Smurf – nu får du inte prata!

När jag var liten och bodde på Tjörn hade vi en konstig grej för oss när två personer råkade säga samma sak samtidigt. När det hände gällde det att säga krax så snabbt som möjligt. Den som var sist var tvungen att hålla tyst, ända tills den andra personen sa den förstas namn.

Det här höll vi på med i hela låg- och mellanstadiet, men när vi började på högstadiet förstod ingen vad vi menade när vi sade krax. Däremot gällde ett annat uttryck, nämligen smurf. Jag lärde mig aldrig riktigt att säga smurf, men fortfarande, trots att jag fyllt trettio, sitter det i ryggmärgen att säga krax när jag råkar säga samma sak samtidigt som någon annan.

En blå smurf

För ett par veckor sedan började jag av någon anledning undra hur spritt det här var. Hade man liknande grejer för sig på andra ställen i Sverige? Använde man liknande uttryck? Jag lade ut frågan på facebook, och fick inte färre än 44 svar. Det visade sig att samma lek förekom i hela Sverige, i lite olika varianter. Här kommer resultatet av min mini-undersökning:

Vanligaste uttryck:
Smurf (27 svar av 44)

Andra uttryck som förekom mer än en gång:
Vi ska på samma kalas – 3 st
Filipin – 3 st
Lyckan är min – 2 st
Krax – 2 st

Uttryck som bara förekom en gång
Eko, flygande ost, jag får roligare än du på lördag, du är skyldig mig en öl, bingo, Kronblom, Kalle Anka.

Det verkar som den varianten jag är van vid, att den som kommer sist inte får prata förrän den andre säger ens namn, är vanligast bland folk födda efter 1980. Smurfarna/smurferna ”uppfanns” i slutet av 50-talet och de första seriealbumen kom 1963, så det verkar ha dröjt innan de började användas på det här sättet. Bland äldre verkar det vara vanligare att säga ett uttryck, dock inte smurf, utan några påföljder.

Och varför just smurf? Någon förklarade det med att man blir blå som en smurf av att vara tvungen att hålla tyst innan den andre sa ens namn, men… hmm.

Jag har försökt hitta nåt slags regionalt mönster, men det verkar inte vara vanligare med vissa uttryck i vissa delar av landet. Förutom på min gamla skola på Tjörn kom den enda andra person som säger krax från Skåne. Smurf är vanligast överallt, från Skåne till Västerbotten.

Finns det fler uttryck? Och finns det ännu fler som säger krax?

Om vi hade ett hus

Jag har en vän som är dokumentärfilmare. Han heter Simon Hovemyr och gjorde nyss dokumentären I andra hand, som handlar om bostadsbristen. Jag fick äran att göra ledmotivet, och skrev en låt som jag kallade för Om vi hade ett hus. Den blev ganska fin. Dessutom är filmen aktuell och mycket sevärd.

I andra hand - filmen

Man kan se den på YouTube – jag lägger in en trailer och en direktlänk till själva filmen längst ner i det här inlägget. Den är en halvtimme lång ungefär och utgår från fyra eller fem personer som på olika sätt drabbats av bostadsbristen. Människor som bor på soffor hos kompisar, flyttar runt bland tillfälliga lägenheter eller inte har nånstans att bo alls.

Låten jag skrev var baserad på en gammal låt som jag aldrig spelat på scen och som bara finns som en liten obskyr inspelning på det numera avsomnade poesiforumet Haket. Den hette Om jag vore en bok, och melodin passade bra till det nya sammanhanget där den alltså fick ny text och titeln Om vi hade ett hus. Ironiskt nog skrev jag den bara några veckor innan vi faktiskt fick reda på att vi var på väg att flytta till ett eget hus, så nu när filmen är färdig känns det underligt att höra låten igen.

