I säng med Lyxfällan

Jag har precis blivit frisk (hyfsat, i alla fall) efter en lång och seg förkylning. En sån där jobbig och tråkig virusinfektion där det enda som funkar är att vila och låta bli att anstränga sig. Ligga still, alltså. Förutsatt att jag inte är totaldäckad och har fyrtio graders feber brukar jag klara av att ligga still i ungefär en dag.

Den här gången blev som det brukar – upp ur sängen, göra nåt halvavancerat tills det snurrar för mycket i huvudet och gör för ont i halsen, sen ner i sängen igen tills det blir för tråkigt, och så om från början igen. Att vara sådär begränsad, oavsett om jag står, sitter eller ligger däckad i sängen, innebär ofta att jag fastnar för nån viss teveserie. Den här gången blev det, av alla konstiga program man kan titta på, Lyxfällan.

lyxfett

Lyxfällan. Helknäppt program, tänkte jag första gången jag såg det. Två rediga herrar åker hem till en person eller en familj som missköter sin ekonomi, går igenom allt tokigt de gör, avslöjar deras hemliga sms-lån och spelberoenden och talar om för dem hur ansvarslöst de lever. På en svart tavla sätts det upp tusen- och hundralappar som tydligt visar hur tokigt de prioriterar, och de mumlar att fyfan, jag hade ingen aning om att det var så mycket. Sedan säljs det av möbler och teveapparater, bilar och dykutrustning, följt av att programledarna ringer lite banker och släktingar, och i slutet av programmet får stackarna som inte kunde ta hand om sin ekonomi en ny månadsbudget och hopbakslån och lite allmänt trolleri, och vips så har de ett nytt liv och är räddade från hemlöshet och undergång.

lyxftvaSådär är varje avsnitt. Ganska fånigt och förutsägbart, tyckte jag i början. Sen började jag fastna för det. Vad man än tycker är det ganska pedagogiskt upplagt. Nästan ett slags folkbildning. Det blir tydligt vilka ekonomiska konsekvenser som följer av t ex rökning, spelberoende och sms-lån. Man ställer frågor om vad man egentligen behöver för att vara lycklig, ifrågasätter konsumtion, rannsakar sig inför vad som är viktigt i livet. Egentligen ganska sympatiskt och viktigt.

Avsnitten rullade på. Jag började så smått friskna till. Hur många avsnitt jag sett vågar jag inte riktigt räkna, men det finns tjugotvå säsonger så det råder ju inte brist på dem om man vill se fler…

Hur som helst så tror jag att jag fick lite perspektiv efter ett tiotal avsnitt. Själva formen är lite läskig när man tänker efter. Två välklädda män åker ut till olika orter runt om i Sverige och lär upp okunniga stackare om pengar och att de inte har råd med vad som helst. Själva bor de på hotell, bär exklusiva kavajer och kör fina bilar. I nästan varje avsnitt syns en tydlig klassklyfta. Vi kan hantera pengar, men det kan inte ni, är budskapet som upprepas.

Och det är väl precis det som är grundtanken med programmet. Hjälpa/lära folk att få ordning på sin ekonomi. Men ändå lämnar det en obehaglig smak i munnen. De flesta av människorna som får hjälp är vad vi, i en tid då vi talade mer om klass, skulle kalla för arbetar-, eller rentav underklass. Arbetslösa, undersköterskor, truckförare, snabbsmatspersonal. De får hjälp av dessa ordentliga medelålders herrar som skäller ut dem och sätter dem på plats, pekar på deras tillkortakommanden, dumhet och dåliga livsval, så att hela Sverige kan se. De får på olika plågsamma sätt illustrerat för sig hur dåligt de prioriterat, till exempel genom att få se sin årskonsumtion av chips och ostbågar avslöjad genom att programledarna drar undan ett skynke. Extremt effektivt, både för att de som står där ska skämmas ännu mer, och för att vi som tittar ska häpna och förfasa oss.

