Finns det inga riktiga politiker längre?

Här kommer ett inlägg som jag egentligen skrev för ganska längesen, men som jag då inte vågade publicera. Nu har det hänt saker som gör att jag väljer att göra det ändå.

Ibland hör jag folk säga att det inte finns några riktiga politiker längre. Att Sverige skulle behöva en ny Olof Palme eller Per Albin Hansson. På sista tiden har jag funderat en del på det där, och efter att sent omsider ha hört en inspelning av Gustav Fridolins tal i Almedalen kände jag mig tvungen att skriva ett halvpolitiskt blogginlägg. Fast egentligen kanske det inte alls handlar om politiker, utan om medborgare.

Jag tror nämligen inte att det stämmer, det där med att det inte finns några riktiga politiker längre. Däremot har vår syn på auktoriteter förändrats sedan Palmes tid. På ont och gott. Förmodligen mest gott, men en effekt av det är att det idag finns nån slags norm att anse politiker vara själviska och trögtänkta. Vi tar liksom för givet att politiker myglar, mutar och stoppar pengar i egen ficka, utan att vi för den sakens skull verkligen har insikt i vad det innebär att vara politiker. Det var faktiskt en av de största orsakerna till att jag själv slutade vara politiskt aktiv för sju-åtta år sen – att jag hela tiden stötte på attityden att politiker var själviska och bara var ute efter att gagna sig själva. Jag hade engagerat mig politiskt utan ersättning i över tio år, och kände inte igen mig i bilden. En annan grej som gjorde att jag insåg hur mycket vi misstror politiker var när jag slutade vara politiskt engagerad och istället fick jobb (med lön!) inom miljöfrågor. Plötsligt började folk ta mig på allvar, och betalade mig till och med för att jag skulle driva samma frågor som jag drivit oavlönat när jag var engagerad politiskt. Så varför skulle jag fortsätta med politik, när det innebar att ingen lyssnade på mig, jag inte fick nåt betalt och dessutom ansågs självisk?

De flesta politiker är ”vanliga människor” som engagerar sig ideellt, i partier och kommuner som inte betalar mer än nån reseersättning då och då, för att de vill påverka samhället. Bland dem finns också några få ministrar, partiledare och så vidare som syns, hörs och får betalt. De har extremt svåra uppgifter, som de ibland sköter bra och ibland dåligt. Så visst finns all orsak att kritiskt granska dem, men hur mycket lyssnar vi på vad de säger, jämfört med vad som sägs om dem?

Vi förväntar oss skandaler, och kastar oss över skandalerna när de rapporteras. Artiklar, tweets osv är uppbyggda på ett sätt som belyser de dåliga sidorna, så att vi kan sitta där framför telefonerna, muttra åt inkompetensen och scrolla vidare. En politiker som twittrar om nåt bra hens parti gjort får inte många likes, medan en anonym kritisk tweet, oavsett sanningsgrad, kan bli viral på några timmar. Hade Palme kunnat bli den vi nu ser honom som, om han blivit stadsminister idag? Jag är tveksam. Redan på 70-80-talet var många besvikna på honom, t ex på grund av hur han hanterade kärnkraften. Ändå var den positiva bilden starkare, och idag framhålls han som en sån där ”riktig politiker” som inte längre finns. Det beror, tror jag, dels på att vi ser tillbaka på honom med nostalgiska ögon, och dels på att vi idag som sagt är mycket mer kritiska mot makthavare.

När jag såg Gustav Fridolins tal från Almedalsveckan slog det mig hur många bra saker han sa. Jag jobbar för Naturskyddsföreningen, som anser sig vara en av de mest progressiva miljöorganisationerna i Sverige, och vi förespråkar många ganska tuffa åtgärder inom klimat och miljö. Fridolin nailade grej efter grej i sitt tal. Jag tänkte vid ett par tillfällen att det lika gärna kunde varit någon av oss som stod där, och han pratade mer om miljö och klimat än de andra partiledarna gjort tillsammans. Om jag förstått det rätt, vilket jag tror att jag har, driver regeringen idag en hårdare miljö- och klimatpolitik än vad någon svensk regering någonsin gjort tidigare. Den nya klimatlagen som instiftades i år är historisk och jag uppfattar den som ett ärligt försök att uppfylla det globala mål som beslutades om i Paris. Detta har den svagaste regeringen sedan 50-talet lyckats åstadkomma, i en tid med mycket tufft politiskt klimat.

