Nu är det dags. I fem och ett halvt år har jag pluggat på den här utbildningen till miljövetare. Jag var 20 år när jag började 2005, och nu, på gränsen till det andra decenniet i tredje millenniet, är det dags att ta ut sin mastersexamen.
Imorgon klockan 9.00 kommer jag alltså att redovisa mitt exjobb. Inklusive opponering och hela kittet. Vill nån komma och heja på så är det öppet för allmänheten, klockan nio på morgonen som sagt i stora hörsalen på Botan, institutionen för växt- och miljövetenskaper. Det är jag och ett tiotal exjobbare till som kommer att redovisa under dagen.
Och apropå ingenting så var jag på en trevlig luciasittning igår med min fina spexförening och MatNatSex. Tyvärr lyckades jag ställa in nån knasig inställning på kameran, men det blev några fina bilder på luciatåget i alla fall.
…är precis vad jag har varit den senaste veckan. Fast inte i egenskap av student i första hand. Vad jag gjort där är aningen hemligt än så länge, men lär komma fram så småningom.
Uppsala är fint. Inte minst på vintern. I brist på avslöjandet om vad det var jag gjorde där kommer här lite fina foton jag knäppte i den snöiga staden.
Träd utanför lägenheten där jag bodde.Lekplats.Det låg en underlig pastellfärgad dimma i över stan.Mer snö.Var och hälsade på min kusin med familj!Tillbaka i Göteborg. Tåg är vackra.
Det finns en samling människor som utövar någon form av konstig kraft på mig. Det rör sig om ett visst band som kallar sig Cirkus Miramar. Ända sedan jag hörde dem för första gången i en bärbar CD-spelare på en buss på väg hem från Nösnäsgymnasiet när jag var 16 år. Detta trots att de höll på att göra mig döv, eftersom CD-spelaren var inställd på högsta volym och det första jag hörde var introt till Turkisk Konfekt…
Jag har säkert varit på mellan 20 och 30 konserter med dem det senaste decenniet. Och jag kan inte förklara varför. Det är inte så att de är extremt musikaliskt tajta, eller skickliga. En del spelningar kan vara ganska orepade. Men det är något som gör att jag bara inte kan hålla mig ifrån dem. Spelningen på Café Dubbelgöken i lördags var inget undantag.
Och det är många med mig som delar denna fascination, eller rentav trollbundenhet, för det fenomen som är Cirkus Miramar. Som gjort att vi väntat tålmodigt i tio år nu på skivan som kommer att vända upp och ner på hela världen; Heliopoetica.
Foton tagna av mig på Café Dubbelgökens säsongsavslutning, 27 november 2010.
Då var årets spexmanöver till ända! Som stabsmedlem och köksansvarig var jag bland de sista att lämna Gråbogården igår, söndag. Detta efter att ha hållit igång mer eller mindre dygnet runt sedan fredags eftermiddag.
Kort förklaring: Manöver är något vi i Filosofspexet gör en gång varje år, för att under en hel helg kunna fokusera bara på vårt tillblivande spex och på varandra. Så det har sytts kostymer, skrivits låtar, snickrats dekor, övats och sminkats konstant under två dygn. För att inte tala om lagats mat, ätits, druckits, lekts, dansats, bastats och badats i sjön. Sömn blev lite av en bristvara, men det är sånt man får räkna med.
Här följer ett antal bilder jag tog under helgen, med Isabels kamera som jag lånat.
Charlotte och Tillan testar smink.Matti och Emma myser i soffan!Köksslaven Pam, med Tweety-förkläde!Sara och en ny spexmedlem.Johanna och Carlotte har disktjänst.Stefan och Puh tar igen sig i soffa.Ullis knep den här paparazzibilden på mig när jag lagar grönsakssoppa. Massa citron ska det vara!Pam har full fokus på kostymsömnaden.Stickdags i soffan med Linn och Sofie!Björnbjörn bakar en hjärna.Agnes och Rebecka gör något, jag förstår inte riktigt vad…Fredagkvällen avslutades med att vi tittade på förra årets spex, Maffia, på en ganska liten TV, som dessutom blev svartvit kvällen till ära.
Jag var på konsert igår, på Café Dubbelgöken på Tredje Långgatan. Huvudakt var Dan Berglund, som jag tycker mycket om. Övriga artister var Gosmonstret och Andreas Galle. Eftersom jag precis lånat en kamera av Isabel som jag håller på att lära mig tog jag med den och tog lite foton under kvällen.
Alex och Nova.Gosmonstret på scen. Ett roligt namn, men jag vet inte vad jag egentligen tyckte om låtarna. De hade nåt speciellt, men… tja…Joel med sin svarta hatt säljer lotter i baren.Viktor och Mats var på gott humör.Andreas Galle. Härligt sväng. Men mycket Am…Dan Berglund himself! Jag måste erkänna att jag tycker han är väldigt snygg.Dan Berglund igen. Det är snyggt att fota utan blixt.Nova och Matilda var också på gott humör!
