Angående sexuella trakasserier och #metoo

Sexuella trakasserier. Jag blir mycket illa berörd av den enorma vidden av detta djupt, djupt rotade samhällsproblem som #metoo-taggen visar på. Så många. Så mycket. Så vidrigt. Jag har privilegiet att personligen vara förskonad, men det betyder inte att det inte skadar mig också – genom hur det drabbar människor runt mig, som jag håller av.

Jag tvingas också att som man stå som representant för något jag helst av allt skulle vilja skaka av mig, men där jag oavsett om jag vill det eller inte är en del av strukturen. En del av mig vill ropa att ”Men hallå, vänta, måla inte upp bilden av att alla män är förövare”, men jag tror mig förstå att det inte är det det handlar om. Utan att prata om individer så ÄR mannen förövare, rent strukturellt. Den som är utsatt har all rätt att vara rädd och misstänksam, och då spelar inte ”Inte alla män”-resonemanget någon roll. Jag förstår det och jag som enskild individ kan inte göra mycket åt det, hur mycket jag än vill.

Men det betyder inte att jag är maktlös. En individ är alltid del av ett kollektiv, och kollektivet är en del av de strukturer som gör att sexuella trakasserier fortsätter vara en del av alldeles för många människors vardag.

För det är strukturer det handlar om. Kalla dem patriarkala eller vadsomhelst, men de finns där, och de påverkar oss. Medvetet och omedvetet. Strukturer som belönar mig för att som man ”ta för mig” på sätt som i många fall innebär att trakassera, och straffar mig om jag inte gör det. Strukturer som gör att det är mannen som förväntas välja kvinna att bjuda upp på dansbanan, förväntas ragga upp kvinnan på krogen, förväntas kontakt på dejtingsidan, förväntas ta initiativet till sex. Historiskt har mannens ta-för-sig-beteende varit en dygd, en självklarthet och ibland rentav en plikt under lång, lång tid, samtidigt som det ansetts olämpligt eller rentav olagligt för en kvinna att bete sig på det sättet. Mannen förväntas ta. Kvinnan förväntas bli tagen. Kvinnor såväl som män som inte lytt under dessa normer har systematiskt straffats genom våld, förlöjligande och isolation. Rötterna till dessa unkna strukturer sträcker sig genom århundraden, rentav årtusenden. Vi har ett jävla jobb framför oss om vi tänker dra upp dessa rötter.

Men det är ett jobb vi måste göra om vi ska nå riktig jämställdhet. Så länge vi lyder under strukturer som belönar vissas våld (i en vid bemärkelse) mot andra, och därmed också straffar ett mänskligt, solidariskt och värdigt beteende, kommer de sexuella trakasserierna att fortsätta. Jag vägrar tro att gud skapade mannen för att trakassera och våldta, och jag är övertygad om att det ligger i mannens såväl som kvinnans makt att förändra de strukturer som vi nu i och med #metoo-taggen ser de vidriga effekterna av. Jag tror också att vi faktiskt börjat. Att vi vågar se problemet är nödvändigt för att lösa det, och #metoo-taggen gör det omöjligt för alla utom de mest trångsynta att inte se.

Jag tänker bidra till det arbetet genom att tänka över mina egna handlingar, att inte acceptera när någon i min närhet, även om det är en vän till mig, trakasserar, och jag vill att andra män säger åt mig om jag skulle trakassera. Jag ska försöka att inte falla i ”det-är-orättvist-att-jag-betraktas-som-förövare-bara-för-att-jag-är-man”-fällan, som oerhört lätt att fastna i, men jag ska också försöka att inte skämmas för att jag är man. Skam leder sällan framåt.

Beyond Nomadplaneten – vad som händer nu

Jag sitter i skrivande stund på biblioteket i Vänersborg, i ett jättemysigt hörn med mjuk matta och blågrå, mjuka fåtöljer (som jag nog måste flytta ifrån när som helst eftersom det kommer ett jättemärkligt och irriterande ljud från en dörr precis bakom mig). Framför mig på ett bord har jag en vattenflaska, en dubbelmacka med ost och smörgåsgurka, och min gamla vita MacBook som jag skrev Nomadplaneten på.

Förutom det irriterande ljudet känns detta som ett utmärkt tillfälle att dela med mig av vad som är på gång. Jag hade aldrig vågat hoppats på den fantastiska respons jag fått och fortsätter att få på Nomadplaneten. I nästa vecka ska jag träffa en journalist från en göteborgstidning som ska göra en artikel, och idag svarade jag på intervjufrågor för en bokblogg.

