I ain’t afraid of no ghosts

Jag var på bio förra veckan och såg den nya Ghostbusters-filmen. Innan filmen började var jag skitnervös. Inte för att det började spöregna och jag skulle cykla hem utan jacka, inte för att jag skulle gå med nån läskig person (jag gick med min polare Josefine, hon är inte så läskig) och inte för att filmen handlade om spöken. Jag var skitskraj att den skulle vara dålig.

Varför var jag det?

Jag föddes 1984, samma år som original-Ghostbusters hade premiär. Den legendariska åttiotalsklassikern om fyra spökfångare som rensar New York på vålnader, gastar och ektoplasma.

Ghostbusters-Cast

Tydligen ska Ghostbusters-låten av Ray Parker Jr rentav ha legat etta på trackslistan i USA dagen jag föddes. Jag är kort sagt en del av Ghostbusters-generationen; Killar födda mellan 75 och 85 som såg filmen på bio eller VHS-kasett och sög in den som svampar, lät den bli en del av vår barndom, en identitetsdefinierande kulturskatt som alltid kommer att ligga som en värmande guldklimp i våra nostalgiska bakhuvuden. Jag skriver “killar födda mellan 75 och 85″, av den anledningen att den inte tycks ha fastnat lika mycket hos våra systrar och tjejkompisar.

Det är klart att det finns undantag, säkerligen finns horder av tjejer som älskar originalfilmen, men av all uppståndelse på YouTube, Twitter och andra sociala medier att döma så är det just oss killar som filmen ligger varmast om hjärtat.

Vilket kan ha att göra med att den handlar om killar. På tjejsidan finns en vimsig receptionist och en sexig klient (alltså en tjej som har problem med spöken och behöver ghostbustrarnas tjänster) som till råga på allt blir en av hjältarnas kärleksintresse som han får i slutet, när han räddat henne från det läskiga ärkespöket. Men that’s it.

Vi småkillar hade massa coola snubbar att identifiera oss med. Vi ville också springa omkring i New York i de där kläderna, med fräcka protonstrålar (låt för allt i världen inte strålarna korsas, då kommer varenda molekyl i det kända universum att explodera med ljusets hastighet!) och PKE-mätare. Vi ville också köra en supercool bil med kärnreaktor på taket, jagandes läskiga vålnader och animatronic-skelett som polisen inte vågade sig på. Vi ville också säga tuffa one-liners till våra roliga spökjagarkompisar som klantade sig precis så lagom mycket att de fortfarande var sådär stentuffa. Det var dem vi älskade och identiferade oss med. Men tjejerna, med vem skulle de identifiera sig? Den vimsiga receptionisten? Den sexiga klienten vars största bedrift är att bli fångad inuti en stenstaty och sedan räddad av hjältarna på slutet? (Okej, hon är lite cool, men det är bara för att hon spelas av Sigourney Weaver, och det visste vi inte när vi var små.)

För några år sedan började det gå rykten om att en nyinspelning var på gång. Det var tydligen en komplex inspelning, för den bytte regissör ett par gånger, idéer ströks och byttes ut mot nya och skådespelare kom och gick. För några veckor sedan hade den premiär, men redan innan dess var den utdömd som årets största filmfiasko.

Trailern hade kommit ut ett par månader tidigare, och på nolltid hade den blivit YouTubes mest hatade filmtrailer. För den icke insatte fungerar YouTube så att den som ser ett filmklipp kan “betygsätta” det med antingen tummen upp eller tummen ner. Den nya Ghostbusters-trailern hade fått nåt i stil med tjugosju gånger så många tummen ner som tummen upp, vilket tydligen var rekord. Kommentarsfältet flödade över av hatiska kommentarer om hur man önskade att man aldrig nånsin sett trailern, hur urusel filmen (som alltså inte ens haft premiär) var, och hur mycket skådespelarna och regissören förtjänade att gå en plågsam död till mötes.

