tät, ljud, musik och skådespelarinsatser är perfekta. Man drömmer sig lätt bort i de fantastiska omgivningarna, se bara på de här bilderna:

Spelet är, skulle jag säga, av föredömlig längd. Jag har alltmer börjat uppskatta korta spel, som går att spela på en eller ett par kvällar. Jag jobbar och har många intressen och hinner sällan lägga 40-60 timmar på ett spel. Oxenfree går att spela igenom på 4-7 timmar beroende på hur mycket man tar sig tid att undersöka omgivningarna. Inte jättekort men inte jättelångt heller.

Min sammanfattning
Oxenfree är ett fantastiskt vackert spel med perfekt stämning. Idén är bra men genomförandet inte hundraprocentigt. Något saknas, svårt att säga exakt vad. Spelet har två fokus: rollpersonerna och deras relationer å ena sidan, det historiska mysteriet och spökena å andra. Jag förvånar mig själv med att jag, som den skräckälskare jag är, faktiskt uppskattar relationsdrama-delen mer än spökdelen.

Spelet finns för Mac, PC och Playstation 4. Jag köpte det på rea via GOG, för ungefär en femtilapp.

Slutbetyg: 3 radioapparater av 5.

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 2

Det är drygt ett år sedan Sofia och jag flyttade från lägenheten i Göteborg till huset i Öxnered. Vad har hänt sen dess? Har det här året inneburit att vi skaffat oss bilar, använt en massa el, konsumerat mängder med grejer och blivit såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar? Eller har vi behållit de miljöideal vi hade i vår trygga, akademiska storstadstillvaro?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. För ett par veckor sedan skrev jag om bostaden. Det här är alltså inlägg nummer två (därav den fåordiga inledningen), och den här gången blir det bilen.

Eller alltså, bilen och bilen. Vi har ju fortfarande ingen bil. Eftersom jag jobbar kvar inne Göteborg så pendlar jag med tåg fram och tillbaka i stort sett varje arbetsdag. Jag var lite skraj för ett år sedan att det skulle bli jobbigt och krävande, men förvånansvärt nog har det blivit tvärtom. Det tar ungefär 45 minuter med tåget mellan Öxnered och Göteborg, och de är 45 minuter som går att använda till väldigt många olika saker. På morgonen börjar jag i regel jobba så fort jag kliver på. Då har jag i förväg hämtat mailen till datorn (det är väldigt dålig täckning på vägen), och jag ägnar resan till att läsa och skriva mail, gå igenom rapporter och annat som jag kan göra på egen hand. Det innebär att när jag kommer fram till kontoret har jag redan gjort det som jag brukar ägna den första timmen eller så åt! Dessutom tenderar den där stunden på tåget att vara den mest effektiva tiden på dagen rent arbetsmässigt. Man får vara ifred, det är tyst, ingen ringer och man kan jobba ostört. Jättesmidigt!

Utsikt från tågfönstret en dimmig höstmorgon, nånstans i Lödöse-trakten.

På eftermiddagen, när jag åker hem igen, orkar jag sällan jobba. Då blir det istället att jag läser en bok, lyssnar på podradio, skriver något (t ex ett blogginlägg som det här) eller helt enkelt sover en stund. Det innebär att jag brukar vara ganska avslappnad och nedvarvad när jag kommer hem, och behöver alltså inte kasta mig på soffan det första jag gör utan kan börja med maten eller nåt annat.

Det jag saknar är motionen jag fick när jag cyklade till och från jobbet i Göteborg. Jag har en skruttig stadscykel som för närvarande har punktering, men jag ska försöka få ordning på den, så kan det bli en kort cykeltur per dag åtminstone. Det känns att jag blivit stelare sen jag slutade cykla varje dag.

Någon som däremot cyklar varje dag är Sofia, som tar sig till och från sitt jobb inne i Vänersborg med cykel. Det är väl i runda slängar fyra kilometer, och tillräckligt för att man i alla fall ska få använda musklerna lite. Det mesta vi gör när vi reser på hemmaplan gör vi med cykel – handlar, hälsar på folk, osv. Vi har en cykelkärra som vi använder när vi behöver ta med oss lite tyngre saker. Som här t ex, när jag skulle skicka ett femtiotal böcker med posten.

