En cyklist återvänder till stan

2005 flyttade jag till Göteborg. 2015 flyttade jag därifrån. Under de tio åren däremellan var cykeln mitt främsta transportmedel. Nu har jag bott i Öxnered i över ett år, och det är verkligen ett helt annorlunda sätt att cykla. När man stannar gör man det inte för rödljus eller barnvagnar på cykelbanan utan för att man är framme. Sträckorna är längre, men går fortare. Förmodligen gäller det inte bara cykling utan även annan sorts trafik.

Ändå sedan vi flyttade har jag jobbat kvar i Göteborg, pendlat med tåg till centralstation och vidare med buss eller spårvagn till jobbet. Tågresan har jag inga problem med, men jag har saknat den där motionskicken man får av att ta sig den sista biten med egen kraft. Så häromveckan gjorde jag helt enkelt det som jag funderat på ganska länge; registrerade mig för Styr & Ställ.

Ganska fantastiskt egentligen – för 75 spänn för jag tillgång till nyservade cyklar som jag kan plocka upp nästan var jag vill och lämna nästan var jag vill i centrala stan. Möjligen lite hamsterhjulsvarning på växlarna, annars en väldigt bra grej.

Men det jag tänkte skriva om är hur snabbt det har gått att vänja sig av vid stadscyklandet. Hemma i Öxnered kliver jag på cykeln, cyklar tills jag är framme, och kliver sen av. Redan efter en halv minuts göteborgscykling påminns jag om hur det var under de där tio åren. Trampa, tvärbromsa för bil, trampa, tvärbromsa för fotgängare, trampa, stanna framför rödljus, vänta, hosta, trampa osv.

Eller när Trafikkontoret själva blandar ihop cykelbanorna med gångbanor…

Jag hade nästan glömt har mycket folk det är på cykelbanorna i Göteborg, ibland känns det som att det är tio gånger fler fotgängare på Göteborgs cykelbanor än på Vänersborgs gångbanor. Och jag vet att det är cyklister som är ute och cyklar (!) på gångbanorna också och jag vet att det är svårt ibland att se vad som är vad, men faktum kvarstår: det går i regel inte att cykla hundra meter utan att väja för en fotgängare. Idag fick jag tvärbromsa när en kvinna utan förvarning kastade sig ut fem meter framför mig på cykelbanan. Det är sånt jag var vad vid när jag bodde i Göteborg, och det beror inte på att folk är dumma i huvudet utan på att infrastrukturen inte klarar en folkmängd som den i Göteborg. Även om det finns cykelbanor är de ofta svåra att skilja från trottoarerna och inte anpassade för effektiv pendling. I Vänersborg är cykelbanorna emellanåt kombinerade med gångbanor, vilket i grunden är sämre, men folkmängden i de områdena är såpass liten att det ändå fungerar.

Luften är också en sån där grej som man vänjer sig vid väldigt snabbt. Den är väldigt mycket sämre i Göteborg. När man är van att andas syre hemma blir avgaserna med drar in på väg till jobbet på Första Långgatan desto tydligare. Särskilt vid rödljusen. Lite ironiskt att de som inte släpper ut några avgaser är de utsätts för dem, medan de som släpper ut avgaserna i regel slipper andas in dem.

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att ju fler människor som samlas i en stad, desto större krav ställs på infrastruktur, tydlighet och planering. Jag hoppas och tror att Göteborg är på väg åt rätt håll där.

Plus att Styr & Ställ är himla trevligt.

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 2

Det är drygt ett år sedan Sofia och jag flyttade från lägenheten i Göteborg till huset i Öxnered. Vad har hänt sen dess? Har det här året inneburit att vi skaffat oss bilar, använt en massa el, konsumerat mängder med grejer och blivit såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar? Eller har vi behållit de miljöideal vi hade i vår trygga, akademiska storstadstillvaro?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. För ett par veckor sedan skrev jag om bostaden. Det här är alltså inlägg nummer två (därav den fåordiga inledningen), och den här gången blir det bilen.