Säga vad man vill, men jag tycker att det är starkt. Kanske lika starkt som en del av det Palme, med sitt megastöd för sossarna i ryggen, åstadkom på sin tid.

Det kan diskuteras om varje förslag som förs fram är det bästa, men så är det alltid. Politiska förslag som ingen kritiserar förekommer bara i diktaturer. Överhuvudtaget händer nu massor på miljöfronten som tidigare regeringar inte ens varit i närheten av, både på klimatsidan och inom andra miljöfrågor!

Men jag tror inte jag har sett en enda tidningsartikel utanför mina miljönördskretsar om något av det här. Inga tweets från samhällsdebattörer. Inga push-notiser i min telefon. Inga virala inlägg på facebook. Istället haglar utskällningarna från högern och ”sverigevännerna” som menar att regeringen för naiv, självisk och daltar med både miljö och människor, medan vänstern och miljörörelsen kritiserar samma regering för att de är hjärtlösa, själviska och för hårda mot miljö och människor.

Det är som att ingen längre vågar säga något positivt. Vi vågar bara kritisera, av rädsla för att de vi talar positivt om kanske också gjort något dåligt, och att vi då också kommer att få kritik för att vi sa något bra om dem.

Politiker kan göra bra och dåliga saker, ta bra och dåliga beslut. De kan ta beslut som är dåliga för några men bra för många, och vice versa. Det är ett jävla skitjobb att vara den som är satt att ta beslutet. Särskilt när bra beslut tas i det tysta men dåliga beslut leder till uthängning, utskällning och avgång. För vissa, ska jag säga, eftersom politikerna sällan döms utifrån samma grunder. Jag har förtroende kvar för exempelvis Sahlin, Juholt och Romson. Däremot finns politiker jag saknar förtroende för, som begått grova brott och ändå inte blir avsatta, och som bevisligen dessutom får röster.

Kanske handlar det inte om politiker eller ens politik överhuvudtaget. Kanske handlar det om hur oerhört mycket lättare det är att kritisera något och kräva avgångar än att faktiskt stå upp för något.

Demokrati är märkligt.

Vi ringde till 1993

Sofia och jag var ute på Tjörn i helgen för att hjälpa till med mina föräldrars hus och göra lite småfix här och där. En av grejerna vi gjorde var att röja undan gamla sladdar som inte används men som fortfarande är dragna kors och tvärs längs väggarna. Ethernetkabel, gammal modemsladd, och… en sladd som vi först inte kunde identifiera men som gick till en gammal dosa gömd bakom en bokhylla i min mammas arbetsrum.

Dosan visade sig vara en interntelefon. Jag hade ett svagt minne av att pappa installerade ett intercom-system i huset när jag var åtta-nio år ungefär. Om det funkade som det skulle minns jag inte, men jag tror att det ganska snabbt föll i glömska. En enhet hade suttit i pappas arbetsrum, en i mammas, en i tvättstugan, en i snickarboden och en i garaget. När vi testade knapparna på den vi hittat började den spraka och lysa.

Jag sprang ut i tvättstugan för att se om enheten satt kvar där också. Kunde inte minnas att jag sett den sedan jag var liten och hittade först ingenting, men plötsligt insåg jag att den satt mitt framför näsan på mig, tydligt upphängd på väggen. Hade den suttit där hela tiden? I över tjugo år? Nog för att man blir blind på ställen man ofta befinner sig på, men hade någon frågat mig hade jag kunnat svära på att den varit bortplockad sedan nittiotalet. Jag fipplade lite med knapparna och plötsligt sprakade det till. Vi hade kontakt!

intercom

Det brusade och knastrade, men vi hörde varandra! Systemet var alltså intakt efter alla dessa år! Ljudkvaliteten också, förmodligen, vilket kan förklara varför vi slutade prata i det för tjugo år sen.