Sammanfattnings var det en mycket trevlig kväll, och det var underbart att höra Dan Berglund igen. Han är en av de få proggvissångarna från ett par decennier sedan som har överlevt och vuxit sedan 70-talet. Det är han, Jan Hammarlund, och ett par till.
Ungefär en halv minuts promenad ifrån min lilla lägenhet ligger Godhems Pizzeria. En ganska anspråkslös liten pizzeria på ungefär 4 kvadratmeter, men med riktigt goda pizzor. Min favorit just nu, som jag köpte igår kväll, heter Osam. Och den är, precis som den heter, awesome.
Nu kände jag att det här börjar gränsa till dold produktreklam, men det är det alltså inte. Möjligen nån slags recension. Fårost, färsk tomat, lök, peperoni och persilja. Mmmm, awesome.
Det har varit en intensiv helg – på många sätt. I lördags var det dags för 10-årsjubileum för GAS-klubben (GAS = Galenskaparna och After Shave) och den nya föreställningen Hagmans Konditori. Hade länge sett fram emot dagen och varit spänd på den nya föreställningen.
Vi började med 10-årskalas på Park Lane, med champagne, tårta och diverse GAS-grejer. Det hölls tal, gjordes tävlingar, botaniserades i böcker, filmer och skivor, GASklubbsmedlemmar uppträdde på scenen (inklusive undertecknad med Bara Ben-inspirerade alstret Prostituerad Partypingla), och det hela utmynnade i att 140 pers sjöng karaoke till Gôtt å leva. Okej, ganska nördigt var det, men hellre vara nörd och ha skoj än icke-nörd och ha tråkigt. Och skoj var det!!
Sedan några timmar för middagspaus, då jag åkte hem och värmde lite rester. Champagne på Park Lane kräver ju att man kompenserar med lite kidneyböngryta och ris. Vid sjutiden var det dags igen, för då började själva föreställningen. Jag och Agnes, samt 138 GAS-medlemmar till tog plats i salongen på Lorensbergsteatern.
Och föreställning var… bra. Det är svårt att säga nåt annat efter att bara ha sett den en gång. Det var inte kicken man fick efter att ha sett Casinofeber eller C Eriksson Solo, men jag skrattade ändå så jag kiknade, och käkarna höll på att gå ur led efter några timmars konstant flinande.
En snabb sammanfattning av handlingen: Fyra vänner i 65-årsåldern möts efter att inte ha träffats på 50 år, på en modern kaffebar. Tillsammans inser de att kaffebaren är vad som en gång var deras stamcafé; Hagmans Konditori. De förflyttas 50 år tillbaka i tiden och upplever sina liv på nytt. Funderar över vad som blev bra, vad som inte blev det, varför det som blev bra blev bra och om det egentligen kan bli dåligt. Slutsatsen är nåt i stil med att “Mycket var nog bättre förr, men tamejfan inte allt.” Det är ungefär hela handlingen. Ändå älskade jag föreställningen rakt igenom.
Teknisk sett var det en ren njutning. Dekor, kostym, teknik, allt det där var underbart snyggt och med en fantasifull Rolf Allanig touch som gjorde att man njöt i fulla drag av bara kolla på scenen.
Musiken var också grymt bra. Tajt, svängigt och ösigt. Låtarna var härliga både text- och musikmässigt, och jag önskade direkt att jag hade en skiva med all musiken på. Det enda negativa var att det blev lite väl mycket bluestolvor efter ett tag.
Det som gjorde föreställningen lite annorlunda än tidigare föreställningar var att det saknades politiska undertoner. I alla fall några skarpa sådana. Det är just dessa som jag annars älskar mest hos Galenskaparna. Ändå var den här föreställningen som sagt det bästa jag sett på länge. En hyllning till kaffe och kakor, blues och swing, humor och värme. Öh, japp.
Efter föreställningen blev det mingel i Lorens bar. Trevligt, men trött var man och hem och sov gjorde man. För nästa morgon var det ju dags att gå upp och ta bussen ut till Tjörn för helgens spelning tillsammans med Isabel. Och det gick också bra! Inte lika ösigt som GAS kanske, och inte lika mycket publik, men trevligt var det.
Här är två filmsnuttar från spelningen jag gjorde häromveckan, i brist på material från gårdagens spelning. Ajöken sålänge!
Tänk så mycket ångest jag fått genom åren av ordet “midsommar”. Men inte i år. Jag kanske förklarar mer om det senare, nu ska jag berätta om mina insikter från denna midsommarhelg.
Jag spenderade midsommar på Tjörn tillsammans med Agnes och min familj. Ganska traditionellt med sill, solsken och massamassa kakor. På midsommardagen gav jag och Agnes oss ut på en långpromenad/bergsbestigning/exkursion i de höga bergen som omger dalen mina föräldrar bor i.
Vi var ute i nästan två timmar. I samma berg som jag brukade springa i när jag var liten. Och jag greps av en nån slags lugn och harmoni som man väldigt sällan upplever. Ett berg blir så mycket större och intressantare när man faktiskt klättrar i det istället för att se det på sin gps.
