I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver ”killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan ”betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest ”kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.

En chans på åttatusenetthundranittiotvå!

Jag vaknade i morse med vad som kändes som en nåldyna i halsen och ligger därför i min säng idag istället för att sitta på jobbet. Men fingrarna fungerar bättre än rösten, så därför tänkte jag att det kan vara ett bra läge att skriva ett blogginlägg.

Så vad blir det idag? Blir det mer gnäll? Jajamensan, det blir det. Men är det verkligen gnäll, eller är det något annat? Nu drar vi igång.

Jag har alltid älskat På Spåret. Lagom nördigt, och jag gillar både de nya och de gamla programledarna. Det är kul att se ihop med kompisar och familj, och man lär sig nåt varje gång. I fredags satt jag och Sofia och tittade, när det plötsligt slog oss hur fullt med män det var. Vi skämtade om det lite först, men sa sen att de kan ju inte förutsäga i programmet vilka tävlande som kommer att gå vidare i just den här omgången. Det måste ju vara en slump att det är så mycket män just den här gången och har inget med några könsmaktstrukturer att göra.

lindstrom-o-luuk1

Men sen hejdade vi oss. Ett sånt resonemang bygger ju på att det är en chans på två att en deltagare i programmet är antingen man eller kvinna. Eller alltså, de flesta lär väl vara antingen eller, men att det är 50% chans att någon är man och 50% chans att någon är kvinna (jag väljer att lämna ytterligare kön utanför i det här resonemanget). Men är det verkligen så?

Vi gjorde ett räkneexperiment, där vi utgick från att varje person som har en viktig roll i programmet har en femtio procents sannolikhet att vara man och motsvarande att vara kvinna. Som viktiga roller i programmet satte vi följande:

Programledarna, 2 personer
De tävlande, 4 personer
Orkestern, 6 personer
Gästartisten, 1 person

Sammanlagt 13 personer. Om det bara hade varit en person i hela programmet hade det varit en chans på två att ”bara-män-i-programmet-situationen” hade uppstått. Hade programmet enbart bestått av de två programledarna hade chansen varit en på fyra.

Hänger ni med? Sannolikhetslära som man lärde sig i Matte B på gymnasiet. 50% chans gånger två personer innebär 0,5*0,5 = 25 % chans.

Hade programmet bestått av programledarna plus de två lagen hade sannolikheten varit 0,5*0,5*0,5*0,5*0,5*0,5, det vill säga 1,5 % chans, och så vidare. Om vi tar in alla personer ovan så får vi att sannolikheten för att det bara ska vara med män i programmet, OM det är så att män och kvinnor har lika stor chans att få vara med, är ungefär 0,01%.

Smaka på den. Noll komma noll en procent. Eller, som en viss manlig tolkrobot skulle sagt:

3po-tattoineT

”The chances of having only men in a TV show with 13 different roles is only 8192 to 1!”

Vad blir då kontentan av detta? Tja, det kan ni förmodligen räkna ut själva.

Tack för den, Anita Sarkeesian!

Varning: Det här inlägget innehåller en del långa meningar med många bisatser.

På sätt och vis är det helt otroligt att hela GamerGate-grejen hände utan att jag märkte ett dugg. Jag har varit datorspelare hela mitt liv (ja, vi hade dator hemma när jag föddes 1984) och feminist halva (även om jag väl inte riktigt fick begrepp om vad det innebar förrän i 20-årsåldern), och ändå fattade jag ingenting när jag snubblade över GamerGate-begreppet för några veckor sen.

Jag fattar fortfarande inte exakt vad som innefattas av begreppet, men mitt försök till kort sammanfattning är följande: Det handlar om att personer som t ex bloggare och journalister lyfter frågor om sexism, rasism, klassförakt och andra sociala/politiska problem inom datorspel, TV-spel och kulturen därikring, medan andra personer kritiserar de förstnämnda för att överdriva, splittra spelkulturen och komma med lögner och manipulation.

Min ingång till hela GamerGate-grejen var Anita Sarkeesian. Hon är en kanadensisk mediakritiker som ser ut såhär.

