Trump – tänk om han bara fejkar?

Jag läste en artikel idag om ett nytt uttalande från Donald Trump. I ett valtal i helgen hade han lovat att som president avreglera fossilindustrin, bygga nya transportvägar för olja och gas, och ”sluta fred med kolet”. Det här är samma man som tidigare sagt att global uppvärmning är en bluff (en bluff som Kina hittat på!) och som försökt stoppa brittiska vindkraftsplaner eftersom verken skulle synas från hans privata golfbana.

donald-trump

Det verkar som att media aldrig får slut på bisarra saker att rapportera om Donald Trump. Och vi som tittar, lyssnar och läser slutar aldrig att kasta oss över nyheterna, citaten och artiklarna. Det är nåt speciellt med den där mannen, som gör att vi inte kan få nog av honom. Den där frisyren. Hans skälmska leende. Till och med hans namn. Donald Trump, det låter som en tillskruvad version av Donald Duck. När man tänker efter så är hela hans uppenbarelse som klippt och skuren ur en serietidning. En Kalle Anka-skurk tecknad för att vi snabbt ska tycka illa om honom, fascineras av honom och skratta åt honom.

Tänk – om det faktiskt är så?

När man läser om nåt nytt Trump sagt eller gjort så får man känslan av att det liksom är för mycket. För överdrivet. För komiskt. Är det verkligen en slump? Tänk om det bakom det där flinande ansiktet och den konstiga frisyren i själva verket finns en skådespelare? Inhyrd av världens största PR-byrå för att se hur långt det går att skruva en helt flippad presidentkandidat innan nån säger att ”Haha, den var bra! Men nu går vi inte på den längre.”

rtx28roc-578x416

Trumps agenda påminner om nåt som en nioåring i trotsåldern skulle kunna driva. Jag ser framför mig hur den här PR-byrån suttit och spånat och försökt överträffa varandra i att komma på omogna och stereotypa förslag. Vi låter honom skylla på kineserna! Vad kan han heta som låter som en serietidningsskurk? Han måste vara nedlåtande mot kvinnor! Golf! Han måste spela golf!

Tänk om planen var att slå ut konservativa republikanska kandidater och bana vägen för demokraterna, men att nåt gick fel på vägen? De kanske inte räknat med att folk faktiskt skulle ta honom på allvar, eller så började själva skådespelaren bakom Trump att gå in i rollen så till den grad att han tappade greppet och blev karaktären han var satt att spela? Tänk om det började som ett expriment och nu är bortom all kontroll? Vad händer om han blir vald? Kommer han att ta av sig peruken, säga tadaaaa och avslöja att allt var på låtsas, eller kommer han att fortsätta vara serietidningsskurk?

Var är Stål-Kalle när man behöver honom?

stalkalleÅ apropå ingenting särskilt – i helgen börjar crowdfundingen av min bok – Nomadplaneten! Läs mer här.

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket ”Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.
Mordorliknande brunkolsgruva i Tyskland. Bilden snodd från SVT.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte ”ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Vad som händer om tre veckor

Strax efter nyår satt jag på eftermiddagsfika på jobbet. Det var onsdag, och på onsdagar brukar vi ha vad vi kallar för ”onsdagsfråga”, någon kommer på en fråga som alla får svara på och berätta nåt om. Den här onsdagen var frågan vad var viktigast för var och en av oss att göra det kommande året. Mitt svar var ”Skriva och sätta upp en musikal om Sverigedemokraterna”. Folk tittade förvirrat på mig.

emaf51

I augusti förra året satt jag på en skumpig lokalbuss i Como i norra Italien. Jag var ute och tågluffade med min vän Isabel, och vi pratade om hur det kunde komma sig att så många hyggliga, vanliga svenskar nu plötsligt kunde tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti. Det var som att ett parti som varit tabu och så tydligt kopplat till rasism i valt 2002 nu plötsligt blivit mainstream och hade röstsiffror på uppemot 10%. Det kändes overkligt, där vi satt och tittade ut på de italienska alperna. I Europa fanns länder där liknande partier varit stora i många år. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Dansk Folkeparti i Danmark. Nu var vi på samma ställe i Sverige, bara några år senare. Det som kändes mest overkligt var att på den plats vi placerat Sverigedemokraterna för tio år sedan, i den halvbruna utkanten av den politiska skalan, som de nu lämnat för att ta sig in i ljuset, fanns nu andra partier. Partier som knappt fanns i medvetandet då, men som förekom överallt på bloggar, forum och sociala medier sensommaren 2013.