Även i snickarboden och garaget fanns enheterna kvar, och fungerade. Det slog mig hur många ”futuristiska” saker vi skaffar oss och lägger ner en massa jobb på att installera, bara för att sedan sluta använda och glömma bort. Jag minns hur jag tyckte det här intercom-systemet (jag tror det kallas så, man kan bara prata åt ett håll i taget. Man håller ner en knapp när man ska prata, och då tystnar allt annat, ungefär som när båtar har radiokontakt på film) var världens fräckaste grej när vi installerade det, sedan bara försvann det ut mitt och mina föräldrars medvetande.

Men inte ur verkligheten. Alla sladdar fanns kvar, fortfarande i kontakt med varandra. Hela systemet har tålmodigt väntat i över två decennier på att någon ska trycka ner den där knappen. Och det svek inte när vi väl gjorde det.

Tänk på allt annat som vi trodde skulle vara framtiden, men som ingen kommer ihåg idag.

Cash-kort…

DAB-radio…

Minidisc…

Blast processing…

Telefonsvarare på kasettband…

Vi lagar 4-6 olika maträtter

Jag sitter på tåget från Stockholm mot Göteborg, och är för tillfället nånstans i höjd med Örebro. I Stockholm har jag bland annat varit på Nordens största vindkraftskonferens, VIND2014, under ett par dagar. Nu är jag minst sagt utmattad och längtar mest av allt efter att få krypa ner i min göteborgska säng.

Bild på en tacopaj. Förklaring kommer senare.
Bild på en tacopaj. Förklaring kommer senare.

En föreläsning som stack ut idag, på konferensens sista dag, var en föreläsning om mänskligt beteende. Föreläsaren hette Ida Hult och var etnolog. Tydligen en sån där stjärnföreläsare och inspiratör som reser omkring och talar högt och lågt i alla möjliga sammanhang. Med all rätt. För mitt bland alla slipsar och mörka kostymer kom där någon som verkligen kan tala med och inte bara inför oss som sitter där i publiken. Får ni tillfälle att lyssna på henne nån gång så gör det.

Det är en liten liten detalj i hennes föreläsning som jag tänkte ta upp ikväll. En liten grej som inte säger så mycket utanför sin helhet, men som ändå fastnade. Hon talade om hur människan har gått allt mer från att bygga sin identitet på vem man är och vad man gör till vad man konsumerar. Samma sak har tagits upp av många andra (t ex i TV-programmet Landet Brunsås), men hennes infallsvinkel fångade mig nåt väldigt. Vårt (läs: svensk medelklass) matintresse sägs öka. Försäljningen av kokböcker skjuter i höjden, artister och sportstjärnor lagar mat i TV, och nya kök säljs som aldrig förr. Men tiden vi lägger på att faktiskt laga mat ligger i genomsnitt någonstans mellan 14 och 18 minuter per dag.

Så vad gör vi egentligen i det nya köket för 90 000 kr?

Mellan fyra och sex olika rätter, var Idas svar. Det är så många maträtter som vi lagar som “vardagsmat” i genomsnitt i svenska hushåll.

Jag vägrar såklart att tro att det är så få hemma hos oss. Så nu tänker jag göra ett experiment, och lista de rätter vi lagar relativt ofta hemma, och som inte är “festmat” för särskilda tillfällen. Jag skriver listan utan nån inbördes ordning. Here goes…

• Nudelwok med tofu eller ägg
• Fiskpinnar och potatis
• Pannkakor med tex morötter eller spenat
• Sojafärssås med pasta
• Rotfrukter i ugn
• Kikärtsgryta med ris eller potatis
• Fisk (t ex strömming eller flundrafiléer) med ris eller potatis
• Rårakor
• Stekta ägg med grönsaker och pasta
• Sojakorv med grönsaker och potatis
• Fisksoppa
• Böngrytpor, t ex på vita bönor, kidneybönor eller mungbönor
• Sojaknortar med lök och morötter och andra grönsaker
• Omelett

Okej, fjorton rätter som jag spontant kommer på. Det är ju inte så illa ändå som det kunde ha varit. Även om vissa förekommer oftare än andra. Jag undrar vilka det är som bekänner sig till 4-6-rätters-gruppen. Generellt bör man ju fundera en extra gång när det gäller vad såna siffror egentligen betyder.