En fråga jag allt oftare får är vad som blir nästa projekt, och det är just det jag tänkte berätta om nu. Jag har sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka en idé till en ny roman, en idé som vuxit till sig allt mer och nu börjat ta formen av en rejäl synopsis. Min plan är att börja skriva på den i november, under NaNoWriMo. MEN, det är ett romanprojekt på mycket lång sikt, och jag vill inte avslöja något om handlingen än på länge. Vad jag däremot vill avslöja är ett projekt som ligger betydligt närmare i tiden – en samling med skräcknoveller.

Men det blir inte bara en novellsamling. Planen är att läsa in allihop som ljudböcker (som är ett av de största önskemålen jag fått efter Nomadplaneten), baka ihop dem med en spännande ramberättelse och ge ut dem i avsnitt, som en följetong.

Tidsramen har jag inte spikat än. Om det var nåt vi lärde oss av att ge ut Nomadplaneten var det att inte stressa fram en utgivning. Ett preliminärt datum skulle kunna vara att första avsnittet släpps 1 januari 2018, med ett nytt avsnitt varje vecka under januari och februari, men det skulle rentav kunna bli redan i december. Eller i februari. Det ska bli bra. Riktigt jäkla bra. Inte gå snabbt.

I dagsläget har jag 12-13 noveller, med ytterligare en eller två på gång. Min tanke är att samlingen ska innehålla åtta stycken, och jag kommer relativt snart att försöka välja ut de bästa. Temat kommer att vara skräck – men inte nödvändigtvis övernaturliga monster, zombies och spöken, utan snarare skräcken för det som finns inom oss, som lurar under en yta som är tunnare än vi tror.

Jag vill redan nu kasta ut en fråga till er som läser det här – skulle någon vara intresserad av att vara testläsare? Det skulle innebära att läsa igenom ett antal noveller för att sedan berätta för mig vilka som var favoriter och vilka som var stolpskott? Skriv i så fall till mig på emanuel@emanuelblume.se eller på facebook.

Det blir en spännande höst.

Vad tycker folk egentligen…?

I dagarna var det exakt sex månader sedan jag publicerade min debutroman, Nomadplaneten. Aldrig hade jag trott att det skulle bli såna reaktioner. Förlagen hade ju sagt nej, så jag förväntade mig väl egentligen inte mer än halvkassa recensioner, om det nu blev några recensioner alls. Det skulle visa sig att jag hade fel.

Här är några korta axplock, både ur recensioner i tidningar, på bloggar och av andra recensenter. Klicka på länken efter varje utdrag för att läsa hela recensionen.

”…ett såväl underhållande som trovärdigt och rörande dystopiskt äventyr.”

Johan Berggren, Ordfront Magasin


”Ett oerhört spännande och välskrivet rymdäventyr som troligen kan passa alla, även de som anser att science fiction befinner sig utanför deras safe zone.. Betyg: 5”

Åsa Carlsson, bokbloggen Bokhyllan


”…ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets. Helhetsbetyg 5/5.”

Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst
(ej offentlig recension)


”Språket är utmärkt och handlingen spännande, så det här är ett riktigt trevligt tillskott till SF skriven på svenska.”

Tomas Cronholm, Bug-eyed Monsters


”En van SF-läsare kan också uppskatta att det här är riktig science fiction, som kan sin genre och inte faller in i de berättartekniska problem som en del författare stöter på när de försöker återuppfinna litteraturformen själva.”

Anna Davour, Populär Astronomi


”Bra SF, eller SF för vuxna över huvud taget, är vi verkligen inte bortskämda med i Sverige, och jag kan bara hoppas att Blume fortsätter skriva och att denna bok startar en trend. Varje SF-entusiast bör läsa den.”

David Jenssen-Bergkvist, Speltidningen Fenix


”Spännande, fängslande & välskriven!”

Jennie Steifeldt, bokbloggen Jennies Boklista

En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

Tack för att du reser tillsammans!

En snabb reflektion. Jag sitter i skrivande stund på tåget ner mot Göteborg, och tågvärden talade precis i högtalarsystemet. Han sade det vanliga – att inte glömma att checka in, vilka hållplatser som låg framför oss, och när tåget skulle vara framme. Avslutade med det där som de alltid säger; ”tack för att du reser tillsammans”.

När de började säga sådär tyckte jag det var jättekonstigt. Vadå ”du” liksom, vi är ju minst 50 pers på tåget? Vem av oss är det som ska resa tillsammans? Och med vem? Flera logiska kullerbyttor i samma mening. Till slut vande jag mig, som de flesta andra.

Men just idag satt jag och lyssnade på en ljudbok, en historisk roman av Per Anders Fogelström, där några av huvudpersonerna precis gått över från ett krångligt system med titlar och tredjepersonspronomen till att säga du och ni. Det var på tjugotalet. Några decennier senare kom Bror Rexhed och gjorde det hela ännu mycket lättare, så att jag när jag lärde mig prata på åttiotalet kunde vara säker på att

du = andra person singular, och
ni = andra person plural.