Eller alltså, bilen och bilen. Vi har ju fortfarande ingen bil. Eftersom jag jobbar kvar inne Göteborg så pendlar jag med tåg fram och tillbaka i stort sett varje arbetsdag. Jag var lite skraj för ett år sedan att det skulle bli jobbigt och krävande, men förvånansvärt nog har det blivit tvärtom. Det tar ungefär 45 minuter med tåget mellan Öxnered och Göteborg, och de är 45 minuter som går att använda till väldigt många olika saker. På morgonen börjar jag i regel jobba så fort jag kliver på. Då har jag i förväg hämtat mailen till datorn (det är väldigt dålig täckning på vägen), och jag ägnar resan till att läsa och skriva mail, gå igenom rapporter och annat som jag kan göra på egen hand. Det innebär att när jag kommer fram till kontoret har jag redan gjort det som jag brukar ägna den första timmen eller så åt! Dessutom tenderar den där stunden på tåget att vara den mest effektiva tiden på dagen rent arbetsmässigt. Man får vara ifred, det är tyst, ingen ringer och man kan jobba ostört. Jättesmidigt!

Utsikt från tågfönstret en dimmig höstmorgon, nånstans i Lödöse-trakten.

På eftermiddagen, när jag åker hem igen, orkar jag sällan jobba. Då blir det istället att jag läser en bok, lyssnar på podradio, skriver något (t ex ett blogginlägg som det här) eller helt enkelt sover en stund. Det innebär att jag brukar vara ganska avslappnad och nedvarvad när jag kommer hem, och behöver alltså inte kasta mig på soffan det första jag gör utan kan börja med maten eller nåt annat.

Det jag saknar är motionen jag fick när jag cyklade till och från jobbet i Göteborg. Jag har en skruttig stadscykel som för närvarande har punktering, men jag ska försöka få ordning på den, så kan det bli en kort cykeltur per dag åtminstone. Det känns att jag blivit stelare sen jag slutade cykla varje dag.

Någon som däremot cyklar varje dag är Sofia, som tar sig till och från sitt jobb inne i Vänersborg med cykel. Det är väl i runda slängar fyra kilometer, och tillräckligt för att man i alla fall ska få använda musklerna lite. Det mesta vi gör när vi reser på hemmaplan gör vi med cykel – handlar, hälsar på folk, osv. Vi har en cykelkärra som vi använder när vi behöver ta med oss lite tyngre saker. Som här t ex, när jag skulle skicka ett femtiotal böcker med posten.

Men det är väl just när det kommer till flytt av stora tunga saker som vi ibland önskar att vi hade en bil. Som igår, när Sofia var nere i Trollhättan och köpte brädor, murbruk, träskivor, gips och annat som man inte gärna tar på cykelkärran (särskilt inte om brädorna är fem meter långa). I det fallet hade vi lånat en bil av några vänner, och bilsläpkärra gick att låna på bygghandeln.

Så länge man inte behöver bil ofta går det alltså bra. Nackdelen är väl egentligen att man drar sig för vissa saker. Vi har t ex en gammal sunkig frysbox i källaren som ska till återvinningsstationen, men eftersom vi behöver både bil (med dragkrok) och en släpkärra har den blivit stående ett tag, trots att vi relativt lätt skulle kunna fixa bil och släp.

Det finns också ett annat tillfälle då det kan kännas kymigt att inte ha bil, och det är när man ska åka nånstans som ligger halvlångt bort och dit kollektivtrafiken är dålig. I vårt fall Tjörn, där mina föräldrar bor. Med bil tar det en timme och en kvart ungefär, och med buss och tåg via Göteborg kan det ta minst det dubbla. Har man tur kan man ta ett tåg via Uddevalla och då går det lite snabbare, men man måste ändå bli upphämtad och körd sista biten, om man inte lyckas synka en lokalbuss, varpå man bara behöver gå tre kilometer ungefär. I ärlighetens namn går det att komma nästan ända fram med bussen, men det kräver planering och tålamod.