För egentligen handlar det nog ganska mycket om oss som tittar. Vi får den där göttiga känslan som man får när man ser nån annans elände, som de dessutom förorsakat sig själva. Vi kan tänka att sådär dum är inte jag eller herregud, hur kan de vara så tanklösa? och kännas oss ordentliga och som allmänt bra människor. Det är ju alltid trevligt. Kanske tänker vi över nåt av våra egna beteenden och ifrågasätter det. Det är också bra.

Men vad jag saknar är en diskussion om varför de här människorna är så ansvarslösa. Folk är inte korkade och tanklösa av naturen, det finns alltid en förklaring till att man beter sig som man gör. Och egentligen tycker jag det är intressantare att få reda på den än att se människor bli uppläxade. Ibland är de inne och nosar på det, som när det kom fram att en kille hade dyslexi och dyskalkyli och helt enkelt inte kunde läsa räkningarna, men oftast handlar det bara om att säga aja baja och smälla folk på fingrarna.

Extra ironiskt blir det när programmet stup i kvarten avbryts av reklam, ofta för samma produkter som människorna i programmet precis fått skämmas för att de köpt. Noll diskussion om hur vi blir påverkade av reklam och hur marknadsekonomin ständigt försöker hitta nya sätt att få oss beroende.  Inte ett ord om alla miljoner som läggs på att få oss att köpa produkter och få oss att tro att de ska göra oss lyckligare, fräschare och smartare.

Hur kommer det sig att människor från en viss samhällsklass är så överrepresenterade i de här programmen? Finns skyddsnät i andra klasser som de här människorna saknar? Har man inte ekonomer i familjen? Har ens föräldrar aldrig haft pengar? Mår man dåligt av andra orsaker, som gör att man inte orkar se sina ekonomiska problem? Hur påverkas vi av reklam? Beror den där extrema chips- och ostbågskonsumtionen eller cigarettberoendet på att man har andra, mycket djupare, hål att fylla? Och varför är det okej att vissa människor bor på hotell och kör fina bilar när det inte är okej för andra?

De frågorna saknar jag.

Ett jävla jobb

Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.

Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.

Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten “Vetenskapsfestivalen Göteborg”. Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.

festivalvaCC88rd

Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.

Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger “Ett program till Vetenskapsfestivalen?”. Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.

Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som “vetenskapsfestivalen” är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?

Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan.

Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.

Hur mycket är man värd – egentligen?

Jag hade en diskussion igår på påskafton med ett gäng vänner, och den fick mig att känna mig ganska obehaglig till mods. Vi pratade om det här med att arbeta utan lön, eller med väldigt låg lön. Det sades runt bordet att man inte skulle acceptera att gång på gång ställa upp och göra saker utan att få skäligt betalt. Då säljer man sig själv till underpris.

Jag kom in på att de flesta av mina spelningar jag gör på olika ställen är utan betalning. Förra veckan spelade jag t.ex. på Henriksberg för stökiga pubgäster utan betalning. Nästa vecka har jag en ideell spelning för en solidaritetsrörelse, och i början av juni ska jag upp till Stockholm och spela på ett tidningsjubileum, också utan att få betalt. Det händer såklart att man får betalt. Jag spelade på Gamlestans bibliotek med ABF som arrangör för nån månad sen, med 600 spänn i gage. Men runt bordet pratades det om att man brukade engagera föreläsare till olika företag för 20000 plus hotell och resa.

Plötsligt kände jag lite ångest. Jag har arbetat i tio år, både på scen och i mer traditionella jobb, men väldigt sällan tagit nåt betalt. Är det sålt mig billigt jag har gjort? Eller rentav prostituerat mig, som någon vid bordet tillstod?