Så lång tid det tog att komma fram till nåt så enkelt. Du är en person, ni är flera personer, inte krångligare än så och ingen värdering i det. Eftersom jag tror att orden vi använder påverkar hur vi ser på varandra och varandras värden uppskattar jag att det är så. För människor som ska lära sig svenska uppskattar jag att det är så. För min egen tankspriddhet uppskattar jag att det är så.

Men så kommer Västtrafik och börjar kalla grupper av människor för du! Och ärligt talat är det nog inte bara Västtrafik, jag uppfattar att du-tilltalet blir allt vanligare rent allmänt när man vänder sig till en grupp av människor. Eller vänder man sig till individen i gruppen? Svårt att avgöra! Tack för att du reser tillsammans.

Är det ett tecken på en mer individinriktad tid? Har ”ni” blivit lite ohövligt, som ”du” var i svunna tider? Är det ett problem? Kanske. I så fall är det inte för att jag inte vill bli kallad ”du”. Det blir jag gärna, när någon vänder sig till mig som person. Men inte när det egentligen är min grupp som tilltalas. Då blir duet bara på låtsas, ett fejkat pseudopersonligt tilltal som suddar ut både individen och kollektivet.

Vi har ett så bra system som så många kämpat för,
paja inte det nu!

Och hur fasen gör jag när jag reser tillsammans?

Emanuel recenserar: Kathy Rain

Tidigt när jag växte upp utvecklade jag en stark kärlek till dataspel, och nån gång i sex-sju-årsåldern träffade jag på den genre som skulle komma att sätta djupast avtryck i mitt kulturella hjärta för de kommande decennierna. Det är en genre som var populär mellan det sena åttiotalet och mitten av nittiotalet, som sedan förde en tynande tillvaro i takt med att (i de flesta fall) ganska ointressanta 3D-actionspel tog ett järngrepp och helt dominerade hela dataspelsvärlden i över ett decennium, men som de senaste åren har börjat vakna till liv igen.

Genren brukar lite svävande kallas grafiska äventyrsspel, peka-och-klicka-äventyrsspel, eller kort och gott äventyrsspel. Det de har gemensamt är ett starkt fokus på handling, karaktärer, relationer och utforskande, samt inget eller väldigt lite våld.

Några av de största kulturella upplevelser jag haft (oavsett om det gäller böcker, filmer, musik eller spel) har jag förmodligen fått genom dataspel inom den här genren. Monkey Island och Indiana Jones & the Last Crusade lärde mig engelska innan jag började skolan. Gabriel Knight fick mig att sitta timmar på biblioteket och lära mig om allt från voodoo till tyska kungar, och The Dig blev faktiskt en av de stora inspirationskällorna till min första publicerade roman, Nomadplaneten.

Mellan sent nittiotal och tidigt tiotal har vi som gillar den här typen av spel i princip fått nöja oss med att spela om de gamla klassikerna, men de senaste åren har det börjat hända saker. Plötsligt poppar nya spel upp som svampar ur jorden, de flesta från små indie-utvecklare snarare än stora jätteföretag. Hos många ser man mycket inspiration från de gamla spelen, och andra bygger på helt nya koncept och idéer. Det spel jag tänkte skriva om idag heter Kathy Rain och är utvecklat av svenska Clifftop Games.

Kathy Rain är ett av de där spelen som hämtar mycket inspiration från tidigt nittiotal. Det till och med utspelar sig under det tidiga nittiotalet, med en huvudperson i tjugoårsåldern som kör motorcykel, kedjeröker och pluggar till journalist. Hon heter som spelet – Kathy Rain. Det börjar med att hon kommer försent till sin farfars begravning, byter några ord med prästen och följer sin farmor hem. De återknyter en kontakt de inte haft sedan Kathy var liten, och ju mer det pratar kommer det fram hur lite hon faktiskt visste om sin farfar. De sista åren av sitt liv låg han förvirrad och utan minne, efter att ha vandrat ut en kväll, irrat planlöst omkring och till slut blivit upplockad av polisen. Kathy, som snart är färdigutbildad journalist, blir nyfiken och börjar gräva i historien.

Det visar sig finnas gott om hemligheter inom hennes egen familj såväl som i relation till människor i den lilla staden som hon lämnade när hon var barn. En drunknad flicka som målat tavlor med hemliga budskap. En motorcykelklubb där Kathys pappa varit medlem i hemlighet. En rik affärsman på sin dödsbädd. En ensam pojke på en kyrkogård. Och vad hände egentligen den där kvällen när Kathys farfar lämnade hemmet för att återvända sinnesförvirrad i polisbil?