Min slutsats blir i alla fall att det går bra att klara sig utan bil i Öxnered. Vissa saker kräver mer planering, som att hämta tunga saker eller ta sig till platser utan bra kollektivtrafik. Men sånt går att lösa, och mycket handlar ju om att inte behöva äga en bil. Att kunna låna eller hyra räcker väldigt långt. Att äga en bil skulle göra vissa saker smidigare, men andra krångligare, och vi sparar in på en massa utgifter på att slippa fordonsskatt, bränslekostnad, vägskatt, parkering, trängselavgifter, service, besiktning, osv. Att Tjörnresan tar nån timme längre och att vi behöver låna en bil för att köra tunga saker ett par gånger om året motiverar inte, som jag ser det, kostnaden och arbetet det innebär att äga en bil.

På hemväg från Trollhättan med kökssoffa inköpt på Blocket.

Sen har vi ju det uppenbara, att vi slipper bidra till att paja miljön och klimatet.

EMANUEL DISSAR! – del 32: Cykelställ

Varför ska det vara så svårt att konstruera användbara cykelställ? Det är som att de som designar och monterar cykelställ aldrig själva har försökt parkera en cykel.

Här kommer några exempel på de vanligaste typerna av cykelställ. Det kanske allra vanligaste ser ut såhär:

cykelstall1

De hade kanske varit praktiska om cyklar inte hade några egna cykelstöd. Men hur många cyklar saknar stöd? En cykel står snarare vingligare i den här typen av cykelställ än om den står fritt på marken med hjälp av stödet. Dessutom är de här cykelställen så gott som omöjliga att låsa fast sin cykel i med ett vanligt bygellås. Det som går att låsa fast är framhjulet, vilket bekräftas av att det emellanåt sitter fastlåsta framhjul i den här typen av ställ, där någon har snott resten av cykeln. Eftersom ”hållarna” sitter så tajt hakar ofta cyklarna fast i varandra vilket gör att man riskerar att välta andras cyklar eller helt enkelt undviker att använda varannan ”hållare”.

En variant av tidigare nämnda cykelställ ser ut såhär:

cykelstall2

Här är tanken att man ska slippa problemet med att cyklarna hakar fast i varandra, eftersom ”hållarna” sitter på olika höjd. Detta är dock under förutsättning att alla cyklar är lika stora, av samma modell och saknar utrustning som t ex cykelkorg. I annat fall har man samma problem även här. Plus de övriga problemen som jag redan tagit upp.

 

Här kommer ytterligare en variant:

cykelstall3Suck. Vad är grejen? Som cyklist behöver man inte något att putta in framhjulet i, eller något som håller cykeln upprätt (vilket detta ställ knappast lyckas med ändå utan att man måste använda cykelns inbygda stöd och därmed göra cykelstället överflödigt). Det man behöver är något som på ett säkert sätt går att låsa fast ramen i, inte bara framhjulet. Det enda det här stället gör är att begränsa en genom att markera särskilda platser där man förväntas lirka in framhjulet.

Har man dessutom något annat än en vanlig tvåhjulig cykel, t ex en lastcykel, är alla dessa modeller helt meningslösa.

Det här då?

cykelstall4

Jo, nu börjar det faktiskt likna nåt. Det här stället är konstruerat för att låsa fast cykeln i, snarare än att försöka erbjuda nån slags ficka för framhjulet. Tyvärr är det stort och åbäkigt, och gör att ganska få cyklar får plats. Också svårt att krångla sig fram till för att låsa upp.

Men det här då?

cykelstall5

Hmm. Kan det vara så att ju enklare desto bättre? Den här varianten är enkel och stabil, försöker inte ersätta ditt eget cykelstöd och tar inte en massa plats som kunde användas av cykeln. Onekligen bäst hittills.

Tyvärr, måste jag säga, lyckas de som installerar de här ställen ofta ändå schabbla till det genom att vrida dem åt fel håll, så att byglarna man låser fast cykeln i hamnar bakåt och framåt istället för åt sidorna. Det är som att de vill att man ska ställa cyklarna framför och bakom stolpen istället för på var sin sida om den, trots att stolparna står uppradade i sidled. Lite som att försöka stoppa ner tändstickor på tvären i en tändsticksask. För att cyklarna ska stå åt rätt håll måste man vara väldigt nära stolpen, vilket gör att man ändå fastnar i cykeln bredvid. Såhär parkerade jag t ex min cykel vid Drottningtorget igår:cykelstall6Trångt och tajt. Hade man bara vridit stolpen ett kvarts varv hade det funnits mycket mer utrymme.