115a2dcc62a62888a55afee86f5856c541

Jag har sommarjobbat för 30 kr i timmen, jobbat som städare för 79 spänn i timmen, på förskola för 81 spänn och i allehanda ideella sammanhang utan betalning alls. Jag gör radio gratis, jag har engagerat mig politiskt gratis i 8-9 år, ställer upp på gratis spelningar, håller gratis föreläsningar, gör miljöutredningar gratis, hjälper företag och organisationer med miljöpolicies och handlingsplaner gratis, tar fram utbildningsförslag gratis, arrangerar musik gratis, skriver låtar gratis, skriver tidningsartiklar gratis, åker till Kenya och arbetar med biogas gratis, ger sånglektioner gratis, skriver blogginlägg om att göra saker gratis gratis…

Det är inte så att jag tycker att allt man gör måste ge profit, men jag lever på sparade CSN-pengar och det enda jag har råd med är hyran och lite mat. Ändå jobbar jag hela dagarna. En del av det jag gör ger såklart lite inkomst, framför allt de gitarrlektioner jag börjat ge nyligen, men när jag berättade om dem vid påskbordet skakade man på huvudet och sa att jag tog alldeles för lite betalt.

På en anställningsintervju jag var på för ett tag sedan kändes jobbet så nära. Vi kom bra överens, jobbet verkade jätteroligt och jag kunde ge bra svar på alla frågor de ställde. De pratade om en ingångslön på minst 25 000 i månaden, och jag tänkte (men sa inte) att sådär mycket pengar finns ju knappt. Det är mer än vad jag haft i taxerad årsinkomst de senaste åren. Igår vid diskussionen runt bordet sa nån att lönen hennes son hade var så dålig, så han ville byta jobb. Han hade 28 000 i månaden.

Det är så svårt att leva i två verkligheter samtidigt. I den ena är ingen intresserad av det man gör om man tar betalt, och i den andra funderar man om det här är sista hyran man har råd att betala.

Att vi orkar!

Tänk så mycket tid, svett och tårar man lägger lägger ner på saker som man egentligen vet inte kommer att leda någon vart. Nu menar jag inte saker i största allmänhet, utan lägenheter man söker, tjänster, bidrag och så vidare. Ändå fortsätter man, för man vet att trots att man försökt tusen gånger, kan ju den tusenförsta gången rent teoretiskt vara annorlunda.

Det kanske mest slående exemplet är lägenheter. Jag söker 2-3 lägenheter per dag via Boplats, som är den stora bostadsförmedlingen i Göteborg, och har sammanlagt sökt i storleksordningen 6-800 lägenheter, men aldrig hört ett ord om att få komma på visning. Anledningen till detta tog jag upp i ett tidigare inlägg. Ändå fortsätter jag att söka varje dag. Det är ju trots allt inte så svårt att bara logga in och söka en lägenhet.

vykort-ljus-hC3A4lsningar_ett-lager-28kopia29

Jobb däremot får man lägga mycket tid på att söka. Det dyker upp ganska mycket tjänster inom mitt område: miljö. Problemet är att hur bra utbildning man än har finns det alltid nån som jobbat i 25 år och har världens meritlista. Och då spelar det ingen roll att man själv har bättre utbildning. Ändå fortsätter man söka jobb efter jobb efter jobb, ibland kallas till intervju, men ändå få höra att “tack för din ansökan, men trots dina fina meriter har tjänsten tillsatts av en annan sökande.

Jaja. Snart kommer väl den där tusenförsta gången. Tills dess är det väl bara att inte ge upp. Men tänk, att vi orkar!

80-talister: Egoistiska, illojala och otåliga. Eller?

Jag läste en kort artikel om en ny bok av författaren och företagscoachen Emma Pihl. Boken heter “Att leda nästa generation” och handlar om hur 80-talisterna (och de 90-talister som är gamla nog) fungerar på arbetsplatser och företag. Emma är själv född 1982, och beskriver 80- och 90-talister som “otåliga, illojala och egocentriska på så sätt att de utgår från sin egen vinning istället för gruppens”.

Det här är något man ganska ofta hör om just oss 80-talister. Jag kan bli ganska trött på det. Nu verkar boken (som jag tyvärr inte har läst) inte vara så svartvit, och handlar snarare om varför uppfattningen om 80- och 90-talister är som den är och hur ledarskapet kan hantera dem på ett bra sätt.

