Nomadplaneten – nu är den här!

I fredags var det dags. Datumet var satt sedan länge – det var då och ingen annan dag som min roman Nomadplaneten skulle publiceras. Vi hade bokat in en hejdundrande releasefest på observatoriet i Slottsskogen och allt var förberett. Det var bara ett krux. På fredagsmorgonen hade vi fortfarande inga böcker. Det var inte förrän ett par timmar innan det var dags att slå upp portarna som leveransen äntligen kom, och vi kunde andas ut.

Nu gå boken att beställa här på hemsidan. Antingen under ”Skivor & böcker” eller längst ner på den här sidan.

Jag är fortfarande, två dagar senare, alldeles för golvad för att skriva ihop en bra beskrivning av kvällen. Jag låter följande bilder, tagna av Mikael Linell, tala istället.


 

Beställ boken genom att fylla i det här formuläret
Priset för en bok är 100 kr. Ovanpå det blir frakten 70 kr. Boken kommer med en faktura, så inget behöver betalas i förväg.

En person i publiken – eller fyratusen?

Det är underligt det här med hur saker tenderar att hända samtidigt. Istället för att viktiga händelser som kräver mycket av en sprids ut över tid klumpar de ihop sig och kastar sig mot en i flock. Den senaste månaden har varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag ska inte gå in på allt som hänt och händer, utan nöjer mig med att säga att jag tror att jag snart börjar få huvudet över ytan.

De allra flesta saker som händer är roliga. Bland annat har jag faktiskt haft en del spelningar på sistone. Förra helgen hade jag två stycken, som var varandras motsatser. Den första på fredagen i Uddevalla, med en (1!) person i publiken, och den andra på söndagen i Göteborg för en publik på ungefär fyratusen.

I Uddevalla spelade jag som gästartist tillsamman med Gunnar och Olof Källström, på Uddevalla regionteater. Jag blev så glad när Gunnar frågade om jag ville vara med, eftersom han är en av mina största förebilder vad gäller visor. Upplägget var fantastiskt, Gunnar och Olof satt med var sin gitarr och var sin kopp kaffe vid ett dukat bord och framförde sång på sång medan de småpratade med varandra och publiken. Med jämna mellanrum fick jag komma upp och spela en bit. Ett så bra koncept – och så lyckat det blev! Att publiken bestod av en person (eller mja, räknar man in teknikern och Sofia som var med så blir det väl tre rent tekniskt, varav en betalande) gjorde liksom ingenting. Jag hade minst lika trevligt framför scenen som på, och jag hoppas på att få göra om det igen.

IMG_22671

IMG_22791

På söndagen var det dags igen. Den här gången med helt andra premisser. Jag hade blivit anlitad för att utgöra musikinslag på den stora manifestationen inför klimatmötet i Paris, som började samma dag. Tanken från början var att det skulle vara fler band, men bara några dagar innan hoppade de andra av på grund av osäkerhet med säkerhetsläget, polispådrag och hela baletten. All respekt för det, jag och mina medmusiker Nova och Mats hade liknande tankar.

Som tur var gjorde vi spelningen. Och vilken spelning – jag hade hur kul som helst! Enligt trafikpolisen var det ungefär 4000 människor i demonstrationståget gick från Gustav Adolfs torg till Götaplatsen. Det var ett tag sedan jag hade en spelning av det slaget, och när vi klev upp på scenen undrade jag lite varför. Få saker ger en större kick än att ställa sig och sjunga inför en folkmassa som samlats för något de tror på. Vi gjorde Tanken som räknas och Vissa tänker andra tankar (liknande titlar, jag vet, men temat inbjöd liksom till det), med fingrar stela som fiskpinnar i novemberblåsten. Jag och Mats på gitarr och Nova på bas.

IMG_23181

IMG_23191

Två väldigt olika men väldigt roliga spelningar. Jag hoppas så på att få göra fler framöver.

Om jag vetat vad jag gett mig in på…

Häromdagen skrev jag om att jag, delvis på grund av några riktigt dåliga recensioner, låtit bli att göra spelningar och sälja mina skivor det senaste året. Jag tappade aldrig lusten att spela och sjunga, men jag vågade plötsligt inte längre höra av mig till arrangörer, tidningar eller skivköpare. Nu har jag beslutat mig för att det är dags att komma över det, och dags att komma ut med musiken igen. Tack för allt stöd och alla fina kommentarer jag fått! Jag blev alldeles paff när jag såg att 300 personer läst på ett dygn. Här är länken till inlägget.