Skarmavbild 2014 11 22 Kl  12 37 30

Jag minns inte exakt var, men jag läste någonstans att det fanns en dokumentärserie på YouTube som handlade om hur kvinnor och män gestaltas olika i dator- och TV-spel. Wow, tänkte jag, det är ju jätteintressant, det måste jag kolla upp. Det visade sig att det var den här Anita Sarkeesian som låg bakom dokumentären ”Tropes vs Women in Video Games”. Hon hade tidigare gjort andra, mindre projekt om liknande gestaltningar inom filmer, böcker, leksaker och annan populärkultur.

En av orsakerna till att jag blev nyfiken på dokumentärserien var att jag tänkt mycket på ämnet tidigare, stört mig på de stereotypa könsrollerna i TV-spel, och att det var kul att nån äntligen tog det på allvar. Det konstiga är att jag aldrig riktigt sett på TV-spel så som jag sett på filmer och musik, där jag för ungefär 10 år sedan drabbades av insikten hur löjligt stereotypa könsrollerna framställs utan att vi reagerar. Kanske berodde det just på det, att TV-och datorspel är en sån viktig grej för mig och att jag därför aldrig tagit ett steg tillbaka och insett magnituden av det uppenbara.

Långt ifrån allt Anita Sarkeesian gjort är hundraprocentigt, men det hon gör i ”Tropes vs Women in Video Games” är så himla viktigt och bra. Hon pekar på så självklara saker, som jag, trettioårig datorspelare och övertygad feminist, inte haft ord för tidigare. Hon visar på en tydlig struktur inom TV-och dataspel som nu sitter fastbränd på min näthinna och kommer att sitta där så länge jag spelar. Jag läser och hör mycket kritik om att hon stirrar sig blind på enstaka saker och därför inte ska tas på allvar, men jag håller inte med. Hon är tydlig med vilket perspektiv hon väljer, och försöker inte väga in alla tänkbara aspekter på en gång.

Jag önskar jag kunde sammanfatta på ett kort och enkelt sätt, men jag ber er istället att titta på hennes videor. De handlar om uppdelningen av kvinnor inom TV- och dataspel i väldigt klara roller, som t ex ”prinsessan som måste räddas”, ”den sexiga skurken” och ”bakgrundsdekorationen”. Hon påstår inte, och inte jag heller, att det inte finns undantag, utan att det är ett genomgående mönster och en struktur som har funnits ända sedan Donkey-Kong och Ms. PacMan för över trettio år sedan. Här är första avsnittet, ”Damsel in Distress”, som fokuserar på kvinnor som framställs som försvars- och viljelösa objekt som måste räddas. Avsnittet är ungefär en halvtimme långt, men titta gärna på de första tre sekunderna för en perfekt sammanfattning.

Jag är så tacksam att ha fått ord på saker som jag sett redan tidigare, men inte kunnat identifiera och därför inte riktigt heller kunnat genomskåda. Tyvärr (?) har det också medfört att jag har fått svårare att ta till mig många spel. Ser jag ett spel med en framsida som den här,

Skarmavbild 2014 11 22 Kl  13 07 37

så står den mig upp i halsen på en halv sekund och all eventuell lust jag hade att spela eller köpa spelet försvinner. Jag orkar helt enkelt inte med den där stilen längre. Hårda, tuffa män som med vapen i hand (inte bara ett, utan fem på den här bilden) bekämpar skurkar och monster för att rädda nåt eller hämnas nån eller jagbryrmigfaktisktintelängre. Det är samma historia med samma karaktärer berättad om och om igen och jag känner mig helt enkelt så otroligt uttråkad. För den som nu börjar skriva en arg kommentar om hur fel jag har så upprepar jag att det finns undantag (vilket är en jävla tur!), som exempelvis det fantastiska Walking Dead som jag precis spelat färdigt andra säsongen av. Men problemet med dessa undantag är att de är just undantag. Här är en bild från dokumentären, en samling kvinnliga karaktärer från tidigt åttiotal fram till idag.

tropes-vs-women-video-games1

Man ser här hur komplext dilemmat är. Några av dem är faktiskt aktiva och aggressiva (egenskaper som i regel är förbehållninga TV-spelsmännen) men utrustas ändå med överdimensionerade bröst och minimala kläder för att uppfylla spelarens omedvetna förväntningar på en kvinnlig karaktär.

