Nu är jag svensk igen!

Jag tänkte att det var dags att återerövra min svenska identitet. Men hur? Det självklara svaret kom till mig när jag avfrostade frysen, och hittade några påsar vinbär och krusbär, gömda likt Ötzi långt där inne bland isen. Dags att koka saft!

Koka-saft

Jag blandade krusbär och vinbär, tänkte att det blir nog en spännande smakkombination. Kokade upp hela kalaset och byggde en silställning av ett rivjärn, en isärtagbar kakform och ett durkslag i plast som deformerades i processen. Sen fick det stå och rinna av nån timme innan jag kokade upp det på nytt med ekologiskt DanSukker. Ja, det vill säga socker från Danmark. Undrar om dom odlar det där? Luktade gott gjorde det i alla fall, och det fick stå och svalna i en gryta över natten.

Klar-saft

Och voilá! Tre flaskor blev det till slut! Men den tredje var så ful att den inte fick vara med på fotot. Men saft blev det och nu känner jag mig svensk igen.

Callisto

Callisto var en ung kvinna som över allt annat älskade att jaga. Därför gick hon, när hon var gammal nog, i lära hos jaktens gudinna, Artemis. Kravet för att få gå i lära hos Artemis var att, liksom Artemis själv, förbli oskuld. Kärleken var tvungen att vara till jakten i sig. Detta bekymrade inte Callisto, som satte sin passion för jakten över allt annat. Hon blev snabbt Artemis skyddsling.

En dag, när Callisto jagade i skogen fick guden Zeus syn på henne, där han satt uppe i Olympen och vakade över Jorden. Han blev genast förälskad i henne, men visste om att hon svurit ett löfte till Artemis att förbli jungfru. Han grubblade länge på hur han skulle göra för att lura både Callisto och Artemis, och kom sedan på den geniala idén (!?) att förvandla sig till en svan. I denna skepnad seglade han ner till Jorden och landade i en glänta, där han träffade Callisto.

Callisto blev alldeles förtrollad av den vackra svanen, och smög sig närmare för att försöka klappa den. När hon lagt sina fingrar på de mjuka fjädrarna bröts förtrollningen, och Zeus stod framför henne i gläntan. Zeus, som så många andra gudar och män av hans sort, ansåg sig ha rätt till denna unga kvinna, så utan betänkligheter våldtog han henne. Sedan återvände han till Olympen utan ett ord.

Callisto blev gravid, och försökte på alla sätt dölja detta för Artemis, så att gudinnan inte skulle få reda på att hon inte längre var oskuld. Hon lyckades med detta ett tag, genom att klä sig i stora rymliga klädnader, men en vårdag skulle alla Artemis’ följeslagare bada i en vattenkälla. Artemis såg att Callisto var gravid, och i vredesmod förbannade hon Callisto och fördrev henne från sällskapet och ut i skogen, och förbjöd henne att någonsin jaga igen.

Ute i skogen födde Callisto ensam sitt barn. Men någon såg henne. Uppe i Olympen iakttog Hera, Zeus hustru vad som hände. Hon förstod att det var hennes make som låg bakom, och såg sitt tillfälle att hämnas på Callisto. (För det här var på den tiden då en våldtäkt alltid var kvinnans fel. Så är det aldrig nu, eller hur?) Hera förvandlade Callisto till en björn, och det dröjde inte länge förrän Artemis’ jägare hade fått upp spåren henne.

ursamajor

Jägaren blev den jagade, och Callisto gjorde allt för att rädda sitt skinn från jägarnas vassa pilar. Och klok och kunnig som hon var lyckades hon faktiskt hålla sig undan under många år. Samtidigt hade hennes son tagits om hand och uppfostrats till en skicklig jägare. Han var en dag ute i skogen för att jaga, och fick syn på en stor björn i en glänta. Han anade inte att björnen i själva verket var hans mamma. Callisto fick syn på pojken, och rusade genast mot honom, glömsk av lyckan att återse sin son. Sonen greps av skräck och lade sin pil på bågen, beredd att döda Callisto.

