Händer det här på riktigt?

I lördags var det första oktober. Och jag hade ju lovat. Så även om jag var så nervös att det kändes som att jag skulle spy klickade jag på den där knappen. Klick. Nu var det oåterkalleligt.

Fyra år är snart till ända. Det känns nästan svindlande. I november 2012 började jag skriva på min bok Nomadplaneten, och nu i november kommer den förhoppningsvis ut. Knappen jag klickade på i lördags hör till crowdfundingsystemet Kickstarter, och från och med att jag klickade har vi en månad på oss att få ihop de 20 000 kr vi satt till absolut minimibudget för att ha råd att trycka den. Idag är det måndag och 28 dagar kvar. Jag har haft mardrömmar i flera veckor om att inte en enda kotte ska vara intresserad, att jag suttit i fyra år och skrivit för skrivbordslådan, men under första dygnet fick vi ihop nästan en fjärdedel av budgeten! Jag trodde inte mina ögon, det kändes helt overkligt.

paff-kickstarter

Jag tror att idén dök upp någon gång kring 2010, när jag jobbade på observatoriet i Slottsskogen. Inför en visning höll jag på att ställa in ett av teleskopen, och när jag fipplade runt med sökaren fick jag plötsligt syn på en svag, svag stjärna. Inte alls den jag försökte få in, bara en dimmig liten ljuspunkt som dök upp i sökaren och sen försvann lika snabbt igen.

En tanke slog mig – tänk om en amatörastronom någonstans på jorden av en slump råkar få syn på en helt ny stjärna, som ingen sett förut? Och att den här stjärnan egentligen visar sig vara en planet? Jag hade läst en del om nomadplaneter, himlakroppar som blivit utkastade ur sina solsystem och tillbringar resten av sina liv med att vandra genom vintergatan i mörker. Vad skulle hända om en av dem, av en otrolig slump, råkar korsa vårt solsystem?

Här kommer en trailer!

Sommaren 2012 blev jag tipsad om något som hette NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och går ut på att människor världen över sätter sig ner och skriver en roman under november månad. Inte samma bok alltså, utan var sin, med inspiration och stöd från varandra. November 2012 närmade sig, och jag kunde inte låta bli att tänka på idén jag fått den där kvällen på observatoriet. Målet med NaNoWriMo är att man ska få ihop 50 000 ord på en månad, och det lyckades jag med. Det blev en science fiction-roman som utspelade sig år 2112. Huvudperson var en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden blir invald i besättningen på en expedition till ovan nämnda nomadplanet, efter att en annan besättningsmedlem avslöjats vara med i ett terrornätverk. Boken fick samma namn som planeten, Teja Nova. Det dröjde inte länge innan jag snart ändrade det till Dierpmes, inspirerat av samisk mytologi. När jag arbetade om manuset igen nu i vintras fick även det namnet stryka på foten, till förmån för Gilead. Problemet var att det redan fanns en bok som hette Gilead, som dessutom var ganska berömd. Så planeten fick behålla namnet medan boken fick titeln Nomadplaneten.

Det jag behöver hjälp med nu är att visa att det finns ett intresse, att de stora bokförlagen har fel när de säger att ingen i Sverige är intresserad av science fiction för vuxna. Jag önskar alltså hjälp av dig som läser det här. För att stödja utgivningen, förbeställ ett exemplar av boken på länken som kommer här nedanför. Där står också mer om handlingen i boken och om hur crowdfunding funkar.

Klicka här för att stödja utgivningen och förbeställa ditt exemplar!

Två veckor kvar. Knappt!

Första oktober börjar nåt stort.

vadvantarhanpa

I maj skrev jag om hur jag jobbat fyra år på en science fiction-roman som nu är färdig och bara väntar på att läsas. Den är det största projekt jag någonsin gett mig på, och berättar en historia som är den viktigaste och mest spännande jag någonsin velat berätta. I inlägget från maj skrev jag också om hur bokförlagen brukar få nåt nervöst och undvikande i blicken när man frågar om de ger ut science fiction. Det går inte att sälja science fiction för vuxna, var vad jag fick höra då. “Särskilt inte från en författare som inte redan är etablerad”.