Mitt i alltihop står Kathy med sin motorcykel, sina cigaretter och sitt svarta smink. Tillsammans med sin rumskamrat, den gladlynta och djupt kristna Eileen, söker hon lösningen på ett mysterium som för varje dag växer och blir allt mer skrämmande.

Om det inte gått att avgöra redan på sättet jag beskriver det så är det här ett spel jag verkligen gillar. Det är i princip en deckare, med en historia som ständigt byter riktning, fördjupas och slår knut på sig själv. Som spelare möts jag av ett gränssnitt som är mycket likt ett Sierra-spel från 1993, och där grafiken får vara precis så pixlig och kantig som den var på den tiden.

Just grafiken gjorde faktiskt att jag hoppade till en smula första gången jag spelade. Upplösningen är mycket låg, 320 gånger 240 pixlar (faktiskt exakt en tjugosjundedel av det antal pixlar min dator normalt visar), men faktum är att det gör spelet bättre. En sak med spel från den tiden var att de tekniska begränsningarna faktiskt gjorde att man fick använda sin egen fantasi för att fylla i det som datorn hade svårt att visa. Precis som när man läser en bok, och böcker gillar jag. På fem minuter hade jag vant mig vid den låga upplösningen och efter det var grafiken inget annat än snygg och stämningsfull.

Är då det här ett perfekt äventyrsspel? Tyvärr inte. Det är framför allt på två punkter jag tycker att det brister. Det första är musiken. Den är okej, men inte mer. Monotona trumloopar med mörka, släpande syntslingor, en och annan dyster gitarr och nåt enstaka piano. Den bidrar till stämningen, men lyfter aldrig. Tyvärr. Däremot är skådespelarinsatserna bra. Kanske inte i nivå med Oxenfree, som jag skrev om häromsistens, men det är inte heller samma typ av spel.

Förutom musiken blev jag också lite besviken på spelets längd. Ofta tycker jag att spel tenderar att hålla på för länge, men det här är ett spel där handlingen, stämningen och konceptet verkligen håller. Det hade i princip kunnat vara dubbelt så långt. En del trådar blir över, och när mysteriet väl är löst (?) vill man ha mer! Jag och Sofia spelade det tillsammans, och lade ungefär fyra kvällar, utan att ta hjälp av hintar eller walkthrough. Däremot känns svårigheten väl avvägd. Man fastnar, men inte så länge att man tröttnar innan man hittar vidare. Då känner man också den där äkta stoltheten av att faktiskt ha löst något på egen hand.

Något som är omöjligt att inte nämna är hur mycket inspiration spelet hämtat från Gabriel Knight. Deckarstilen, den pseudo-hårdkokta huvudpersonen, motorcykeln, namnet (Gabriel Knight kom från den tyska släkten Ritter, alltså knight på engelska, medan Kathy Rains släkting Erik Regn utvandrade från Sverige) grafiken, en stor del av spelet är en ren hommage till mästerverket från 1993. Men det gör absolut ingenting, tvärtom är det en trevlig sak att upptäcka för oss som spelat i tjugo år eller mer. Fler tydliga referenser är till LucasArts Full Throttle, men också det är ett smakfullt val att låta sig inspireras av.

Min sammanfattning
Kathy Rain är ett mycket välgjort peka-och-klicka-äventyrsspel i samma anda som de bästa spelen från första halvan av nittiotalet. Den lågupplösta grafiken är snygg och lämnar lagom mycket öppet för fantasin. Det enda som drar ner intrycket är musiken, några enstaka träiga dialoger och att spelet helt enkelt tar slut för fort.

Kathy Rain finns för Windows, Mac, iOS och Android. Jag köpte det på Steam för runt 150 kr, vilket det var väl värt.

Slutbetyg: 4 mystiska rödklädda män av 5.

En dröm i uppfyllelse och ett akut dilemma

Det jag inte vågade hoppas på skulle hända – det händer.

Nu finns bara några Nomadplaneten-böcker kvar, och vi inser att vi behöver trycka fler illa kvickt. Trots att vi tryckte många fler än vi hade planerat finns det bara drygt 40 st kvar, efter att vi gjorde vårt senaste utskick till biblioteken igår. Det var bara till de bibliotek som beställt de senaste fyra dagarna, och ändå vägde böckerna in på nästan 50 kg.

Min förläggare Agnes, med gårdagens utskick.