Här är trailern till filmen:

Och här är själva filmen, ungefär en halvtimme lång:

Att fälla ett träd

Det här här är inget djupt inlägg om musik eller miljö, bara en bara en betraktelse av den enorma lärk vi tog ner från tomten idag. Eller vi och vi, vi anlitade några trädfällare som kom med linor och motorsågar och välte det snyggt. Sofia kommer att ägna helgen åt att med röjkniv och motorsåg kapa upp det i delar som vi kan klyva sen.

När vi flyttade in fick jag genast dubbla känslor för den där lärken. Det är nåt speciellt med höga träd. Nästan nåt magiskt. Kanske för att jag associerar till ett visst jätteträd på Myst-ön…

29841-1440x885

Problemet var att den här lärken lutade ganska illa, och stod farligt nära huset. Dessutom var den ganska skabbig och sönderblåst, fällde en massa grenar och barr över de bodar som står under och höll på att paja taket på dem. Så vi bestämde oss ganska snabbt för att ta ner den.

IMG_2457

Sagt och gjort, vi anlitade två glada trädfällare som kom hit i morse klockan tio. De spände linor, kapade grenar och gav sig så småningom på stammen. Tilda satt på fönsterbrädan och iakttog allt inifrån biblioteket.

IMG_2468

När de väl var klara var trädgården full av fällt träd. Sofia har hållit på i en timme redan med röjkniven. Undrar hur mycket ved som blir av det här?

Sofia med fälld lärk, panorama

Sofia med fälld lärk

Som tur är har vi äppelträd, en fin björk och diverse svåridentifierade träd kvar. Trädgården blir öppnare och liksom närmare med lärken borta. Plus att vi får en stubbe att ställa blomkrukor på.

EDIT: Såhär såg det ut dagen efter:

Lärken dagen efter

Gästartist till Dr Avskyvärd

Min vän och kollega Agnes Leijon är producent för musikalen Dr Avskyvärds allsångsblogg som har premiär på långfredagen. När projektet drog igång förra året hade jag hoppats på att vara med och göra musiken, men eftersom vi flyttade före jul och jag har hållit på att skriva färdigt boken så har det varit lite tajt med tid för att gå in med hull och hår i ett stort teaterprojekt.

Sen har jag ju alltid svårt att helt och hållet hålla mig ifrån sånt där, så jag gör ändå några musikarrangemang till föreställningen. Pjäsen i sig är en översättning av den kultförklarade (tydligen) Dr Horrible’s Sing-Along Blog, med Neil Patrick Harris i huvudrollen, som handlar om en misslyckad superskurk som slits mellan att vilja ta över världen och bara vilja bli omtyckt. När jag fick originalpartituret till finallåten, som är en av de låtarna som föll på min lott att arrangera, höll jag på att sätta i halsen. Den innehöll knappt ett enda ackord jag kände igen, den växlade mellan fyrtakt och tretakt och femtakt och bytte tempo på flera ställen. Men skam den som ger sig.

DrHorribArr1

Det är underligt hur timmarna bara försvinner när man sitter med sånt här. Man börjar på förmiddagen och plötsligt är det mörkt, och man sitter där med en tredjedel av vad man tänkte hinna fram till lunch. Men ett antal sådana sessioner senare så börjar det blir klart. Är uppe i 25 instrument nu, varav två elgitarrer och en akustisk gitarr är “riktiga” instrument, och stråkarna, basarna, syntarna, slagverken, thereminerna, oboen mfl är digitala.

DrHorribArr2

Den 25 mars är det premiär! Kom och se den i Lingsalen på Studenternas hus. Originalfilmen (se den här!) kom 2008 och har blivit nåt slags klassiker i många kretsar. Föreställningen spelas i samband med GothCon, så det lär bli fin och smånördig stämning!

Länk till evenemanget här!

Boken är klar!

Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men nu är den klar.

