Jag har ju som mål att den här bloggen ska handla om miljö, kultur, politik och… astronomi. Och nu har det gått lite för långt sedan det handlade om rymden sist. Så här kommer lite om ett spännande solsystem man håller på att studera! (Artikeln har jag även publicerat på SpaceFlash)
127 ljusår bort ligger HD 10180, en stjärna som är ganska lik vår egen sol. ESO har studerat den här stjärnan och dess solsystem ganska utförligt under en längre period, och har hittat minst fem planeter i omloppsbana. Detta gör solsystemet HD 10180 till det planettätaste vi känner till utanför vårt eget solsystem!
(Bilden är från Wikipedia, och visar stjärnan HD 10180)
De fem planeterna man hittills känner till och har bekräftat, är alla av ”medelstorlek”, med massor ungefär som Uranus och Neptunus. De ligger dessutom relativt tätpackat nära stjärnan, och alla fem håller sig inom ett område som i vårt solsystem skulle motsvaras av Mars omloppsbana.
Det senaste som nu kommit fram hos ESO är att ytterligare minst två planeter kan ingå i solsystemet! En större planet, med en massa ungefär som Saturnus, och en ytterst liten stenplanet, med en massa som bara verkar vara 1,4 gånger Jordens! Om dessa två ytterligare planeter skulle bekräftas skulle HD 10180 vara ett solsystem med sju planeter, nästan lika många som vårt eget solsystems åtta. Något som gör det ännu mer spännande är att planetbanorna verkar vara i det närmaste cirkulära, något som visat sig relativt ovanligt bland exoplaneter.
Den lilla stenplaneten tycks dock ligga i en bana väldigt nära sin stjärna. Med ett avstånd till stjärnan på bara en femtiondels astronomisk enhet (2% av avståndet mellan jorden och solen), utgör den en ytterst olämplig kandidat för någon som helst livsform. Man kan jämföra med Merkurius, som ligger hela astronomiska enheter ut från Solen när den ligger som närmast.
Men att ett planetsystem med ett så pass stort antal planeter i cirkulära hittats runt en solliknande stjärna ger stort hopp åt att hitta ännu intressantare planeter i framtiden.
Spännande va?? Jag och Gunnar Sporrong pratar om det här planetsystemet i senaste numret av Slottspod, vårt astronomiradioprogram, som du kan lyssna på här.
För att prenumerera på Slottspod som podcast, och höra alla avsnitten, klistrar du in länken www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml i iTunes eller nåt annat bra mp3-program.
Jag har skrivit om det här tidigare, men nu är det extra aktuellt! Jag är med och gör ett radioprogram om astronomi, som vi spelar in på observatoriet i Slottsskogen. Nu i dagarna kommer precis juli-avsnittet, som bland annat kommer att handla om eventuella livsformer på Saturnusmånen Titan, om solsegel på vilka rymdfarkoster kan segla ut i rymden, vatten på månen och en stormig nyupptäckt planet.
Det roliga är att nu kan man “prenumerera” på programmet så att man får det automatiskt hem till sin dator och mp3-spelare så fort ett nytt avsnitt kommit ut. Skriv bara in följande adress i iTunes, eller vilket program du nu använder: www.emanuelblume.se/slottspod/slottspod.xml
Juliavsnittet kommer som sagt inte förrän på måndag, men juniavsnittet handlar om en massa spännande saker också! Vad sägs om till exempel
• En mänsklig robot som ska bli astronaut på rymdstationen ISS
• En överrumplande och plötslig solstorm
• Teorier om grottmänniskor (!) på Mars
• Mystiska radiosignaler från yttre rymden
• Håller Voyager II-sonden på att bli dement?
I programmet diskuterar jag och Gunnar Sporrong på en populärvetenskaplig nivå och på ett lättsamt sätt alla möjliga astronomiska nyheter. Dessutom ger vi tips på vad som händer just nu på stjärnhimlen! I tidigare program har vi också med intervjuer med olika astronomipersoner, till exempel ingen mindre än Christer Fuglesang.