Nu är det juli 2014 och vi närmar oss riksdags-, region, och kommunalval. Det enda vi kom fram till under på den där bussen i Italien var att vi skulle göra en pjäs. En musikal. Det är samma musikal jag lovade att sätta upp vid där onsdagsefikat vid nyår och samma musikal som har premiär den 25 juli, om bara några veckor. Här är några bilder från repen:

Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
"Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!"
”Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!”
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.

Det enda jag har ändrat på är att den inte handlar om Sverigedemokraterna. Den här musikalen utspelar sig i den lilla idylliska kommunen Alinge, med det lokalpatriotiska Alingepartiet som just vaknat upp efter en serie händelser som gjort att kommunmedborgarna tappat förtroendet för det sittande partiet som haft makten i hundratals år. Partiet leds av en ung, välklädd och karismatisk partiledare som kallar sig för En man av folket, och som nu utmanar det sittande partiet i en episk uppgörelse vars utfall jag inte kommer att avslöja här på bloggen. Men vem är den nya ledaren? Varifrån kommer han och vad vill han egentligen? Och hur ska han hantera de patrioter som redan varit medlemmar i många år? Inte kan det väl finnas några likheter mellan Alingepartiet och Sverigedemokraterna?

Jag har lagt i princip all min fritid det här året på musikalen, som heter just En man av folket. Skrivit manus, skrivit om manus, hittat regissör och skådespelare, skrivit musik, letat koreografer och statister, satt ihop orkester och hittat en spellokal. Jag har hittat en fantastisk regissör i Elin Bokne, som både har vässat manuset och nu får skådespelarna att prestera sitt yttersta. Det kommer att bli en episk föreställning, som vi spelar 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti på Cinnober Teater vid Masthuggsterassen. Det handlar om vad som gör att vanliga människor som du och jag är beredda att rösta på ett rasistiskt parti, och vad som händer när ett sådant parti blir en del av normen.

Den här föreställningen betyder så mycket för mig. Det skulle betyda ännu mer om ni som läser det här kom och såg den. Det är fantastiska människor som skådespelar, spelar musik och är inblandade på alla sätt och vis. Här är en länk till facebookeventet: https://www.facebook.com/events/248059732058159

Där står även hur man bokar biljett. Biljetter kostar 60 respektive 80 kr beroende på om du är student, pensionär, arbetslös eller arbetande.

Var är de feministiska, främlingsfientliga, vindkraftsälskande klimatskeptikerna??

Här kommer (äntligen!) ett inlägg som inte handlar om min brutna hand och alla turer kring operation och det ena med det andra. Istället tänkte jag ta upp ett annat fenomen som jag länge fascinerats av.

Hur kommer det sig att om man har en stark åsikt om något (t.ex. feminister är bara manshatande idioter som vill ta över världen) så tenderar man att även ha vissa andra specifika starka åsikter, t ex klimatförändringen är bara bluff och inte minst invandrarna förstör Sverige!

Det är som att vissa åsikter hänger ihop, som åsiktspaket, trots att de berör relativt olika frågor. Ofta kan samma sak sägas om motsatsen, att om man gillar feminism tenderar man även att ta klimatförändringarna på allvar och inte skylla merparten av samhällsproblemen på invandringen. Jag är ju sådan, exempelvis. Ändå tycker jag mig se mycket starkare samband mellan de i mina ögon negativa åsikterna.

samlad1

Jag fick upp ögonen för det när jag såg en länk på facebook till ett radioinslag om något som någon kallade ”feministisk snöröjning” (som gick ut på att skolor, dagis, sjukhus och andra kvinnodominerade arbetsplatser, samt cykel- och gångvägar, fick högre prioritet vid snöröjning, på bekostnad av de mansdominerade arbetsplatser som tidigare varit högst prioriterde). Jag klickade, lyssnade på inslaget och fick se en blogglänk bland kommentarerna. Blogginlägget i fråga kommenterade snöröjningen och gjorde gällande att det var en idiotisk idé, ”frammyglad av feministhororna på kommunen”, att de kvinnodominerade arbetsplatserna inte var lika viktiga som de mansdominerade osv. Den avslutades med konstaterandet (som vi hört tidigare) att nu har det gått för långt, vi måste sätta stopp för PK-maffian.