Förresten, visste ni att det överlägset mest googlade receptet i Sverige är på tacopaj? Jag tror aldrig jag har ätit tacopaj. Senaste receptet jag googlade var på äpplemos.

Dygnsrytm

Jag har svårt att stå emot det. Nu när jag bestämmer mer över min vakna tid och inte behöver vara på något kontor klockan åtta så kryper dagarna obönhörligt allt längre in på småtimmarna. Igår jobbade jag (ja, jobbade!) till kvart i tolv ungefär, och jag har svårt att gå och lägga mig direkt efter att ha jobbat, så jag ägnade mig åt att läsa en bok en timme innan jag släckte för att sova. Sen dröjde det ett tag innan jag faktiskt somnade, kroppen var liksom inte riktigt villig att kasta in handduken än. Skulle gissa att jag somnade runt halv två. Ingen mat- och sovklocka här inte.

skalman463gx1

Så sent ska man inte somna. Det anses oansvarigt. En svensk ska gå upp tidigt på morgonen och lägga sig tidigt på kvällen. En logisk förklaring är naturligtvis hur man levde i bondesamhället. Oavsett vilket århundrade vi pratar om så skulle korna mjölkas tidigt på morgonen, och när solen gått ner var det onödigt att sitta uppe eftersom man ändå inte såg nåt. Tänk bara på ordet sjusovare liksom, som avser någon som vaknar sent. Jag skulle nog inte säga att sju är särskilt sent…

Men jag har inga kor att mjölka. Hade jag haft det hade min dygnsrytm sett annorlunda ut. Nu är det som att den har en biologisk klocka som den strävar efter att anpassa sig efter. En biologisk klocka som inte ringer förrän nio på morgonen, och som går på högvarv vid midnatt. Det har varit så sen jag var liten. Mina föräldrar har berättat att när jag skulle till dagis fick de tvinga mig att vakna genom att trycka in vällingflaskan i munnen på mig. Sen somnade jag i regel om och tappade flaskan, så alla mina pyjamaströjor hade vällingfläckar. På kvällen däremot kunde de inte få mig att somna. Jag har minnen av att ligga i sängen, pigg och klarvaken, i vad som kändes som oändliga timmar på kvällarna.

Jag hade hellre haft en dygnsrytm som sa åt mig att gå upp tidigt och som gjorde mig sömnig tidigt. Inte minst för att jag vill kunna synka med människor omkring mig (särskilt en speciell, som tenderar att vakna väldigt tidigt). Samtidigt har det varit såhär i nästan 30 år nu, att min hjärna är som mest aktiv efter tio på kvällen. Det är då alla idéer kommer, kreativiteten och koncentrationsförmågan.

Det är inte lätt, det här.

Vattenkranen i herrbastun

Jag går ofta och simmar på Valhallabadet. Efteråt gillar jag att sitta i bastun tio minuter innan jag går hem. Herrbastun på Valhalla består av tre rum; en torrbastu, en våtbastu och ett förrum, där det är lite sådär halvvarmt så man inte ska få värmechock när man ger sig in i torr- eller våtbastun.

I förrummet finns en liten vattenkran, en sån här drickfontän eller vad de kallas, med ett vred för att stänga av och sätta på vattnet. Efter att ha varit där några gånger slogs jag av hur ofta vattnet stod och sprutade, utan att nån drack. Atmosfären i bastun är tyst och meditativ, så det är väldigt störande med den där kranen som står och sprutar. Särskilt eftersom den hörs även in till torr- och våtbastun.

aiga_drinking_fountain_

Första gången jag var där gick jag fram och stängde av den. I rummet satt några män, och fem sekunder efter att jag stängt kranen gick en av dem fram till den, satte på den och drack några klunkar, varpå han gick därifrån igen utan att stänga av den. Jag blev förundrad. Samma sak hände vid flera olika besök i bastun. Kranen sprutade konstant, och 99,9% av vattnet gick direkt ut i avloppet.