I den nya filmen var Bill Murray, Dan Aykroyd, Harold Ramis och Ernie Hudson utbytta mot Kristen Wiig, Melissa McCarthy, Kate McKinnon och Leslie Jones. Istället för den vimsiga kvinnliga receptionisten fanns en vimsig manlig dito. I övrigt var konceptet detsamma.

ghostbusters-full-new-imgDet är här det börjar bli rörigt. Vissa av hatarna menar att deras hat inte alls har att göra med att de manliga ghostbustrarna ersatts av kvinnliga, medan andra är tydliga med att just så är fallet. De som vidhåller att det inte är så säger istället att det har med de dåliga skämten, de svaga karaktärerna och de billiga specialeffekterna att göra. Hur som helst var den överväldigande majoriteten av youtubetitttarna överens om att filmen sög. Detta efter att enbart ha sett trailern.

Vi gick in i salong 3 på Saga Bio i Vänersborg och satte oss på andra raden. Jag fumlade nervöst med handen i min godispåse medan Josefine kastade sig över sin middag i form av popcorn, cola och baconsnacks. Tänk om filmen verkligen skulle suga? Tänk om de som hävdade att kvinnor aldrig skulle kunna axla dessa roller faktiskt skulle ha rätt? Tänk om jag hade 90 minuter av obekvämt skruvande i biostolen framför mig? Reklamen tog slut och filmen började rulla.

Efteråt var det svårt att riktigt veta vad jag tyckte. Filmen hade inte varit något mästerverk. Vissa skämt föll ganska platt. Datoranimationerna kändes till och från rätt oinspirerade. Manuset höll väl inte direkt Bergman-klass. Å andra sidan hade en del scener varit så episka att de fått huden att knottras på armarna, och ganska många av skämten hade faktiskt fått mig att skratta högt. Karaktärerna gillade jag. Josefine var helnöjd.

Det kändes fånigt att ha varit så nervös. Det var ju faktiskt bara en film. Vad hade hänt om den varit skitkass? Hade det inneburit att kvinnor inte kan jaga spöken? Och om den varit det mästerverk som gått och hoppats på, vad hade det inneburit då?

Förmodligen inte så mycket alls, mer än att gänget bakom filmen lyckats eller misslyckats. För en film är en film, och det är inte hur bra den är som spelar roll i längden, utan huruvida den finns eller inte.

Att det blir en sån skräll när den kommer, oavsett hur bra eller dålig den är, är ett tecken på den groteskt obalanserade filmkulturen. Det har gjorts tusentals filmer av den typer med män i huvudrollerna. Bra och dåliga. Ingen av dem säger något om hur bra eller dåligt män passar i actionroller. Men en förmodat dålig actionkomedi med kvinnor i huvudrollerna genererar tonvis med kommentarer om att kvinnor ska hålla sig borta från den arenan, innan den ens haft premiär.

Ett par dagar senare kunde jag inte låta bli att se om originalet. Det var en underlig känsla att se den som vuxen. De där coola killarna var inte riktigt så coola som jag mindes dem från när jag varit tolv. Även om den där rejäla känslan av 80-tal fanns där, till skillnad från den hastigare 2010-tals-känslan i den nya filmen. Specialeffekterna var och förblir fantastiska. Smink, dockor, leranimationer och dubbelexponeringar sopar mattan med datoranimering i min bok. Det som förvånade mig var hur lite jag brydde mig om karaktärerna. Det är klart att de hade olika personliga egenskaper, men jag kom inte alls så nära dem som i den nya filmen, utan de flöt snarare ihop. Skämten var väl på ungefär samma nivå, om än inte lika utflippade och inte dragna lika många varv.

De skämt som väckt flest hatiska kommentarer i den nya filmen är de mest “kvinnospecifika”. Jag hittar inte riktigt rätt ord, jag skulle vilja kalla dem för grabbiga, fast utifrån kvinnors perspektiv. Bara att det inte finns ett bra ord är snudd på pinsamt. Tjejiga betyder något helt annat. Vad jag skulle komma till var att denna typ av skämt fanns även i originalet, fast då från männens perspektiv. Båda filmerna har hjältar i 40-årsåldern som inte är särskilt vältränade eller särskilt fotomodellika. De gör ungefär samma saker. Ändå är det kvinnorna som genererar kommentarerna.

Jag tror jag har kommit till nån slags slutsats.