Jag började bläddra bland bloggens övriga inlägg, och hittade snabbt texter om hur Sverige förstörs av muslimer och judar, att global uppvärmning är ett kommunistiskt påhitt och inte minst uppmaningar att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Det fanns även länkar till andra bloggar som författaren rekommenderade. Jag besökte ett par av dem. En av dem tillhörde sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som för bara några veckor sen hamnat i media för diverse rasistiska utspel.

Alla visade samma tendenser. Jag läste ytterligare bloggar samt forum som Nordisk.nu och nyhetssajter som Avpixlat och Fria Tider. De senare har en tydlig nationalistisk/främlingsfientlig inriktning, men överallt kryllade det även av artiklar och inlägg om de övriga ämnen jag nämnt här.

Under ett par månader har jag fortsatt att då och då studera den här typen av sidor, twitter, bloggar och forum, tillsammans med läsarkommentarer på facebook och dagstidningar. Det är ofta samma människor som kommenterar, och det är ytterst sällan de håller sig till ett av ämnena. Snarare tenderar man att blanda ihop dem, att skriva saker som ”De jävla henförespråkande klimatalarmisterna. De borde deporteras till Somalia och gruppvåldtas av tio negerkukar. SD 2014!

Här är ett försök att lista vilka åsikter som tycks hänga ihop, med de mest förekommande överst:

• Ut med invandrarna
• Hata feminister / kommunister
• Rösta på SD / SvP / ND
• Avslöja klimatbluffen
• Hata ordet ”hen”
• Islam planerar att ta över Europa
• Hata homosexuella, bisexuella, transpersoner osv
• Hata vindkraft
• Judiska konspirationer
• Starta ett svenskt heligt krig / ”Svenska våren”
• Hata trängselskatter (Göteborg & Stockholm)

Väldigt ofta kombineras dessa åsikter med ett förakt mot det som är ”politiskt korrekt”, som ofta är sådant man kritiserar. Politiskt korrekt är sådant som ”man ska tycka” enligt nån slags samhällsnorm, men som är påhittat av feminister, kommunister, judar eller homosexuella.

Då är frågan – varför hänger alla dessa åsikter så tätt ihop? Varför tenderar man att hata vindkraft om man hatar invandrare och ordet hen? Alla åsikterna hänger inte ihop på samma sätt, vissa är vanligare än andra att man har utan att behöva dela de övriga, man kan t ex ogilla trängselskatter utan att tro på judiska världskonspirationer. Däremot verkar det enormt vanligt att om man vill kasta ut invandrarna så tycker man illa om feminister och är skeptisk mot den globala uppvärmningen.

Sverigedemokraterna återkommer ständigt. De kan (officiellt alltså som parti) checka av ganska många av ovanstående åsikter. De är invandringskritiska, de resonerar antifeministiskt, de röstar förmodligen på sig själva, de uttrycker klimatskeptiska åsikter, de har gått ut kraftfullt mot ordet hen, de är kritiska mot islam, de har en homobitransovänlig politik, de propagerar på många plan mot vindkraft, de säger vad jag vet inget om judiska konspirationer officiellt och vill hoppas jag inte starta något svenskt heligt krig, men de är ett av de två partier som motverkar trängselskatter i Göteborg.

Jag personligen har åsikter som är tvärtom mot de här. Rent statistiskt delar jag mina åsikter med vissa demografiska grupper, framför allt högutbildade och kvinnor. Kan det vara en motreaktion mot högutbildade miljömuppar som jag? Nu är jag ju inte kvinna, men jag kunde ha varit. I GP anges följande egenskaper till den typiska trängselskattsmotståndaren:

377251_356800137736018_1152763815_n

Av dessa egenskaper stämmer bara en in på mig: Jag bor utanför betalstationerna. Så jag kanske bara är en produkt av mina egenskaper?

Den ”studie” jag gjort här är inte vetenskapligt säkrad på något vis. Jag har i första hand tittat på ”extrema” fora, som främlingsfientliga bloggar, forum och nyhetssajter. Men tendenserna är så klara att jag inte kunnat undgå dem.