Agnes, som ju är biolog, hittade massor av roliga grejer och jag var helt fascinerad. Till exempel följande sileshår, som växte vilt vid en nästan igentorkad göl uppe i de blåsiga bergen.
De ser nästan tropiska ut, som de köttätande växter de är. Kladdiga med små klistriga droppar längst ut. På ett par av dem kunde man se små insekter som gått ett grymt öde till mötes.
Dessutom hittade följande orkidé, som vi tror kan vara Jungfru Marie nycklar.
Dom här är fridlysta, så dom ska man inte plocka…
När vi gick där i bergen, i en liten skog som otroligt nog hade lyckats växa upp på något mindre blåsigt ställe i de i övrigt väldigt vindpinade bergen slogs jag av en fundering. Jag kände hur bra jag mådde av att strosa omkring där uppe. Ömsom hoppande barfota över klippskrevorna och ömsom studerande nån spännande växt. Efter att ha läst den lilla psykologi jag faktiskt läst har jag lärt mig att vi människor mår bra av att spendera tid i de miljöer vi utvecklats i. Alltså skogar, berg, slätter och savanner.
Men… frågan är om våra förfäder tänkte som jag, att “Ahh, vad skönt att gå omkring i bergen och skogen! Här trivs jag verkligen, här kan jag koppla av.” På nåt sätt känns det inte helt logiskt. De gjorde ju det dygnet runt, 365 dagar om året. Är det på nåt sätt en fabricerad sanning det där man att man bra och andas ut i “naturliga miljöer”? För vi romantiserar ju en hel del om det. I och för sig älskade jag det när jag var liten, och jag går fortfarande ut så ofta jag kan, men Majorna har något begränsat med natur jämfört med Tjörn.
Har inget svar. Men det är en spännande fråga tycker jag. På kvällen tog vi en sväng med båten på havet. Mys.
Nu ska här sovas. Ikväll blev det konsert på Sundsby med Christina Kjellsson. Men det skriver jag om nästa gång! Godnatt!
I fredags hoppade jag och Agnes på en buss från Göteborg till Halmstad. Regnet vräkte ner, och till råga på allt hamnade vi i sätet framför en överförfriskad hallänning vars enda bagage var en systembolagspåse som blev lättare och lättare allt eftersom resan fortskred.
Till slut var vi i all fall framme i ett blött Halmstad, där Agnes mamma hämtade upp oss i en grå Volvo, och så bar det av mot resans egentliga mål; Haverdal – en liten halländsk ort i utkanten av det sägenomspunna Molom. Där har Agnes familj ett pyttelitet hus som vi spenderade helgen i.
Det var en übermysig helg! Visserligen i blötaste laget rent vädermässigt, men vi passade på att smita ut i skogarna, längst stranden och upp på Skalleklippan så fort regnet lade sig.
Blåsigt värre var det. Kajsas udde i bakgrunden?Längst upp på Lejonklipp… ehum, Skalleklippan. Allt som finns kvar av Skalleberget, som man högg ner för att göra gatsten av.Det här trollet fanns i skogen. Något övervuxet, men efter idogt letande lyckades vi hitta det.Strandskogen, en fullfjädrad skog precis i strandkanten. Till och med sanden går halvvågs in i skogen.<3
Jepp. Igår fick jag lagt vantarna på prototypen till den tidsmaskin som en forskare på Uppsala Universitet tagit fram tillsammans med hemliga japanska kontakter. Jag testade den i Ruddalen, ett skogsparti vid Frölunda, för att inte väcka allt för mycket uppmärksamhet när jag reste tillbaka i tiden. Och den funkade!! Det första jag gjorde var att resa tillbaka till stenåldern, där jag träffade grottmänniskan Muck. Jag hann ta ett foto, se nedan.
Muck hade ganska bråttom, eftersom hon var på väg att jaga en mammut, så för att undvika att falla offer för sabeltandade tigrar jag fick använda min tidsmaskin igen (se nedan).
Efter ett besök på medeltiden där jag träffade en bonde som letade efter sin bortsprungna ko vred jag tidsmaskinen till 1925, där jag sprang på ingen mindre än Ivar Kreuger i skogen! Den kapitalistiske rackaren ville såklart kränga en massa tändstickor.
När han insåg att jag inte var intresserad av tändstickor utan hellre ville diskutera hållbar utveckling blev han stressad och var tvungen att åka upp till Stockholm för att ta en båttur med Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Jag tog tillfället i akt att, efter ett snabbesök i nutiden (där jag träffade en amerikansk biolog som hade låst in sin man i husvagnen) ställa in tidsmasken på ett besök i framtiden. Där träffade jag följande skogsövervakarrobot:
Den fick mig att lova att inte avslöja hur det såg ut i framtiden, så det kan jag inte skriva om här. Tyvärr alltså.
Men ni kan ju ta reda på det själva! Faktum är att vem som helst kan få följa med på någon av de här tidsresorna! Och fatta saker om miljö och hållbar utveckling som man aldrig fattat tidigare, dessutom!