Nåt måste de väl svara, antar jag. Bara en liten bråkdel av alla som skickar in bokmanus till förlagen blir utgivna. Men en sak tror jag de har fel om – att det inte går att sälja svensk science fiction för vuxna. Det har gått uppemot trettio år sedan det gavs ut nån science fiction att tala om från en svensk författare, och jag vet så många som skulle kasta sig över en svensk science fiction-roman om den fanns. Och den finns ju.

I mitt förra inlägg om det här luftade jag en idé, som då var ganska tagen ur luften, om att strunta i de stora förlagen och istället använda sig av crowdfunding, alltså ta hjälp av läsarna själva. Den respons jag fick var större än jag vågat ana. Folk jag inte ens kände och som jag inte hade en aning om läste min blogg hörde av sig och ville gärna stödja en utgivning.

Så nu är det dags. Eller rättare sagt, om två veckor – första oktober. Då startar crowdfundingen, och den kommer hålla på under oktober månad. Jag kommer att ge ut via ett litet indieförlag, Typ förlag, och för att få ihop till tryck- och publiceringskostnad använder vi oss av Kickstarter. Målet är att ha boken färdigtryckt i början av december, i god tid före jul.

För den som inte hört talas om crowdfunding eller Kickstarter tidigare kommer här en snabb sammanfattning: Under en månad presenterar man ett projekt, i det här fallet boken, via en hemsida. Man berättar vad boken handlar om, varför man vill ge ut den och hur mycket pengar som behövs för att den ska bli verklighet (tryckkostnader osv). Du som läser kan, om du vill, då stödja boken genom att i princip förhandsbeställa den. Ofta finns flera nivåer, t ex om du bara vill stödja lite grand förhandsbeställer du e-boken som kanske kostar en femtilapp. Annars kanske du beställer den tryckta boken för tvåhundra spänn eller rentav en lyxvariant där man får två böcker eller en superfin bok med hårda pärmar eller extra godsaker för lite mer pengar. Du betalar inte förrän det står klart att boken verkligen trycks, så om för få är intresserade och jag inte får ihop nog med pengar för tryckning dras inga pengar från någon.

Jag har jobbat så länge på den här boken, och jag skulle bli så glad om jag fick möjlighet att ge ut den. Nu under oktober behöver jag alltså hjälp av er som läser det här. Om ni känner till mig och kanske träffar mig ibland eller ser vad jag skriver på sociala medier så vore jag så oerhört tacksam och glad om ni ville vara del av det här.

Ni kommer att märka när det hela drar igång.

I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver “killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan “betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest “kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket “Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.
Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte “ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Tre dagar utan säng

När jag skriver det här sitter jag på en buss mellan Åsele och Vilhelmina. Jag är ute på en ganska långsträckt tjänsteresa med nedslag i Falun, Vilhelmina och Stockholm. I Falun arrangerade vi ett seminarium, i Vilhelmina ska jag kolla in ett miljöåterställningsprojekt nedströms ett vattenkraftverk och i Stockholm ska jag hålla några föreläsningar.

Vy från bussfönster

Det är kul att ha ett jobb med många möjligheter att resa, även om man blir ganska mör efter ett par dagar. Nån undrade igår om det inte skulle bli jobbigt att köra hela vägen upp till Västerbotten själv, och jag svarade att nädå, jag åker tåg och buss. Då kom den obligatoriska följdfrågan om varför jag inte tog flyget. Jag funderade ett ögonblick på ett antal olika svarsalternativ, men tog den lätta vägen och förklarade att det står i vår resepolicy att vi undviker flyg.

Det är ju lite intressant att man sitter en massa timmar på ett seminarium om miljöfrågor, och sedan föreslår att man ska ta inrikesflyg. Jag kan förstå om man ont om tid och vill maximera tiden man är på ett ställe istället för att ägna den åt att resa, men i mitt fall jobbar jag lika mycket på tåget eller bussen som på kontoret (förutom just nu då, när jag skriver det här). Hade jag suttit bakom en ratt hade alla de där timmarna varit dödtid. Istället kan jag förbereda seminarier och föreläsningar, läsa på om projektet jag ska besöka, sköta mailen och rent allmänt komma ikapp med saker som blivit liggande. Hade jag flugit hade jag bidragit till en stor miljöbelastning, och det hade känts lite ironiskt när målet med resan är att besöka ett miljöförbättringsprojekt. Att jag åker nattåg innebär dessutom att jag slipper boka hotell, vilket gör hela resan mycket billigare.