Om jag inte varit universitetsnörd och velat göra en balanserad tolkning av allt hade jag sagt att de här åsikterna är ett hopkok och koncentrat av okunnighet, fördomar och strävan efter förenklade lösningar.

Tänk vad skönt det hade varit att kunna säga det rakt ut.

Uppdatering

Efter många funderingar och kommentarer vill jag lägga till ett litet slutord. Det finns gott om undantag från de grupper jag beskrivit ovan, som tur är. Den här texten var aldrig menad att bunta ihop människor och säga att ”såhär är folk”, även om det på sätt och vis var det jag gjorde. Det är mer en redogörelse för en upptäckt och några lösa förslag till förklaringar av den. Siktade denna gång inte på att föreslå några lösningar eller vara vetenskapligt korrekt.

En sak vill jag dock framhålla som intressant, även om det inte är en tes jag driver. Som min gode vän Joel skrev i en kommentar finns det gott om argument att hävda att t ex feministisk kamp med nödvändighet är även bl a antirasistisk. Men det är intressant att det även är tvärtom. Även om man är invandringskritisk, borde man då inte kunna ställa upp på inställningen att kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle är begränsade i sina möjligheter och att detta bör åtgärdas? Det finns en massa saker som pekar på att båda inställningarna grundas i samma värdegrund eller rädsla eller missnöje eller vad man nu väljer att fokusera på, men jag tycker fortfarande, rent logiskt, att t ex feminism och antirasism borde ha en större tendens att gå hand i hand än antifeminism och rasism.

Man bör naturligtvis ta varje individ på lika stort allvar när man diskuterar ovanstående frågor, oavsett vad hen har för avsikter i övrigt.

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

1215006566

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

”Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

”Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet ”häxdekal” hittade jag kommentaren

”Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

burn-the-witch-burn-witch-kill-monty-python-demotivational-poster-1223816026

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Mannen med näsan – vem var han?

När jag låg i influensa senaste veckan ägnade jag mig bland annat åt att (åtminstone så länge febern höll sig under 40°) se dokumentärserien om Olof Palme.

Jag föddes 1984, och hann alltså leva två år med Palme som statsminister. Tyvärr för kort tid för att hinna bilda mig någon egen uppfattning. Den bild jag sedan fick av Palme när jag växte upp var delad i två. Det var dels den politiska hjälten, solidaritetens förkämpe och mannen som inte tvekade att säga vad han tyckte om politiska diktaturer. Den bilden fick jag till stor del från media (för det här var på den tiden det fortfarande fanns oberoende socialdemokratiska dagstidningar!) och dels från mina föräldrar.

op

Den andra bilden var av en Palme som undvek att ta tag i viktiga frågor, som slingrade sig ur kärnkraftsfrågan genom att instifta en kompromisslösning som i praktiken betydde att bygga ut mer kärnkraft, och en Palme som inte tog miljöfrågor på allvar. Den bilden fick jag från miljörörelsen och inte minst kulturpersonligheter som Tage Danielsson.Det var väldigt intressant att se dokumentären. Mentalt har jag alltid haft bilden av Palme som en politiker för väldigt länge sedan, i en annan tidsepok. Nu såg jag intervjuer med politiker och andra människor som fortfarande är aktiva, och som arbetade vid sidan av Palme när han var statsminister. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte var så jäkla länge sen. Inte i antal år. Men han är långt borta på ett annat sätt.

Det framgick ännu mer i dokumentären hur komplex Palme var som person. Ofta manipulativ, undvikande och mycket svår att ha att göra med för hans meningsmotståndare. Men också hur han stod upp för frågor och människor på ett sätt som verkar helt främmande idag. Hur han personligen förbannade kriget mot Vietnam och andra politiskt känsliga krig och övergrepp. Hur han stod upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Kanske var det därför han dog.