En knepig grej när man försöker spela in radioprogram är att få till rätt akustik. Jag är ju producent för Slottspod, ett astronomiprogram som kommer en gång per månad, och har nu även börjat med en inspelning av ett miljöprogram. Så jag har haft problem med att det är så mycket rumsklang i mitt rum hemma.
Men nu har jag löst problemet! Jag byggde helt enkelt en ljudstudio under min inneboendes säng! Av två palestinaschalar, två handdukar, en filt och diverse lådor. Såhär ser det ut:
Trångt, lågt i tak (ca 1,20), men mysigt, och med über-akustik! Har färdigställt senaste avsnittet av Slottspod och jobbar nu med miljöprogrammet. Lyssna på det rykande färska Slottspod här! Återkommer snart om det andra.
Ursäkta den omogna rubriken. Nu har jag precis gjort färdigt klippningen av det senaste avsnittet av Slottspod, vårt astronomiska radioprogram som vi sänder ifrån Slottskogsobservatoriet i Göteborg. Och det blev riktigt lyckat!
Den här gången handlar det bland annat om mörk materia, metan på Mars, sjöar på Saturnusmånen Titan och nyaupptäckta exoplaneter. I studion sitter jag och Gunnar Sporrong. Lyssna! Om inte annat så på den balla signaturlåten jag komponerat.
Jag jobbar ju litegrann på Slottskogsobservatoriet, och där gör vi bland annat ett radioprogram om astronomi som kommer ut en gång i månaden. Slottspod kallar vi det, eftersom det är en podradio-sändning.
Lyssna på senaste avsnittet här! Om inte annat för att höra den balla signaturmelodin jag har gjort!
Callisto var en ung kvinna som över allt annat älskade att jaga. Därför gick hon, när hon var gammal nog, i lära hos jaktens gudinna, Artemis. Kravet för att få gå i lära hos Artemis var att, liksom Artemis själv, förbli oskuld. Kärleken var tvungen att vara till jakten i sig. Detta bekymrade inte Callisto, som satte sin passion för jakten över allt annat. Hon blev snabbt Artemis skyddsling.
En dag, när Callisto jagade i skogen fick guden Zeus syn på henne, där han satt uppe i Olympen och vakade över Jorden. Han blev genast förälskad i henne, men visste om att hon svurit ett löfte till Artemis att förbli jungfru. Han grubblade länge på hur han skulle göra för att lura både Callisto och Artemis, och kom sedan på den geniala idén (!?) att förvandla sig till en svan. I denna skepnad seglade han ner till Jorden och landade i en glänta, där han träffade Callisto.
Callisto blev alldeles förtrollad av den vackra svanen, och smög sig närmare för att försöka klappa den. När hon lagt sina fingrar på de mjuka fjädrarna bröts förtrollningen, och Zeus stod framför henne i gläntan. Zeus, som så många andra gudar och män av hans sort, ansåg sig ha rätt till denna unga kvinna, så utan betänkligheter våldtog han henne. Sedan återvände han till Olympen utan ett ord.
Callisto blev gravid, och försökte på alla sätt dölja detta för Artemis, så att gudinnan inte skulle få reda på att hon inte längre var oskuld. Hon lyckades med detta ett tag, genom att klä sig i stora rymliga klädnader, men en vårdag skulle alla Artemis’ följeslagare bada i en vattenkälla. Artemis såg att Callisto var gravid, och i vredesmod förbannade hon Callisto och fördrev henne från sällskapet och ut i skogen, och förbjöd henne att någonsin jaga igen.
Ute i skogen födde Callisto ensam sitt barn. Men någon såg henne. Uppe i Olympen iakttog Hera, Zeus hustru vad som hände. Hon förstod att det var hennes make som låg bakom, och såg sitt tillfälle att hämnas på Callisto. (För det här var på den tiden då en våldtäkt alltid var kvinnans fel. Så är det aldrig nu, eller hur?) Hera förvandlade Callisto till en björn, och det dröjde inte länge förrän Artemis’ jägare hade fått upp spåren henne.