Emma Pihl, författare till boken "Att leda nästa generation".
Emma Pihl, författare till boken “Att leda nästa generation”.

Men hur som helst. 80-talister. Vi får ofta höra att vi är just egocentriska, karriärinriktade och osolidariska. Det här är en förenklad bild som ibland kan stämma ganska bra. Men 80-talisten är mer nyanserad än så. Det finns den karriärtänkande, självutvecklande och illojala 80-talisten. Men det finns också en annan, mer dold 80-talist som inte gör lika mycket väsen av sig.

Den här andra sidan är personen som jobbar och sliter lika medvetet som den mer etablerade karriär-80-talisten, men på helt andra arenor. Hen är engagerad i ideella föreningar, miljörörelsen eller någon kulurorganisation. Hen är universitetsutbildad och jobbar gratis i ett antal olika projekt, både av solidariska skäl och för att skaffa sig meriter som någon gång kan ge ett betalt arbete. Hen är väl medveten om jobb finns oändligt av, så länge man inte kräver att få betalt. Engagemanget finansieras av extrajobb inom äldrevården, som personlig assistent eller i kassan på Hemköp.

80-talisten är formad av sin uppväxt, och ett barn av sin tid, precis som Nationalteatern sjöng. Men det finns många sätt att formas, och bilden av oss som karriärkåta och egocentriska är, vill jag påstå, en farlig förenkling.

Om jag hade pengar, ladididi ladididi lalalalala…

När man håller på att söka jobb och går på sporadiska anställningsintervjuer, händer det ibland att fantasin flyger iväg och man funderar lite på hur det skulle vara om man faktiskt fick något av de där jobben! Man ska ju akta sig för att ropa hej för tidigt och allt det där, men ibland kan man inte låta bli att fundera över hur så mycket skulle ändras.

Jag var på en spännande anställningsintervju häromdagen, för ett jobb som verkade hur kul som helst. Både energi och miljö liksom, det är ju som klippt och skuret för min utbildning och precis det jag vill göra! I slutet av intervjun fick jag frågan om jag funderat över mina löneanspråk. Det hade jag inte. Jag har nog tänkt att lön, det är bra om man får, då kan man betala hyran! Men jag har inte riktigt insett vilka lönenivåer man faktiskt kan få på ett någorlunda kvalificerat heltidsjobb. Jag ska inte skriva några summor här, men den eventuella månadslönen ligger i områden som är större än min nuvarande taxerade årsinkomst.

Bild-6

Man anpassar ju sig till en i jämförelse ganska spartansk inkomst som student. Bor man dessutom i dyr studentlägenhet blir det inte många kronor kvar när hyran är betald. Restaurangbesök, resor och nya kläder blir saker man tänker noga över innan man investerar i.

Jag har länge haft en lista i huvudet, mest på skoj, på saker jag ska göra när jag nån gång får riktig lön. Nu är det såklart långt ifrån säkert att jag kommer att få det den här gången, men som sagt, man kan ju fantisera.

Emanuels lista över saker han ska göra när han nån gång får riktig lön:

• Gå på restauranger. När man åker genom stan och ser alla spännande ställen får man sån lust att pröva allt. Libanesiskt, indiskt, persiskt, mexikanskt… Mmmm…

• Köpa snygga kläder som passar. Inte så att jag ska frossa i sammetskostymer, men det vore trevligt med ett visst urval skjortor.

• Åka tillbaka till Afrika. Nån gång i framtiden. Vill besöka Kenya igen, hälsa på folk i Ugunja och se hur det gått för dem, och sen ta tåget ner till Tanzania och bestiga Kilemanjaro…

• Bygga upp ett litet vinförråd. Så man har några sorter att välja bland när man har folk på middag.

• Handla bättre mat. Mer ekologiskt, mindre euroshopper, godare och mer varierat!

