Vi är nominerade till miljöpris!!

Och med “vi” menar jag Gro Leksaker, som ger ut spelet “Sopberget” som jag och Agnes ligger bakom. Priset delas ut av magasinet LivingGreen, och vi är en av de fem finalisterna. Spelet har jag berättat om tidigare här på bloggen, och är ett sällskapsspel för barn och vuxna som handlar om sopsortering, fast på ett roligt och lite o-pk sätt.

Gro är nominerade för sina pussel och spel som alla handlar om miljö på olika sätt och hjälper barn att lära sig om miljöfrågor. Vi blir jätteglada för alla som går in och röstar på oss! Det gör man på den här länken, själva röstningen tar någon minut.

spel3

Spelet går ut på att spelarna tar på sig rollen som någon av invånarna i en liten stad, som tävlar om vem som först lyckas sortera och bli av med sina sopor. I standen bor också den lurige Farbror Lennart, en medelålders gubbe som tycker miljö är det tråkigaste som finns och som gör allt för att sabotera för spelarna. Som tur är kan man också få hjälp från alla möjliga oväntade håll när man minst anar det. Mer info om spelet här!

(Sen kaaan man ju välja att rösta på Naturskyddsföreningen, som jag ju jobbar för, också. Eller nån av de andra tre kandidaterna.)

Aftonbladet gillar oss!

Som jag berättat om tidigare har jag och Agnes utvecklat ett brädspel som handlar om sopsortering, och som jag också berättat tidigare är det nu färdigt och tryckt, och kan köpas! Vad som är nytt och kul är att det blev recenserat i Aftonbladet häromsistens:

aft_bil_betyg

Vi blev jätteglada för recensionen! Både jag och Agnes, och Patricia Rawecka som är den som utformat och publicerat spelet. Det roliga tycker jag är att de skriver att “när tävlingslustan tar över tänker man inte ett smack på det politiskt korrekta“, utan bara försöker vinna. Det var ju precis så vi försökte göra det! Att man ska vara så jävla tänd på att vinna att man glömmer bort att det man gör faktiskt inte är nåt annat än att sortera sopor.

Man kan köpa spelet här: http://www.melica.se/spel.htm

Perfekt som julklapp! Om man inte redan köpt den här förstås…

(Vi fick en bra recension i SvD också! Samt en halvbra i Metro)

Vem är ondast? Sauron? Voldemort? Dr Evil? Nej, Farbror Lennart!

Inte nog med att min skiva precis är tryckt och färdig, nu har det brädspel jag och Agnes jobbat på i nästan två år precis också blivit färdigt! Jag har skrivit om det här på bloggen tidigare, men för att sammanfatta så är utspelar det sig i en stad, där varje spelare får välja en av sex karaktärer. Sedan startar spelet med att varje spelare har ett gäng sopor som de ska göra sig av med. De måste ge sig ut i staden och leta upp rätt återvinningsstationer, och den som först bivit sopfri och tagit sig tillbaka till sitt hus har vunnit. Men i staden lurar faror som billiga köpcentrum, gatuförsäljare och inte minst den luriga, ondskefulla (nja) och materialistiska Farbror Lennart!

spel3

Farbror Lennart är en gammal tunnhårig dansbandsbasist som ägnar hela dagarna åt att shoppa på extrapris, samla på onödiga prylar och köra runt i sin stadsjeep med sin tjocka katt Elvis. Sopsortering och miljö är det tråkigaste och töntigaste som finns tycker han, och prackar gärna på sina grannar (spelarna alltså) allt möjligt skräp som han inte får plats med hemma.