Någon gång kring 2008 läste jag en artikel om nomadplaneter. En nomadplanet är en planet som kastats ut från sitt solsystem och rör sig ensam runt i galaxen. Utan ljuset från sin stjärna seglar den vidare i mörkret, och svalnar långsamt av under årmiljonerna, för att sluta som ett kallt, dött klot. Artikeln handlade om att de här nomadplaneterna är vanligare än astronomerna tidigare trott.

Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.
Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.

När jag läst artikeln fick jag en idé. Jag ville skriva en bok. En science fiction-bok, en episk historia om en rymdexpedition till nomadplanet, som för många miljoner år sedan slitit sig från sin egen stjärna och som någon gång kring år 2100 korsar vårt sylsystem. Jag kunde inte släppa tanken, och under några år så växte idén till sig. Huvudpersonerna började dyka upp, en brokig skara forskare och militärer från olika länder. En konflikt som låg och glödde under ytan. Jag började fundera över hur samhället kunde se ut i början av 2100-talet, och snart hade jag en historia klar för mig. 2012 började jag skriva.

I början kallade jag planeten för Teja Nova, som också blev arbetsnamnet på bokmanuset. När första utkastet var färdigt 2013 bytte jag ut namnet till Dierpmes. Sedan fick manuset ligga. Länge. Alldeles för länge egentligen, men med jobb och teater och tusen andra projekt var det svårt att få tid till att skriva vidare. Under 2015 kom jag i alla fall igång igen, strök och ändrade, skrev om och lät folk läsa och komma med kritik. I förra veckan blev jag färdig med femte utkastet, och nu äntligen känns det som att boken faktiskt är färdig. I samband med detta byter planeten namn igen, till Gilead.

Det betyder att nu är det slut med synpunkter och idéer från läsare, slut på namnbyten och slut på strykningar. Nu ska textjäveln in till bokförlagen. Och det är läskigt. Jag har skrivit ett par bokmanus tidigare och alltid blivit refuserad. Visserligen har ett par noveller och en diktsamling blivit utgivna, men en hel roman… Det är nåt annat. Förlagen får in så många manus för bedömning att de knappt hinner titta på alla, och det man skriver måste verkligen vara speciellt för att de ska ta sig an det.

Jag har i alla fall, trots den pyttelilla sannolikheten att faktiskt bli utgiven, påbörjat den där resan igen. Resan som går ut på att kolla upp bokförlag, skriva följebrev, skicka manus med en och en halv rads radavstånd, vänta ett halvår för att sen förmodligen få reda på att ”ditt manus passar inte in i vår utgivning”. Kanske slutar det så, kanske på nåt annat sätt. Jag tänker i alla fall försöka. Nu är den klar.

Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

Nåt annat som är klart är min nya hemsida. Jag har fått hjälp av min fantastiska webmaster Agnes Leijon att svetsa ihop en ny kombinerad hemsida och blogg, där man kan se kommande spelningar, höra mina skivor och allt möjligt annat. Plus att alla blogginlägg jag skrivit sen 2008 (!) går att läsa. Klicka runt lite på sidan, vetja!

Kan spargrisarna rädda världen?

Spargrisarna kan rädda världen – så heter Galenskaparnas och After Shaves nya revy på Lorensbergsteatern. Jag var och såg den i lördags kväll.

Det första jag tänkte på när jag hörde talas om den var namnet. Jag har följt Galenskaparna sedan jag var pytteliten och mamma introducerade mig till dem i slutet av åttiotalet, och de har haft en del konstiga namn på sina produktioner under åren. Kanske Rödluvan, Hajen som visste för mycket och Alla ska bada, för att nämna några, men Spargrisarna kan rädda världen? Det lät off på nåt sätt. Jag fick en vag, vag känsla av nervositet inför hur föreställningen skulle bli.

Sen läste jag en recension i GP i höstas, där recensenten inte var nådig i sin kritik. Det är ju ingen nyhet att GP är kritisk mot en GAS-produktion (GAS, för den oinvigde, är en förkortning för Galenskaparna och After Shave), men den spädde ändå på min växande skrajsenhet för att GAS skulle ha tappat gnistan.