Jägaren blev den jagade, och Callisto gjorde allt för att rädda sitt skinn från jägarnas vassa pilar. Och klok och kunnig som hon var lyckades hon faktiskt hålla sig undan under många år. Samtidigt hade hennes son tagits om hand och uppfostrats till en skicklig jägare. Han var en dag ute i skogen för att jaga, och fick syn på en stor björn i en glänta. Han anade inte att björnen i själva verket var hans mamma. Callisto fick syn på pojken, och rusade genast mot honom, glömsk av lyckan att återse sin son. Sonen greps av skräck och lade sin pil på bågen, beredd att döda Callisto.
Men uppe i Olympen iakttig Zeus alltihop. Han greps av medlidande, och blixtsnabbt förvandlade han även sonen till en björn. Därefter grep han båda björnarna i svansen och slängde upp dom på himlavalvet. Där är dom kvar än idag.
De ämnen som jag tänkt behandla på den här bloggen är musik, miljö, jämställdhet och astronomi. Astronomiinläggen har väl varit de mest sällsynta, men nu har det blivit dags igen.
Jag blev ombedd att ta en intervju i P4 som direktsändes i förmiddags. Jag jobbar som visningsledare på observatoriet i Slottskogen, och eftersom de flesta på observatoriet har semester på olika ställen föll det på mig att berätta om stjärnor, planeter och liv i rymden för en nyfiken programledare.
Det var kul, hur som helst, och jag pratade väl i ungefär tio minuter. Samtidigt som jag satt i intervjun hade jag P4 igång på internetradion och spelade in i datorn. Tyvärr glömde jag stänga av metronomen i musikprogrammet, så den knackar under hela inspelningen… Plus att programmet sändes med ungefär 30 sekunders fördröjning, vilket innebar att jag stängde av inspelningen innan intervjun sänts färdigt. Jaja, inte lätt att hålla koll på allt sånt där samtidigt som man blir intervjuad i radio.
EDIT: Tyvärr försvann inspelningen i hemsideflytten, sorry.
I torsdags morse gick jag upp kvart i fem. Då hade jag ägnat en stor del av natten åt att jaga den mus som under onsdagen förskansat sig i mitt rum. Flera gånger trodde jag att jag fått ut den, men först vid tvåtiden lyckades jag få den att panikartat springa ut i korridoren för att istället prova lyckan hos min granne Henrik.
Hur som helst, jag kom i alla fall på en buss ner till Oslo, där jag hoppade på Swebus, och strax före tolv var jag framme i ett regnigt Göteborg. Men det gjorde inget att det var regnigt. Jag tog sjuan till Wavrinskys plats och skyndade mig till Geovetarcentrum, där ett stort seminarium om astrobiologi snart skulle dra igång.
Astrobiologi är läran om liv i universum, livets uppkomst och utveckling, och vart livet tar vägen. När jag fick deltagarlistan till seminariet blev jag först lite småskraj, för så gott som alla på listan hette Doktor nånting eller Professor nånting. Och så jag. Ansvarig för hela grejen var Maria Sundin, som vid sidan om Marie Rådbo tillhör Göteborgs mest kända astronomiprofiler.
Seminariet bestod av korta föreläsningar om vitt skilda ämnen. En kul grej med astrobiologi är just att det är så brett. Nån pratade om hur vi ska göra för att föra tilllbaka prover från Mars, en annan om hur geologiska formationer på Mars och Svalbard är nästan identiska, en annan om homokiralitet (hur DNA-strängar och sånt böjs) och en massa andra grejer. Väldigt intressant var det i alla fall. Synd att jag sovit så lite…
När jag så kom hem till min lägenhet för att sova visade det sig att jag glömt min nyckel i Norge, så jag fick vackert leta upp en vän som hade vänligheten att hysa mig under natten. Sov till slut hos Isabel på Wendelsbergs folkhögskola.
Nästa dag ägnade jag åt handledarprat, uthämtning av böcker på Universitetsbiblioteket (så jag kan bli färdig med det här examensjobbet snart), uthämtning av godkänd tenta (puh) och diverse annat akademiskt, innan jag till slut träffade en Karolina som jag åt grymt god middag med på Kellys, innan vi gick och såg en dansföreställning på Pustervik. Vi skildes åt i regnet och jag begav mig mot Drottningtorget för ytterligare ett möte, som jag inte tänker skriva mer om här.