Anita Sarkeesian har smutskastads, dödshotats, hängts ut och utsatts för i princp varje hot om våldtäkt och övergrepp som går att tänka sig. Hon har tvingats ställa in föreläsningar på grund av bombhot och lämna sitt hem.

Vad är det som väcker sån ilska? Hon utmålas av många inom GamerGate-rörelsen som den ultimata fienden, ärkehäxan som vill förstöra spelkulturen och skuldbelägga alla (manliga) spelare. YouTube flödar över av filmer som förlöjligar henne och argumenterar emot henne. De är jobbiga att se men jag har ändå försökt ta mig igenom ett antal för att få se nån slags ”andra sida” i debatten. De flesta bemöter inte ens hennes argument, utan drar upp helt andra saker på bästa härskarteknikmanér. Ett fåtal lyfter fram någorlunda vettiga argument och exempel, t ex scener och karaktärer från spel hon har kritiserat, som faktiskt inte framställs enligt mallen. Men ingen av alla de anti-Anita-Sarkeesian-filmer jag sett har hållit hela vägen. Problemen med att lyfta fram enskilda undantag är, återigen, att de är enskilda undantag. Det här handlar inte och har aldrig handlat om en svartvit värld där bokstavligen alla är på ett visst sätt, utan det handlar om att se strukturerna, vad de beror på och hur de påverkar oss.

Det är som att säga att första Indiana Jones-filmen är jämställd eftersom den har en stark kvinnoroll, Marion. Men det hjälper inte hur jävla stark hon än är när hon är den enda kvinnorollen i hela filmen! Dessutom framställs hon som ett offer som måste räddas, hon kläs i klänningar helt oanpassade för den actionrulle hon faktiskt förekommer i, och hon reduceras ändå till hjältens prispokal i slutändan. Sorry, George Lucas. Jag älskar Indy-filmerna men jag spyr på deras framställning av könsroller. Att hon har en bättre roll i Indiana Jones och kristalldödskallens rike som kom 2008 räcker inte på långa vägar för att väga upp.

Åter till spelvärlden.

Jag var på Webhallen idag för att köpa en extern DVD-läsare, och möttes av mängder med affischer från aktuella spel. Det här är vad jag såg.

GTA 5. Två män, aktiva. En kvinna, sexualiserad.
GTA 5. Två män, aktiva. En kvinna, sexualiserad.
Call of Duty: Advanced Warfare. En man, kommentarer överflödiga.
Call of Duty: Advanced Warfare. En man, kommentarer överflödiga.
FIFA15 och NHL15. Aktiva män.
FIFA15 och NHL15. Aktiva män.
GTA V igen. Sexualiserad kvinna. Jag var tvungen att ta med ytterligare en GTA-affisch för att överhuvudtaget få ihop ett antal bilder på kvinnor.
GTA V igen. Sexualiserad kvinna. Jag var tvungen att ta med ytterligare en GTA-affisch för att överhuvudtaget få ihop ett antal bilder på kvinnor.
Assassins Creed: Unity & Rouge. Aktiv, beväpnad man i grodperspektiv.
Assassins Creed: Unity & Rouge. Aktiv, beväpnad man i grodperspektiv.
WoW: Warlords of Dreanor. WoW har varit hyfsat bra på flera jämställdhetspunkter, men på lådan får bara hårda, tuffa män vara med. Spelar ingen roll att de är orcer, lyssna själva.
WoW: Warlords of Dreanor. WoW har varit hyfsat bra på flera jämställdhetspunkter, men på lådan får bara hårda, tuffa män vara med. Spelar ingen roll att de är orcer, lyssna själva.
Nåt slags Super Mario Kart. En tjej! Aktiv! Wooow!
Nåt slags Super Mario Kart. En tjej! Aktiv! Wooow!