En dag när jag kom dit var kranen på som vanligt, men ingen satt för tillfället i förrummet. Jag tog en klunk från kranen, stängde av den och gick in och satte mig i våtbastun. Efter några minuter kom två män in i förrummet, jag kunde se dem genom fönstret från där jag satt. De gick fram till kranen, satte på den och drack, varpå de stängde av den igen och gick och satte sig. Under den kvart jag satt i bastun och iakttog kranen var det inte en enda person som inte stängde av den efter att ha druckit.

Jag tyckte det var väldigt intressant, och insåg att jag hade skapat en norm. Normen de första gångerna hade varit att kranen stod på. Att den väsnades och att det gick åt en massa vatten i onödan hade folk köpt, eftersom det ingick i normen (=det skulle vara så). Men när folk kommit in i förrummet och kranen varit avstängd, hade det varit normen, och man rättade sig efter den utan att invända.

Varför berättar jag detta?

Det visar på hur lätt vi styrs av sociala normer. Vi tror att vi själva bestämmer över små och stora val vi gör, men frågan är hur mycket vi egentligen bestämmer. Nu behöver ju inte normer vara dåliga, inom psykologikurser jag läst talar man ofta om normer som något positivt, som t ex anger att det inte är okej att slå ner folk på gatan eller äta upp nån annans mat. Problemet är ju när normerna är meningslösa eller destruktiva.

En kran som står och sprutar är väl inte världens undergång? Vi har väl gott om vatten i Sverige? Mja. I städer som Göteborg krävs det massor av energi och kemikalier för att rena, pumpa och processa vattnet. Att låta rent dricksvatten stå och spruta utan att nån dricker av det gör att vi överanvänder kemikalier och energi (vilket som bekant leder till global uppvärmning och massa annat jobbigt) och signalerar dessutom att rent vatten inte är nåt värt.

Typiskt exempel på destruktiv norm. Tänk om det finns fler?

Dags att dra på sig de vita strumpbyxorna!

Jag är med i en teaterföreställning som heter EN TOTALT MISSLYCKAD FÖRESTÄLLNING. Och det är inte vilken teater som helst! Föreställningen handlar om misslyckanden – vad som är ett misslyckande och vem som egentligen bestämmer om något är misslyckat eller inte. Det kommer att bli nyhetsuppläsare som tappat minnet, håriga män i blå klänning, live-hetsätning av gräddtårta, misslyckade krogtrubadurer och inte minst – ett låst skåp som man ska ge faaan i att bara tänka på att öppna!

Jag spelar Miss Nöjd, en käck vistrubadur som sjunger Taube och Bellman på innekrogarna. Och som har en hemlig, hemlig, hemlig önskan som ni får reda på i föreställningen. Här är förresten Miss Nöjds senaste videoblogg-inlägg:

Förutom Miss Nöjd förekommer även Miss Anpassad, Miss Förstådd, Miss Tänkt, Miss Skött och naturligtvis Miss Lyckad. Och så den misslyckade orkestern såklart, Miss Ljuden.

Premiären äger rum på Lagerhuset 7 september kl 19. Därefter spelar vi

8 sept 19.00
13 sept 19.00
14 sept 19.00
25 sept 19.00

Klicka här för att läsa mer och skaffa biljetter!

Föreställningen spelas av Scenkonstkollektivet Apparaten, som består av

Skådespelare:
Sofia Esbjörnsson
Emanuel Blume
Mikael Linell
Irene Lindros
Sabina Rydberg
Kristina Hallberg

Regi:
Isabel Evers
Johan Olsson

Musiker:
Emanuel Blume (gitarr och kapellmästare)
Mikael Linell (saxofon)
Andreas Alme (trummor)
Therese Larsson (bas)

Koreograf:
Elin Ljungberg

Summan av kardemumman är alltså, kom och se oss! Det kommer att bli något alldeles i hästväg fantastiskt!