Men det är väl just när det kommer till flytt av stora tunga saker som vi ibland önskar att vi hade en bil. Som igår, när Sofia var nere i Trollhättan och köpte brädor, murbruk, träskivor, gips och annat som man inte gärna tar på cykelkärran (särskilt inte om brädorna är fem meter långa). I det fallet hade vi lånat en bil av några vänner, och bilsläpkärra gick att låna på bygghandeln.

Så länge man inte behöver bil ofta går det alltså bra. Nackdelen är väl egentligen att man drar sig för vissa saker. Vi har t ex en gammal sunkig frysbox i källaren som ska till återvinningsstationen, men eftersom vi behöver både bil (med dragkrok) och en släpkärra har den blivit stående ett tag, trots att vi relativt lätt skulle kunna fixa bil och släp.

Det finns också ett annat tillfälle då det kan kännas kymigt att inte ha bil, och det är när man ska åka nånstans som ligger halvlångt bort och dit kollektivtrafiken är dålig. I vårt fall Tjörn, där mina föräldrar bor. Med bil tar det en timme och en kvart ungefär, och med buss och tåg via Göteborg kan det ta minst det dubbla. Har man tur kan man ta ett tåg via Uddevalla och då går det lite snabbare, men man måste ändå bli upphämtad och körd sista biten, om man inte lyckas synka en lokalbuss, varpå man bara behöver gå tre kilometer ungefär. I ärlighetens namn går det att komma nästan ända fram med bussen, men det kräver planering och tålamod.

Min slutsats blir i alla fall att det går bra att klara sig utan bil i Öxnered. Vissa saker kräver mer planering, som att hämta tunga saker eller ta sig till platser utan bra kollektivtrafik. Men sånt går att lösa, och mycket handlar ju om att inte behöva äga en bil. Att kunna låna eller hyra räcker väldigt långt. Att äga en bil skulle göra vissa saker smidigare, men andra krångligare, och vi sparar in på en massa utgifter på att slippa fordonsskatt, bränslekostnad, vägskatt, parkering, trängselavgifter, service, besiktning, osv. Att Tjörnresan tar nån timme längre och att vi behöver låna en bil för att köra tunga saker ett par gånger om året motiverar inte, som jag ser det, kostnaden och arbetet det innebär att äga en bil.

På hemväg från Trollhättan med kökssoffa inköpt på Blocket.

Sen har vi ju det uppenbara, att vi slipper bidra till att paja miljön och klimatet.

Vad betyder det ens? Kan man ens säga så?

När man ser gamla filmer eller läser gamla böcker kan man tycka att folk pratar styltigt, ansträngt och gammalt. Att de krånglar till det med titlar (vad anser fru professorskan om adjunktens förslag?), använder konstiga former av ord (Kitty och Bess var båda aderton år gamla) och böjer ord på onödiga sätt (de skola veta att så inte är fallet). När jag var yngre fick jag alltid känslan av att folk som pratade sådär nog var lite stela och sega i huvudet också, som att de “tänkte gammalt” på nåt sätt.

Men nu har jag börjat fundera på om jag inte håller på att bli likadan själv. Det finns mängder av ord och uttryck som jag tycker låter slarviga, men som folk födda på 90- och 00-talet säkert tycker är helt normala. Förmodligen tycker de att jag låter lika stel och krånglig som de där filmerna och böckerna jag reagerade på.

Ett exempel jag tycker mig höra överallt just nu är ordet “ens”. Ett sånt där ord som man använder intuitivt och sällan tänker på vad det egentligen betyder. Jag kan inte ens (!) själv förklara dess exakta innebörd, men skulle säga att jag använder det när jag vill markera något inte är på ett visst sätt eller med stor säkerhet inte är på ett visst sätt. Några exempel:

“Har du ens varit i Kina?”
“Hon hade inte ens fyllt tjugo.”
“Kom det ens 40 personer till konserten?”

Det tycker mig stöta på var och varannan dag nu är att man använder det på ett helt annat sätt när man ställer frågor.

“Vad är det ens?”
“Hur gör man ens då?
“Hur långt är det ens?