Dagen efter; Tjörn. Sen en fantastiskt kul revy på Aftonstjärnan med mina päron. Starkaste upplevelsen stod min idol Christina Kjellsson för. Jag är så glad att jag faktiskt lyckades komma åt sista biljetten till föreställningen! Natten tillbringades återigen hos Isabel, och först idag, på söndag, lyckades jag komma in i lägenheten tack vare min snälla hyresgäst. Imorgon ska jag redovisa det jag hittills kommit fram till i mitt projekt, innan jag kastar mig på en buss mot Oslo igen. Då får vi se hur det gick med musen.
Det här inlägget skriver jag främst för att jag vill få ut en dikt som jag skrev igår kväll, men när jag ändå skriver tänkte jag passa på att berätta om en spännande grej jag upptäckte i lördags.
Jag tog bussen in till Oslo för att jag skulle ha en spelning där på kvällen (som för övrigt gick helt awesome, norsk publik vet verkligen hur man lyssnar på visor!) och på vägen la jag märke till att åkrarna här i Hedmark ser helt annorlunda ut än åkrarna hemma i sydsverige. Här är åkrarna tredimensionella. Eller alltså, de är som tvådimensionella ytor utsmetade över en tredimensionell struktur. Eh. Vad jag menar är att de böljar. Ungefär som hobbithålor i Fylke. Men de är fulla med plogfåror så de måste ju ändå gå att plöja med jordbruksmaskiner. Undrar varför vi bara har platta åkrar i Sverige? Var landskapet platt från början? Nä, jag har cyklat mycket i bergiga landskap i Sverige och har aldrig sett såna här åkrar. De är jättevackra. Skulle vilja se dem strax innan de ska skördas.
Nåväl, här kommer dikten jag skrev igår kväll. Jag funderade på vad som skulle hända om man började med att skriva om det absolut pyttelillaste man kunde komma på och sen skrev om större och större saker fram till det absolut jättestörsta man kunde komma på. Och såhär blev det. Men först;
Dagens norska ord: Søppel
(betyder avfall)
…………….
en kvark sa till två andra kvarkar en dag
“vi kanske ska bilda en grupp, ni och jag”
så dom slog sig ihop och blev en proton
som satt mitt i kärnan utav en atom
atomen var kväve, och det var ju bra
för molekylen, som den satt i, var
ingenting mindre än just DNA
som låg i en cellkärna, och just idag
simmade cellkärnan runt i en cell
och cellen var del av en liten bit mjäll
som föll från en tant när hon kokade sås
i ett kök i en villa i staden Borås
Borås är en tätort, och räknas ibland
som näst största stad i Västra Götaland
som ligger i Sverige, som är vad man vet
ett land i Europa, på våran planet
en bit ifrån Jorden så ligger vår sol
som vi snurrat exakt ett varv runt sen i fjol
och solar finns många i våran galax
ja, i Vintergatan, som är en slags
del av galaxhopen, den där vi bor
som är del av en superhop, som är så stor
att jag knappt kan förstå det, här i mitt rum
men inte så stor som universum!
Efter några matinlägg har det nu äntligen blivit dags för ett inlägg om astronomi. Det är väl kanske mer science fiction, men å andra sidan hade väl stenåldersmänniskorna skrattat ut nån som påstod att man nån gång skulle kunna prata med nån som befann sig på ett helt annat ställe genom en liten lur. So here we go.
Det största problemet med utforskning av rymden är de enorma avstånden. Man har väl mer eller mindre accepterat att vi aldrig fysiskt kommer att kunna besöka mer än kanske de närmaste stjärnorna. Ändå diskuteras ibland mer eller mindre fantasifulla idéer hur vi skulle kunna skicka rymdskepp till andra stjärnor. De vanligaste av dessa är
Kemiskt drivna rymdskepp
Som drivs av t.ex. vätgas eller fotogen, dvs bränslen som brinner eller på andra sätt ger ifrån sig energi genom kemisk omvandling. Det som används idag. Kommer aldrig att kunna skicka större rymdskepp utanför solsystemet, eftersom bränsletankarna i så fall blir astronomiskt stora.
