EMANUEL DISSAR – del 28: Borttappade vantar

Här kommer ett sånt där ofarligt och personligt inlägg igen.

Dagens diss handlar om vantar. Jag har en djupt problematisk relation till just vantar. Det problematiska ligger i att jag har så kopiöst lätt för att tappa bort dem. Exakt vart de tar vägen vet jag inte, men de försvinner. Det konstiga är att det inte alls är samma sak med t ex mössor och halsdukar, de kan jag ha kvar år efter år. Men vantar…

vantar

Kanske beror de på att de är så små?Mössor och halsdukar brukar jag trycka in i jackans ärmar när jag hänger av mig den, men vantarna löper ofta risk att trilla ut. Kanske tappar jag dem när jag tar på mig jackan?

Hur som helst försvinner de. Jag köpte två nya par billiga fleecevantar nu på Hemköp efter att ha gått vantlös ett par veckor. Men det känns inte bra att bara köpa nya hela tiden. Och man bryr sig inte om att köpa några fina vantar eftersom de alltid kommer bort, vilket är synd. Det är fint med fina vantar.

Såhär gjorde man på 60-talet

Om man håller på med miljö kan man ibland få spatt på att saker och ting går så långsamt. Exempelvis är det 2011, och i huset jag bor finns fortfarande ett sopnedkast där folk kastar ner hushållssopor blandat med såväl matrester som allt möjligt annat skumt.

För att få lite perspektiv, och inse att vi nog kommit en bit på vägen ändå, kan man titta på vad man gav för råd på 60-talet…

Skumma saker i Stockholm

Ska jag vara helt ärlig är väl inte sakerna jätteskumma egentligen. Och har kanske inte så mycket att göra med Stockholm heller. Men jag var på en jobbresa till Stockholm häromdagen och drabbades av ett lätt filosofiskt tillstånd. Som inför sätena i tunnelbanan till exempel:

IMG_0950

Har inte säten i kollektivtrafiken alltid haft det där mönstret? Bussar, tåg, spårvagnar, tunnelbana… Vad är det med små olikfärgade byggnader på marinblå bakgrund och kollektivtrafik? Man hade förstått om det bara gällde Västtrafik, eller bara SJ, eller bara SL, men allihop? Även om det är rätt snyggt.

Sen har vi följande skylt:

IMG_0954

Notera punkt 1) Ilägg pengar. Det står ofta så på såna här automater (detta är en godisautomat på tåget hem) och på betaltoaletter. Ilägg pengar. Jag kommer ihåg att jag reagerade på det nån gång när jag var i tioårsåldern. Varför ska man “ilägga” pengar? Man uppäter ju inte sin mat. Eller pålägger luren när man pratat i telefon.

Och en sista fundering, från tågtoaletten:

IMG_0949

Vem är Leif? Och brukar han slänga skräp i toaletten?

Ikväll kommer onda danskar till Kortedala!

Ooh, det här blir ett snabbt inlägg, för jag ska precis iväg och förbereda kvällens genrep! Men ikväll kommer vi alltså att ha genrep med fri entré till vårt medeltsspex, som handlar om när danske kungen Valdemar Attardag invaderade Gotland på 1300-talet. Låter det trist? Det är det inte! Det är fullspäckat av action, galen humor, spexikala sånger och musik, passion och erotik, en wienerbrödsdoftande ärkeskurk och lillgammal sjuåtthalftåring.

Kom till Kortedala ikväll på genrepet! Här finns vägbeskrivning och info: http://www.facebook.com/event.php?eid=246265675390152

Lite foton:

277472_129711197116893_127890037299009_208476_3619678_o

280016_129711153783564_127890037299009_208475_5144945_o

266888_127895453965134_127890037299009_201317_1688572_o

280620_129711383783541_127890037299009_208481_968115_o

271983_127895263965153_127890037299009_201312_6837360_o

280508_127895027298510_127890037299009_201307_8372026_o

280935_127894880631858_127890037299009_201303_625843_o

272417_127894653965214_127890037299009_201298_4879951_o

EMANUEL DISSAR – del 26: “Intelligenta” telefonsvarare

Jag har har ringt Arbetsförmedlingen ett antal gånger den senaste veckan för att rapportera att ha har blivit med jobb. Men det har inte varit så lätt. Jag har försökt få tag på min personliga handläggare, och det gör man genom att säga dennes namn till en telefonsvarare, som ska förstå vad jag säger, och koppla mig rätt. Ungefär såhär blir samtalen:

Telefonsvararen: Välkommen till Arbetsförmedlingens kundtjänst. Säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Kerst…

Telefonsvararen (avbryter): Om du vill bli kopplad till… förlåt. Nu förstår jag inte vad du menar. Säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Kerstin Kristensson.