Jag kommer aldrig att helt veta eller förstå vad det innebär att tillhöra en grupp jag inte tillhör. Men jag är inte helt tappad bakom en vagn och kan därför tänka mig hur det är att leva i en kultur där sådana som en själv aldrig annat än i undantagsfall får spela de coola rollerna. Utifrån det perspektivet behövs tonvis med fler sådana här filmer. Vi behöver mästerverk och fiaskon, och tusentals som bara är okej. Först då kommer vi få nya Ghostbusters-generationer där alla tolvåringar kan få uppleva det magiska i att vilja springa runt och jaga spöken. Inte bara min halva.

Om vi hade ett hus

Jag har en vän som är dokumentärfilmare. Han heter Simon Hovemyr och gjorde nyss dokumentären I andra hand, som handlar om bostadsbristen. Jag fick äran att göra ledmotivet, och skrev en låt som jag kallade för Om vi hade ett hus. Den blev ganska fin. Dessutom är filmen aktuell och mycket sevärd.

I andra hand - filmen

Man kan se den på YouTube – jag lägger in en trailer och en direktlänk till själva filmen längst ner i det här inlägget. Den är en halvtimme lång ungefär och utgår från fyra eller fem personer som på olika sätt drabbats av bostadsbristen. Människor som bor på soffor hos kompisar, flyttar runt bland tillfälliga lägenheter eller inte har nånstans att bo alls.

Låten jag skrev var baserad på en gammal låt som jag aldrig spelat på scen och som bara finns som en liten obskyr inspelning på det numera avsomnade poesiforumet Haket. Den hette Om jag vore en bok, och melodin passade bra till det nya sammanhanget där den alltså fick ny text och titeln Om vi hade ett hus. Ironiskt nog skrev jag den bara några veckor innan vi faktiskt fick reda på att vi var på väg att flytta till ett eget hus, så nu när filmen är färdig känns det underligt att höra låten igen.

Här är trailern till filmen:

Och här är själva filmen, ungefär en halvtimme lång:

En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

the_hunger_games__catching_fire_wallpaper_by_seia5018-d65ckxe1

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt “manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.

Ett pinsamt erkännande

Här kommer ett litet erkännande såhär på lördagsförmiddagen.

Jag tycker mig vara ganska bra på engelska. Inte så att jag är någon virtuos, men jag klarar mig obehindrat i engelskspråkiga sammanhang och engelsktalande länder. MEN jag har svårt för när engelska filmer saknar svenska undertexter.

Det är ju inte så att jag inte förstår vad de pratar om, eller hör de allra flesta replikerna. Men när folk pratar i mun på varandra, när det är mycket bakgrundsljud eller folk pratar snabbt med kraftiga dialekter, då missar jag grejer.

0

Jag vet att många gör en grej av att se filmer utan svenska undertexter för man tycker att det förstör känslan. Och okej, det får ni gärna tycka, men för mig försvinner mycket av filmens handling. Och det är ju aldrig kul att missa grejer.

Kalle Anka och hans manliga vänner

Idag är det julafton, och jag vill önska alla som mot förmodan läser den här bloggen den 24 december en jättefin jul!

robin

För två år sedan fick jag för mig att göra en feministisk analys av Kalle Anka och hans vänner på julafton. Inte för att jag riktigt vet om jag är kapabel att göra en vetenskapligt korrekt feministisk analys, men jag gjorde i alla fall ett försök (och i vår kommer jag ju läsa genusteori så då blir jag förhoppningsvis bättre på det!). Texten som följer är en repris, skulle man kunna säga, från 2008. Min frågeställning var vilken bild av manligt respektive kvinnligt som ges barnen som tittar. Alltså, för för varje film ställde jag frågorna

1. Finns det kvinnliga karaktärer?
2. Om det finns kvinnliga karaktärer, vad har de för typ av roll? Vad har männen för roller?

Tomteverkstan – innehåller enbart män. Dock några kvinnliga dockor. De får sitt hår permanentat.

Kalle Anka i djungeln – de figurer som går att avgöra kön på är enbart män.

Askungen – kvinnlig huvudperson. Hennes stora mål är att få en vacker klänning. Dock en del aktiva kvinnliga möss.

Musse på camping – enbart män. Dock en kossa i en scen.

Lady och Lufsen – en kvinnlig och en manlig huvudperson. Lady är dock mest söt och rodnar (och heter dessutom sitt kön!). I övrigt bara män.

Djungelboken – enbart män.