Enda affischen (och då letade jag i hela affären och hoppade över de flesta affischer och bilder som bara visade män) där en kvinna var med och dessutom aktiv, var Super Mario Kart. Hurra, innebär det då att problemet är löst och vi kan pusta ut? Nej, för fasen! Återigen, hon är bara undantaget! Det kan dessutom diskuteras om hon är sexualiserad eller inte. Hon är klädd i rosa, har en rosett och andra attiraljer för att göra klart för spelaren att hon inte i första hand är en karaktär, utan en kvinnlig karaktär.

Jag önskar jag visste hur jag skulle avrunda det här. Se Sarkeesians dokumentärserie, länk till alla avsnitten finns här. För varje av hennes filmer du ser kommer du att överflödas av anti-Sarkeesian-filmer. Se dem om du vill, men var medveten om vad de faktiskt säger.

Äh, varför blir mina blogginlägg så långa nu för tiden? Försöker skriva kort och ofta, men det blir tvärtom. Jaja, det var väl allt för den här gången. Kom gärna med tips om bra spel som inte dumförklarar mig som spelare med könsroller från stenåldern. Som det ser ut nu börjar jag faktiskt tycka spel är tråkigt.

En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

the_hunger_games__catching_fire_wallpaper_by_seia5018-d65ckxe1

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt ”manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.

Nakna tjejer och bistra män på stan

Det tog mig ganska många år innan jag började förstå det här med feminism. Sedan högstadiet hade jag hört begreppet och tänkte att jo, det låter väl juste. Att kvinnor och män skulle ha liknande rättigheter och möjligheter och sådär. Låter väl kanon, tänkte jag. Men samtidigt tänkte jag att det var ju inte nån direkt jätteskillnad mellan kvinnors och mäns möjligheter. Lite skillnad i snittlöner, OK, men annars var det väl i princip jämställt. Jag hade ingen större koll.

Det var först när jag var en bit över 20 som jag verkligen förstod hur stora skillnaderna är och vad de består i. Exakt vad det var som fick öppnat mina ögon ska jag inte berätta just den här gången, men det var en ganska spännande och jobbig upplevelse som fick korken att lossna, så att säga. Lite som att äta det röda pillret i Matrix. Det krävs ofta en Morpheus som håller upp båda pillren framför näsan på en. Jag svalde det röda och nu ser jag exempel överallt. Exempel på hur stereotypa könsroller genomsyrar sammanhang som jag som fjortonåring inte såg den minsta lilla ojämlikhet i.

Det är framför allt i kulturen jag har fått upp ögonen för dem. Filmer, böcker, TV-spel, konst, visor, dikter, you name it. I amatörskapelser såväl som mästerverk. Jag ska gå någorlunda rakt på sak den här gången.

Häromdagen tog jag en promenad på lunchen på jobbet. Det var kallt och blåsigt så jag gick bara en kort sväng genom Haga och över Järntorget. Av nån anledning började jag studera den stora fontänen mitt på torget och statyerna i och kring den. Jag kom att tänka på att nån nyligen pratat om statyer, att nästan alla statyer föreställer män. Här är ju några kvinnor, tänkte jag och gick några varv runt fontänen.

brud

Sen slog det mig – är hon inte ganska naken? Och varför sitter hon och tittar sig i en spegel och smeker sig i håret? Det är ju inte riktigt den typen av statyer som brukar skildra män. Bara tjugo meter från fontänen fanns en staty av en man. Den såg ut såhär.

man

Påklädd, armarna i kors, bister min. Hur ofta ser man statyer av kvinnor som ser ut såhär?

Kanske kan man tycka att det är fånigt att hänga upp sig på statyer. Det är väl ingen som påverkas av några fåniga konstverk som står på torget år efter år och folk knappt ser på. Inte kan väl de hålla uppe några slags könsrollsnormer? kanske man frågar.

Såklart de inte kan! hade jag förmodligen svarat när jag gick i åttan.

Och de kanske de inte kan heller. Inte ensamma. Men kanske tillsammans med ett antal tusen andra, på ytan lika obetydliga, inslag i media, musik, böcker, konst, filmer och litteratur. Det finns inget omkring oss som vi inte tar in, även om vi inte aktivt tittar på det. Ungefär nåt sånt hade jag svarat idag.