OP1_660

Jag började gråta i slutet av sista avsnittet, när Anna Lind höll sitt tal vid hans begravning. Lite hade det så klart att göra med att hon själv råkade ut för ett liknande öde, knappt två decennier senare, men mest hade det att göra med vad hon faktiskt sade. Jag sitter på tåget och skriver nu, med dålig mottagning, så jag kan inte gå in och kolla exakt vilka ord hon använde, men det handlade mycket om att Sverige förlorat sin främsta förkämpe för solidaritet och medmänsklighet. Jag har förstått att Palme stod för en mycket aktiv motkraft till främlingsfientlighet och rasism. Han var ett antirasismens ansikte på många sätt. En person av kött och blod som stod där rakt upp och ner och förde kampen mot främlingsfientligheten. Personligen och passionerat. Nu förstår jag också hur bättre varför han var så hatad av rasistiska organisationer, som BSS.Det blev så tydligt i Anna Linds tal att vi en gång för inte särskilt längesen haft en statsminister med sådana egenskaper. Det har vi inte haft sedan dess.

För vem står upp för de värdena idag? Vilken politiker ställer sig i talarstolen och säger att hen inte vill vara minister i ett Sverige där de hatiska och rasistiska tendenserna och idéerna växer sig allt starkare? Idag framstår Jimmie Åkesson som den upplysta, ensamma och organiserade motkraften till politisk osäkerhet och handlingsförlamning. När de andra politikerna skriver skuggbudgetar och gör utredningar kommer Jimmie och säger saker som folk (tror att de) förstår. Här kommer en stark och välorganiserad ledare som vet vad han vill och dessutom kan tala för sig. Vad säger meningsmotståndarna? De senaste åren har bestått av debatter om huruvida man ska ta debatter, om SD ska få vara med på skolpresentationer och huruvida sverigedemokratiska riksdagsledamöter ska få sitta kvar efter att ha visat sig öppet rasistiska, sexistiska och våldsamma. Men vilken annan politiker ställer sig upp och säger tydligt att Sveriges framtid tillhör inte de främlingsfientliga grupperna så att svenskarna tror dem? Inte Reinfeldt. Inte Löfven.

Palme hade gjort det. Och även om jag tycker Palme brast som politiker på många sätt har jag insett hur briljant han var. Och jag förstår bättre nu den sorg som drabbade Sverige när han mördades. Någon sade i dokumentären att ett nytt politiskt klimat föddes med Palmemordet. Kanske stämmer det. Vi har så lätt att anpassa oss till det politiska klimat vi lever i och betrakta det som en självklarhet. Hade Palmes Sverige, med nazisterna och andra världskriget i halvfärskt minne, trott på oss om vi sade att vi snart kommer att ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? För att citera Sune Finåker; Folk glömmer jävligt fort.

Så vad vill jag ha sagt? Att det var bättre förr? Nej, egentligen inte. Jag tror att ungefär vad jag vill ha sagt är att just nu framstår politiken för många som en-modig-rebell-i-underläge mot en-ansiktslös-massa-politiker. Vi har ingen konkret person att identifiera sig med och tro på för den som inte vill tro på Jimmie Åkesson. Det hade vi behövt.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

jul_994398c

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

thetruth

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.

Vad är det som bekymrar Emanuel?

Hej och hå och nu är det 2013. Nytt år och förhoppningsvis lite nya tankar. Som jag skrev häromsistens är det en hel del saker som bekymrat mig de senaste månaderna. Och inte bara lite lätt sådär utan tyvärr ganska rejält. Det är framför allt två saker. Här kommer den första.

Kanske började det med att jag satte igång att göra research inför min bok som jag började skriva i november. Det är en science fiction-roman som utspelar sig ungefär 100 år framåt i tiden. Klimatet har i boken utvecklats ganska exakt i linje med de forskningsresultat som Världsbanken publicerade i samband med klimatmötet häromsistens. Nämligen fyra grader över genomsnittstemperaturen 1990. Jag ville få det som händer i boken så väl underbyggt som möjligt, så jag började läsa böcker, artiklar och forskningssammanfattningar. Inte om hur många grader hit eller dit utan om vad fyra graders höjning innebär i praktiken.

Det har varit svårt, även för mig som ändå pluggat de här ämnena i sex år på universitetet, att ta in mentalt vad en sån förändring av världen skulle innebära. När man sätter sig in i det verkar det så främmande. Rentav löjligt. Jag tänker när jag läser böckerna och artiklarna att det där kan bara inte stämma! Så kommer säkert många av er läsare att tänka också inom tio sekunder, för kommer en jävligt snabb sammanfattning.