Snövit – kvinnlig huvudperson. Hon hon blir underhållen och uppvaktad av övriga roller, som samtliga är män.

Tjuren Ferdinand – enbart män, med undantag för Ferdinands kossamamma. Och en kvinna som kastar en blombukett i en scen. Ferdinand har dock traditionellt kvinnliga egenskaper, som uppmuntras i slutet.

Robin Hood – enbart män i samtliga talade roller. Alla soldater och andra kollektiva roller är män. En kvinnlig kanin sitter på en kärra i slutet. Plus Marion då, som rodnar och passivt får en ring satt på sitt finger.

Plutos julgran – enbart män. Piff och Puff kan möjligen tolkas som kvinnor, om man inte visste sen andra serier att de är killar. Dessutom sjunger Mimmi i slutscenen, medan Kalle och Långben spelar instrument.

Sammanfattningsvis är väl ungefär 90-95% av rollerna killar, beroende på hur man räknar, och samtliga tjejer har passiva roller som Lady eller Askungen, som bara förläget blir uppvaktade av killarna (alternativt är dom kossor).

Hur fasen kan vi påstå att vi uppfostrar våra barn med en jämställd syn på tjejer och killar? Flera generationer har vuxit upp med Kalle Anka på julafton, och från noll års ålder fått lära sig via roliga tecknade filmer att det är killar som är standardkönet (varför skulle annars 95% av rollerna vara killar?) och att tjejers roll är att passivt uppvaktas av killarna.

Fattar ni hur djupt det här sitter i vårt samhälle?? Det är läskigt, jag förskräcks gång på gång. Ursäkta att jag blir så uppeldad, men det är sånt här som verkligen gör mig sån. Det är inte så att jag fördömer Kalle Anka på julafton (tvärtom älskar jag Disneyfilmer och de som visas på julafton är riktig konst!), men det ger en väldigt tydlig bild av hur mansnormativt vårt samhälle är, till nackdel för både kvinnor och män.

kalleanka

Vad vill jag då med det här inlägget? Jag vill visa på hur vi, allra oftast omedvetet, tillmäter kvinnor och män olika egenskaper som vi förväntas följa. Detta är till nackdel för både kvinnor och män, eftersom båda påtvingas egenskaper som bara vissa individer har. Vi ger dessa roller till våra barn innan de ens vet att det finns kvinnor och män.

Avslutningsvis vill jag säga att filmerna är gjorda mellan 50-talet (tror jag) och 80-90-talet. Man skulle kunna säga att filmerna reflekterar en förlegad syn som inte stämmer längre, och förhoppningsvis är det så. Men många, inklusive jag, älskar Kalle Anka, och när något vi älskar visar på att killar är standardkönet och tjejer ska vara passiva och vackra, då är det faktiskt lite läskigt.

EMANUEL DISSAR – del 6: TV-reklam

Nu är det måndag och jag borde egentligen skriva på min uppsats. Men det kan vänta en halvtimme till, jag har nämligen ytterligare en diss på gång. Dags för Emanuel Dissar, del 6. Dissmottagare den här gången är TV-reklam.

Jag befinner mig för närvarande hemma hos mina föräldrar på Tjörn. Jag kom hit igår eftermiddag för att förbereda en spelning i Skärhamn som går av stapeln ikväll. Vid niotiden drack jag te med föräldrarna och kollade på Beck på fyran. Nu hör det ju till saken att jag inte är van vid TV längre. Har inte haft någon TV sedan jag flyttade hemifrån 2004. Och jag glömmer ibland hur det är att få filmen man tittar på avbruten av reklam var tjugonde minut.

Kanske blir man extra känslig efter att ha varit förskonad från TV-reklamen ett antal år. För jag tyckte inte den var så obehaglig när jag bodde hemma och såg TV-reklam ofta. Men nu tycker jag den är rent ut sagt plågsam. Rösterna låter som Bengt Magnusson på anabola, bildspråket är anpassat in i minsta detalj för att tränga in i ditt psyke, människorna är genomtänkt retuscherade och ljudet är komprimerat och förstärkt tre gånger mer än i filmen man just såg.

aspiro440_539389a

Kalla mig mesig, men jag pallar inte. Jag tycker reklamen är så obehaglig att jag går hellre från TV:n och sätter på mer te, borstar tänderna, eller gör något helt annat. Bara man slipper reklamen.

