EMANUEL DISSAR! – del 33: Bredband2

Jag hade egentligen tänkt låta det här passera. Men så ramlade det in ett nyhetsbrev från Bredband2, trots att vi sagt upp vårt abonnemang. Sagt och gjort, de får skylla sig själva.

Varför då dela ut en diss åt detta företag? Jo, deras slogan är ”Många snackar, vi lyssnar”. Mer vilseledande marknadsföring får man leta efter.

Vi hade precis fått fiber indraget i huset och var på jakt efter en bredbandsleverantör. Bredband2 var både billiga och stoltserade med sin överlägsna kundsupport, så efter lite överläggande valde vi dem. Vi fyllde i att vi ville ha bredbandet från och med nästa månad, eftersom vårt gamla ADSL-abonnemang gick ut då. Men när vi en halv minut senare fick ett bekräftelsemail stod där att det redan kopplats in, och vi skulle alltså betala för en extra månad. Inte så stor grej egentligen, men eftersom vi specifikt fyllt i att vi inte ville ha det förrän nästa månad mailade vi supporten direkt, skrev att vi fått från ett annat datum än vi beställt och bad dem ändra.

Några dagar senare fick vi svar. Det stod att eftersom vi fyllt i direkt inkoppling och tjänsten redan var inkopplad var det inget att göra, och vi måste betala den extra månaden. När vi svarade med vändande mail att vi inte alls fyllt i direkt inkoppling och att det var därför vi hörde av oss från första början kom inget svar alls. Några dagar senare ringde vi supporten, stod i kö i 45 minuter (varav 30 minuter på plats 1), och gav därefter upp. Ytterligare några dagar senare fick vi svar på mail, där det stod kort och gott att vi var tvungna att betala.

Vi skrev ett ganska argt mail till svar, där vi frågade om det verkligen var rimligt att vi skulle betala för något vi inte beställt, och om de ens läst vad vi skrivit de tidigare mailen. Svar uteblev, och vi skickade påminnelser med ett par dagars mellanrum. När svaret väl kom var det så gott som exakt samma som tidigare: Tjänsten är aktiv. Betala. Utan att med så mycket som ett ord svara på våra frågor.

Deras slogan är att ”Många snackar. Vi lyssnar.” Vi insåg att vi inte skulle vilja fortsätta med ett bolag som inte ens svarar på ens frågor trots att de säger sig ha Sveriges bästa kundsupport, så vi ringde kundservice på nytt för att säga upp abonnemanget. Inget svar. Väntan. Fortfarande inget svar. Vi gav upp och mailade om uppsägning istället. Dagen efter fick jag ett mail som löd ungefär såhär:

”Jag har försökt nå dig på telefon, men utan att komma fram. Jag försöker igen på måndag. Vad har du för telefonnummer?”

För det första: Jag hade telefonen igång hela tiden och hade inga missade samtal.

För det andra: Hur kunde hen ha ringt mig om hen inte hade mitt nummer?

För det tredje så fyllde jag i mitt nummer redan då jag beställde.

Det kom inte heller något samtal på måndagen, men ytterligare några dagar senare fick vi en uppsägningsbekräftelse. Vi fick betala för både månaden vi inte beställt och den som följde, men sen blev vi faktiskt av med skräpet.

Summan av kardemumman: Marknadsför er inte som att ni har Sveriges bästa kundtjänst när den är så gott som obefintlig, och tvinga inte era kunder att betala för tjänster de inte har beställt.

Färdigdissat för den här gången. Over n’ out.

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket ”Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.
Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte ”ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Därför har jag blivit så tyst

Det här är en lite obekväm sak, men jag skulle vilja ta upp den ändå.

Jag har varit musiker och sjungit i över tio år. Från att jag var sexton tills alldeles nyligen har jag aldrig haft en enda period då jag inte haft några spelningar inplanerade. Det är bland det absolut bästa jag vet, att komma till ett spelställe, inte veta exakt vad man halkat in på, och sedan ge allt när man möter publiken. Det ger en kick som jag inte hittat någon annanstans. Jag har inte räknat antalet spelningar jag haft, men det är ett antal hundra. Här nedan ett foto från en spelning med Isabel härom sommaren.

36451_409791627492_8378364_n

Nu till det jag drar mig lite för. Jag spelar inte särskilt mycket nu för tiden. Det är långt mellan konserterna och jag ägnar mycket mindre tid än jag skulle vilja åt musiken. Vad beror då det på?