Jag har också beslutat mig för att dra igång en skivkampanj för att fira att det nu är ett år sedan senaste skivan Inte riktigt än. Jag skrev i förra inlägget att jag tänkte sälja skivan för 75 kr, eller ta 100 kr för både den och min förra skiva från 2006, Vår revolution. Det kanske jag får äta upp, för nu plockade jag fram den och lyssnade.

Oj, vad längesen det var jag spelade in det här. Man riktigt hör hur långt skägg jag hade på den tiden. Titta bara här:

mami21

Eller här:

mami

Det var inte bara skägglängden som var annorlunda. Jag skrev och sjöng på ett annat sätt då. Låtarna handlade om att inte titta på TV (och därmed missa populära TV-program som Floor Filler och Paradise Hotel), om bisarra resor till Nordpolen med tåg, lastbåtar och flygande skepp, om att vara ung, arbetslös och hänvisad till Arbetsförmedlingen på Tjörn (!) och allt möjligt annat. Några är faktiskt riktigt bra, som Debattblues (som handlar om hur Gud, Djävulen och George Bush är med i samma debattprogram i SVT), titelspåret Vår revolution och den långa Julvisa från 2000-talet, som handlar om att bli kidnappad av tomten, som flyttat från Nordpolen till Taiwan för att utnyttja billig arbetskraft.

Såhär ser framsidan ut. Den är tecknad av Robin Rundkvist. Alla detaljer på omslaget är sånt som finns i låtarna, t ex är det jag själv som står utanför Arbetsförmedlingen nere i vänstra hörnet.

"Vår revolution", 2006
”Vår revolution”, 2006

Okej, ju mer jag lyssnar så inser jag att det är rätt kul. Men rösten är… ja… lite brådmogen kanske man skulle kunna kalla den. Det här var 2006 och jag var 21 år. Musiken är svängig men lite hafsig. Jag drog ihop en massa kompisar som kunde spela, snarare än tänkte efter vad som kunde passa och fungera.

Men, har jag sagt a får jag säga b! För 100 kr + porto får man nu båda nya skivan Inte riktigt än (som är jättebra!) och den gamla Vår revolution. Skicka ett mail till skiva@emanuelblume.se med din adress så kommer skivorna med posten tillsammans med faktura. Bara Inte riktigt än kostar 75 kr.

Och om man vill kan man även gilla min facebooksida, klicka här för att komma dit.

Förkyld, men ångrar ingenting!

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen
huvudvärk
och knarkar Panodil

jag missar jobb och plikter
där jag ligger i min säng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!

Edith-Piaf-II

(När vi ändå är inne på gamla dikter alltså. Jag var inte lika medskyldig till förkylningen den här gången som när jag skrev den)

Tjolahopp tjolahej!

Här kommer ett kort och inte särskilt djupgående inlägg. Jag har precis cyklat hem till Majorna från Gamlestan. Det kan man ju tycka skulle var jobbigt halv tolv en vardagskväll, men nix! För jag hade varit på ett sånt himla trevligt möte med människor jag tycker väldigt mycket om! Och som jag gör väldigt roliga saker tillsammans med! Så hej vad det gick längs cykelvägarna hem.

Och så har det varit en vacker novemberdag! Bara en sån sak. Från sjätte våningen där jag har mitt jobb (som är ett toppenjobb för övrigt!) hade jag idag följande utsikt:

IMG_0963

Dags att sova.

…då ska vi samlas på Hisingen!

Jag är ju producent för årets filosofspex Glenn – eller Ett skruvat inlägg från 80-talet, vår spexföreställning som handlar om den legendariska fotbollssegern som IFK Göteborg stod för i UEFA Cup 1982, och alla hisnande äventyr däromkring. Förutom producentskapet extraknäcker jag som sångfröken när våra sångpedagoger inte kan vara med.

Eftersom Göteborg i allmänhet och Hisingen i synnerhet är centralt i föreställningens handling kunde jag inte låta bli att lära ensemblen den gamla Hisingsvisan, som enligt myten skrevs av en medlem i Göteborgs Roddklubb under tidigt 1900-tal, och som dykt upp i de mest blandade sammanhang sedan dess.