Förhoppningsvis kommer det här att bli bättre i och med att cyklingen får en alltmer framträdande roll i trafiken och blir alltmer erkänd som ett etablerat trafikslag. Heja den som konstruerar nästa generations cykelställ!

Senaste gången jag skrev ett Emanuel Dissar-inlägg var 2012, men när jag försökte lirka fast min cykel medan jag hade bråttom till tåget igår insåg jag att det var dags igen.

Fler Emanuel Dissar-inlägg finns här.

Dagen jag fick baksäte på cykeln

Igår kväll hittade Sofia en kökssoffa på Blocket. Vi har varit på jakt ett tag efter en lagom stor kökssoffa, med tillräckligt med utrymme i för att rymma våra återvinningspåsar. Den här verkade ha perfekt storlek, och fanns i Trollhättan. När vi mailade säljaren sa hon att den fanns kvar, men att det fanns flera intresserade så om vi ville ha den fick vi bestämma oss snabbt. Vi slog till och i förmiddags spände jag fast cykelkärran bakom cykeln och gav mig av söderut.

Avståndet från vårt hus till centrala Trollhättan är ungefär 12 kilometer. Det mesta av den sträckan är en finfin och spikrak cykelbana som går längs en gammal banvall, och det är först när man börjar närma sig Trollhättan som man får in och krångla i en rondell och hålla på att byta filer och sånt.

Mannen som mötte mig med soffan såg lite förvirrad men munter ut när jag kom med cykeln. Han hjälpte mig att lyfta på den på kärran och jag spände fast den med de remmar jag haft med.

Soffan uppe på cykelkärran!
Soffan uppe på cykelkärran!

Att ta sig ut ur Trollhättan med en soffa på släp gick fint. Det är kul att höra vad folk säger på trottoarerna när man rullar förbi. De allra flesta kommentarer är positiva, i stil med “Titta där, en soffa!” eller “Vad kul, så kan man ju också göra”. Folk vänder sig om i bilarna också. Get used to it, säger jag.

IMG_2749

Sen lyckades jag ju cykla fel på vägen hem, vilket ledde till en liten omväg, men det är ju inte hela världen. På väg ut ur Trollhättan upphörde cykelbanan helt abrupt på den sidan av vägen jag cyklade, och för att komma över på andra sidan där den fortsatte var man tvungen att korsa en ganska rejält trafikerad bilväg. Jag och stod och väntade nån minut på lucka i trafiken, men tröttnade och fortsatte på en väg som jag trodde ledde åt samma håll. Vilket den som sagt inte gjorde.

IMG_2753

Men det innebar att jag fick se lite mer av Västergötland, till exempel den här leriga grusvägen där jag höll på att skrämma livet ur en stackars häst:

IMG_2755

Strax var jag i alla fall hemma igen, och lyckades baxa in soffan i hallen utan att katten smet ut. Såhär blev det när den väl kom på plats:

IMG_2758

Summan av kardemumman blir alltså att ska du hämta en kökssoffa i grannkommunen så går det alldeles utmärkt att göra på cykel!

Till dig vars barn jag inte ville köra över

Igår cyklade jag hem från jobbet vid sextiden. Jag cyklade österut längs Allégatan, och efter några hundra meter var det två föräldrar med var sin barnvagn som gick i bredd på cykelbanan. De närmade sig övergångsstället vid Hagakyrkan, så jag saktade ner och lade mig bakom i väntan på att de skulle flytta sig från cykelbanan till övergångsstället.

Trafikljuset slog om till grönt och de fortsatte framåt. På cykelbanan. Jag krånglade mig fram och sade “Ursäkta, det är bättre om ni går på övergångsstället istället för på cykelbanan.” De sade ingenting på ett par sekunder, utan bara fortsatte gå. När jag hade kommit förbi och var på väg vidare ropade en av dem “Det ska du skita i!