(Sen finns det ju faktiskt statyer av påklädda kvinnor. Åtminstone enstaka. Och Poseidon får väl räknas som avklädd man. Men räkna på det. Hur ser proportionerna ut?)

Var är de feministiska, främlingsfientliga, vindkraftsälskande klimatskeptikerna??

Här kommer (äntligen!) ett inlägg som inte handlar om min brutna hand och alla turer kring operation och det ena med det andra. Istället tänkte jag ta upp ett annat fenomen som jag länge fascinerats av.

Hur kommer det sig att om man har en stark åsikt om något (t.ex. feminister är bara manshatande idioter som vill ta över världen) så tenderar man att även ha vissa andra specifika starka åsikter, t ex klimatförändringen är bara bluff och inte minst invandrarna förstör Sverige!

Det är som att vissa åsikter hänger ihop, som åsiktspaket, trots att de berör relativt olika frågor. Ofta kan samma sak sägas om motsatsen, att om man gillar feminism tenderar man även att ta klimatförändringarna på allvar och inte skylla merparten av samhällsproblemen på invandringen. Jag är ju sådan, exempelvis. Ändå tycker jag mig se mycket starkare samband mellan de i mina ögon negativa åsikterna.

samlad1

Jag fick upp ögonen för det när jag såg en länk på facebook till ett radioinslag om något som någon kallade ”feministisk snöröjning” (som gick ut på att skolor, dagis, sjukhus och andra kvinnodominerade arbetsplatser, samt cykel- och gångvägar, fick högre prioritet vid snöröjning, på bekostnad av de mansdominerade arbetsplatser som tidigare varit högst prioriterde). Jag klickade, lyssnade på inslaget och fick se en blogglänk bland kommentarerna. Blogginlägget i fråga kommenterade snöröjningen och gjorde gällande att det var en idiotisk idé, ”frammyglad av feministhororna på kommunen”, att de kvinnodominerade arbetsplatserna inte var lika viktiga som de mansdominerade osv. Den avslutades med konstaterandet (som vi hört tidigare) att nu har det gått för långt, vi måste sätta stopp för PK-maffian.

Jag började bläddra bland bloggens övriga inlägg, och hittade snabbt texter om hur Sverige förstörs av muslimer och judar, att global uppvärmning är ett kommunistiskt påhitt och inte minst uppmaningar att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Det fanns även länkar till andra bloggar som författaren rekommenderade. Jag besökte ett par av dem. En av dem tillhörde sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som för bara några veckor sen hamnat i media för diverse rasistiska utspel.

Alla visade samma tendenser. Jag läste ytterligare bloggar samt forum som Nordisk.nu och nyhetssajter som Avpixlat och Fria Tider. De senare har en tydlig nationalistisk/främlingsfientlig inriktning, men överallt kryllade det även av artiklar och inlägg om de övriga ämnen jag nämnt här.

Under ett par månader har jag fortsatt att då och då studera den här typen av sidor, twitter, bloggar och forum, tillsammans med läsarkommentarer på facebook och dagstidningar. Det är ofta samma människor som kommenterar, och det är ytterst sällan de håller sig till ett av ämnena. Snarare tenderar man att blanda ihop dem, att skriva saker som ”De jävla henförespråkande klimatalarmisterna. De borde deporteras till Somalia och gruppvåldtas av tio negerkukar. SD 2014!

Här är ett försök att lista vilka åsikter som tycks hänga ihop, med de mest förekommande överst:

• Ut med invandrarna
• Hata feminister / kommunister
• Rösta på SD / SvP / ND
• Avslöja klimatbluffen
• Hata ordet ”hen”
• Islam planerar att ta över Europa
• Hata homosexuella, bisexuella, transpersoner osv
• Hata vindkraft
• Judiska konspirationer
• Starta ett svenskt heligt krig / ”Svenska våren”
• Hata trängselskatter (Göteborg & Stockholm)

Väldigt ofta kombineras dessa åsikter med ett förakt mot det som är ”politiskt korrekt”, som ofta är sådant man kritiserar. Politiskt korrekt är sådant som ”man ska tycka” enligt nån slags samhällsnorm, men som är påhittat av feminister, kommunister, judar eller homosexuella.