Att bo hos en säljare

På Tjörn där jag är uppvuxen fanns under många år något som hette “Medborgarkontoret”. Man kunde ringa dit, hälsa på, maila eller ta kontakt på det sätt man nu ville. Där fick man svar på frågor som rörde kommunen som man bodde i. Vad finns det för kul att göra på fritiden? Hur söker man bygglov? Får man ha ankor i trädgården? Har det kommit nya busstidtabeller? Hur söker man bostadsbidrag? Kan man få hjälp att deklarera? Varför heter stället man bor på som det heter? Finns det nån ledig båtplats?

Kort sagt, allt möjligt som hade med ens roll som medborgare i kommunen. Nu när jag letade efter Medborgarkontoret på Tjörns hemsida fanns det inte där. Men det var inte nedlagt, det hade bara bytt namn. Till Tjörns Kundcenter.

Tjorns Kundcenter 442

Jag vet inte vilka beslut som ligger bakom, jag har ju trots allt inte bott på Tjörn på ett antal år. Men Kundcenter. Är kommuninvånarna inte medborgare längre, utan kunder?

Vad är en medborgare? Det är någon som bor i eller på annat sätt ingår i någon form av samlad geografisk region. I det här fallet kommunen Tjörn. Som medborgare utgör man en del av kommunen, och man har rättigheter såväl som ansvar eftersom man är del i den kommun där man är medborgare.

Och vad är en kund? En kund är någon som anlitar t ex ett företag för att köpa en tjänst eller en vara. En kund har vissa rättigheter, eftersom hen betalar för tjänsten/varan, men bär inget direkt ansvar gentemot säljaren.

Är då tjörnborna plötsligt kunder till kommunen snarare än medborgare? Är kommunen en säljare? Jag får dåliga vibbar.

Helst vill jag undvika att dra in en massa politiska termer i det här, men att göra medborgarna till kunder är så klockrent nyliberalt att det är stört omöjligt att låta bli. Har det med kommunens borgerliga styre att göra? När det hette Medborgarkontoret styrdes kommunen av en (förvisso brokig) majoritet med sossarna i spetsen.

Det är fullt möjligt att jag flyttar tillbaka till min hemkommun framöver. En gång tjörnbo, alltid tjörnbo, liksom. Men då vill jag vara medborgare i min kommun. Inte kund.

10 spänn

Jag sitter på tåget mellan Göteborg och Stenungsund, på väg ut till Tjörn för att träffa min mammas släkt. På vägen till spårvagnen som tog mig till stationen sprang jag på en äldre man med krycka som skakade en pappersmugg med mynt mot mig. Jag gick förbi. Sedan, vid hållplatsen, kom det fram en kvinna med bekymrad min och frågade om hon kunde få en tia. Jag plockade upp en tia ur plånboken och såg samtidigt att hon hade en systempåse med öl i handen. Hon tackade och jag gick på vagnen.

På väg mot centralen funderade jag på varför jag gav pengar till den andra som bad mig men inte till den första. Den första såg definitivt ut att vara i större behov av det, var dessutom rörelsehindrad och verkade varken berusad eller i förd med att köpa alkohol. Men han var invandrare. Och hans kroppsställning med kryckan var konstig. Dessutom var han illa klädd. Kvinnan var relativt välklädd, i 40-årsåldern och både såg svensk ut och lät svensk. Hennes systempåse och välsittande klädsel antydde att hon inte var den med det största behovet.

Ändå var det hon som fick. Hur tänkte jag? Var det för att hon var mer lik mig själv? Hon var närmare mig i ålder, hon hade min hudfärg, talade mitt språk och hon höll inte kroppen i någon för mig ovanlig kroppsställning. Hon talade mitt språk inte bara på det sättet att hon pratade svenska, utan också att hon visste vilket ansiktsuttryck, tonfall och tilltal som fungerade.

Jag ser mig som öppen och fördomsfri men det är jag inte. Det är nog ingen av oss även om vi försöker. Jag tror vi har nåt djupt biologiskt inom oss som gör att vi har lättare att känna och visa sympati för de som är lika oss själva. Men det betyder inte att det gynnar oss.

Gammal, korkad eller både och?