Vad är det då som gör att jag tycker den är så obehaglig? Har den blivit värre de senaste åren? Kanske har den det. Med tanke på hur mycket pengar ett företag lägger på att få visa 30 sekunder reklam i TV4 en söndagskväll vore det ju extremt naivt att tro att den inte har någon psykisk inverkan på oss som tittar. Bakom TV4s reklamfilmer står arméer av psykologiskt kunniga reklamare som in i minsta detalj räknar ut hur man på 30 sekunder ska tränga så djupt in i det mänskliga psyket det bara är möjligt. Gärna via reptilhjärnan, som i exemplet ovan.

Men jag vill inte! Av flera skäl. Dels mår jag psykiskt dåligt av att ha denna reklam krypande som små termiter i hjärnan, och dels glömmer jag att jag överhuvudtaget tittar på en film. Jag har full sympati för Claes Eriksson och Vilgot Sjöman som drev kampanjen mot TV4 för ett antal år sedan.

Man kan ju invända att reklamen måste finnas där för att pengarna måste komma nånstans ifrån. Men faktum är att jag i så fall hellre betalar själv. Nu har jag ingen TV och betalar därför ingen TV-licens, men när jag skaffar TV någon gång i framtiden betalar jag hellre för det jag ser än hjärntvättas av en massa reklamfilmer som stjäl både min tid och min mentala hälsa.

En vacker undergång

Jag såg en film idag – Home. Det är den franske fotografen och regissören Yann Arthus-Bertrand som gjort en och en halv timme lång film om jordens tillstånd, till 100% filmad från luften. Bilderna är häpnadsväckande och ibland så vackra att man tror man tittar på ett konstverk. Kanske är det också det man gör.

Bild-61

Vad handlar då filmen om? Jo, som sagt, om tillståndet på jorden. Den utspelar sig i sydamerikanska regnskogar, sibiriska tundror, centralafrikanska öknar, jordens största städer och mellan smältande isblock i Arktis. En enda röst berättar hela tiden om vad det är vi ser.

Syftet med filmen (som går att se gratis på www.home-2009.com) är att uppmärksamma världen på den överhängande fara som hotar livet på Jorden. Men vi snackar inte nåt slags “klimathotsfilm” à la En Obekväm Sanning, utan en film med ambition att ge en helhetsbild av tillståndet hos planeten. Den har ett tidsspann på flera miljarder år, och illustrerar varenda en av våra världsdelar.

Man skulle kunna kalla det för en konstnärlig och extremt vacker naturfilm. Det är inte så att så mycket nytt kommer fram som man som miljövetare inte känner till, men förmodligen mycket som “genomsnittsmedborgaren” (om en sådan nu finns) inte känner till. Problemet tror jag är att de flesta som ser filmen kommer att vara folk som jag, miljönördar som redan är relativt medvetna.

Filmen har diskuterats mycket i alla möjliga kretsar. Den spelades in 2009 och regissören är världsberömd. Diskussionen har i mångt och mycket gällt om sådana här filmer verkligen påverkar vårt förhållningssätt och vår livsstil. Vad gäller den här filmen tror jag att den fungerar bra som ögonöppnare för halvinsatta, men utan ytterligare återkoppling är jag rädd att ögonen åter kommer att stängas.

Men filmens styrka är bilderna. Det är så vackert att man häpnar. Och på något sätt blir det så absurt när man ser undersköna bilder på områden som farit extremt illa. Till och med det hemska och förstörda är vackert. Det ger en häftig kontrast. Och man får se helt absurda saker som klonade bostadsområden i Kina och uppbyggnaden av en av världens märkligaste städer, Dubai.

Har du 90 minuter över och är beredd på att se något av det vackraste du någonsin har sätt, se Home.

KÄLLSORTERA ELLER DÖ!!!

Det finns olika sätt att sprida ett budskap. Det här med att få människor att förstå att vi måste göra något åt vår livsstil om vi inte ska fucka upp den här planeten kan sägas på en miljon olika sättl. På 70-80-talen försökte forskare och hippies sprida budskapet, men misslyckades. Det var antingen för flummigt med för mycket färgglada blommor och fredsmärken, eller för svårt att ta in för gemene kvinna och man.