Nu hör det till saken att jag tycker väldigt illa om att vara osams med folk. Man skulle kunna säga att jag är konflikträdd, och vad gäller trafiken så undviker jag i 90% av fallen att ens använda ringklockan när folk är ute och går på cykelbanan. Detta på grund av två orsaker: dels att det händer hela tiden och dels att det för det mesta innebär att folk blir arga snarare än inser att de går på cykelbanan. Att jag sade nånting den här gången berodde på att hastigheten i princip var noll och det kändes som nån slags plikt att upplysa två föräldrar om att de körde sina barnvagnar på en väg avsedd för fordon. Övergångsstället för gående var bara tre meter bort.

image251

Men det skulle jag skita i, tyckte de. Det var först en stund senare som jag började fundera på vad det verkligen betydde. Om jag hade gjort som jag blev tillsagd, skitit i att de gick på cykelbanan, hade jag dundrat rakt in i deras barnvagnar. Och det kan väl inte vara så de menade?

Jag tänker ofta att det är bättre att vara ödmjuk, bättre att lämna plats, men är det verkligen alltid så? Jag har aldrig sett människor (åtminstone inte nyktra) gå flera i bredd på bilvägen, men på cykelbanan inträffar det flera gånger på vägen till och från mitt jobb. Bilarna skulle tuta, tvärbromsa och låta folk veta att det inte var en väg att gå på. Men som cyklister låter vi ofta bli. Vi kryssar, saktar ner, svänger runt, tar risken att svischa förbi. Ibland plingar vi. De cyklister som markerar och håller på sin rätt att cykla på cykelbanan betraktas ofta som fartdårar och osympatiska.

Det finns cyklister som beter sig illa också. Jag ser dem ganska ofta. Men gående på cykelbanan ser jag hela tiden. Under de fem kilometer till jobbet jag cyklar varje morgon möter jag så många som blir förvånade över att det finns cyklar på cykelbanan. När jag väntade på en vän som jag skulle gå ut och äta med i närheten av Avenyn häromveckan roade jag mig med att sitta på ett elskåp och studera gatan som går från Valand bort till Heden, och räkna hur många cyklister som cyklade på trottoaren och hur många gående som gick på cykelbanan. Jag slutade räkna gående på cykelbanan efter ungefär trettio stycken på ett par minuter. Antalet cyklister på trottoaren var två stycken, och båda två svängde ut dit för att cykelbanan blockerades av gående. Jag hörde också kommentarerna från de gående om de cyklister som antingen plingade eller bara kryssade förbi. Det var idioter, fartdårar och jävla galningar.

Kom igen! Cykeln är ett fordon! Den kommer utan problem upp i fyrtio kilometer i timmen, och det finns trafikregler och separata cykel- och gångbanor av en anledning!

Min önskan till alla cyklister: Se till att följa trafikreglerna, även när det känns fånigt. Anpassa hastigheten efter trafiksituationen. Var rädd om vilsna fotgängare på cykelbanan men markera på ett tydligt och artigt sätt att de går på fel ställe.

Min önskan till alla gående: Gå på trottoarer och gångbanor. Behöver ni korsa cykelbanor så se er för först, precis som ni gör innan ni går ut på en bilväg. Ta inte ett pling från en cyklist som en personlig förolämpning, utan som en tecken på att uppmärksamma trafiksituationen.

Och till dig vars barn jag inte ville köra över: Jag tror inte du ville att jag skulle skita i att ni gick där, och jag kommer i fortsättningen inte heller att köra över några barnvagnar. Men snälla, äventyra inte dina barns och din egen säkerhet genom att gå med barnvagnen i fordonstrafik.

Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då “Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Skarmavbild 2015 03 04 Kl  08 38 56

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Om du nödvändigtvis ska gå fel, gå åtminstone på rätt sida vägen

Snabbt trafikinlägg idag. (Varning för gnäll och hå-hå-ja-ja från min sida. Det är en sån dag idag.)

Som cyklist i Göteborg slutar man efter ett tag att plinga på gångtrafikanter som går på cykelbanan. Det går så mycket folk på cykelbanan att man skulle få ha handen på ringklockan hela tiden, så oftast svänger man bara ut åt sidan och kör förbi, trots att man vet att man rent trafikregelmässigt borde signalera, för att varna att man kommer cyklande.