Buss och tåg är alltså det effektivaste både tidsmässigt, ekonomiskt och miljömässigt! Så ge #€%& i att lägga ner nattågen till norra Sverige! Saknas det resnärsunderlag så finns det tusen sätt att få folk att åka som är bättre än att lägga ner tågen.

Insåg precis att det här inlägget tog en lite våldsam vändning, men struntsamma. STF har en kampanj för att försöka stoppa nedläggningarna av nattågen till norra Sverige. Stöd den, den finns  på http://www.raddanattagen.se.

EDIT: Jag är nu på väg ner mot Stockholm efter att ha åkt nattåg från Vännäs. Utsövd och pigg, men det ska ändå bli skönt att komma hem till Öxnered och sova i en riktig säng i natt…

Nedan några bilder från torrfåran jag besökte i Vilhelmina, som vi hjälper till att återställa till ett levande vattendrag med lekplatser för flera arter som inte kunnat reproducera sig sedan regleringsdammen byggdes för ett antal decennier sedan. Bilden längst ner är utsikten från Hotell Wilhelmina där vi åt lunch.

Vid halvtorrfåran Vid torrfåran

Vy från Hotell Wilhelmina

Vi ringde till 1993

Sofia och jag var ute på Tjörn i helgen för att hjälpa till med mina föräldrars hus och göra lite småfix här och där. En av grejerna vi gjorde var att röja undan gamla sladdar som inte används men som fortfarande är dragna kors och tvärs längs väggarna. Ethernetkabel, gammal modemsladd, och… en sladd som vi först inte kunde identifiera men som gick till en gammal dosa gömd bakom en bokhylla i min mammas arbetsrum.

Dosan visade sig vara en interntelefon. Jag hade ett svagt minne av att pappa installerade ett intercom-system i huset när jag var åtta-nio år ungefär. Om det funkade som det skulle minns jag inte, men jag tror att det ganska snabbt föll i glömska. En enhet hade suttit i pappas arbetsrum, en i mammas, en i tvättstugan, en i snickarboden och en i garaget. När vi testade knapparna på den vi hittat började den spraka och lysa.

Jag sprang ut i tvättstugan för att se om enheten satt kvar där också. Kunde inte minnas att jag sett den sedan jag var liten och hittade först ingenting, men plötsligt insåg jag att den satt mitt framför näsan på mig, tydligt upphängd på väggen. Hade den suttit där hela tiden? I över tjugo år? Nog för att man blir blind på ställen man ofta befinner sig på, men hade någon frågat mig hade jag kunnat svära på att den varit bortplockad sedan nittiotalet. Jag fipplade lite med knapparna och plötsligt sprakade det till. Vi hade kontakt!

intercom

Det brusade och knastrade, men vi hörde varandra! Systemet var alltså intakt efter alla dessa år! Ljudkvaliteten också, förmodligen, vilket kan förklara varför vi slutade prata i det för tjugo år sen.

Även i snickarboden och garaget fanns enheterna kvar, och fungerade. Det slog mig hur många ”futuristiska” saker vi skaffar oss och lägger ner en massa jobb på att installera, bara för att sedan sluta använda och glömma bort. Jag minns hur jag tyckte det här intercom-systemet (jag tror det kallas så, man kan bara prata åt ett håll i taget. Man håller ner en knapp när man ska prata, och då tystnar allt annat, ungefär som när båtar har radiokontakt på film) var världens fräckaste grej när vi installerade det, sedan bara försvann det ut mitt och mina föräldrars medvetande.

Men inte ur verkligheten. Alla sladdar fanns kvar, fortfarande i kontakt med varandra. Hela systemet har tålmodigt väntat i över två decennier på att någon ska trycka ner den där knappen. Och det svek inte när vi väl gjorde det.

Tänk på allt annat som vi trodde skulle vara framtiden, men som ingen kommer ihåg idag.

Cash-kort…

DAB-radio…

Minidisc…

Blast processing…

Telefonsvarare på kasettband…

Osäljbar

För några månader sedan blev jag färdig med Gilead, boken som jag skrivit på sedan 2012. Jag ska inte gå in på hela grejen om vad den handlar om igen just nu (det går att läsa här) men kan sammanfatta det som en blandning av science fiction-roman och thriller.

Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

Det är det tredje romanmanuset jag skrivit, men till skillnad från de förra var jag den här gången mer medveten om vad jag gav mig in på. Att skriva ett bokmanus tar tusentals timmar och extrem viljestyrka, men ändå är det att skriva det som är den lätta biten. Det svåra är att få den publicerad. Förlagen är väldigt väldigt petiga med vad de tar in. Mina förra manus blev liggande i byrålådan, men ärligt talat har jag inte så mycket emot det. De var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Gilead är bra. Det är det största projekt jag nånsin slutfört, en episk berättelse om längtan, sorg och förnekelse. På ytan en thriller om en forskningsexpedition som går fel, och under ytan någonting betydligt större. Den är skriven i samma andra som t ex Arthur C Clarkes Möte med Rama, och bygger på verklig fysik och vetenskap. Det är alltså inte frågan om nån slags Star Trek eller Star Wars, utan mer “verklighetstrogen science fiction”. Om den är tillräckligt bra för att publiceras avgör den som äger ett förlag, inte jag. Jag skickade manuset till femton förlag i februari och har fått besked från tolv av dem att de inte är intresserade. Åtminstone inte om de måste ta den ekonomiska risken, vilket jag återkommer till.

Ett par av svaren är mer intressanta än de andra. Det senaste var från en redaktör som skrev att det inte var något fel på manuset, men att genren är helt omöjlig att ge ut, om man inte redan är en känd författare. Svensk science fiction för vuxna är osäljbart, menade hon, oavsett hur bra boken i sig är.

Jag hajade till. Osäljbart. En av mina favoritfattare är Peter Nilsson, som skrev svensk science fiction för vuxna fram till sin död på 90-talet. För att inte tala om Harry Martinsson och Aniara. Men till skillnad från dessa herrar är jag helt oetablerad, och det gör inte det hela enklare.

osäljbar

Jag har ett par alternativ:

  1. Byrålådan
  2. Ge ut den själv
  3. Ge ut på ett förlag som tar betalt

Byrålådan förkastar jag rätt snabbt. Gilead är för bra för att ligga där tillsammans med Från sand till snö och Brödernas synder.

Ge ut själv då? Jo, det kan jag göra. Problemet är distribution och marknadsföring. Jag kan få ut den som e-bok och trycka några ex, men hur ska den nå läsarna? Att ha några i väskan och kränga på stan funkar liksom inte. Och jag vill ju att nån ska läsa. Om jag tjänar pengar eller inte på den spelar ingen roll, men jag vill att den ska bli läst.

Det tredje alternativet är att ge ut på ett förlag som inte vill ta den ekonomiska risken själv. Det finns ett antal sådana förlag, som fortfarande har en process där många manus sållas bort, och sedan redigerar, marknadsför och kommunicerar som andra förlag. Faktum är att två sådana förlag redan har visat intresse för manuset. Problemet är att jag då får stå för en del av eller hela investeringen.

Det var då det slog mig. Tänk om jag skulle crowdfunda boken?

Crowdfunding, för den som inte känner till uttrycket, går (lite förenklat) ut på att man i förväg letar reda på människor som är intresserade och som kan tänka sig att köpa boken. Sedan, om tillräckligt många är intresserade, publiceras den och de som anmält intresse får sina böcker. Det finns ett antal olika system för detta, jag har precis själv stött en bok på detta sätt, och håller tummarna att den blir utgiven.

Crowdfundingen behöver inte täcka hela utgivningskostnaden. Hälften eller så kan jag stå för själv. Men vad tror ni som läser det här? Finns det intresse för en episk, svensk science fiction-thriller? Skulle ni vilja vara med och stödja utgivningen med ett par hundra spänn var? Det skulle i princip motsvara kostnaden för att köpa en bok när den väl kommer ut.

Skriv gärna en kommentar, här eller på facebook/twitter.

Bekännelser från en bitter vissångare

Vad är egentligen grejen med musik? Vad ska man ha den till? Är det nån skillnad på en musiker och en CD-skiva?

Jag har varit ute och spelat på alla möjliga ställen sedan jag var 15. Det börjar bli några år nu. En grej jag har funderat på under alla de här åren är varför man egentligen anlitar en musiker.