Ja, det är inte så att jag tycker det är tråkigt. Tvärtom älskar jag att stå på scenen mer än nånsin, och de tillfällen jag faktiskt är ute och spelar tar jag vara på varenda sekund. Vad det handlar om är istället att jag känner ett starkt motstånd mot att marknadsföra mig. Alltså säga hej, här är jag, får jag spela hos er? Eller hej, jag har en skitbra skiva, vill ni spela den i ert radioprogram? Och att det är så beror mycket på just den där skivan, som jag släppte för ett år sedan, förra våren.

Jag hade jobbat så hårt i flera år med den. Sparat pengar till inspelningen, sökt stipendier, skrivit om texterna tusen gånger, gjort arrangemang, letat upp musiker, slipat på musiken, förhandlat med studior, bråkat med producenter, förhandlat med skivbolag och framför allt övat, övat, övat och övat. Jag hade bestämt mig för att göra det. En del organisationer jag var i kontakt med sade att de var skeptiska till att jag skulle klara av att slutföra det, men jag hade bestämt mig. Det var ju det jag levde för, drömmen jag hade. Hur kunde man kasta något sånt åt sidan bara för att nån inte tror man kan slutföra det?

264419_137596219649639_3646127_n1

Hur som helst, jag slutförde det. Jag vågar inte skriva här på bloggen hur mycket studion och musikerna kostade mig, men jag slutförde det och det blev det bästa jag någonsin spelat in.

Det som hände sen var att jag släppte skivan med en releasespelning i Göteborg. Det kom nästan 180 personer, vilket var fantastiskt. Själva spelningen var också fantastisk, trots att jag knappt fått nån sömn på tre dagar. Det intressanta var att trots att det kom så många besökare och att skivan såldes jättebilligt i samband med att man fick sin biljett så sålde jag bara 27 skivor. Det är inte särskilt lätt att sälja skivor i dessa Spotify-tidevarv, tänkte jag, ryckte på axlarna och tänkte att skivan ju ändå ligger på Spotify också.

Sedan hände något som tog luften ur mig. Jag fick två riktigt kassa recensioner. I samma tidning till och med, veckorna efter varandra. Då pratar vi inte om låga poäng utan om riktiga totalsågningar. I den första märktes det väldigt tydligt att recensenten bara lyssnat på de första låtarna, hört fel i texten och ägnat halva recensionen åt att göra sig lustig över det felhörda citatet. Den andra halvan handlade om hur folk kan tänkas se ut som lyssnar på sådan värdelös musik. De har basker, palestinaschal och converseskor, dricker rödvin direkt ur flaskan och diskuterar mellanöstern och tycker sååååååå synd om de stackars människorna där nere. Inget som en normal människa orkar lyssna på. Det här är i princip ordagranna citat. Nästa recension var i princip likadan, men utan humor och med formuleringar som ämnesvalen för texterna är askgrå och inget som engagerar en enda människa, och detta är beviset för att vismusiken äntligen är död.

Jag låtsades inte om att jag blev väldigt ledsen av de här recensionerna, men det blev jag. Inget av det jag ville säga med musiken hade de tagit upp. Inga nyanser överhuvudtaget hade de fått med. Jag fick snarare intrycket av de tävlade med varandra om vem som kunde skriva den mest nedtryckande recensionen.  Om syftet med det var att få tyst på musiken som de uppenbarligen tyckte så illa om så lyckades de. Jag tappade totalt lusten för att försöka sprida min sprillans nya skiva, som jag varit så nöjd med några veckor tidigare. Jag ville inte ens söka spelningar. Jag slutade helt och hållet försöka nå ut som musiker. De enda spelningar jag haft det senaste året är såna jag blivit tillfrågad om (vilket faktiskt är några stycken, så helt dött har det inte varit).

Några av låtarna gick i radio. Vända blad spelades i flera olika P4-kanaler till och från under hela sommaren och jag såg på norska och finska radiokanalers hemsidor att de fanns med även där. Men jag kunde inte sluta tänka på och skämmas för att min musik var så dålig. Skivorna blev liggande, och jag försökte se ut som att jag inte brydde mig.

Äh, nu räcker det med tillbakablickande och bitterhet. Jag lyssnade på skivan häromdagen på Spotify (den finns här) och insåg att den faktiskt är jävligt bra. Nu har det gått ett år sedan jag släppte den och jag tänkte göra en ny drive för att få sålt några stycken.

Bild-2011-11-14-kl.-22.03-232

Därför har jag bestämt mig för att ha en skivkampanj från slutet av april till juni. Jag kommer att sänka priset på den och låta folk köpa både den och min gamla skiva Vår Revolution för ett superpris (trots att jag knappt vågar lyssna på den själv längre, men det är för att visa hur mycket som hänt sen dess). 75 kr för den nya och 100 kr för både nya och gamla kommer jag förmodligen att ta!