10357836-origpic-9cccba

Spelet är illustrerat och utgivet av Patricia Rawecka, som också varit med i utvecklingsprocessen. Målgruppen är främst barn mellan 7-12 år, men när vi testspelat spelet med våra kompisar i 20-35-årsåldern har vi haft minst lika roligt som när vi testspelat det på skolor och fritids.

spel1

Själva spelet består av en stor färgglad spelplan som Patricia gjort, sex spelfigurer som alla har olika fördelar under spelets gång, massor av händelsekort och drösvis med sopbrickor, som t ex presentpapper, en trasig dator och den radioaktiva tunnan (!). Spelet är humoristiskt och lite galet, eftersom vi inte vill göra ett “snällt” spel utan ett som skulle kännas lite busigt att spela. Alltså kan man vara ganska elak och sabotera för de andra spelarna (t ex genom att placera ut en illaluktande skunk vid någons sopstation!)

Hur får man då tag på det här spelet? Jo, lättast är att gå in på http://www.melica.se/spel.htm om man bor i Göteborg/Västsverige. Man kan också prata med mig eller Agnes. Om du bor mer i Stockholmstrakten, kolla in www.groleksaker.se.

Sopor och Maud Olofsson är roligast!

Jag har ett statistiksystem på bloggen där jag kan se hur många som är inne och läser varje dag. Innan jag började jobba heltid skrev jag nästan varje dag, och hade drygt 60 unika läsare per dag (då räknas alltså inte samma person två gånger om hen skulle läsa flera inlägg eller besöka bloggen flera gånger samma dag). Nu, när jag bara skriver ett par gånger i veckan, är det 30-40 läsare i genomsnitt varje dag.

En kul grej är att se vilka sorters inlägg som blir mest lästa. Det är framför allt två inlägg jag kommer ihåg som fått besöksmätaren att skjuta i höjden. Det ena är det jag skrev igår om hur man uppmanade folk att göra sig av med sopor på 60-talet, och det andra (som faktiskt blev ÄNNU mer läst) var en grej jag skrev om förra hösten om – hör och häpna! – centerpartiets miljöpolitik. Känns lite random vilka grejer folk läser. Har alltid trott att politik och miljöfrågor ansågs mer tråkiga än de inlägg jag skrivit om t ex dataspel eller feminism. Men nähä, det är Maud och sopor som gäller.

sopcentern

Ytterligare en intressant grej är att se vilka gamla inlägg som blir lästa om igen. Här funkar inte min gamla susnet-statistik så bra, men huxflux lade Google in en inbyggd statistik på bloggtjänsten jag använder, så nu kan man se ännu fler nördiga kurvor och diagram! Där ser man att de mest lästa gamla inläggen är “Rymden, radio on jag” om vårt radioprogram om astronomi, “Den mänskliga tusenfotingen” om filmen med samma namn, och “Ett steg längre än skräckfilm” som handlar om skräck i dataspel. Bubblare är också några genusanalytiska grejer jag skrev om Indiana Jones och Alien.

Statistik är kul, om man går igång på sånt.

Förresten, apropå ingenting alls… jag har diskuterat med mitt skivbolag nu och gjort upp detaljerna om skivan! Den kommer att släppas med dunder och brak den 5 mars, MEN det går att smygköpa den redan nu. Julklappstips, hint hint! Bästa sättet att hålla utkik efter den är på www.facebook.com/emanuelmusik Glöm inte att klicka på gilla!

Såhär gjorde man på 60-talet

Om man håller på med miljö kan man ibland få spatt på att saker och ting går så långsamt. Exempelvis är det 2011, och i huset jag bor finns fortfarande ett sopnedkast där folk kastar ner hushållssopor blandat med såväl matrester som allt möjligt annat skumt.

För att få lite perspektiv, och inse att vi nog kommit en bit på vägen ändå, kan man titta på vad man gav för råd på 60-talet…

Vi kommer närmare!

Tidigare har jag här på bloggen berättat om ett projekt jag driver tillsammans med Agnes Leijon och Patricia Rawecka. Det gäller ett brädspel för barn som går ut på att bli först med att återvinna alla sina sopor. Nu börjar vi bli klara!