Vår PR-chef Camilla smygfilmade oss när vi tränade körsång, och jag just gett ensemblen i uppgift att försöka sjunga omkull mig. Därav den lite överdrivna intensiteten i tolkningen.

Ny lägenhet! Och en gammal.

Jag ska flytta!

Eftersom jag är färdig med mitt pluggande måste jag flytta ifrån min studentlägenhet. Jag kommer att bo i en annan lägenhet i Majorna som jag lånar i ungefär ett halvår, så får vi se vad som händer sen. Det är en fantastiskt fin lägenhet, en tvåa med utsikt över älvsborgsbron och hamnen. Men mer om detta någon annan gång!

För igår tog jag en lång promenad i höstsolen, och hamnade, som jag ibland gör, i Högsbohöjd. Närmare bestämt Elins Gård, där jag bodde i fyra år mellan 2005-2008. Det har hänt att jag fått post dit, så ibland går jag dit för att kolla brevlådan. Den här gången var det bara reklam, men det jag fick se var att lägenhen höll på att plockas isär.

IMG_0943

Jag kommer inte på något bättre sätt att uttrycka det. Det var inte så att den höll på att rivas (vilket huset skulle gjorts 1996 om man följt planerna när det byggdes), men dörren var trasig, fönstret öppet och där inne hade de kvarvarande möblerna flyttats runt.

Kanske hade det varit inbrott, det verkar nästan så. Det har stått tomt sedan jag flyttade ut, eftersom lägenheten varit i så dåligt skick. Hela huset höll på att förfalla redan innan jag flyttade in. Varje gång jag går förbi förvånas jag över att det fortfarande står kvar. Inte minst för att man pratade redan 2006 om att det skulle rivas året därpå. För att inte tala om att huset i själva verket är en barrack som byggdes 1993 för att utgöra tillfälliga boenden när ett grannhus renoverades, och som var tänkt att rivas tre år senare.

IMG_0942

Som jag konstaterat tidigare kommer det förmodligen stå kvar tills jag fyller 40. Men det gör inget så länge jag slipper bo där.

Ketchupeffekten

Jag var på nån slags första dag på jobbet idag. Eller i alla fall en dryg timme. Träffade chefen, skrev ett anställningsavtal, hälsade på medarbetarna… Det kändes helt fantastiskt. Jag tänkte på alla de jobb jag sökt de senaste månaderna som jag egentligen inte ville ha. Och så hamnar jag här. Jättefina lokaler precis vid Järntorget. Ljusa takfönster. Kompost i köket! Macar överallt (varför har miljöorganisationer alltså så mycket macar?). Trevliga människor. Och framför allt; arbetsuppgifter som jag brinner för!

När vi var färdiga med den praktiska planeringen, som när och med vad jag ska börja, vad jag ska ha i lön och så vidare, gick jag tillbaka till Järntorget. Solen sken och det hela kändes en liten smula overkligt. Gick in i affären på vägen hem. Tänkte att nu, med en lön som är högre än vad mina föräldrar haft efter att ha arbetat i 40 år, borde jag kunna köpa vad jag vill i affären. Så jag tog en av de här stora fula korgarna med hjul (okej, det var mest för att det inte fanns några små korgar) och ställde mig och tittade på alla varorna. Tänkte att jag faktiskt har råd. Jag kan äta vad jag vill, inte bara än ris och linser.

Men jag visste inte vad jag skulle köpa. Det slutade med att jag gick ut i affären med ett paket ekologisk mjölk, en prästost och en gigantisk burk saltgurka. Det kommer nog ta ett tag att vänja sig vid det här.

heinzketchup

Ikväll är det dags för mer sånginspelning i studion, apropå nåt helt annat. Det gick jättebra igår, och jag är väldigt nöjd. Igår kväll träffade jag dessutom mina körare och vi satte körstämmor till sex av låtarna. Det lät helt fantastiskt bra! Kören ska vi spela in på fredag. Och snart, snart, snart, vid midsommar, kommer Janina ner från Uppsala! Som jag längtar! Och till hösten flyttar hon till Göteborg!

Hur bra kan det bli egentligen? Och varför händer allt bra på samma gång? Splutt, som ketchupflaskan sa.