Kärnkraftsdrivna rymdskepp
Inte provat i teorin vad jag vet. Kräver betydligt mindre bränsle än de med kemiska bränslen. En kärnreaktion (helst vätefusion, eftersom den är energirikast) står för energin. Mängden bränsle som skulle krävas på en interstellär resa är dock enorm.
Solsegel
Det här är faktiskt intressant! Dessutom “hållbart”. Skulle bli världens första miljövänliga rymdtransport! Ett enormt (och nu snackar vi jääävligt enormt) segel av ett reflekterande material utnyttjar solstrålningen för att driva rymdskeppet framåt. Dock avtar “vinden” ju längre ifrån stjärnan man kommer. Fast det innebär å andra sidan att rymdskeppet bromsas in av ljuset från stjärnan man reser till, vilket är praktiskt.
Riktad stråle
Från jorden riktar man en stråle av intensiv energi, t.ex. UV-ljus, som tas emot av rymdskeppet som drivs framåt med hjälp av den. Problemet är att det blir svårt att “träffa rätt” ju längre bort rymdskeppet kommer, plus att en massa rymdstoft hamnar ivägen och skymmer för strålen.
Årtusendefalken, ett rymdskepp med en annan ganska kontroversiell driftteknik.
Till saken hör nu att jag har kommit på en ytterligare metod. Som är galnare än alla ovanstående! Bara läs här:
Emanuels svarta hål-metod
Ett svart hål ger hela tiden ifrån sig energi i form av så kallad Hawking-strålning, som förenklat beror på att energikvanta/fotoner/ljus tillfälligt kan röra sig snabbare än ljushastigheten och därför ständigt sipprar ut ur svarta hål. Ju mindre det svarta hålet är desto mer energi sipprar ut. Ett väldigt stort svart hål ger ifrån sig väldigt lite energi medan ett väldigt väldigt litet svart hål ger ifrån sig väldigt väldigt mycket energi (samtidigt som det “avdunstar” och försvinner, om det inte fylls på av ny materia).
Tänk då om man kunde fånga eller skapa ett mikroskopiskt svart hål. En teori gör gällande att dessa finns kvar, relativt jämnt utspridda i universum, sedan big bang, men är väldigt svåra att finna.
Men i samband med färdigställandet av LHC-anläggningen, Large Hadron Collider, i CERN har det framförts orolig kritik att man skulle kunna framställa ett svart hål som kan sluka jorden. Forskarna har lugnat folk med att det säkert inte är möjligt, och OM det är möjigt skulle dessa hål försvinna på en bråkdel av en sekund. Detta beror på tendensen att “avdunsta” som jag skrev om tidigare.
Skulle man dock mot all förmodan lyckas skapa ett svart hål och “mata” det med precis rätt mängd materia så att det inte avdunstade och försvann, skulle detta svarta hål utstråla kopiösa mängder energi. Låt säga att man magnetiskt höll hålet på plats (ett svart hål har tre fysikaliska egenskaper; massa, rotation och, just det, LADDNING) skulle man ha en punktformig energikälla utan dess like.
Det enorma energiflödet kommer av att hålet omvandlar ALL materia som faller ner i det till energi. I ett kärnkraftverk omvandlas bara en oerhört liten bråkdel (skillnaden mellan bränslets massa och avfallets massa) till energi. Inte ens i stjärnornas centrum produceras energi med denna effektivitet.
Låt säga att man placerar denna “motor” i form av ett magnetiskt fasthållet svart hål i ett rymdskepp. Mängden materia som skulle krävas för uppnå en gigantisk framåtdrift för rymdskeppet skulle vara oerhört liten. Så liten att det rentav skulle räcka med att samla in materia från det interstellära stoftet mellan stjärnorna. Man skulle kunna sätta en stor tratt längst fram på rymdskeppet, som samlade in tillräckligt med materia för att hålla hålet igång.
Gasa och bromsa skulle man göra genom att låta hålet växa eller bli mindre. Ju större hålet är desto mindre effekt ger det. Frågan är hur man skulle göra när rymdskeppet väl är framme. Det går ju inte direkt att låta hålet gå på “tomgång”.
Inte för att det på något sätt skulle vara det minsta problemet. Hela den här texten är i högsta grad spektakulär och har väl kanske inte så mycket med etablerad vetenskap att göra. Eller?