Men uppe i Olympen iakttig Zeus alltihop. Han greps av medlidande, och blixtsnabbt förvandlade han även sonen till en björn. Därefter grep han båda björnarna i svansen och slängde upp dom på himlavalvet. Där är dom kvar än idag.

Oculus Reparo!

Jag kittlade en kompis häromdan, och reaktionen från personen i fråga blev så våldsam så att den resulterade i att mina glasögon gick i två delar, se bild nedan.

glasögon

Sedan dess har jag försökt både att gå till en optiker, och att vifta med en trollspöliknande penna och säga “Oculus Reparo”, men Hermione Granger behärskar uppenbarligen den tekniken bättre än jag.

Idag har jag för övrigt höjt julstämningen lite hemma hos mina föräldrar, där jag bor över julen, genom denna stiliga installation i vardagsrummet; tadaaa! Julfikusen!

fikus

Sen råkade det visst bli ett foto på Molly också.

molly

Vad trevligt och familjärt det här inlägget blev! God jul, allesammans!

Till Köpenhamn med muskelkraft

En av mina största passioner är cykling. Det är sällan jag känner mig så fri som när jag cyklar. I våras började jag ta cykeln istället för bussen när jag skulle besöka mina föräldrar på Tjörn, en sträcka på ungefär 9 mil. Ungefär fyra timmar brukar det ta. Bussen tar runt två timmar (om man har tur och inte måste vänta på bytena) plus en halvtimme att gå från hållplatsen (helger går inga bussar alls tack vare vårt borgerliga kommunstyre).

Man förlorar alltså som mest 90 minuter på att cykla. Och tänk vad man får se på vägen! Och tänk sån bra träning och så mycket syre man får! Och så sparar man 160 spänn i busskort!

Men det var inte det det här inlägget skulle handla om. När jag börjat cykla mellan Tjörn och Göteborg kom jag på idén att man skulle kunna göra en betydligt längre cykelresa. Typ… Köpenhamn.

DSCF1790

Att flyga är det som för en längst ifrån upplevelsen att resa. Det kan vara vackert och häftigt att se allt det lilla där nere, men det är inte direkt så att man upplever det. Hur osmart det är att flyga av andra skäl behöver jag inte gå in på.

Att åka tåg innebär att man faktiskt får se det land man reser igenom. Ängar, städer, floder, hus och sjöar svischar förbi utanför fönstret. Man ser att människor och samhällen faktiskt ser annorlunda ut när man förflyttar sig.

Men att cykla är i det här fallet det ultimata. Du inte bara ser omgivningen svischa förbi, du ÄR i den. Du cyklar förbi de lyxiga jättehusen och de fallfärdiga rucklen, du känner doften av trädgårdar sprängfyllda med blommande kaprifol, du kan stanna och bada i en hemlig skogstjärn eller på Tylösand och du kommer nära nära nära det du reser igenom, istället för att betrakta det från en motorväg eller ett genom ett tåg- eller flygfönster. Det är som att göra något själv på riktigt istället för att se det på TV.

Med detta i tankarna bestämde jag mig för att cykla till Köpenhamn. Sagt och gjort, i början av juni i somras trampade vi iväg, jag och mina vänner Fia och Julia. Vi startade i Göteborg och gav oss av söderut. Det var strålande vårsommarväder och -tro det eller ej- medvind. Ner genom Halland, där vi sov i Åsa, Steninge och Mellbystrand, sedan när till Skåne där vi fick låna en lägenhet i Helsingborg att sova i, innan vi tog färgan över sundet och cyklade sista biten ner till Köpenhamn.

Skulle jag berätta om allt som hände på resan skulle det här inlägget bli waaaay för långt, så jag lägger in lite bilder i stället.

DSCF1867

DSCF1836

DSCF1713

Sen ska man ju inte sticka under stol med att det tog 4-5 dagar ner till Köpenhamn, men liksom, vad är man ute efter när man reser? Är det att komma fram fort, eller är det att faktiskt uppleva nåt?