• Betala studielån. Det vore inte fel att slippa den där CSN-skulden.

• Skaffa en liggcykel! För några år sen var man tvungen att importera delar och bygga sin cykel själv. Nu kan man faktiskt köpa färdiga liggcyklar. Tänkte skriva mer om såna i kommande blogginlägg.

Nä, tillbaka till vardagen nu…

Hallå? Hallååå? Är det nån där?

Det här är en vidarefundering på ett inlägg jag skrev för ett tag sedan, om att inte svara. Närmare bestämt att man har gjort upp något med, ställt en fråga till eller i något annat ärende kontaktat någon, som sedan helt sonika låter bli att svara. När det gäller privatpersoner kan väl det här vara förståeligt. Många är stressade och har inte tid. Men när det gäller offentliga institutioner, företag, osv så sitter det faktiskt folk och har som jobb att sköta kommunikationen utåt! Som alltså får betalt för att svara på ett mail då och då.

Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.
Cheryl, förlåt, Sharon, från Silent Hill får här representera oförmågan att svara.

Ett fint exempel är arbetsgivare. Man har sökt en tjänst, lagt ner timmar på att få ihop en bra och relevant ansökan, skickat in den, och… inget svar. Inte ens ett “tyvärr gick tjänsten till en annan sökande”. Jag har varit i kontakt med diverse tidskrifter det senaste i olika ärenden, och av sex kontaktade redaktioner svarade två av dem efter att jag mailat och påmint dem. Ingen av dem svarade vid första mailet. Företag jag varit i samarbete med svarar inte på varken mail eller sms, och tiden går. När jag skrev min mastersuppsats ägnade jag det mesta av tiden åt att jaga folk på SLU, olika energiföretag och -myndigheter och kommunfolk, som lovat att höra av sig.

Sist jag skrev om det här fick jag lite tankar från läsare om vad det skulle kunna bero på. Slöhet, ovilja att svara direkt, att man glömmer att svara, ovilja att svara alls, eller att man inte vet VAD man ska svara och därför låter bli. Förmodligen är det väl någon form av kombination av dessa.

Det intressanta, tycker jag, är att vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera idag. Det tar ett par sekunder att svara på ett mail eller sms och det är i det närmaste gratis. Men det verkar som att ju lättare det är att kommunicera verkar den psykiska tröskeln för att faktiskt göra det bli.

Eller är jag ovanligt jobbig? Kan det vara så att det bara är mig folk undviker att kommunicera med? Det kan vara så, men jag vet minst två andra jag har pratat med som upplever exakt samma sak.

Vad tycker ni?

Hallå!?

Är det nån där?

Ska jag vara stolt eller tacksam?

Claes Eriksson i Galenskaparna sa en gång (jag tror det var i “Casinofeber”) att den enda skillnaden mellan arbete förr och nu är att förr duschade man när man kom hem från jobbet. Nu duschar man innan man går dit. Första gången jag hörde det skrattade jag igenkännande, men det dröjde inte länge innan jag började inse den djupare meningen.

Många av oss söker jobb. Vi skriver ansökan på ansökan, ringer arbetsplatser i hopp om spontananställningar, skriver långa personliga brev om varför vi tycker så mycket om arbetsplatserna och hur glada vi skulle bli om vi fick jobben vi sökte. Lyckan är att få ett jobb. Det är något man ska ha för att bli en hel person.

s-affisch

Ibland stöter man på äldre personer som säger saker som att “Ungdomar är så lata nu för tiden. När jag var ung fanns ingen arbetsförmedling, då fick man minsann själv traska ner till hamnen, och med mössan i hand be om ett jobb.” Jag kan inte låta bli att känna en viss irritation när jag hör sånt där. Hade det varit så enkelt som att traska ner till hamnen och be om jobb hade nog många med mig dragit en lättnadens suck.