MELLOLAND1

Kanske var det därför jag blev så överraskad. Redan i inledningsscenen börjar jag gapskratta, sedan följer tokighet på tokighet, varav mycket är väldigt likt sånt de gjorde i revyerna Cyklar, Träsmak och Skruven är lös på åttiotalet. Spargrisarna är i princip en renodlad nummerrevy, något de inte gjort på 15 år. Det slår mig att jag är lite ovan. Ganska snart kommer en ironisk sång om tillväxt, och det är tydligt vartåt föreställningen är på väg.

image.php_1

Det här är ingen recension, snarare en slags reflektion, två dagar efter att jag sett en ny revy av ett gäng som varit mina idoler i trettio år (ja, jag såg dem med stor sannolikhet redan under mitt första levnadsår). Det är inget nytt tema, konsumtionshetsen har varit med i en eller annan form i de mesta GAS gjort de senaste åren. Man börjar också ana innebörden av titeln – att spara i motsats till att hetskonsumera.

Det forsätter med sketcher och sångnummer som löser av varandra och som faktiskt är riktigt roliga. De här gubbarna (ja, Kerstin Granlund är tyvärr inte med på scenen, däremot som regiassistent) håller faktiskt formen, trots att de hållit på i trettiotvå år och vissa av dem har närmare till 70 än 60. Det är roligt, flummigt, tokigt och snäll-politiskt. Aldrig elakt. Så som jag gillar GAS. När fyra män som av olika anledningar klätt ut sig till Spindelmannen börjar spela elgitarr på en återvinningscentral blir jag varm av lycka! Claes flaggstångsmonolog är bra, pricksäker och stundtals politiskt vass, men inte hans allra bästa. Det behöver den inte vara.

Robe-Spargrisarna-kan-raCC88dda-vaCC88rlden-Goteborg-The-Spidermen

Inget är dåligt, men en del är sådär. Vissa satiriska inslag känns som att de liksom missar målet litegrann. Hipstrarna är roliga, men inte riktigt på pricken. Det blir mer nån slags hippievariant som slänger sig med hipsterutryck. Men det kanske är meningen. PewDiePie-satiren PoodleBoy är jättekul, men inte för att Claes lyckas imitera PewDiePie eller fånga de där uttrycken som spela-dataspel-och-fåna-sig-på-youtube-människor håller på med (han är mer som en pappa som försöker vara hipp och snacka ungdoms-snack för att imponera på sitt tonårsbarns kompisar), utan för att han är en sån himla rolig skådespelare. När han skriker ”Döööö, din plasma-röv!” mot skärmen skrattar jag så jag knappt får luft. Det är hans tolkning, och den kanske är roligare än om det hade varit en klockren PewDiePie-imitation.

37257258261

Kostym och scenografi är genomgående toppen! Scenlösningen i första akten, med återvinningscontainrar som vänder på sig och blir radhus är enkel och jättesnygg. Tyvärr gör det att andra akten, som saknar en genomgående scenografi, känns väldigt tom rent estetiskt. Jag längtar lite till de fantastiska scenografierna från Lyckad nedfrysning av Herr Moro och Casinofeber. Men som sagt, det är en nummerrevy, och de små miniscenerna som kommer upp ur scengolvet är fantasifulla och fina.

En svaghet i mycket av det i Claes Eriksson gör är avsluten. Sketcher, monologer, ibland även sånger. Ofta känns det förhastat, ibland slarvigt. Istället för att verkligen knyta ihop sketcherna, komma till ett avslut och verkligen drämma till med den där perfekta slutrepliken, så landar det i en hastig, och inte alltid så välfunnen, ordvits, följt av en snabb övergång till nästa sketch. Inget ont om ordvitsar, jag älskar ordvitsar och inte minst Claes Erikssons ordvitsar, men ibland önskar jag så starkt att en rolig och välskriven sketch får en lika roligt och välskriven avslutning. Jag får återvända till PewDiePie-sketchen igen. Den har varit rolig rakt igenom, och fått ytterligare en dimension av att PoodleBoy berättar för sin pappa, som tjatat genom hela sketchen att han ska lägga ner dataspelandet och fortsätta plugga på Chalmers, att PewDiePie hoppade av Chalmers för att spela dataspel på youtube, och nu är mångmiljonär. Men avslutningen blir en ordvits, till synes tagen ur luften, om att giraffer har så långa halsar för att de har fotsvett. Jag ville så gärna ha en avslutning värdig resten!