Till stor del beror det på att biblioteken fått upp ögonen för den, och fortfarande fortsätter att beställa. Första veckan boken fanns i Bibliotekstjänsts katalog fick vi 13 beställningar. Nästa vecka fick vi 21. Veckan efter fick vi 36 och under den här veckan fick vi inte färre än 82 beställningar. Om man räknar med att varje bibliotek bara beställer en bok borde boken nu finnas på nästan 200 bibliotek i Sverige. En svindlande känsla. Apropå bibliotek har jag börjat få komma ut och göra författarsamtal, t ex som det här i Skärhamn:

Dessutom har boken sålt slut flera gånger på SF-bokhandeln både i Stockholm och Malmö. Allt det här är jättekul och känns nästan overkligt. Jag hade ärligt talat inte ens vågat drömma om att det skulle gå så bra som det gör.

Men nu har det dykt upp ett akut dilemma. Eftersom böckerna är så gott som slut och det fortfarande kommer in beställningar måste vi trycka nya illa kvickt. Kanske att vi gör beställningen imorgon torsdag. Det finns en del småmissar i boken; stavfel, dubbla ord och liknande. Jag hade tänkt ta god tid på mig och leta igenom den, men nu blir det svårt att hinna. Om nån av er som läser det här just har läst boken och kommer ihåg några missar – maila mig på emanuel@emanuelblume.se (eller skriv en kommentar här eller på facebook) så fort ni har möjlighet! Alla som bidrar med korrhjälp till nästa upplaga får rätt till en 50%-rabatt om man vill köpa ett ett nytryckt ex.

Nu ska jag förbereda mig inför eftermiddagens författarbesök i Stenungsund. Hoppas det blir lika kul som i Skärhamn i måndags!

Tipsa gärna om bibliotek eller andra ställen dit det kan vara kul att komma och hålla författarsamtal!

Emanuel recenserar: Oxenfree

Det här är något jag tänkt göra länge.

Jag gillar kultur, och ägnar mycket tid åt musik och böcker. Kanske inte lika mycket åt film och serier, även om det också händer emellanåt. Men den kulturform jag som brukar få mitt hjärna att banka hårdast är en som ofta ses lite snett på. Av någon anledning. Som att den inte är lika seriös eller kulturell som litteratur, musik och film. Jag pratar om dataspel.

När jag föddes hade vi en gammal (ja, den var faktiskt gammal redan då) Apple 2, och vid 3-4 års ålder började jag spela spel som Transylvania, Lady Tut och CONAN (Jag inser nu att jag redan då drogs mot spel med skräcktema, mer om det senare). Sen köpte pappa en Macintosh Plus och jag var fast. Jag hade kunnat skriva sida upp och sida ner om det här, men det jag tänkte försöka mig på idag är faktiskt en recension.

Det finns fortfarande väldigt mycket fördomar och okunskap om dataspel. Sedan en gigantisk domstolsprocess om spel- och videovåld i USA på 90-talet finns en utspridd föreställning världen över att dataspel bara handlar om våld, död och dålig smak i allmänhet. Så för att vi ska lägga den synen åt sidan innan jag börjar vill jag tydliggöra att precis som att det finns alla sorters filmer, böcker och musik så finns alla sorters spel. Spel för barn, spel för vuxna, spel med fokus på äventyr, skräck, humor, filosofi, relationer, erotik, sport, action, tankenötter, sagor eller egentligen vad som helst. Spel som kräver snabba reflexer, spel som kräver eftertanke, spel som kräver social kompetens, spel som kräver tålamod och så vidare. Precis som med filmer och böcker. Mina favoritspel har alltid varit de som bygger på en engagerande och välskriven historia, och de får gärna (även om de inte måste), försöka skrämma mig eller på annat sätt få mig på tå. Nu börjar vi.

Spelet jag tänkte skriva om idag heter Oxenfree. Jättekonstigt namn, tänkte jag först, tills jag fick reda på att det är del av en lekramsa, ungefär den engelska motsvarigheten till ”Under hökens vingar”. Spelet handlar om fem ungdomar som träffas på en turistö när semestersäsongen är över, hösten är på väg och ön är övergiven. De är på väg till en speciell strand där ungdomar samlas en gång om året för att festa, dricka öl och träffas innan de skiljs åt efter gymnasiet. Huvudpersonen, som man själv spelar, heter Alex. Hon kommer till ön med Jonas, som är hennes nyblivna styvbror, och Ren, en pratglad snubbe hon känt sen hon var barn. Men i år är det inget party på stranden, och bara två andra ungdomar är där, Nona och Clarissa. Nästa färja går inte förrän nästa dag.