P1020567

De flesta musiker har fått oräkneliga förfrågningar av typen “Kan inte du stå där i hörnet och sjunga lite medan folk minglar och dricker välkomstdrinkar?” När jag var arton kastade jag mig över dessa spelningar, nästan alltid utan betalning, alltid lika ivrig och med förhoppning om att få sprida min musik till nya lyssnare. Alltid lika förvirrad och besviken efteråt. Som artonåring hade jag inte tagit till mig det faktum att när man går nånstans för att dricka drinkar och snacka med kompisar är man inte särskilt intresserad av att ha en vissångare tre meter bort, som gapande försöker prångla på en sina känsliga vistolkningar.

Sen lärde jag mig skilja på musik och musik. I vissa sammanhang, som vid ovan nämnda mingel, funkar musik som förmedlar en stämning, snarare än ett budskap. En jazzpianist eller en duo med gitarr och saxofon är kanon. I många fall funkar också en dator med Spotify alldeles utmärkt.

Men livemusik kan vara något annat än en stämningshöjare. Något mycket större. Det blir den när när den hamnar i fokus istället för att vara i bakgrunden. Folk går inte på Håkan Hellström eller Laleh för att mingla och dricka drinkar medan musiken håller på sådär lite gött i bakgrunden. De går för att uppleva artisten, höra och se henom sjunga, ta del av det magiska som händer just där, just då. Vi som håller på med visor snackar mycket om musik som ett sätt att berätta historier och förmedla glädje, spänning och sorg, och även om man inte uttrycker sig likadant i andra genrer är det lika viktigt där. Vi går på livespelningar för att det ger oss något annat än att sätta på en spellista på Spotify. Det är dessa spelningar som de flesta musiker, även om det finns undantag, lever för.

Vad som under många år har förvånat mig är hur många arrangörer som har svårt att skilja på vilken musik som funkar i vilka sammanhang. Eftersom jag i femton år ägnat mig mycket åt politisk musik har jag ofta varit med som del av seminarier, demonstrationer, manifestationer, temakvällar och så vidare. Låtarna har handlat om det talarna och föreläsarna talat om. Det kan ha varit miljö, solidaritet, djurrätt, klimat, konsumtion eller främlingsfientlighet. Ändå har min roll som musiker i regel varit som pausunderhållning, medan folk sträcker på benen, fyller på sina kaffekoppar och pratar igenom den nyss avslutade föreläsningen.

Vad skulle hända om vi gjorde tvärtom? Lät föreläsaren föreläsa under bensträckaren, efter att musikern framfört sitt, medan folk fyller på kaffe och diskuterar musiken de precis hört? Om vi säger till föreläsaren att vi tyvärr inte har råd att betala något gage, men att hen gärna får sälja sin avhandling i pausen?

Det vore naturligtvis jättedumt.

Kanske har det att göra med att vi har så mycket musik omkring oss idag. Förutom Spotify, med mer musik än någon någonsin kommer att hinna lyssna på, har vi YouTube, iTunes, oräkneliga radiokanaler och bakgrundsmusiken i affärer och gallerior. Vi har våra lurar i öronen, smarta spellistor och autogenererad musik anpassad speciellt för oss. Har livemusiken i det här läget blivit något aningen främmande? Något lite osäkert, som inte riktigt går att kontrollera? Något som inte låter som det vi får via våra vita hörlurar med bekväma höj- och sänkningsknappar? Representanten för livemusiken – har det blivit den jobbiga musikern på gatan, med hatten där det ligger några enkronor? Mannen på Drottningtorget som spelar det där konstiga instrumentet där han slår med pinnar på strängar? Dragspelaren som tränger sig in på spårvagnen och envisas med att spela för oss där vi sitter med våra vita hörlurar?

Med risk för att låta som att jag tycker att “det var bättre förr” vågar jag gissa mig till att det fanns en annan kultur kring livemusik för några decennier sedan. Att det var fler än Håkan Hellström och Laleh som faktiskt var en attraktion i sig själva. Att en ensam musiker på ett naturligt sätt framträdde som en del i ett sammanhang, snarare än som bakgrundsunderhållning. Men det är förstås bara min gissning, en småbitter tanke från en vissångare i en tid när visor inte längre drar fulla hus. Det där lät ironiskt, insåg jag precis, men det var inte menat så.