original1

Jaja, nu har jag fått gnälla lite. Ska jag gnälla på nåt mer så får det vara att konsumtionstemat inte känns helt genomfört. Först i sista numret dyker de omtalade spargrisarna upp, och man får reda på att det är genom att spara, inte genom att köpa nya webergrillar och nästrimrar och jaktgevär och bilar, som vi kan rädda världen. Sympatiskt och jag håller med och allt, men inte särskilt slagkraftigt. Det hade kunnat bli slagkraftigt om man lade upp mer för det. Meh.

Samtidigt är det en revy. Jag har skrattat, jag har dansat runt i stolen och jag har nickat åt det jag hört i monologerna. Det gör man bara om det är en bra revy. Spargrisarna är bra, stundtals riktigt riktigt bra. Den är inte Grisen i säcken eller Monopol, men som sagt, det behöver den inte vara.

En person i publiken – eller fyratusen?

Det är underligt det här med hur saker tenderar att hända samtidigt. Istället för att viktiga händelser som kräver mycket av en sprids ut över tid klumpar de ihop sig och kastar sig mot en i flock. Den senaste månaden har varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag ska inte gå in på allt som hänt och händer, utan nöjer mig med att säga att jag tror att jag snart börjar få huvudet över ytan.

De allra flesta saker som händer är roliga. Bland annat har jag faktiskt haft en del spelningar på sistone. Förra helgen hade jag två stycken, som var varandras motsatser. Den första på fredagen i Uddevalla, med en (1!) person i publiken, och den andra på söndagen i Göteborg för en publik på ungefär fyratusen.

I Uddevalla spelade jag som gästartist tillsamman med Gunnar och Olof Källström, på Uddevalla regionteater. Jag blev så glad när Gunnar frågade om jag ville vara med, eftersom han är en av mina största förebilder vad gäller visor. Upplägget var fantastiskt, Gunnar och Olof satt med var sin gitarr och var sin kopp kaffe vid ett dukat bord och framförde sång på sång medan de småpratade med varandra och publiken. Med jämna mellanrum fick jag komma upp och spela en bit. Ett så bra koncept – och så lyckat det blev! Att publiken bestod av en person (eller mja, räknar man in teknikern och Sofia som var med så blir det väl tre rent tekniskt, varav en betalande) gjorde liksom ingenting. Jag hade minst lika trevligt framför scenen som på, och jag hoppas på att få göra om det igen.

IMG_22671

IMG_22791

På söndagen var det dags igen. Den här gången med helt andra premisser. Jag hade blivit anlitad för att utgöra musikinslag på den stora manifestationen inför klimatmötet i Paris, som började samma dag. Tanken från början var att det skulle vara fler band, men bara några dagar innan hoppade de andra av på grund av osäkerhet med säkerhetsläget, polispådrag och hela baletten. All respekt för det, jag och mina medmusiker Nova och Mats hade liknande tankar.

Som tur var gjorde vi spelningen. Och vilken spelning – jag hade hur kul som helst! Enligt trafikpolisen var det ungefär 4000 människor i demonstrationståget gick från Gustav Adolfs torg till Götaplatsen. Det var ett tag sedan jag hade en spelning av det slaget, och när vi klev upp på scenen undrade jag lite varför. Få saker ger en större kick än att ställa sig och sjunga inför en folkmassa som samlats för något de tror på. Vi gjorde Tanken som räknas och Vissa tänker andra tankar (liknande titlar, jag vet, men temat inbjöd liksom till det), med fingrar stela som fiskpinnar i novemberblåsten. Jag och Mats på gitarr och Nova på bas.