Då är frågan – varför hänger alla dessa åsikter så tätt ihop? Varför tenderar man att hata vindkraft om man hatar invandrare och ordet hen? Alla åsikterna hänger inte ihop på samma sätt, vissa är vanligare än andra att man har utan att behöva dela de övriga, man kan t ex ogilla trängselskatter utan att tro på judiska världskonspirationer. Däremot verkar det enormt vanligt att om man vill kasta ut invandrarna så tycker man illa om feminister och är skeptisk mot den globala uppvärmningen.

Sverigedemokraterna återkommer ständigt. De kan (officiellt alltså som parti) checka av ganska många av ovanstående åsikter. De är invandringskritiska, de resonerar antifeministiskt, de röstar förmodligen på sig själva, de uttrycker klimatskeptiska åsikter, de har gått ut kraftfullt mot ordet hen, de är kritiska mot islam, de har en homobitransovänlig politik, de propagerar på många plan mot vindkraft, de säger vad jag vet inget om judiska konspirationer officiellt och vill hoppas jag inte starta något svenskt heligt krig, men de är ett av de två partier som motverkar trängselskatter i Göteborg.

Jag personligen har åsikter som är tvärtom mot de här. Rent statistiskt delar jag mina åsikter med vissa demografiska grupper, framför allt högutbildade och kvinnor. Kan det vara en motreaktion mot högutbildade miljömuppar som jag? Nu är jag ju inte kvinna, men jag kunde ha varit. I GP anges följande egenskaper till den typiska trängselskattsmotståndaren:

377251_356800137736018_1152763815_n

Av dessa egenskaper stämmer bara en in på mig: Jag bor utanför betalstationerna. Så jag kanske bara är en produkt av mina egenskaper?

Den ”studie” jag gjort här är inte vetenskapligt säkrad på något vis. Jag har i första hand tittat på ”extrema” fora, som främlingsfientliga bloggar, forum och nyhetssajter. Men tendenserna är så klara att jag inte kunnat undgå dem.

Om jag inte varit universitetsnörd och velat göra en balanserad tolkning av allt hade jag sagt att de här åsikterna är ett hopkok och koncentrat av okunnighet, fördomar och strävan efter förenklade lösningar.

Tänk vad skönt det hade varit att kunna säga det rakt ut.

Uppdatering

Efter många funderingar och kommentarer vill jag lägga till ett litet slutord. Det finns gott om undantag från de grupper jag beskrivit ovan, som tur är. Den här texten var aldrig menad att bunta ihop människor och säga att ”såhär är folk”, även om det på sätt och vis var det jag gjorde. Det är mer en redogörelse för en upptäckt och några lösa förslag till förklaringar av den. Siktade denna gång inte på att föreslå några lösningar eller vara vetenskapligt korrekt.

En sak vill jag dock framhålla som intressant, även om det inte är en tes jag driver. Som min gode vän Joel skrev i en kommentar finns det gott om argument att hävda att t ex feministisk kamp med nödvändighet är även bl a antirasistisk. Men det är intressant att det även är tvärtom. Även om man är invandringskritisk, borde man då inte kunna ställa upp på inställningen att kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle är begränsade i sina möjligheter och att detta bör åtgärdas? Det finns en massa saker som pekar på att båda inställningarna grundas i samma värdegrund eller rädsla eller missnöje eller vad man nu väljer att fokusera på, men jag tycker fortfarande, rent logiskt, att t ex feminism och antirasism borde ha en större tendens att gå hand i hand än antifeminism och rasism.

Man bör naturligtvis ta varje individ på lika stort allvar när man diskuterar ovanstående frågor, oavsett vad hen har för avsikter i övrigt.

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

1215006566

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

”Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

”Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet ”häxdekal” hittade jag kommentaren

”Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

burn-the-witch-burn-witch-kill-monty-python-demotivational-poster-1223816026

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

jul_994398c

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

thetruth

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.