Maila mig på skiva@emanuelblume.se eller skriv en kommentar här på bloggen med din mailadress om du är intresserad! Man får skivan direkt hem i brevlådan med en faktura. Skillnaden mot Spotify är att man får hela det snygga omslaget och häftet, designat av Robin Rundkvist, med fina foton från inspelningen av Isabel Evers och alla texterna, och såklart det hemliga extraspåret…

Lollipopocoaster, mina hjältar bara dör

Idag tänkte jag skriva om något som gör mig ganska ledsen. I lördags var jag på konsert med ett band som varit mina idoler sedan jag var 16 år. Jag har följt dem till och från sedan dess och under hela den här tiden, nästan halva mitt liv, har jag haft den där magiska känslan av att de är något alldeles unikt och fantastiskt.

Fram till i lördags.

Jag har varit på över tjugo spelningar med det här bandet genom åren, och alla har inte varit fantastiska. Men de flesta har varit bra, och en hel del har faktiskt varit fantastiska. Som i mars förra året, då de gjorde en så helgjuten spelning att taket lyfte, nästan bokstavligen. Men efter ”spelningen” i lördags får jag anstränga mig för att kunna tänka tillbaka till det band jag en gång lärde känna.

För hur mycket jag än vill älska dem så är det svårt när större delen av bandet är påtagligt berusade redan i början av spelningen, och sedan dricker sig aspackade under återstoden av de plågsamma sextio minuterna. De missar att spela sina instrument, glömmer texter, glömmer ackord, spelar fel låt, tappar trumpinnar, har ingen planerad låtlista och ser ut som en öldrickande gymnasieklass på skolresa.

emptybeer

Det är klart att ingen musikgrupp kan leva upp till att vara de magiska idoler som en sextonåring ser framför sig. Men det handlar inte riktigt om det. De har mängder av fans som älskar dem, och som reser långa vägar för att se dem spela. Vi sitter i stolar eller på golvet, klappar frenetiskt och visslar, för vi vill att det ska vara bra! Vi ger dem chans på chans att reparera den hopplöst misskötta spelningen, men det blir bara värre och värre. Och det handlar inte bara om alkoholen, utan om hela sitationen. Det värsta är kanske att vi inte ges en chans att ta dem på allvar. Att de skämtar bort och hafsa bort låtar som betyder så mycket för så många. Inget är på allvar. Vi får skylla oss själva som trodde vi skulle få höra ett bra band. Som publik får man intrycket att de totalt skiter i att vi är där. Vi känner oss förolämpade.

Det gör ont att skriva de här meningarna, och jag önskar att jag egentligen inte menade dem. Jag blir så ledsen av att se människor som har så mycket att bjuda på, och som så många ser upp till, slarva bort den chans de har. Jag skämdes inför min flickvän och mina vänner efter att ha talat så gott om bandet före spelningen. Vad skulle jag säga nu? Att det är den här cirkusen jag lyssnat på sen jag var 16?

Kanske var det alkoholen.
Kanske var det sammanhanget.
Kanske var det att ingen av dem känner sig engagerade eller har lust att spela längre.

Men då ska man inte ta en sån spelning. Särskilt inte när man är headline för konserten och det avslutande bandet för kvällen. I så fall tackar man nej. Även om man egentligen är världens bästa band.

Hin Håle och hens bilar

I GTs ledare häromdan skrev Peter Hjörne om bilen i storstaden, och hur den, som han uttryckte det ”…inte är något påfund av Hin Håle, kanske inte ens ett nödvändigt ONT, utan rentav något bra”. Hela ledaren går att läsa här.

Jag och min vän och kollega Agneta ställde oss frågan för vem han behövde påpeka detta. Texten i övrigt handlade om hur fel det är att peka ut bilen som ett problem i staden, eftersom det finns folk som är beroende av den och ”varken kan eller vill cykla eller åka kollektivt”. Här kommer vårt svar, som faktiskt blev publicerat i dagens GP. Dock kortade de ner texten så att den blev något rörigare, och skrev en fånig rubrik. Följande kunde man dock läsa i GP i morse:

Skarmavbild 2012 09 26 Kl  09 21 23

Klicka på bilden ovan för att läsa den i en bättre storlek. Det något lustiga valet av illustration gjordes av GP-redaktionen. Den dumma rubriken likaså.