På vintern när det är snö, slask och regn blir det ännu värre. Det är som att det råder något slags undantagstillstånd. Till viss del kan jag förstå det, det kan vara svårt att se vad som är vad när det ligger snö på delar av marken, men på de flesta ställen är det tillräckligt skyltat och plogat för att det ska vara tydligt vad som är vad. Ändå kryllar det av fotgängare på cykelbanorna, i ett väglag som gör det svårt för mig som cyklist att snabbt stanna om något skulle hända plötsligt.

vinter11

Igår när jag var på väg hem från jobbet hände följande: Två personer gick i bredd på cykelbanan så att jag inte kunde komma förbi. Jag plingar några gånger utan att de reagerar, sedan saktar jag ner till gånghastighet och plingar igen när jag är precis bakom. De hoppar till och kastar sig åt sidan. Jag får lite dåligt samvete, det var ju inte meningen att skrämma dem, men samtidigt kan man ju inte låta bli att signalera om man inte kommer förbi. En halv minut senare stannar jag vid ett rödljus och blir stående där ett tag, och samma personer går om mig, vandrar mot rött ljus och ut över gatan, fortfarande gående på cykelbanan. När ljuset slår om till grönt har de hunnit över till andra sidan. Jag plingar återigen utan att de reagerar. När jag kommer upp bakom dem säger jag att “Ursäkta, det vore jättebra om ni gick på gångbanan istället för på cykelbanan“. De svarar inte, men den ena stirrar tillbaka på mig med mordisk blick. Tänk om samma sak hade hänt med bilar på en bilväg? Det är en ganska kul tanke.

Hur gör man i ett sånt läge? Hur säger man till någon att hen faktiskt gör fel, utan att hen tar illa upp? Det går kanske inte. Jag kanske också skulle reagera likadant, vem vet?

Plogningen var väldigt bra förra gången det var snö i stan, men den här gången har det varit lite sådär. På många ställen ligger snövallar och täcker halva eller hela cykelbanor, och gångbanorna är dåligt plogade på många ställen. Det är väl också en orsak till att det är fler fotgängare än vanligt på cykelbanorna just nu. Och det leder till nästa dilemma…

När jag var liten och växte upp på landet lärde jag mig att man går på vänster sida av en väg, och kör/cyklar på höger. Det var en sån där grundläggande kunskap, ungefär som att man torkar sig när man varit på toaletten eller att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Men det verkar som att det är en regel som inte gäller i Göteborg. Folk går i regel på höger sida, vilket gör att man går i vägen för cyklister som kommer bakifrån och inte ser när de kommer. Cyklister som kommer framifrån, som man faktiskt ser och har en möjlighet att undvika, kommer ändå på andra sidan vägen. Är inte det jättekonstigt, varför går man inte på vänster sida? Jag trodde det var nån slags allmän trafikregel? Om nu situationen är sådan att man väljer att gå på fel väg, kan man då inte åtminstone gå på rätt sida av den?

Sådär, nu är jag klar. Ursäkta grinigheten, jag känner mig som en sur gammal gubbe. Jag vet att det inte är lätt att vara fotgängare i den här stan, och att det är många cyklister som gör missar också. Men när man cyklar till och från jobbet varje dag året runt så blir det så tydligt vilka mönster som finns i stadstrafiken, och att det skulle bli så mycket lättare om vi när vi går är medvetna om vilken väg det är vi går faktiskt på.

Vad som kan hända på 400 meter med cykel

Jag var på ett yogapass i morse före jobbet. När det var klart vid åttatiden skulle jag cykla några hundra meter från gymmet på Kaserntorget till kontoret på Norrra Allégatan. Efter hundra meter var vägen över Esperantoplatsen avspärrad på grund av ett vägarbete, så jag fick ta bilvägen runt, med en tutande lastbil som följd. Ytterligare hundra meter längre fram kom jag till ytterligare ett vägarbete, där både gång- och cykelbana var avspärrad, med följande skylt uppsatt:

IMG_0576

Inte ett ord om vilken väg man skulle ta som cyklist. Nästan, men inte riktigt, lika förvirrande som när jag kom till följande skylt i höstas, där man spärrat av cykelbanan (men inte gångbanan) och hänvisat de gående till gångbanan:

cykelbanafail

Nåväl, tillbaka till morgonens korta cykeltur. Jag krånglar mig vidare, kommer förbi vägarbetet och fram till allén. Där är några gående på väg att gå över cykelbanan, och jag saktar in eftersom de inte verkar se oss som kommer cyklande. En av dem höjer blicken, får syn på mig och ropar “Jävla idiot”.