Det är som att enset har kommit att markera en allmän misstro eller osäkerhet, eller hur funkar det? Vad betyder ens ens? För mig låter det jättekonstigt att använda det på det sättet. Men jag är över trettio och säkert i samma ålder som skådespelarna i de där svartvita filmerna eller Carolyn Keene när hon skrev “aderton” (Ja, jag vet att det var en pseudonym, men ni fattar). Alltså sitter det säkert fräscha ungdomar överallt som tycker att jag låter som om om jag kom från stenåldern. Antar att det bara är att acceptera. Å andra sidan är de flesta som jag hör använda ens på “det nya sättet” i min ålder. Så det kanske inte har med åldern att göra, bara att jag är petig med språk? Ungefär som att jag fortfarande säger “Jag vet var den är” istället för “Jag vet vart den är”, eller “Jag ringde honom” istället för “Jag ringde han”.

Jag får trösta mig med att jag i alla fall inte säger aderton eller kallar folk för fru professorskan.

(PS. Det slog mig att det här med han/hon och honom/henne verkar svårare på svenska än på engelska. Har aldrig hört någon säga “I called he” eller “I called she”, istället för “I called him” eller “I called her”. Är vi mer noga med att tala “korrekt engelska” än “korrekt svenska”?)

Var det det HÄR jag skulle gjort i alla år?

Jag har fått en och annan recension under åren. Nästan alltid har det varit skivrecensioner. Dåliga skivrecensioner. Den första tror jag var i Falu-Kuriren, av alla tidningar. De hade lyssnat på Vår Revolution och skrivit nåt om att jag säkert menade väl, men att musiken lät som kommunala musikskolan. Aj. Två poäng av fem. Samma skiva genererade även omdömen som “olidlig diskbänksrealism” och “varför finns det ens vissångare kvar?” Ett poäng.

Det var 2006, och sen har det i princip fortsatt så. Inte riktigt än, som jag släppte 2012, fick en tvåa i Smålandsposten med den något svårbegripliga motiveringen att “Emanuel Blume tänker på dig när han gör yoghurt på morgonen”. Nästa vecka recenserades den igen i samma tidning (antar att de kanske inte hade så mycket att skriva om) och fick en etta.

Efter några år gav jag upp hoppet att få bra recensioner. Tänkte att äh, alla kan ju inte gilla allt, och att jag väl får vara nöjd sålänge jag själv tycker att det är bra.

Men för en vecka sedan ställdes allt på ända. Jag hade skickat in min nyutgivna bok Nomadplaneten (som jag alltså skrivit på i fyra år och egentligen hade gett upp hoppet för att nån skulle vilja läsa) till Bibliotekstjänst, eller BTJ som det förkortas. BTJ är de som har hand om bokkataloger och bokdistribution till svenska bibliotek. De har lektörer som recenserar nya böcker, men jag hade hört att det hör till ovanligheterna att de läser egenutgivna böcker, som Nomadplaneten räknas som.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att de faktiskt hade recenserat den. Och inte nog med det, det var en bra recension! Fem poäng av fem! Jag trodde inte mina ögon.

Eftersom BTJ är en betaltjänst får jag inte sprida recensionen i sin helhet, men jag får citera den om jag anger källa, så det gör jag här:

“…boken är, enligt mig, ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets.”

”Nomadplaneten är författarens första roman, jag hoppas innerligt att det inte är den sista.”

Helhetsbetyg: 5
Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst

Bara sådär. En femma. För en bok? Här har jag ägnat femton år åt att göra musik, gått sångutbildning och låtskrivarkurser, spelat in skivor, övat, övat och övat, med ettor och tvåor i betyg. Men när jag skriver en bok, som jag inte har nån som helst utbildning i eller egentligen vet något om, då får den en femma?!

Kan nån förklara hur det hänger ihop?

Borde jag ha fattat det långt tidigare, att det inte är musik jag ska syssla med, utan litteratur? Var det det jag skulle mig åt alla dessa år, istället för att harva runt i visträsket?

Förmodligen inte. Jag kommer inte kunna låta bli att sjunga framöver heller. Dessutom är det en del nya bra låtar på gång. Men det är häftigt att inse att man är bra på nåt man aldrig tänkt att man skulle kunna.