Bild-1

Än så länge har vi gjort några spelbara prototyper på egen hand, men i slutet av sommaren siktar vi på att vara färdiga att trycka upp spelet på riktigt! Illustrationerna i spelet är gjorda av Patricia Rawecka, och det är bara några sista putsningar kvar att göra på spelplanen och händelsekorten.

Bild-2

Spelet börjar med att spelarna väljer en av sex spelfigurer som bor i var sitt hörn av spelplanen. Sedan får varje spelare ett antal sopbrickor, och så gäller det att så fort som möjligt ta sig till de rätt återvinningsbehållare och göra sig av med sina sopor. Den som först blir sopfri och hinner tillbaka till sitt hus vinner! Men på vägen kan man råka ut för tokiga händelser. I staden bor t.ex. den lurige Farbror John, en högkonsumerande gammal dansbandsbasist som som tycker sopsortering är onödigt och miljö är det töntigaste som finns. Farbror John kan ställa till det för spelarna genom att till exempel ge dem extra sopor, sabotera deras sopsortering och spola ner sopor i toaletten. Som tur är finns också snälla personer som kan hjälpa spelarna på olika sätt, bussbiljetter och cyklar som gör att spelarna snabbt kan ta sig mellan olika ställen i staden (t.ex. second hand-butiken och miljöstationen) och annat smått och gott.

Bild-3

Vi har gjort en hel del testningar av spelet under tiden det utvecklats, och nu behöver vi göra några sista provspel. Därför söker vi nu testare (i Göteborg och Stockholm) som vill testspela spelet en sista gång innan det trycks. En fördel är om det är folk som har barn i 7-12-årsåldern. Eller småsyskon eller kusiner eller grannar eller vad det nu kan tänkas vara.

Hör av er till mig om ni vill testa! Bor du i Stockholm, så hör av dig till Patricia Rawecka!

Åh nej! Inte Farbror John!!

Som jag tidigare skrivit om är jag med i ett projekt som handlar om att ta fram ett brädspel för barn som handlar om sopsortering. Och nu börjar det verkligen hända grejer! Vi har provspelat prototypen med både vuxna och barn ett antal gånger, och det börjar faktiskt mer och mer likna ett färdigt spel.

Det det som är kul nu är också att vi har allierat oss med Gro Play & Design, ett företag som gör roliga miljöutbildande spel och pussel för barn. Vi jobbar på för fullt med design, spelbalans, händelsekort och regler, och planerar att ha ett färdigt spel till hösten.

En första skiss på spelplan. Nu jobbar vi på den slutliga.
En första skiss på spelplan. Nu jobbar vi på den slutliga.

Men! Vi skulle behöva hjälp! Spelet är ju fortfarande i sin utvecklingsfas, och vi skulle behöva veta vad folk anser är viktigt med ett bra spel, vad som gör att man vill spela ett spel flera gånger och så vidare. Så här kommer lite frågor till er som läser detta. Svara gärna i kommentarerna på det här blogginlägget, eller maila svar till mig på emanuel@emanuelblume.se

• Vad är det som gör ett bra spel?

• Vad är det som är viktigt med ett spel?

• Vad är det som ofta pajar ett spel, eller gör att man inte vill spela det?

• Är det viktigt att kunna vara många spelare?

• Ska det gå fort att spela? Hur fort?

• Är förpackningen viktig?

• Ska reglerna stå i locket?

• Nåt mer som är viktigt?

Vi är jättetacksamma med all hjälp vi kan få med spelutvecklingen!
Och förresten, den här Farbror John, det är en karaktär som kommer att återkomma i spelet. Därav den lite knepiga rubriken.

Moderna skräpmyter

Det slog mig igår hur många myter vi har runt omkring oss. Vi tänker oss att vi svenskar idag är ett upplyst folk som har koll på oss själva och vår omvärld, vad som är sant och vad som är påhittat. För några hundra år sedan handlade myterna om hustomtar som kunde hjälpa till på gården, barn som blivit bortbytingar med trollbarn och kvinnor som kunde trollkonster och därför skulle brännas på bål.