Telefonsvararen: Vem vill du bli kopplad till?

Jag: Kerstin Kr…

Telefonsvararen (avbryter): Säg namnet så kopplar jag fram dig.

Jag: Kers…

Telefonsvararen (avbryter IGEN): Förlåt, nu förstår jag inte vad du menar. Repetera eller säg hjälp.

Jag: Kerstin Kristensson.

Telefonsvararen: Du vill tala med Kerstin Kristensson, stämmer det?

Jag: Ja!

Telefonsvararen: Varsågod.

(Tyst i två sekunder)

Telefonsvararen: Den du söker är inte inne. Du kopplas till växeln. För snabbare handläggning, säg namnet på den du vill bli kopplad till.

Jag: Men…

Och ungefär sådär håller det på. Jag får försöka igen imorgon antar jag. Suck.

digitus-usb-telefonlur

Nu har Dan gått på toa

…och jag har tre och en halv minut på mig att skriva dagens blogginlägg. Befinner mig i studion och spelar in sång på dagens första låt, vilken är Indien och Norge. Igår blev vi klara med sången på inte färre än sex låtar! Med dagens inspelning blir det sju, vilket är nääästan hälften av det totala antalet på femton. Jag jobbar med Dan Viktor, som är både inspelnigstekniker och sångcoach.

Idag blir en halvdag, eftersom kvällen kommer att ägnas åt rep med min lilla kör, som ska vara med på några av låtarna. En kör bestående av mig, Nova, Mats, Almina och Matilda.

Haha, jag hann! Inte världens mest intelligenta och informativa blogginlägg, men jag hann!

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Börjar jag bli gammal?

Jag drar mig lite för att skriva det här. Det finns många tår som nog kan känna sig trampade på om de läser detta.

I helgen åkte jag upp till Stockholm för att ha en spelning. Det var en väldigt rolig spelning, den gick bra, jag hade kul och folk gillade det. Sammanhanget var att en tidning jag tycker mycket om fyllde 30 år, och firade detta i samband med världsmiljödagen. Allt var ideellt, och jag ställde upp mot att de betalade min tågbiljett. Förmodligen ställde de flesta inblandade också de upp helt ideellt.

Vad var då haken? Det var ett öppet arrangemang med fritt inträde, och mycket folk var där. Den första haken var organisationen. Det är inte lätt att organisera ett stort arrangemang med många artister, talare och deltagare. Men det är jävligt viktigt. Jag har varit med om så många arrangemang, både ideella och kommersiella, där så mycket har gått åt pipsvängen på grund av bristfällig organisation. Det här var tyvärr inget undantag. När jag kom dit visade det sig att en stor del av artisterna inte dykt upp av olika skäl (vilket visserligen inte var arrangörens fel), att ljudteknikern inte fanns på plats, att ljudanläggningen var felkopplad med återkommande rundgång som följd, och att ingen hade koll på vad som skulle hända.

Många av de talare som var med gav ett… hur ska jag säga… underligt, intryck. Organisationer som driver frågor de är ganska ensamma om att driva, som att att mobiltelefoni ger cancer, elektromagnetiska fält skadar hjärnan och så vidare. Det här är frågor jag tycker är viktiga att diskutera, men det gör det bara ännu viktigare HUR man diskuterar dem. Att ställa sig och tala inför en skara människor utan att kunna hantera en mikrofon eller kunna tala inför folk, ständigt titta ner i marken och använda ord och uttryck som inga människor utanför den egna skaran känner till, det hjälper tyvärr varken deras frågor eller något annat. Att klä sig alternativt och trotsa normer är inget negativt, tvärtom, men när man vänder sig till allmänheten och vill ge intryck av att de frågor man driver är viktiga, då bör man tänka över mycket noga vilket intryck man ger. Ger man intryck av att vara en övervintrad hippie, ett osäkert nervvrak eller en synsk spågumma kommer man, oavsett hur seriös man är, inte att tolkas seriöst.