Mycket på gång nu! Föreställningar med spexet, skivsläpp alldeles om knuten och massa spännande saker som händer på jobbet! Inte lätt att hinna blogga med utsövdheten i behåll i såna lägen.

Men abstinensen tränger sig på, och jag blir sugen att skriva nåt annat än miljömärkningskriterier och ansökningsblanketter. Så här kommer ett inlägg om att antingen vara gammal, korkad, eller möjligen både och.

Jag har ju ingen TV, och har inte haft det sen jag flyttade hemifrån när jag var 20. Det är sju år sedan, och jag antar att TV-mediet har utvecklats lite sedan dess. Eller så håller jag på att bli gammal, och hänger inte med i utvecklingen.

Jag gick in på TV4s hemsida idag för att titta på Kvällsöppet, där en av mina chefer debatterade bensinpris med Motormännens VD. Här är sidan jag möttes av när jag gick in på tv4.se.

Skarmavbild 2012 02 21 Kl 09 24 26

Det första som slog mig var naturligtvis jättebebisen och rubriken om prinsessan Victoria. “Ladda inför kronprinsessans förlossning“. Jag såg en bild av mig själv tillsammans med en jättemobb människor som stod runt Victoria som skrikande nedkom med en ny stackars liten kunglighet, samtidigt som vi andra visslade med visselpipor och ropade hejaramsor. Ganska obehagligt. Kort sagt – varför i hela friden skulle jag vilja ladda inför hennes förlossning?

Sen såg jag runt på andra rubriker. “Gabbe dränker sillen“, “Tävla om gladiatorbild“, “Gurkan möter en kokosnöt“, “Pelles vilda svensexa“. Nog för att jag inte är helt uppdaterad på TV-mediet… men förväntas jag vara intresserad av allt det här?

Jag kände hur min tankeverksamhet började växlade om och lägga sig på en helt annan nivå. Jag kände mig korkad. Och gammal. Jag är totalt oberörd av såväl Pelle och hans svensexa, som uppladdningen inför Victorias förlossning.

Jag har länge tänkt att jag ska skaffa TV när jag pluggat färdigt och fått en fast inkomst. Men det vete fasen.

Små ord

Jag reagerar ofta på vilka ord folk använder. Ibland kanske till överdrift, men jag tror att vårt ordval när vi pratar med varandra om olika saker i längden får stor betydelse för hur vi uppfattar det vi pratar om, även om man spontant tänker att “Äh, petitesser!”

Det ord jag tänkte på den här gången är ordet “alternativ“. Vad betyder det? Spontant skulle jag säga att det är något som avviker från det vanliga. Nåt som inte är standard, utan nåt speciellt, nåt icke-normalt. När man jobbar med miljö och energi kommer man ofta i kontakt med uttrycket “alternativa energikällor”. Vissa kallar dem bara för “alternativen”.

punktjej1

Jag hoppar till varje gång jag hör uttrycket. Alternativa energikällor. Vi har haft vattenkraft i över hundra år i Sverige, så vari ligger det alternativa? Det är ganska standard, kan jag tycka, särskilt med tanke på att det är den största källan till el vi har idag i Sverige.

Säg vad det handlar om istället. Förnybara energikällor. Att säga att något är alternativt är att säga att det är något som är avvikande och inte det som betraktas som “normalt”. Men såväl vatten-, vind-, sol- och biokraft är i högsta grad utvecklade energikällor och inte det minsta alternativa (även om vågkraft och en del annat spännande nog skulle kvalificera som rejält alternativt). Att säga att något är alternativt är också att bekräfta att det vi inte kallar alternativt, dvs olja, kol, kärnkraft osv, är det normala, det seriösa och det som gäller.

Det är dags för energisverige att inse att det som ansågs alternativt på 60- och 70-talet är vad som faktiskt är moget och hållbart idag. Den punkiga, alternativa vind- och solkraftskraftstonåringen har vuxit upp. Nu är det hon, inte olje- och kärnkraftsfarsan med sitt grånande hår och åldrade värderingar, som har en chans att föra släktet vidare in i framtiden. Och det är inte det minsta alternativt.