För visst vill vi, liksom de som är 50 år äldre än vi, ha jobb. Vi vill inte jobba ihjäl oss, like lite som de ville, men vi vill kunna försörja oss själva och göra något meningsfullt. Det finns dock en stor skillnad. En oskriven men underförstådd konsensus säger idag att vi ska vara tacksamma för att få jobba.

Detta till skillnad från för ett antal decennier sedan, när arbete ansågs vara en solidarisk del i det gemensamma uppbyggandet av samhället. Man ansåg alltså att det arbete man utförde var något att vara stolt över. Något man som individ bidrog med till samhället. Till skillnad från idag, när vi gör allt i vår makt för den gudomliga nåden att tillåtas arbeta. Jag vill nog påstå att om det är nån gång vi stått med mössan i hand och bett om jobb är det idag. Skillnaden är att idag får vi det inte. Trots att vi duschat, kammat oss och rakat oss både i ansiktet och under armarna.

Det här är en förenkling, det är jag fullt medveten om. Men jag kan inte låta bli att känna det som lite fel att jag efter att ha lagt fem år av mitt liv på en utbildning ska anses vara tacksam om en arbetsgivare vill att jag ska arbeta för dem. Visst skulle jag vara glad över att det jag lärt mig kommer till användning, men jag vill också känna att det jag gör och all den tid jag lagt på att lära mig faktiskt innerligt uppskattas av någon.

Vad gör man med tiden?

Nu när jag tagit mitt examen och gått färdigt min utbildning så är jag på papperet arbetslös. Har till och med varit på Arbetsförmedlingen och fått ännu fler papper på att jag är arbetslös. Och när man är arbetslös borde man ha en väldig massa tid över, inte sant?

Jo, jag antar att man har det. Och man gör olika saker med tid. Har pratat med flera vännner om det där på sistone, vad man gör med sin tid när man inte har ett fast schema. Vissa går bara och drar. Andra reser bort. Andra blir deprimerade. Andra vilar sig. Många har tråkigt.

maltidsordning

Det är konstigt det där. Jag har inte haft tråkigt sen jag var i 12-årsåldern tror jag. En del tid när man är arbetslös får man ju ägna åt att söka jobb, vilket jag gör. Men ska man vara ärlig tar det inte SÅ lång tid varje dag. Har sökt fem jobb senaste veckan. Sen har man ju den här förmågan att engagera sig i ideella föreningar, vilket tar betydligt mer tid. Speciellt nu i spexföreställningstider. Och så är det ju andra projekt på gång; ett sopsorteringsbrädspel, en skivinspelning, en diktsamling och diverse andra grejer.

Summan av kartdemumman: När ska man ha tid att ha tråkigt?

Jag läste att det är viktigt att ha tråkigt ibland. Det kanske jag borde tänka på. Fast det är faktiskt roligare att inte ha tråkigt…

Det värsta med att ha roligt när man är arbetslös är att man inte tjänar några pengar.

Rymdkorrespondent!

Nu var det längesen jag skrev något här på bloggen. Låt oss säga att livet har krävt min uppmärksamhet på andra håll. T.ex. närmar sig premiären av vampyrspexet Bathorys Monster (Har du inte bokat biljett än, gör det nu!!) där jag är sångfröken för hela ensemblen. Sen är det tusen andra projekt på gång också. Men det var inte det jag tänkte skriva om nu.

Min vän och ex-pianist Emma Lilliestam håller i ett radioprogram som heter Sci-Fi-radion, som sänder sitt första program i kväll i Radio AF, på 99.1 MHz i Lund-Malmöområdet. Hon frågade mig om jag ville vara deras rymd-korrespondent, och det tackar man ju inte nej till! Så ikväll klockan 22 börjar programmet. Vid 22.25 ungefär borde jag vara med. Man kan lyssna på internet också, på http://radioaf.se/.

Edit: Sci-Fi-radion finns inte kvar på radioaf.se, men programmet finns arkiverat här.

Voyager1
Bilden föreställer Voyager 1, som får sägas vara jordens korrespondent i rymden, eftersom den nu hunnit utanför solsystemets gränser. Det ni.