Det är när man kommer såhär långt in i spelet som man inser att en stor del av det handlar om relationerna ungdomarna emellan. Ren är hemligt kär i Nona, det går rykten om att Jonas suttit i fängelse, Clarissa är iskall mot Alex och det visar sig att hon en gång varit flickvän till Alex bror Michael, som nyligen drunknat. Allt det här kommer fram i de ständigt pågående samtalen ungdomarna emellan. Röstskådespelarna är ovanligt bra, vilket är nödvändigt, för det pratas mycket. Och då menar jag verkligen mycket. Från att man kliver på färjan i första scenen pratas det konstant. I början undrade jag när de skulle sluta prata så att jag kunde börja spela, men snart insåg jag att jag inte behövde vänta tills de var klara, utan att det bara var att spela på. Snacket pågår konstant medan de utforskar ön, går längs stigarna och letar efter sina vänner. Precis som folk i verkligheten – man slutar inte snacka bara för att man börjar gå nånstans.

Snacket är halva spelet. I början irriterade det mig, framförallt för att huvudkaraktärerna är i 17-18 årsåldern och på väg till en fest (tror de åtminstone), och de tar mig tillbaka till min egen gymnasieperiod vilket jag gärna slipper. Sedan, när samtalen blev mindre ytliga, började jag uppskatta dem.

Som spelare, dvs karaktären Alex, väljer man själv vad man säger och gör, och sättet man behandlar de andra karaktärerna påverkar hur spelet utvecklar sig. Clarissa beter sig som ett svin från första början och behandlar Alex som något katten släpat in. Man kan välja att antingen bete sig svinigt tillbaka eller låta henne hållas. Det visar sig finnas orsaker bakom hennes attityd. Jag får känslan när jag spelar att spelet är extremt icke-linjärt, och att vad jag säger och gör helt och hållet bestämmer hur historien kommer att utveckla sig. Det är inte bara på enstaka ställen man ”väljer väg”, som i andra liknande spel, utan konstant, i varje samtal med varje person. Det gör det väldigt spännande, och lite läskigt.

Ganska snart börjar det hända mystiska saker. Tillsammans med sin nya styvbror Jonas undersöker man en grotta vid stranden där man sett mystiska ljussken. I grottan lyckas man öppna nån form av koppling eller port till något okänt. Det här låter luddigt, och det är det också. För det är här jag börjar bli skeptisk. Med hjälp av en radio som går att ställa in på olika frekvenser får man kontakt med en eller flera mystiska personer, som man snabbt inser är någon form av spöken. Det man gör i grottan öppnar en port som gör att spökena kan manifestera sig mer och mer i den verkliga världen. Idén tycker jag är bra, men det blir snabbt rörigt. Radion blir ett verktyg man använder konstant, men sättet det går till på känns lite krystat. Det dyker upp geometriska former på skärmen som rör sig på olika sätt beroende på hur man vrider, och det passar liksom inte ihop med historien. Spökena känns också lite klichéartade, även om det finns en intressant bakgrundshistoria om en övergiven flottbas på ön och en ubåt som sjönk under mystiska omständigheter 1943. Snart börjar ens vänner bli besatta, säga mystiska saker med mystiska röster, och det hela förvandlas till en mardröm där det enda målet är att fly från ön.

Under spelets gång börjar pusselbitarna falla på plats, om huvudpersonerna själva, om vad det var som hände på ön under 40-talet, och om vad de egentligen har råkat utför. Det är väldigt lätt att missa detaljer, och det går att spela hela spelet relativt fort, men då förstår man inte särskilt mycket i slutändan. Vad som händer i slutet är helt upp till vad man gjort eller inte gjort under spelets gång. Alltihop är mystiskt och spännande, och jag borde egentligen gilla det, men det är något som saknas. Kanske har jag svårt att knyta an till karaktärena. Kanske tycker jag att spelmakarna slarvat med bakgrundshistorien, kanske tycker jag att vissa bitar känns kliché och krystade. Detta gäller storyn och själva spelandet, men allt annat är fantastiskt. Spelet är enormt vackert, stämningen är tät, ljud, musik och skådespelarinsatser är perfekta. Man drömmer sig lätt bort i de fantastiska omgivningarna, se bara på de här bilderna:

Spelet är, skulle jag säga, av föredömlig längd. Jag har alltmer börjat uppskatta korta spel, som går att spela på en eller ett par kvällar. Jag jobbar och har många intressen och hinner sällan lägga 40-60 timmar på ett spel. Oxenfree går att spela igenom på 4-7 timmar beroende på hur mycket man tar sig tid att undersöka omgivningarna. Inte jättekort men inte jättelångt heller.

Min sammanfattning
Oxenfree är ett fantastiskt vackert spel med perfekt stämning. Idén är bra men genomförandet inte hundraprocentigt. Något saknas, svårt att säga exakt vad. Spelet har två fokus: rollpersonerna och deras relationer å ena sidan, det historiska mysteriet och spökena å andra. Jag förvånar mig själv med att jag, som den skräckälskare jag är, faktiskt uppskattar relationsdrama-delen mer än spökdelen.