Sånt tror vi inte på längre. Däremot finns det många som tror att om man lägger en tand i ett glas coca cola över natten har den lösts upp på morgonen. Men de myter jag tänkte prata om idag handlar om sopor och skräp.

mytbilen

På ett sätt är det ganska logiskt att så mycket osäkerhet, förvirring och myter uppstår kring sopor och sopsortering. På ett väldigt konkret sätt tränger den sig bokstavligen in i våra hem och tvingar oss att ändra på vanor vi haft i hela våra liv. Plötsligt behöver vi inte bara tycka att nån annan ska göra något i miljöfrågorna (staten, Shell, Kina, osv) utan vi behöver ändra vårt eget beteende. Ska vi vara helt ärliga är väl inte sortering av hushållssopor den allra mest akuta miljöfrågan, men med det är inte sagt att det är oviktigt. Nåväl, vad finns det då för myter?

Myt 1: Soporna blandas ändå i sopbilen.
Wroooong. Moderna sopbilar har flera utrymmen och kan ofta lyfta fler återvinningsbehållare samtidigt och tömma dem i var sin behållare. Detta för att inte behöva köra flera gånger. Se bil(d) ovan.

Myt 2: Allt hamnar ju ändå i en hög på soptippen.
Mja. Ibland lagras sopor från hushållen på återvinningscentraler innan det forslas till återvinningsanläggningarna. Det är för att kunna samordna transporterna så färre mil körs. De blandas inte med varandra.

Myt 3: Det är bättre för miljön att bara elda upp soporna.
Detta är kanske den mest spridda myten idag, och den som är svårast att tala emot. Det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att elda alltihop. Men dessa tillfällen är få. Om det är ett ensamt hus i norrländska vildmarken, där närmsta återvinningscentral är 40 mil bort, är det förmodligen bättre för miljön att bara elda avfallet. Men ser vi Göteborg som exempel, där vi har återvinningsanläggningar inom staden, är det betydligt mer resurseffektivt att sortera och återvinna.

Det är också skillnad på avfall och avfall. Tittar vi på metall, och särskilt aluminium, kostar det så ofantligt mycket mer pengar och resurser att utvinna ny aluminium än att återvinna, att det i princip alltid lönar sig med återvinning. Vad gäller biologiskt avfall/kompost är biogas hårdvaluta och bor man i en kommun med biogasanläggning är det inget snack om saken.

Sen finns det massa andra faktorer som påverkar. Har man ett litet gräddfilspaket som man skurar i fem minuter i varmvatten som värmts med direktverkande el hade det förmodligen varit bättre att elda det direkt.

Jag tror att det som regel alltid är bättre i längden att lära sig att ta hand om sin egen skit än att blanda alltihop och räkna med att “det försvinner”. För det handlar om mer än bara det praktiska vid sorteringen.  Det handlar också om vårt synsätt. Vill vi fortsätta leva med en hög levnadsstandard måste vi lära oss att se det vi idag behandlar som avfall som resurser. Återvinningstekniken utvecklas hela tiden och om tio år kommer det att vara lönsamt att återvinna ännu mer av det vi idag kastar bort.

Referens i den här texten: Mats Lönngren, miljökonsult.

Skumma saker på gång…

Nya projekt på gång. Lite hemligt, men det handlar om sopor, det handlar om spel, och det handlar om riktigt skumma karaktärer.

punkerehmed

Ovan ser ni principskisser på tre av karaktärerna i projektet. Från vänster: Ahmed L. Svensson, Eremiten och Punkaren. Jag kommer inte att göra bilderna i slutändan, vi kommer att ha en riktig tecknare, men det är kul att skissa!

Stay tuned.

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med “helt blodigt” med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln “No Pressure”. I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:

Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, “No Pressure“, återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att “Känn ingen press, ni gör som ni vill” och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

Bild-4
En scen ur “No Pressure”.