Det är intressant hur folk ofta tolkar en skepsism mot massbilism i städer som att man vill förbjuda varenda bil helt och hållet. Argumentet att ”det finns faktiskt människor som inte klarar av att cykla eller åka kollektivt, ska de bara ruttna i sina lägenheter?” får man höra skrämmande ofta. Det är klart att folk inte ska behöva ruttna i sina lägenheter. Men det rör sig om en mycket liten andel av befolkningen, så därför är det heller inga problem att dessa använder bil.

Under min tid i Ugunja, Kenya, hade inte ens en procent av människorna tillgång till bil. Men inte fasen ruttnade de i några lägenheter. Vår kollektivtrafik och våra cykelmöjligheter är redan många gånger mer bekväma än deras. Varför skulle vi vara så mycket sämre på att cykla och åka buss än kenyanerna? Svaret, gissar jag, är att det är vi inte. Däremot är vi fast i bilnormen.

Under vår text fanns en insändare som handlade om Göteborgs cykelbanor, att de inte är byggda för pendlingscyklister utan för ”promenadcyklister” som har betydligt lägre hastighet. Ett mycket bra påpekande, som bör tas på allvar.

Skarmavbild 2012 09 26 Kl  15 28 02

Och, apropå cykeltemat måste jag återigen spela min nya låt om att cykla på liv och död i Göteborg:

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

hippies_27424951_150285691

Min flickvän Janina som var med, och några ”fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade ”var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att ”Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med ”Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Nu är måttet rågat

Jag berättade för exakt en månad sedan om hur jag försökt säga upp mitt medlemskap hos be2, en så kallad dejtingsajt. Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har jag trott att jag lyckats, men varje halvår upptäckt att nya summor dragits från mitt kreditkort. Läs historien här.

För två veckor sedan fick jag ett mail från be2 om att uppdatera mina kreditkortsuppgifter. Detta var precis efter att jag skickat ett antal mail till deras kundtjänst där jag bett dem om hjälp med att säga upp mitt medlemskap. På inrådan av en bekant lät jag bli att ge dem nya uppgifter. Men i morse fick jag besked att mitt ärende gått till inkasso. Jag fick kalla fötter och ändrade uppgifterna. Så nu har de dragit 450 spänn för fjärde gången, mot min vilja.

Såhär skulle jag vilja göra med be2.
Såhär skulle jag vilja göra med be2.

Jag har skrivit till dem och bett om hjälp så många gånger under ett och ett halvt år, men aldrig fått nåt annat svar än automatiserade betalningsmeddelanden. Så nu har jag tröttnat. Håller på att fylla i en anmälan till konsumentombudsmannen.

Fortsättning följer.

That’s enough.

Jag var nyss och tränade på Gibraltargatan, och när jag kom hem, varm lite svettig och på väg in i duschen, kände jag en smått obehaglig doft i lägenheten. Vattnet på hallgolvet skvallrade om att det hänt igen, och en blick in i duschrummet avslöjade att så var fallet.

avlopp

Över tröskeln till duschrummet sipprade långsamt avloppet från tio lägenheter. Det har sina sidor att bo på nedre botten… Den ljusa bollen nere till höger på bilden är inte en inmonterad golvspotlight, utan reflektionen av taklampan i vattenytan. Jag ringde hyresvärden för trehundrade gången och sa att nu är det stopp igen. Han sa åt mig att knacka på hos alla grannar och be dom låta bli att duscha. Suck.

Om det ändå bara hade vart avloppet. Men icke. Här nedan syns interiören av mitt kylskåp. Och vad är det för speciellt med den, kan man fråga sig. Uppmärksamma läsare kan konstatera att den lilla lampan inte lyser, vilket beror på att kylskåpet inte går. En timer gör att det bara går i en halvtimme åt gången, eftersom det enbart kan köras på högsta effekt, vilket gör om det till en frys.

kylskap

Och här nedanför ser ni fönstret i vardagsrummet. Efter att ha ringt och tjatat oräkneliga gånger om att fönstret inte gick att öppna kom det en vaktmästarsnubbe och försökte fixa det, men det var för tungt så han orkade inte och fick åka hem. Ett tag senare ringde jag igen, och då kom en annan vaktmästaresnubbe och orkade inte heller, och fick också åka hem. Proceduren upprepades, och till slut kom två vaktmästarsnubbar, och orkade nästan. När dom tog hjälp av nån tredje snubbe så funkade det. Men nu går fönstret inte att stänga. För att överleva vintern har jag fått fylla skarvarna med kläder, se nedan.

fonster

Men vad bekommer mig allt det här? Ringa! Hahaaa! För jag ska snart flytta! Till en jättefin liten studentlägenhet på Birger Jarlsgatan (!) i Majorna. Så då kan avloppet bubbla och rinna över hur mycket det vill, I won’t be there!