Förresten, jag skulle behöva lite hjälp. Nu finns boken hos BTJ, men det är upp till biblioteken om de vill ta in den. Om ni som läser tycker boken verkar spännande, eller rentav har läst den – kan inte ni höra av er till era bibliotek och fråga om de kan ta in den? Eftersom den finns hos BTJ är det enkelt för dem, men chansen att de gör det är så mycket större om nån frågar.

Och nu är väl frågan vad som är på gång härnäst – en skiva eller en bok?

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 1

För nästan exakt ett år sedan flyttade Sofia och jag från en ganska central lägenhet i Göteborg till ett gammalt trähus i Öxnered utanför Vänersborg. Det är inte landet, men det är på gränsen mellan småstad och landsbygd, och kontrasten från storstaden är stor.

En sak jag funderade en hel del på innan vi flyttade var om det gick att fortsätta leva en “miljömedveten” livsstil när vi lämnade staden. Eller skulle vi plötsligt skaffa oss bilar, använda en massa el, konsumera mängder med grejer och bli såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar?

Nu har det gått ett år. Hur blev det? Har vi tvingats överge våra ideal? Har vi tvingats inse att såna där miljömuppar som vi var förut går bara att vara om man lever skyddat i en storstad?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. Vi börjar med bostaden.

När vi bodde i stan hade vi en elanvändning på ungefär 1500 kWh (kilowattimmar) per år. För den som är osäker på vad en kWh är så är det alltså ungefär så mycket energi som krävs för att hålla igång en kokplatta i en timme. 1500 kWh per år är ganska normalt för en lägenhet. För ett hus brukar användningen ligga mellan 5000 och 25000 kWh per år. Vårt första år landade på ungefär 3000 kWh.

Såhär blev vår elanvändning 2016.

Från februari och framåt syns det att vi har ganska jämn elanvändning. Det beror på att vi i månadsskiftet januari-februari installerade en modern vedpanna istället för den gamla skruttpanna (kombination av olja, ved och el) som pajade bara några veckor efter att vi flyttat in. Av de ca 3000 kWh vi använde under året använde vi alltså nästan 1000 första månaden…

En ökning alltså. Men! 1500 kWh var bara den el som vi använde “inuti” lägenheten. Allt annat i lägenhetshuset – ventilation, tvättstuga, hissar, belysning i trapphuset och inte minst uppvärmning hamnar ovanpå det.

Men åter till 2016. Det var alltså precis i början av året, när vi nyss flyttat in, som vi använde som mest el. När vi satte in den nya vedpannan minskade elanvändningen från 25-100 kWh per dag till 5-7 kWh per dag. Plus att vi inte behövde springa ner och lägga in ved hela tiden, det räckte att vi tände en gång om dagen när det var som kallast (och kanske var tionde dag på sommaren). Veden får vi lokalt, från Trollhättan-Vänersborgstrakten. Så där skulle jag säga att vi faktiskt förbättrat vår miljöpåverkan. I Göteborg hade vi icke-miljömärkt fjärrvärme som kom från en blandning av fossilgas, sopförbränning, restvärme från raffinaderierna och annan industri, samt biobränsle.

Som komplement till vedeldningen har vi en luftvärmepump som vi drar igång t ex när vi inte är hemma. Det märks direkt på elanvändningen som ökar från 5-7 kWh på en dag till 20-25 kWh. Men den är bra att ha som reservvärme. Det syns i diagrammet t ex i slutet av december, där vi var bortresta och inte eldade.

Överlag skulle jag säga att vi faktiskt minskat vår miljöpåverkan från energi sen vi flyttade. Hade fjärrvärmen i Göteborg varit renare hade det varit en annan sak, men så länge det ser ut som det gör…

Vi har en del planer för att få ner energianvändningen hemma. Vi isolerade taket i november, och nästa steg är att isolera fasaden, som idag är en helt oisolerad plankvägg. Så småningom kommer vi också att sätta upp någon form av solpaneler. Antingen solfångare (för värme) eller solceller (för el), beroende på vad vi bedömer vara mest användbart. Kanske rentav både och, det får framtiden utvisa.

Det här var det första i en serie av tre inlägg om hur det går att vara miljömedveten utanför storstaden. Bostaden är avklarad, kvar är biffen och bilen!

Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under “Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.


 

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

En ketchupeffekt utan dess like

Ja, jag veeet, jag har sagt det förr: att oj, vad många olika saker som händer samtidigt – att det just nu är så tokmånga saker att hinna med att man knappt hinner sova. Gäsp gäsp, det har vi hört förut, tänker ni då. Men det här är en ketchupeffekt utan dess like, och allt det där som tagit tid de senaste månaderna (åren, i några fall) håller nu på att skvätta ut ur ketchupflaskan med ett jättesplutt!

ketchupeffekt

För det är inte många gånger i livet man publicerar en roman, isolerar om taket, reser bort, byter värmesystem hos sina föräldrar, bokar spelningar, renoverar vardagsrummet och jobbar på sitt vanliga jobb samtidigt. Nu börjar saker falla på plats som sagt och jag har en liten stund över för ett blogginlägg, så här kommer en kort rapport över de två stora sakerna:

Boken, som jag skrivit på sen 2012 och som publiceras 9 december, är nu hos tryckeriet. Väntar med spänning på hur det hela kommer att se ut i tryck! Det är så oerhört mycket man måste fixa själv när man inte har ett stort förlag i ryggen, och i det här fallet har det varit en smärre mardröm att få allt klart i tid, men nu verkar faktiskt allt gå i lås. Efter att i sista sekunden ha bytt ut hela omslagsbilden (den förra var fantastisk, men folk som såg den trodde att det var en barnbok) har vi nu ett nytt omslag som är snyggt, stilrent och signalerar en råare känsla som bättre passar boken.

Det kommer att vara releasefest för alla som varit med och förbeställt boken på Slottsskogsobservatoriet den 9 december. Sen kommer vi att ha en ytterligare release/signering på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den 15 december, kl 17-19. Dit är alla välkomna, och jag skulle bli jätteglad om ni som läser det här får för er att titta förbi! Det kommer att vara tillsammans med en annan SF-författare som heter Niclas Rohdén.

Sen har vi taket. Vårt hus hemma i Öxnered blir tämligen kallt på vintern. Det beror delvis på att taket är isolerat med sågspån från tjugotalet, som fylldes på lite halvdant i slutet av sextiotalet och som har legat väldigt ojämt uppe på vinden alldeles under taknocken. Vi bestämde oss för att byta ut spånet mot modern lösullsisolering, som är träbaserat, gjort av återvunnet tidningspapper och har dubbelt så bra isoleringsförmåga som spån. Lösullen går lätt som en plätt att få in, det är bara att skicka upp en akrobatisk person med en slang på vinden, som sprutar upp ullen, ovanpå spånet, från en lastbil. Grejen är att vinden är så trång att man knappt får plats med nån ull alls om man inte tar bort spånet först. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag och klättrade upp till taknocken, sågade upp ett hål och kröp in. Det var en jäkla tur att jag inte fattade då hur lång tid det skulle ta. 20-30 arbetstimmar senare hade jag fått ut allt spån, liggande i extremt obekväma arbetsställningar mellan bjälkar, elrör spindelnät och utstickande spikar.

vindkryp

Ungefär åttio säckar blev det, som nu kommer att bli lätteldat bränsle i pannan. Hur som helst, igår rullade en lastbil från Sjömarkens Isolering upp på uppfarten, drog ut en lång slang och sprutade på trettio minuter vinden som tagit mig trettio timmar att tömma, full med mjuk, värmande lösull.

slang

Det känns obeskrivligt skönt att ha det färdigt. Igår kväll flyttade vi upp i sovrummet igen efter att ha bott på soffan i vardagsrummet några veckor (temperaturen på övervåningen sjönk till 10-12 grader när spånet var borta och elementen avstängda) och började arbetet med sopa bort alla spånrester som letat sig in i vartenda skrymsle medan vi hållit på.

Till råga på allt har det gått ett år nu sedan vi lämnade Göteborg och flyttade in i huset i Öxnered. Hur har det gått för två miljömuppar att lämna en trygg lägenhet och istället bosätta sig i ett nästan hundra år gammalt plankhus där man måste fixa allt själv? Det har onekligen blivit lite upp till bevis, och jag tänkte skriva mer om det i några blogginlägg framöver. Sket vi i hela miljögrejen när vi flyttade från stan, började köra bil, flerdubblade vår elförbrukning, slutade källsortera och allt sånt där, eller hur gick det?