Spelet finns för Mac, PC och Playstation 4. Jag köpte det på rea via GOG, för ungefär en femtilapp.

Slutbetyg: 3 radioapparater av 5.

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 2

Det är drygt ett år sedan Sofia och jag flyttade från lägenheten i Göteborg till huset i Öxnered. Vad har hänt sen dess? Har det här året inneburit att vi skaffat oss bilar, använt en massa el, konsumerat mängder med grejer och blivit såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar? Eller har vi behållit de miljöideal vi hade i vår trygga, akademiska storstadstillvaro?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. För ett par veckor sedan skrev jag om bostaden. Det här är alltså inlägg nummer två (därav den fåordiga inledningen), och den här gången blir det bilen.

Eller alltså, bilen och bilen. Vi har ju fortfarande ingen bil. Eftersom jag jobbar kvar inne Göteborg så pendlar jag med tåg fram och tillbaka i stort sett varje arbetsdag. Jag var lite skraj för ett år sedan att det skulle bli jobbigt och krävande, men förvånansvärt nog har det blivit tvärtom. Det tar ungefär 45 minuter med tåget mellan Öxnered och Göteborg, och de är 45 minuter som går att använda till väldigt många olika saker. På morgonen börjar jag i regel jobba så fort jag kliver på. Då har jag i förväg hämtat mailen till datorn (det är väldigt dålig täckning på vägen), och jag ägnar resan till att läsa och skriva mail, gå igenom rapporter och annat som jag kan göra på egen hand. Det innebär att när jag kommer fram till kontoret har jag redan gjort det som jag brukar ägna den första timmen eller så åt! Dessutom tenderar den där stunden på tåget att vara den mest effektiva tiden på dagen rent arbetsmässigt. Man får vara ifred, det är tyst, ingen ringer och man kan jobba ostört. Jättesmidigt!

Utsikt från tågfönstret en dimmig höstmorgon, nånstans i Lödöse-trakten.

På eftermiddagen, när jag åker hem igen, orkar jag sällan jobba. Då blir det istället att jag läser en bok, lyssnar på podradio, skriver något (t ex ett blogginlägg som det här) eller helt enkelt sover en stund. Det innebär att jag brukar vara ganska avslappnad och nedvarvad när jag kommer hem, och behöver alltså inte kasta mig på soffan det första jag gör utan kan börja med maten eller nåt annat.

Det jag saknar är motionen jag fick när jag cyklade till och från jobbet i Göteborg. Jag har en skruttig stadscykel som för närvarande har punktering, men jag ska försöka få ordning på den, så kan det bli en kort cykeltur per dag åtminstone. Det känns att jag blivit stelare sen jag slutade cykla varje dag.

Någon som däremot cyklar varje dag är Sofia, som tar sig till och från sitt jobb inne i Vänersborg med cykel. Det är väl i runda slängar fyra kilometer, och tillräckligt för att man i alla fall ska få använda musklerna lite. Det mesta vi gör när vi reser på hemmaplan gör vi med cykel – handlar, hälsar på folk, osv. Vi har en cykelkärra som vi använder när vi behöver ta med oss lite tyngre saker. Som här t ex, när jag skulle skicka ett femtiotal böcker med posten.

Men det är väl just när det kommer till flytt av stora tunga saker som vi ibland önskar att vi hade en bil. Som igår, när Sofia var nere i Trollhättan och köpte brädor, murbruk, träskivor, gips och annat som man inte gärna tar på cykelkärran (särskilt inte om brädorna är fem meter långa). I det fallet hade vi lånat en bil av några vänner, och bilsläpkärra gick att låna på bygghandeln.

Så länge man inte behöver bil ofta går det alltså bra. Nackdelen är väl egentligen att man drar sig för vissa saker. Vi har t ex en gammal sunkig frysbox i källaren som ska till återvinningsstationen, men eftersom vi behöver både bil (med dragkrok) och en släpkärra har den blivit stående ett tag, trots att vi relativt lätt skulle kunna fixa bil och släp.

Det finns också ett annat tillfälle då det kan kännas kymigt att inte ha bil, och det är när man ska åka nånstans som ligger halvlångt bort och dit kollektivtrafiken är dålig. I vårt fall Tjörn, där mina föräldrar bor. Med bil tar det en timme och en kvart ungefär, och med buss och tåg via Göteborg kan det ta minst det dubbla. Har man tur kan man ta ett tåg via Uddevalla och då går det lite snabbare, men man måste ändå bli upphämtad och körd sista biten, om man inte lyckas synka en lokalbuss, varpå man bara behöver gå tre kilometer ungefär. I ärlighetens namn går det att komma nästan ända fram med bussen, men det kräver planering och tålamod.