hippies_27424951_150285691

Min flickvän Janina som var med, och några “fans” (jag kommer inte på nåt bättre ord nu riktigt) som kommit för att lyssna på mig, var alldeles mållösa och undrade var de hade hamnat. Jag fick förklara för dem att människorna här inte är galna, utan bara kommer från en folkrörelse som alla inte är vana vid. Att de driver frågor som är viktiga, både för dem och för mig, men inte är anpassade till eller medvetna om hur deras budskap tas emot av människor utanför rörelsen.

När jag skulle spela fick jag själv gå in som ljudtekniker och koppla om hela ljudanläggningen. Högtalarna var felaktigt placerade, kablarna gick huller om buller och till fel ingångar, och mikrofonstativen var så trasiga att de höll på att falla sönder. Efter att ha riggat om gick jag på scenen, gjorde en spelning som jag var väldigt nöjd med och tycker gick väldigt bra, och lämnade över till nästa artist.

Tjejen som skulle spela efter mig (jag fick vara ljudtekniker för henne också eftersom den anställda ljudteknikern var upptagen på annat håll) var fantastisk pianist och hade otrolig röst, men en repertoar som hon hävdade “var på ekorrarnas och småfåglarnas språk”. Janina bara stirrade, skakade på huvudet, och när tjejen började spela (det lät ungefär som om ekorrar sprang fram och tillbaka över tangenterna) och sjunga (vilket lät som… tja… ekorrar som sjöng) viskade hon att “Jag tror jag behöver lite luft.” Vi gick ut. Jag sa till Janina, som var helt förvirrad och undrade var hon hade hamnat, att jag tyckte tjejen som sjöng var skitbra, men att hennes låtar nog passat bättre i ett annat sammanhang (lite googlande visade dessutom att hon är etablerad och välansedd!)

När ekorrandet var över packade jag ihop mina grejer och vi gick till en restaurang. Jag hade tänkt hänga kvar till kvällen och lyssna på det som hände, men varken Janina eller jag klarade av det just då. Och hade vi stannat hade jag inte kunnat låta bli att hoppa in som ljudtekniker resten av kvällen också (när vi gick hörde jag rundgångarna börja igen från lokalen, men tvingade mig att inte gå in igen), vilket hade gjort att jag suttit fast hela kvällen.

Jag kände mig dessutom lite obehaglig till mods, efter att ha hälsat på en gammal bekant till mig som jag inte träffat på flera år, och han svarat med “Jaha, så du lät dig påverkas. Jag är besviken att du sväljer EU med hull och hår.” Jag ska inte gå in på det där nu (det kommer nog att bli ett eget blogginlägg), men vad han syftade på var en intervju i en tidningsartikel för ett par år sedan där jag uttalat mig positivt om att miljöpartiet skulle släppa utträdeskravet ur EU. Det betyder alltså inte att jag tycker EU fungerar bra eller eller är demokratiskt. Tvärtom. EU är en herrbastu som funkar under all kritik, men mer om det i ett annat inlägg.

Hur som helst, nu undrar jag om jag inte börjar bli gammal. För mig handlar solidaritet, engagemang och politik inte om att stå fast vid det man alltid har tyckt och sagt till varje pris, utan om att det faktiskt ska hända något i samhället. Jag är inte intresserad av att vara del i en sammansvetsad grupp som tycker att 99,9 procent av människorna i samhället har fel, och ständigt påtala detta. Jag är däremot intresserad av att hitta sätt att förändra samhället åt det håll jag tycker är rätt. Och då måste man diskutera och samarbeta med den övriga befolkningen.

Är ni med? Herrejävlar vad långt det här blev. Och ganska osammanhängande också skulle jag tro. Fler inlägg kommer att följa på det här, är jag rädd…

Avslutningsvis vill jag säga att jag tycker att arrangemanget i grunden var ett bra arrangemang, att Miljömagasinet är en bra tidning med infallsvinklar som jag saknar i andra medier, och att frågorna som togs upp är viktiga frågor. Men hade jag varit med och arrangerat hade jag gjort saker annorlunda.

Kan bara inte låta bli…

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!