IMG_23181

IMG_23191

Två väldigt olika men väldigt roliga spelningar. Jag hoppas så på att få göra fler framöver.

Vart tog jag vägen?

Här kommer ett personligt inlägg. De senaste veckorna har jag inte varit särskilt prat- eller anträffbar, varken i verkligheten eller på så kallade sociala medier. Anledningen till detta är att jag har vadat omkring upp till axlarna i flyttlådor. Fram till nu i helgen, vill säga.

IMG_22211

Vi har alltså flyttat. Inte nån liten mesflytt till andra sidan gatan, eller ens en trastflytt till andra sidan stan, utan en lång falkflytt till Vänersborg. Närmare bestämt det lilla samhället Öxnered strax sydväst om Vänersborg. Till ett hus, dessutom. Ett hus! Det är knappt så jag kan fatta att det är sant fortfarande. Vi har köpt ett hus, och i lördags flyttade vi in. Som tur var fick vi hjälp av ett tiotal starka och snälla vänner som hjälpte till att bära både i Göteborg och Öxnered. Tusen tack till er!

IMG_22231

Jag är uppvuxen längst ut på kanten av Tjörn, långt ifrån affärer och spårvagnar, och har aldrig varit en stadsmänniska i själ och hjärta. När jag började plugga på Göteborgs universitet 2005 lyckades jag få en studentlägenhet i Högsbohöjd tänkte jag att max tio år ska jag bo i stan. Nu är det 2015 och tiden är liksom inne.

Ska jag vara helt ärlig så är de flesta flyttlådorna inte uppackade än, men vi vadar inte omkring i dem längre eftersom huset vi numera bor i har en fullfjädrad källare, ungefär lika stor som lägenheten vi flyttat från. Där kommer de att få stå ett litet tag till, eftersom det är en del som ska fixas i rummen innan vi kan fylla dem med det som är vårt. Framför allt visade det sig att mycket av elledningarna är från tjugotalet då huset byggdes, och faller sönder om man råkar andas för hårt på dem, så vi har anlitat elektriker för att byta ut alltihop. Mycket hanns med innan vi flyttade in, men en del är kvar att göra.

Det är underligt, spännande, läskigt och fantastiskt med hus. Jag är uppvuxen i ett, så jag borde inte tycka det var så konstigt. Men det där med att ha ett som är ens eget, det är än känsla som jag tror kommer ta ett tag att vänja sig vid. Det är inget särskilt stort hus på papperet, men bara att det är ett hus gör det så mycket större än de där kvadratmetrarna som står i fastighetsregistret (där det ser ut att vara marginellt större än vår gamla lägenhet). Just nu är det mest halvtomma rum med blandade möbler och slumpmässigt uppackade lådor, men snart kommer vi ha en hall, ett kök, en matsal, ett bibliotek, en veranda, ett sovrum, ett syrum, ett badrum, ett gästrum, ett hobbyrum och ett pannrum.

SkaCC88rmavbild-2015-11-16-kl.-14.33.39

I huset på Tjörn där jag växte upp var ved och eldning en central del. Nu är vi tillbaka där igen. Det står en kombinerad ved- och elpanna i källaren, och som den miljömupp jag är tänker jag inte låta elpatronen gå mer än nödvändigt. Håller sedan igår på att lära mig hur huset reagerar på eldning, hur hårt man kan elda, hur trycket i systemet påverkas, hur snabbt tanken blir varm, hur elementen reagerar, varför det droppar här eller där, vilka rör som går vart och så vidare. Det är kul och läskigt. Men jag är ju ändå någon slags energifysiker, så jag tror jag börjar få ordning på det.