Min slutsats blir i alla fall att det går bra att klara sig utan bil i Öxnered. Vissa saker kräver mer planering, som att hämta tunga saker eller ta sig till platser utan bra kollektivtrafik. Men sånt går att lösa, och mycket handlar ju om att inte behöva äga en bil. Att kunna låna eller hyra räcker väldigt långt. Att äga en bil skulle göra vissa saker smidigare, men andra krångligare, och vi sparar in på en massa utgifter på att slippa fordonsskatt, bränslekostnad, vägskatt, parkering, trängselavgifter, service, besiktning, osv. Att Tjörnresan tar nån timme längre och att vi behöver låna en bil för att köra tunga saker ett par gånger om året motiverar inte, som jag ser det, kostnaden och arbetet det innebär att äga en bil.

På hemväg från Trollhättan med kökssoffa inköpt på Blocket.

Sen har vi ju det uppenbara, att vi slipper bidra till att paja miljön och klimatet.

Var det det HÄR jag skulle gjort i alla år?

Jag har fått en och annan recension under åren. Nästan alltid har det varit skivrecensioner. Dåliga skivrecensioner. Den första tror jag var i Falu-Kuriren, av alla tidningar. De hade lyssnat på Vår Revolution och skrivit nåt om att jag säkert menade väl, men att musiken lät som kommunala musikskolan. Aj. Två poäng av fem. Samma skiva genererade även omdömen som ”olidlig diskbänksrealism” och ”varför finns det ens vissångare kvar?” Ett poäng.

Det var 2006, och sen har det i princip fortsatt så. Inte riktigt än, som jag släppte 2012, fick en tvåa i Smålandsposten med den något svårbegripliga motiveringen att ”Emanuel Blume tänker på dig när han gör yoghurt på morgonen”. Nästa vecka recenserades den igen i samma tidning (antar att de kanske inte hade så mycket att skriva om) och fick en etta.

Efter några år gav jag upp hoppet att få bra recensioner. Tänkte att äh, alla kan ju inte gilla allt, och att jag väl får vara nöjd sålänge jag själv tycker att det är bra.

Men för en vecka sedan ställdes allt på ända. Jag hade skickat in min nyutgivna bok Nomadplaneten (som jag alltså skrivit på i fyra år och egentligen hade gett upp hoppet för att nån skulle vilja läsa) till Bibliotekstjänst, eller BTJ som det förkortas. BTJ är de som har hand om bokkataloger och bokdistribution till svenska bibliotek. De har lektörer som recenserar nya böcker, men jag hade hört att det hör till ovanligheterna att de läser egenutgivna böcker, som Nomadplaneten räknas som.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att de faktiskt hade recenserat den. Och inte nog med det, det var en bra recension! Fem poäng av fem! Jag trodde inte mina ögon.

Eftersom BTJ är en betaltjänst får jag inte sprida recensionen i sin helhet, men jag får citera den om jag anger källa, så det gör jag här:

”…boken är, enligt mig, ett sensationellt välskrivet, spännande, ruggigt och tankeväckande rymdepos som verkligen förtjänar en stor läsekrets.”

”Nomadplaneten är författarens första roman, jag hoppas innerligt att det inte är den sista.”

Helhetsbetyg: 5
Jacob Åström Wennbom, Bibliotekstjänst

Bara sådär. En femma. För en bok? Här har jag ägnat femton år åt att göra musik, gått sångutbildning och låtskrivarkurser, spelat in skivor, övat, övat och övat, med ettor och tvåor i betyg. Men när jag skriver en bok, som jag inte har nån som helst utbildning i eller egentligen vet något om, då får den en femma?!

Kan nån förklara hur det hänger ihop?

Borde jag ha fattat det långt tidigare, att det inte är musik jag ska syssla med, utan litteratur? Var det det jag skulle mig åt alla dessa år, istället för att harva runt i visträsket?

Förmodligen inte. Jag kommer inte kunna låta bli att sjunga framöver heller. Dessutom är det en del nya bra låtar på gång. Men det är häftigt att inse att man är bra på nåt man aldrig tänkt att man skulle kunna.

Förresten, jag skulle behöva lite hjälp. Nu finns boken hos BTJ, men det är upp till biblioteken om de vill ta in den. Om ni som läser tycker boken verkar spännande, eller rentav har läst den – kan inte ni höra av er till era bibliotek och fråga om de kan ta in den? Eftersom den finns hos BTJ är det enkelt för dem, men chansen att de gör det är så mycket större om nån frågar.

Och nu är väl frågan vad som är på gång härnäst – en skiva eller en bok?