Global-Warming-Deniers1

Det finns fortfarande skrämmande många i vårt välutbildade Sverige som tänker att fyra grader, det är väl inget? Det är ju tio grader varmare idag än det var igår. Och det beror inte på att man är dum i huvudet, det beror på effekterna av en höjning på fyra grader är väldigt svåra att förstå och ta in. Jag kan inte på ett futtigt blogginlägg förklara ens en bråkdel av de förändringar vi kan vänta oss. Kortsiktigt handlar det om en ökad frekvens av extrema oväder (stormar som tidigare inträffade kanske vart hundrade år, kommer att inträffa ungefär vart fjärde år) som Katrina och Sandy, tillgången till rent vatten i stora delar av världen kommer att minska eller upphöra när glaciärer försvinner för gott (vilket leder till svält när jordbruken inte längre kan producera), kustområden längs kommer att dränkas, skogsbränder kommer att härja i Sydamerika, Centraleuropa, Asien och Australien, öknar kommer att spridas i ett brett band runt ekvatorn (Sahara kommer förmodligen att täcka stora delar av Spanien), tropiska sjukdomar som t ex malaria når Europa, USA och Ryssland, många miljoner, kanske miljarder, människor kommer att bli flyktingar på jakt efter nytt hem, etcetera, etcetera etecetra…

Det låter som skräckpropaganda. Eller som manuset till en katastroffilm. Men det är sammanfattningen av tiotusentals forskningsrapporter, varav en del funnits på universitetsbiblioteken i uppemot tjugo år. Läs gärna Den stora förnekelsen av Ander Wijkman och Johan Rockström, samt Sex Grader av Mark Lynas för bra sammanfattningar. De finns på de flesta bibliotek.

Nu skummar du kanske vidare i texten och ser efter om jag över huvudtaget skrivit nåt nytt som du inte redan läst nån annanstans. Det är så vi gör. Jag också, för det mesta. Vi har hört det förut, och vi tröttnar på det. Global uppvärmning är sååå 2007. Problemet är bara att ju mer vi skummar vidare i texten och ju mer vi fortsätter att göra som vi gjort tidigare, desto svårare kommer det bli att skjuta undan vad som verkligen händer.

I vårt eget lilla land kämpar Sverigedemokraterna för minskad invandring till Sverige. Inom det här århundradet kan vi ha ett flyktingtryck på vårt land på i storleksordningen hundra miljoner människor. Jag skojar inte. Sverige ligger jävligt bra till, med större delen av landytan bekvämt placerad strax under polcirkeln. När växtzonerna flyttas närmare polerna och gör sandöken av Grekland och Turkiet kommer vi att kunna odla oliver och vindruvor i Härjedalen. Sverige kommer, ironiskt nog, troligen att få ett attraktivare klimat, även om regn, plötsliga översvämningar och oväder kommer att göra livet här mer riskabelt.

Här kommer alltså det andra som gör mig bekymrad in. På så många plan just nu, både lokalt, i Sverige och i Europa, blåser starka främlingsfientliga vindar. I Grekland och Ungern (tror jag det var) vill nazistiska partier upprätta nationella register över judar. I Sverige växer såväl Sverigedemokraterna som de mer radikala nationalistiska partierna. SD har gått från att vara ett främlingsfientligt småparti på marginalen till att i vissa mätningar vara Sveriges tredje största parti. Jimmie Åkesson har lyckats med bragden att göra något som för tio år sedan tydligt kändes igen som en rasistisk rörelse till en folkrörelse. Missnöjet är stort i Sverige, över många saker. Vilket inte är konstigt, eftersom det finns mycket att vara missnöjd över. Och här kommer Jimmie Åkesson och erbjuder något så unikt som en enkel lösning. En lösning som dessutom känns bekväm och frigörande, eftersom den innebär en syndabock. Nämligen icke-svenskarna. Invandring är komplext och svårt, vilket gör det till en perfekt sak att skylla alla möjliga problem på. Att sverigedemokratiska politiker som grupp rent statistisk har en mycket högre brottsfrekvens än invandrare som grupp bekymrar oss uppenbarligen inte. Inte heller när de högsta företrädarna, däribland riksdagspoltiker, kallar folk för horor, babbar och blattelovers. Väljerna förlåter dem. Tycker de rentav att det är okej? SD utmanar MP som tredje största parti. Miljöpartiets språkrör ställs mot Sverigedemokraternas järnrör.