Fortsättning följer…

Besättningen avslöjad!

Alla rymdexpeditioner behöver en besättning. År 2112 börjar ISS Melchior sin färd från jorden mot Gilead, nomadplaneten som på bara några månader kommer att korsa vårt solsystem. Åtta personer kommer att ingå i besättningen. Här kommer ett topphemligt utdrag ur registret över besättningsmedlemmar:

Namn: Lakshman Chauhanlakshman
Roll: Befälhavare
Rang: General
Nationalitet: Indisk
Födelseår: 2056 (56 år)

Har tjänstgjort inom indisk militär sedan 2073, varav 23 år som högre befäl. Detaljer hemligstämplade. Har lett internationella taktiska insatsgrupper sedan sent 2090-tal.

liauNamn: Liau Chenhai
Roll: Forskningsledare
Rang: Civil
Nationalitet: Kinesisk
Födelseår: 2058 (54 år)

Arbetsledare för den civila delen av besättningen. Professor inom flera naturvetenskapliga ämnen, med extraterrest geologi som främsta fält.

Namn: Gro Máret Jørgensengro
Roll: Astrobiolog
Rang: Civil
Nationalitet: Norsk
Födelseår: 2076 (36 år)

Professor inom astrobiologi på Tromsø universitet. Ledande forskare som bland annat bevisat förekomsten av mikrofossil i insamlat stenmaterial från Mars.

Namn: Bogdan Andres Lagunovbogdan
Roll: Läkare/kemist
Rang: Överstelöjtnant
Nationalitet: Rysk
Födelseår: 2064 (48 år)

Läkare och kemist, med flera vetenskapliga upptäckter bakom sig. Lagunov har även drygt tio års erfarenhet som fältläkare inom ryska försvarsmakten.

Namn: Gabriela Hernándezgabriela
Roll: Fysiker AVSTÄNGD
Rang: Civil
Nationalitet: Grönländsk
Födelseår: 2078 (34 år)

Avstängd från uppdraget och står för närvarande inför internationell domstol, anklagad för samröre med terrororganisation och grov internationell brottslighet.

Namn: Ariane Villeneuveariane
Roll: Pilot
Rang: Kapten
Nationalitet: Kanadensisk
Födelseår: 2071 (41 år)

Villeneuve fick sin pilotutbildning inom kanadensiska flygvapnet, men har sedan 2101 vägrat tjänstgöra som operativ stridspilot. Därefter har hon i första hand flugit civilt.

Namn: Zanyar Ali Behzadizanyar
Roll: Chefstekniker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2072 (40 år)

Behzadi ansvarar för all teknik ombord på Melchior. Han är civilingengör med över 20 års erfarenhet av flyg och rymdfart.


Namn
: Harriet Donatella O’Neillharriet
Roll: Reporter
Rang: Civil
Nationalitet: Nordamerikansk
Födelseår: 2083 (29 år)

Internationell reporter och nyhetsankare för WNN. O’Neills vetenskapliga kompetens har ifrågasatts, men hennes rapportering är ett krav från uppdragets största sponsorer.


Namn
: Jonathan Othiambojonathan
Roll: Reserv Fysiker
Rang: Civil
Nationalitet: Svensk
Födelseår: 2077 (35 år)

Othiambo valdes från reservgruppen ut att ersätta den avstängda Dr Hernández. Han saknar mycket av den träning som övriga besättningen genomgått och har därför gett upphov till interna diskussioner inom uppdragsledningen.

Som ni säkert hajar så är det ni precis läst karaktärer ur min science fiction-roman Nomadplaneten, som kommer att ges ut i början av december. Bilderna är mest på skoj, snodda via Googles bildsök till det här blogginlägget.

Det går fortfarande att vara med i crowdfundingkampanjen och stödja utgivningen, men bara fram till sista oktober!

Klicka här för att läsa mer och förbeställa en bok!

EDIT: Kampanjen tog slut 31 oktober. Det går fortfarande att beställa boken manuellt, men då på mail: emanuel@emanuelblume.se