Sen fortsatte det med lite aktivister, miljöpartister och ännu fler forskare på 90-talet, men det ansågs ligga för långt från det etablerade ekonomiska systemet. Vi hade inte råd att anpassa oss, och dessutom, det förstår väl vem som helst att människan inte kan påverka klimatet.

På 2000-talet kom plötsligt en snabbkäftad ex-presidentkandidat vid namn Al Gore (kan översättas med “helt blodigt” med lite god vilja) och spelade in en bästsäljande föreläsningsfilm där han åkte hiss framför en powerpointpresentation, och VIPS! Med ens greppade människor världen över allvaret i det hela.

Det är en helt lätt att sätta fingret på exakt vad det är som faktiskt når fram och får människor att engagera sig, men häromdan sprang jag på ett exempel på hur man nog inte ska gå tillväga i första hand. Det är klimatkampanjen 10:10 som tagit fram en reklamfilm (med manus av Richard Curtis, som gjort brittiska humorfilmer som Black Adder och Notting Hill) med titeln “No Pressure”. I den ställs ett antal grupper av människor inför valet att göra förändringar i sina dagliga rutiner, som att exempelvis cykla istället för att åka bil till skolan. På Monthy Python-liknande brittiskt manér sprängs sedan de som vägrar engagera sig till blodig sörja (all gore) genom en knapptryckning. Här är filmen:

Min första reaktion när jag såg filmen var nog ganska representativ: Blöööääärk, osmakligt. Och det står jag väl visserligen fast vid, men ju mer jag funderade på det insåg jag att den tangerar saker som är jävligt viktiga. Titeln, “No Pressure“, återkommer flera gånger i den 4 minuter långa filmen, just för att illustrera något av en feghet/konflikträdsla hos den som försöker sprida budskapet bland sina elever/medarbetare/vänner. Det känns väldigt på pricken för hur det ofta är i verkligheten. Man vågar inte säga något som får folk att reagera negativt (Jämför med t.ex. Alliansens klart-ni-får-behålla-bilarna-vi-vill-bara-ta-bort-utsläppen-retorik).

Här drar man det hela till sin spets genom att säga att “Känn ingen press, ni gör som ni vill” och sedan brutalt spränga sagda personer i luften. Förmodligen inget bra budskap till personer som man försöker övertyga (filmen har dragits tillbaka och kampanjen bett om ursäkt) men en grymt intressant och faktiskt ganska på-pricken illustration av hur det faktiskt är. Men en touch av smaklös brittisk humor.

Bild-4
En scen ur “No Pressure”.

Den mänskliga tusenfotingen

Ni kanske suckar när ni läser det här men jag kunde verkligen inte låta bli. För de som inte har hört talas om Den mänskliga tusenfotingen, eller The Human Centipede, är det nång slags skräckfilm som hade premiär 2009. Det har varit en massa prat i media om den “läskigaste filmen som någonsin gjorts” och liknande, och som den skräckfilmsjunkie jag är kunde jag ju bara inte låta bli att se den. Jag tänkte göra kort analys.

Handlingen i korthet: Två amerikanska turister reser genom Europa, får punktering och tvingas söka regnskydd hos en tokig tysk. Han visar sig vara pensionerad kirurg som specialiserat sig på att dela siamesiska tvillingar, och har nu en sjuk dröm om att istället skapa en siamesisk trilling, med ett och samma matsmältningssystem. De amerikanska turisterna opereras ihop med en japan och blir en mänsklig tusenfoting. Sen är det ju dumt att avslöja slutet.

cent4

Filmen är tyvärr inget vidare bra. Jag har aldrig hört om konceptet tidigare, och idén har ju potential att bli en riktigt riktigt läskig rysare. Men manuset, framför allt vad gäller dialogerna, är alldeles för tunt. Och skådespelarinsatserna är ibland rent pinsamma. De två amerikanska turisterna både spelar dåligt och har oerhört svaga karaktärer. Nästan så man blir lite lättad när deras munnar sys ihop och de inte kan prata längre (usch, vad cynisk jag känner mig nu…) Den enda skådespelarinsatsen jag faktiskt tycker är bra är Dr. Dieter, den galna kirurgen. Inte för att han i manuset porträtteras som särskilt mångfacetterad, men maken till “galen-läkare-skådespel” har jag nog aldrig skådat tidigare.

