Vart tog jag vägen?

Här kommer ett personligt inlägg. De senaste veckorna har jag inte varit särskilt prat- eller anträffbar, varken i verkligheten eller på så kallade sociala medier. Anledningen till detta är att jag har vadat omkring upp till axlarna i flyttlådor. Fram till nu i helgen, vill säga.

IMG_22211

Vi har alltså flyttat. Inte nån liten mesflytt till andra sidan gatan, eller ens en trastflytt till andra sidan stan, utan en lång falkflytt till Vänersborg. Närmare bestämt det lilla samhället Öxnered strax sydväst om Vänersborg. Till ett hus, dessutom. Ett hus! Det är knappt så jag kan fatta att det är sant fortfarande. Vi har köpt ett hus, och i lördags flyttade vi in. Som tur var fick vi hjälp av ett tiotal starka och snälla vänner som hjälpte till att bära både i Göteborg och Öxnered. Tusen tack till er!

IMG_22231

Jag är uppvuxen längst ut på kanten av Tjörn, långt ifrån affärer och spårvagnar, och har aldrig varit en stadsmänniska i själ och hjärta. När jag började plugga på Göteborgs universitet 2005 lyckades jag få en studentlägenhet i Högsbohöjd tänkte jag att max tio år ska jag bo i stan. Nu är det 2015 och tiden är liksom inne.

Ska jag vara helt ärlig så är de flesta flyttlådorna inte uppackade än, men vi vadar inte omkring i dem längre eftersom huset vi numera bor i har en fullfjädrad källare, ungefär lika stor som lägenheten vi flyttat från. Där kommer de att få stå ett litet tag till, eftersom det är en del som ska fixas i rummen innan vi kan fylla dem med det som är vårt. Framför allt visade det sig att mycket av elledningarna är från tjugotalet då huset byggdes, och faller sönder om man råkar andas för hårt på dem, så vi har anlitat elektriker för att byta ut alltihop. Mycket hanns med innan vi flyttade in, men en del är kvar att göra.

Det är underligt, spännande, läskigt och fantastiskt med hus. Jag är uppvuxen i ett, så jag borde inte tycka det var så konstigt. Men det där med att ha ett som är ens eget, det är än känsla som jag tror kommer ta ett tag att vänja sig vid. Det är inget särskilt stort hus på papperet, men bara att det är ett hus gör det så mycket större än de där kvadratmetrarna som står i fastighetsregistret (där det ser ut att vara marginellt större än vår gamla lägenhet). Just nu är det mest halvtomma rum med blandade möbler och slumpmässigt uppackade lådor, men snart kommer vi ha en hall, ett kök, en matsal, ett bibliotek, en veranda, ett sovrum, ett syrum, ett badrum, ett gästrum, ett hobbyrum och ett pannrum.

SkaCC88rmavbild-2015-11-16-kl.-14.33.39

I huset på Tjörn där jag växte upp var ved och eldning en central del. Nu är vi tillbaka där igen. Det står en kombinerad ved- och elpanna i källaren, och som den miljömupp jag är tänker jag inte låta elpatronen gå mer än nödvändigt. Håller sedan igår på att lära mig hur huset reagerar på eldning, hur hårt man kan elda, hur trycket i systemet påverkas, hur snabbt tanken blir varm, hur elementen reagerar, varför det droppar här eller där, vilka rör som går vart och så vidare. Det är kul och läskigt. Men jag är ju ändå någon slags energifysiker, så jag tror jag börjar få ordning på det.

En av de bästa sakerna (det finns väldigt många bästa saker!) är hur det ligger. Fem minuters ostressad promenad till Öxnered station, där tågen går åt alla möjliga håll på alla möjliga tider. Går man åt ett annat håll så finns en sjö, skog, stigar och ängar bara några minuter bort. I Göteborg fick man gå långt för att befinna sig i nån slags natur, och inte ens den naturen var “riktig” natur. Det är den sortens natur man har direkt utanför dörren här, och bara en kort promenad bort finns den riktiga naturen.

Jisses, vi har ju till och med en trädgård! Äppelträd, bärbuskar och just nu en jäkla massa sly och högt gräs. Men det ska bli jättefint, Sofia var igång redan igår eftermiddag och krattade ihop de mängder av äpplen som vi tyvärr inte hann plocka i år.

IMG_22371

En annan sak som ska bli spännande är att pendla. Som jag nämnde är tar det fem minuter att promenera till tåget, som sedant tar drygt 40 minuter in till Göteborg. Faktum är att jag sitter på tåget när jag skriver det här, och ser Göta älv rinna förbi i morgondiset. Västtrafik räknar på ganska exakt en timme mellan Öxnered station och Järntorget där jag jobbar, så det får jag väl säga är överkomligt.

Snart hoppas jag på att komma igång igen med de saker som fått stryka på foten under flytten. Kursen jag går, spelningar jag har inbokade, vänner jag inte hunnit träffa, boken som nästan är färdigskriven och så vidare.

Ska bara landa lite först.

EDIT: Det tog 56 minuter mellan Öxnered station och Järntorget, och det var med den långsamma spårvagnen som tog en lång omväg!

Inlåst en vecka i Örebro – nu är jag ute igen!

Förra söndagen sedan tog jag tåget till Örebro, där jag låste in mig i en lånad lägenhet i en vecka. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att arbeta vidare på den science fiction-roman jag började skriva 2012. Med andra ord har jag i princip tillbringat en vecka inlåst i rymden.

brig1

Boken är färdigskriven sedan ett tag tillbaka, men det är en hel del kvar att skriva om, fixa till, stryka och hålla på.

Jag hade faktiskt inte insett när jag började vilket jäkla jobb det är att skriva en bok. Det är inte första gången jag gör det, men det är första gången jag så att säga går all-in. Trehundra sidor i ordbehandlare, vilket väl motsvarar ungefär 350-400 sidor som färdig bok. En historia som jag faktiskt försöker få att hänga ihop från början till slut. Karaktärer som ska kännas trovärdiga och intressanta. Ett språk som ska flyta och inte kännas ansträngt. Jätteläskigt alltihop, och så mycket svårare än det verkade när jag började.

Jag har berättat på bloggen tidigare vad den handlar om, men här kommer en snabb sammanfattning:

Handlingen utspelar sig i början av 2100-talet, när och jorden försöker resa sig ur de ekonomiska och ekologiska kriser som pågått under 2000-talet. Befolkningen har minskat, men temperaturen har ökat. Utvecklingen har stått still eller rentav backat på vissa områden, men på andra har den gått långt framåt. På nyårsafton 2103 upptäcker några amatörasatronomer en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en planet utkastad från sitt eget solsystem, som är på väg att korsa solsystemet. I ett försök att stärka sköra internationella relationer och blåsa nytt liv i rymdforskningen, som legat avsomnad i femtio år, skickas en expedition ut för att möta planeten på dess besök i solsystemet.

I expeditionen ingår Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden får hoppa in som reserv för stjärnfysikern Gabriela Hernández, som sparkats från uppdraget när det visat sig att hon tillhör en våldsam terrororganisation. Planeten, som fått namnet Dierpmes, visar sig ruva på hemligheter som expeditionens forskare varken kan förklara eller hantera.

Vad som händer eller hur det slutar kan jag ju såklart inte avslöja. Men nu är den på gång, och det ska banne mig inte dröja länge förrän den är färdig.

En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.49

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.34

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, “Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.