Jag umgås till och från i sammanhang där vi jobbar mycket ambitiöst (och ibland en smula pretantiöst) med låttexter. Där pratar vi mycket om att texten ska stå på egna ben, att man inte ska underskatta lyssnarens förmåga att uppfatta nyanser och inte förklara något i onödan. Allt det där är nog bra. Men står man på ett blåsigt Järntorget och underhåller en orolig folkmassa mellan två talare så är det svårt att vara övertydlig. Det handlar inte om att lyssnaren inte har förmåga att uppfatta nyanser, utan om att sammanhanget är sådant att att man har tur om lyssnaren lyssnar.

För jag tror det är det det handlar om. Jag tar fortfarande gratisspelningar, men jag har blivit noga med vilka jag tackar ja till. Uppträder jag gratis, med de många timmar av förberedelser det innebär, vill jag att de som lyssnar ska ha en chans att ta till sig det jag gör. Ofta känner jag mig divig, som en pompös vissångarfjant som tar sig själv på för stort allvar, men jag tvingar mig att se det från vad jag inbillar mig är publikens håll. En vissångare är aldrig rolig i ett sammanhang där hen inte går fram.

Jag har inget emot mingelspelningar, så länge det är tydligt att det är det som är syftet. Då sätter jag mig ner, fokuserar på gitarren och spelar instrumentalt. Inget ont i det.

Men i rätt sammanhang, där publiken ges en chans att ta till sig det som händer på scenen, kan en bra vissångare i fokus vara bland det bästa och starkaste som går att uppleva.

Dagen jag fick baksäte på cykeln

Igår kväll hittade Sofia en kökssoffa på Blocket. Vi har varit på jakt ett tag efter en lagom stor kökssoffa, med tillräckligt med utrymme i för att rymma våra återvinningspåsar. Den här verkade ha perfekt storlek, och fanns i Trollhättan. När vi mailade säljaren sa hon att den fanns kvar, men att det fanns flera intresserade så om vi ville ha den fick vi bestämma oss snabbt. Vi slog till och i förmiddags spände jag fast cykelkärran bakom cykeln och gav mig av söderut.

Avståndet från vårt hus till centrala Trollhättan är ungefär 12 kilometer. Det mesta av den sträckan är en finfin och spikrak cykelbana som går längs en gammal banvall, och det är först när man börjar närma sig Trollhättan som man får in och krångla i en rondell och hålla på att byta filer och sånt.

Mannen som mötte mig med soffan såg lite förvirrad men munter ut när jag kom med cykeln. Han hjälpte mig att lyfta på den på kärran och jag spände fast den med de remmar jag haft med.

Soffan uppe på cykelkärran!
Soffan uppe på cykelkärran!

Att ta sig ut ur Trollhättan med en soffa på släp gick fint. Det är kul att höra vad folk säger på trottoarerna när man rullar förbi. De allra flesta kommentarer är positiva, i stil med “Titta där, en soffa!” eller “Vad kul, så kan man ju också göra”. Folk vänder sig om i bilarna också. Get used to it, säger jag.

IMG_2749

Sen lyckades jag ju cykla fel på vägen hem, vilket ledde till en liten omväg, men det är ju inte hela världen. På väg ut ur Trollhättan upphörde cykelbanan helt abrupt på den sidan av vägen jag cyklade, och för att komma över på andra sidan där den fortsatte var man tvungen att korsa en ganska rejält trafikerad bilväg. Jag och stod och väntade nån minut på lucka i trafiken, men tröttnade och fortsatte på en väg som jag trodde ledde åt samma håll. Vilket den som sagt inte gjorde.

IMG_2753

Men det innebar att jag fick se lite mer av Västergötland, till exempel den här leriga grusvägen där jag höll på att skrämma livet ur en stackars häst:

IMG_2755

Strax var jag i alla fall hemma igen, och lyckades baxa in soffan i hallen utan att katten smet ut. Såhär blev det när den väl kom på plats:

IMG_2758

Summan av kardemumman blir alltså att ska du hämta en kökssoffa i grannkommunen så går det alldeles utmärkt att göra på cykel!

Kyrkan som får sin kraft från ovan – med solceller

Häromveckan cyklade jag ut till Vargön för att göra ett reportage om Vargöns kyrka. Grejen är den att kyrktaket är täckt med solceller, ett projekt som vi har stöttat via mitt jobb på Bra Miljöval.

Vargöns kyrka med solceller på taket

Eftersom jag skrev reportaget i jobbet får det bli en länk istället för att jag ska sno hela texten till min privata blogg – läs här!