Dataspel och transgender

Jag är inte särskilt sportintresserad. Det är kul att kolla på fotboll när Sverige spelar i VM, men annars bryr jag mig inte särskilt mycket. Med ett undantag. Det här får mig säkert att framstå som värsta sortens datanörd, men jag gillar att följa turneringar i Starcraft II. Starcraft är nog välbekant för många, men för de som höjer på ögonbrynen kan jag tala om att det är ett strategispel i rymdmiljö där man bygger baser, kommenderar soldater och försöker överlista motståndaren.

Spelet är ett av de största inom e-sports, som brukar få beteckna den rörelse som sysslar med professionellt utövande av datorspelande. Det är enormt stort globalt, och den största och mest spännande utvecklingen vad gäller just Starcraft sker i Sydkorea. Hur som helst är det en extremt mansdominerad rörelse. Tjejer är väldigt sällan representerade vid de stora mästerskapen och okända spelare (det är lätt att vara anonym när ens identitet består av ett alias på en skärm) kallas alltid för han.

Nyligen dök dock ett undantag ut. Sasha Hostyn från Ontario, som spelar under namnet Scarlett har gått som en raket och slagit ut toppspelare på löpande band. Hon är 19 år och lockades till spelet av sin spelande bror 2011. Nyligen rekryterades hon till proffslager Team Acer.

scarlett

När Scarlett dök upp på scenen kom direkt kommentarer om hennes hår, kläder, sexliv, smink osv. Saker hon själv aldrig tog upp i intervjuerna. Fokus låg långt från hennes spelstil och strategi.

Det dröjde inte länge förrän det var allmänt känt att Scarlett dessutom var transgender, det vill säga att hon tidigare i livet varit kille. Internet fullkomligt exploderade av kommentarer. Själv sade hon i en intervju “Okay, to stop all this speculation — it is true I am MtF transgender, and I kind of expected this reaction. I have never tried to bring attention to myself for anything other than my play, so I don’t feel like this should be a big deal.”

Kommentarerna på TouTube, forumsidor och i nyhetspalter innehåller allt ifrån att detta är det mest äckliga och tragiska folk nånsin läst till att Scarlett är den som bär fanan för både tjejers och transpersoners rättigheter och stolthet.

Själv har jag fått en ny idol. Och jag tror att e-sports-rörelsen fått något den behövt ett bra tag.

Trevliga överraskningar från oväntat håll!

När jag var liten var min favorittidning MacWorld. Vi hade mac från att jag var fyra år (1988-89) och jag varit riktig en datanörd på den tiden (före 1996 räckte det att man hade en dator för att man skulle kallas datanörd). I alla fall, i 10-15-årsåldern slukade jag MacWorld-tidningarna rakt av och hade koll på varenda liten obskyr INIT och konstigt AppleTalktrick. Men nånstans runt 16-årsåldern slutade vi prenumerera, och man ansågs inte vara nörd längre bara för att man använde en dator.

Macar har jag dock haft sen dess, och för nåt halvår sen fick jag för mig att återuppta prenumerationen på tidningen, bara för att det var kul (och för att man fick Steve Jobs biografi som premie). Så igår kväll låg jag på soffan med en kopp te bredvid mig och en sovande katt på magen, läsandes det senaste numret, när jag fick se att en artikel om Apples miljöpåverkan. Såna grejer ligger mig ju varmt om hjärtat, och döm av min förvåning när jag fick se Bra Miljöval-loggan och att tidningen rekommenderade läsarna att köpa el med Bra Miljöval för att minska sin miljöpåverkan. Wow, eloge!

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  12 58 22

Några sidor längre fram läste jag en artikel om vad användarna önskade kommande versioner av iPhone, och fick se följande:

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  13 03 43

Först läste jag igenom rutan och hajade till, utan att riktigt veta varför. Sedan såg jag att de använt ordet hen, helt avdramatiserat på ett jättebra ställe, utan några krusiduller. Gissa om förtroendet för en tidning om tekniska prylar (och i förlängning konsumtion, som jag ju har en minst sagt kluven inställning till) sköt i höjden!