Det värsta är att även om man sällan råkar ut för alla de här sakerna på några hundra meter så händer minst någon av dem varje dag. Särskilt att gående inte vet att de går på cykelbanan (och jag vet att det kan vara svårt, men himla svårt är det inte om man anstränger sig) och kallar en för saker när man kommer cyklande, vilket är väldigt svårt att skjuta ifrån sig. Inte undra på att många cyklister tänker att de själva kan bryta mot trafikreglerna när så många låter bli att respektera cyklar och cykelbanor.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt för den här gången. Jag vet att fantasi och förståelse är nyckeln till att lösa konflikter och problem i trafiken, men sådana här morgnar får man anstränga sig ganska hårt för att plocka fram den där förståelsen.

Men jag antar att man måste börja nånstans.

Mellanlandning

Lång historia kort: Jag är ute och reser och har därför inte skrivit här på ett bra tag.

Först cyklade Sofia och jag från Göteborg till Skanör/Falsterbo. Det var 40 mil ungefär, och vi hann både kolla in Bockstensmannen och Björn Hellberg på vägen. Plus tälta på halländska stränder och korsa Hallandsåsen. Häpp. Vi var borta en vecka ungefär.

Sen var vi hemma nån dag varpå vi tog tåget norrut, till Jämtland och Västerbotten. Där inledde vi med att leva soldatliv på Jamtli (vilket väl kanske inte är min kopp te, men var en mycket intressant erfarenhet), fortsatte med att åka upp till Norsjö och rentav över gränsen till Norrbotten, sen tillbaka till Jämtland igen, fjällvandra och paddla kanot. Häpp, borta två veckor.

Idag kom vi hem igen och om ett par dagar åker jag ut och tågluffar med Isabel. Jag som brukar vara ytterst hemmavarande under semestrar. Nåja.

Cykling söderut.
Cykling söderut.
På väg ner för Drommen.
På väg ner för Drommen.
Kallbad i skymningen.
Kallbad i skymningen.
Fältartist Brita Boman med ackompanjatör Gösta Etander, 1942.
Fältartist Brita Boman med ackompanjatör Gösta Etander, 1942.

Noll koll! Fler exempel!

I lördags skrev jag om hur cykelbanan vid Gamla Allén stängts av med en skylt där gående hänvisas till gångbanan istället. Här kommer nästa del i serien Cykelbanor Som Stängts Av I Tro Att De Är Gångvägar.

644405_10151444942948880_1599056161_n

Också denna från Göteborg. Tagen av Malin Sjölund Olsson. I mitt förra inlägg skrev jag att det är svårt att gå/cykla rätt eftersom skyltningen är så dålig. Men i det här fallet kan det ju knappast bli tydligare. Skärpning, hörni!!

Följande foto är några veckor gammalt. Det är taget vid Hagakyrkan, på cykelbanan genom Nya Allén, som får sägas vara en av stans cykelartärer. Jag cyklar här varje morgon och eftermiddag. En dag stod denna skylt mitt i vägen.

Allens_c-bana_ostra-avstangningen_nara_130213-09_w1200

Fotot är taget från trafikistan.se. Också här är det uppenbart att det är en cykelbana det rör sig om och inte en gångbana. Och vadå motsatta sidan?! Cykelbanan löper mitt i Allén! Det finns ingen motsatt sida!

Vad är problemet? Har Trafikkontoret (som jag antar är de som ansvarar för vägarbeten av det här slaget) slut på skyltar?

Vägarbeten i sig är inget dåligt. Tvärtom! Med Västsvenska Paketet på gång ser det ut att hända mycket bra med cykelbanorna i stan, och då måste det byggas innan det kan cyklas. Men förvirringen blir total, irritationen påtaglig och förtroendet lågt när det sköts på det här sättet.

Skärpning!