Nu till det jag slogs mest av. När jag läst om filmen har jag läst saker som att den i själva verket handlar om vår rädsla för fysisk missbildning och abnormitet. Jag vet inte om jag håller med. Inte för att jag är någon kulturvetare, men jag tycker mest det verkar handla om amerikaners rädsla för allt icke-amerikanskt. De amerikanska turisterna lever i sin lilla bubbla av kolonialturism, är på väg till nån innenattklubb, köper souvenirer och får plötsligt punktering mitt ute i ingenstans. Naturligtvis kan de inte ett ord tyska. Den första människa de möter är en äcklig tysk man som bara vill sätta på dem, och därefter den galne Dr. Dieter. De stövlar omkring i sina designershorts och höga klackskor i den vilda tyska urskogen efter att ha tvingats lämna sin trygga amerikanska turisthemvist i den numera punkterade bilen.

En intressant grej är att regissören inte är amerikan, utan holländare. Alla karaktärer är så löjligt stereotypa i sina nationaliteter och kön att det är omöjligt att ta det på allvar. Japanen skriker som en ninja i ett dataspel, tysken är tyst, mörk och ond, och amerikanerna är hispiga och totalt oförstående till allt omkring dem.

En annan film på liknande tema (rädsla för allt ickeamerikanskt) som jag visserligen inte har sett utan bara läst om, är Hostel. Ett gäng amerikanska turister, denna gång killar, hamnar i något östeuropeiskt land och får höra om ett vandrarhem (=hostel) som är fyllt av villiga europeiska tjejer. Väl där visar det sig vara en mardrömsliknande verksamhet dit utländska turister luras för att fungera som offer för tungsinta män som kommer för att ta ut sina aggressioner med diverse vapen och vassa verktyg på oskyldiga.

hostel-movie

Jag kanske överanalyserar. Men nåt måste man ju få ut av den där filmen. Den var ju trots allt varken skrämmande eller särskilt läskig. Bara helt vrickad.

Förresten har jag inte glömt mitt löfte att skriva om skräck i dator- och TV-spel. Det kommer, det kommer!

Skräm mig, ffs!

Jag tillhör dom där som gillar att bli rädda. Det är lite konstigt. Vissa människor får ju verkligen inte ut något av att se på skräckfilmer, berätta spökhistorier eller spela hyperläskiga dataspel ensam i en nattmörk lägenhet. Men det gör jag!

När man gick i låg- och mellanstadiet och skulle skriva egna berättelser skrev folk i klassen om sitt sommarlov eller om riddare och prinsessor, men jag tyckte sånt var så ointressant. Jag skrev om hemsökta hus, folk som gick vilse i grottsystem, spökskepp och vandrande skelett.

Det är en konst det där med skräck i kulturen. Många filmer som folk kallar för skräckfilmer håller jag inte alls med om är skräckfilmer. Som Saw-serien till exempel. Den är otäck, visst, men bara för att man torterar folk och frossar i deras innandömen är det inte skräckfilm. Åtminstone inte vad jag menar med skräckfilm.

exorcisten

Just film har så många olika skräckgenrer. Det finns den visuellt otäcka, som The Grudge, där bilderna, trots avsaknaden av blod och inälvor, gör att man blir helt paralyserad av skräck. Ett liknande exempel på 14 sekunder kan man se här:

Sen finns det filmerna där historien i sig är det skräckfyllda. Som exempelvis Psycho med uppföljare. Och så finns de dem där dessa två kombineras, som Excorsisten. Och naturligtvis mängder med övriga genrer och kombinationer däremellan.

Men vad är det som gör att jag så gärna vill bli rädd? Och vad är det som gör att vissa gillar att bli skrämda, men inte andra?

Funderar på att starta en skräckfilmsklubb. Jag har ju en egen bio nu, mer eller mindre, med två-tre meter filmduk och jättesal. Hojta till om du vill vara med! Eller har förslag på filmer!

Jag ska skriva ett inlägg om skräck i dataspel framöver. DÄR har vi riktig skräckkonst! Och apropå ingenting så spelar jag på Café Hängmattan 19.00 torsdag kväll. Vi ses där!