En av de bästa sakerna (det finns väldigt många bästa saker!) är hur det ligger. Fem minuters ostressad promenad till Öxnered station, där tågen går åt alla möjliga håll på alla möjliga tider. Går man åt ett annat håll så finns en sjö, skog, stigar och ängar bara några minuter bort. I Göteborg fick man gå långt för att befinna sig i nån slags natur, och inte ens den naturen var “riktig” natur. Det är den sortens natur man har direkt utanför dörren här, och bara en kort promenad bort finns den riktiga naturen.

Jisses, vi har ju till och med en trädgård! Äppelträd, bärbuskar och just nu en jäkla massa sly och högt gräs. Men det ska bli jättefint, Sofia var igång redan igår eftermiddag och krattade ihop de mängder av äpplen som vi tyvärr inte hann plocka i år.

IMG_22371

En annan sak som ska bli spännande är att pendla. Som jag nämnde är tar det fem minuter att promenera till tåget, som sedant tar drygt 40 minuter in till Göteborg. Faktum är att jag sitter på tåget när jag skriver det här, och ser Göta älv rinna förbi i morgondiset. Västtrafik räknar på ganska exakt en timme mellan Öxnered station och Järntorget där jag jobbar, så det får jag väl säga är överkomligt.

Snart hoppas jag på att komma igång igen med de saker som fått stryka på foten under flytten. Kursen jag går, spelningar jag har inbokade, vänner jag inte hunnit träffa, boken som nästan är färdigskriven och så vidare.

Ska bara landa lite först.

EDIT: Det tog 56 minuter mellan Öxnered station och Järntorget, och det var med den långsamma spårvagnen som tog en lång omväg!

Inlåst en vecka i Örebro – nu är jag ute igen!

Förra söndagen sedan tog jag tåget till Örebro, där jag låste in mig i en lånad lägenhet i en vecka. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att arbeta vidare på den science fiction-roman jag började skriva 2012. Med andra ord har jag i princip tillbringat en vecka inlåst i rymden.

brig1

Boken är färdigskriven sedan ett tag tillbaka, men det är en hel del kvar att skriva om, fixa till, stryka och hålla på.

Jag hade faktiskt inte insett när jag började vilket jäkla jobb det är att skriva en bok. Det är inte första gången jag gör det, men det är första gången jag så att säga går all-in. Trehundra sidor i ordbehandlare, vilket väl motsvarar ungefär 350-400 sidor som färdig bok. En historia som jag faktiskt försöker få att hänga ihop från början till slut. Karaktärer som ska kännas trovärdiga och intressanta. Ett språk som ska flyta och inte kännas ansträngt. Jätteläskigt alltihop, och så mycket svårare än det verkade när jag började.

Jag har berättat på bloggen tidigare vad den handlar om, men här kommer en snabb sammanfattning:

Handlingen utspelar sig i början av 2100-talet, när och jorden försöker resa sig ur de ekonomiska och ekologiska kriser som pågått under 2000-talet. Befolkningen har minskat, men temperaturen har ökat. Utvecklingen har stått still eller rentav backat på vissa områden, men på andra har den gått långt framåt. På nyårsafton 2103 upptäcker några amatörasatronomer en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en planet utkastad från sitt eget solsystem, som är på väg att korsa solsystemet. I ett försök att stärka sköra internationella relationer och blåsa nytt liv i rymdforskningen, som legat avsomnad i femtio år, skickas en expedition ut för att möta planeten på dess besök i solsystemet.

I expeditionen ingår Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden får hoppa in som reserv för stjärnfysikern Gabriela Hernández, som sparkats från uppdraget när det visat sig att hon tillhör en våldsam terrororganisation. Planeten, som fått namnet Dierpmes, visar sig ruva på hemligheter som expeditionens forskare varken kan förklara eller hantera.

Vad som händer eller hur det slutar kan jag ju såklart inte avslöja. Men nu är den på gång, och det ska banne mig inte dröja länge förrän den är färdig.