0

Vad som hänt de senaste tiden är att denna syn sakta glidit över till att bli folklig. Hundratusentals människor rasar på facebook över att ”PK-maffian” har gått för långt. Pepparkaksgubbarna förbjuds på dagis! Man får inte säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist! Tintin försvinner från biblioteket! SVT censurerar Kalle Anka på julafton! Nu tycker till och med jag att det gått för långt! Nån gräns får det finnas!

Men vad är det som gått för långt? Var är det människor blir arga på? Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bröna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett av ett trettiotal Tintinalbum flyttades till en hylla tio meter bort. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte den svenska PK-maffian, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen.

Ändå upprörs tiotusentals, rentav hundratusentals svenskar och säger att nu har det gått för långt! De främlingsfientliga partierna är inte sena att hoppa på tåget och knyta till sig nya sympatisörer. Vilket märks. I senaste partisympatimätningen från SKOP hade SD 7,8 procent, större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, centern och vänstern.

Vi har alltså en annalkande klimatkatastrof framför oss samtidigt som de främlingsfientliga åsikterna växer allt starkare. Sverige kommer inom några decennier att vara ett av få relativt säkra länder att bo i, samtidigt som allt fler svenskar vill sluta ta emot invandrare.

I min skalle får jag upp bilder av Sverige om några decennier, där en stark nationalistisk politik sätter stopp vid gränsen för den som vill ta sig in. Ska vi be tio miljoner flyktingar att vända om? Tjugo miljoner? Femtio miljoner? Tänker vi oss att de helt enkelt stannar i sina sönderbrända, uttorkade, översvämningsdrabbade och malariadrabbade länder medan vi dansar kring våra midsommarstänger med våra blonda barn och åker rullskidor nedför våra före detta snötäckta fjäll? Hur många beväpnade gränsposteringar måste vi bygga för att försvara vår svenska kultur när resultatet av densamma står på andra sidan Öresundsbron och gör vad som helst för rent vatten och en liten bit land?

Jag blir inte av med bilderna. Hur jag än försöker. Jag kommer att vara 66 år 2050. Kanske kommer jag att leva ett par decennier till efter det, men vad kommer jag att uppleva? Om jag får barn, vad kommer de att uppleva? Vill jag skaffa barn om jag måste berätta för dem att jag var en av alla dem som inte gjorde tillräckligt för att de skulle få ett liv i en värld utan eskalerande våld, svält, skogsbränder, vattenbrist, flyktingströmmar och krig om resurser?

Jag försöker sluta tänka på det. Men det går inte.

Det kanske är bra.

Det är tanken som räknas

Under hösten har jag varit med i en tävling som heter Skriv för planeten, som går ut på att man ska skriva en låt på ”miljötema”. Den ska bedömas av en jury och sen, om man har tur, gå vidare till en finalkonsert i början av december. Nu gick jag inte vidare till finalen, men jag är nöjd med låten!

Jag tycker det kan vara ganska knepigt att skriva ”miljölåtar”. Väldigt många som gör det skriver på ungefär samma sätt; ett slags allmänt rädda-den-stackars-miljön-och-stackars-isbjörnar-och-om-vi-bara-hjälps-åt-och-tänk-på-barnen-tema. Man försöker ofta göra en ny We are the World, vilket jag kan tycka i regel blir ganska tråkigt. Det är en bra låt, men den är ju för fasen redan skriven. Tusentals gånger.

We-are-the-world

Det är som att jo, vi vet att vi måste hjälpas åt och vi vet att isbjörnarna ligger illa till. Det behövs inte ännu en låt om det, det finns redan flera tusen. Vad jag istället fick lust att skriva var en låt som handlar om nåt konkret och svårt. Nåt som känns. Alla kan ställa upp på och hålla med om att vi ska hjälpas åt och rädda världen. Men vad är det som gör att det går så långsamt? Vad är det vi bråkar om?

Det var så jag kom på idén till låten som jag kallar för Tanken som räknas. Den handlar om någon som efter många år kommit på att något man tyckt om, kanske rentav älskat, hela sitt liv, får hemska konsekvenser. Och som nu bestämt sig för att nu får det vara slut. Även om det gör ont i hjärtat. För det är ju det som gör miljöomställning så svårt. Att vi måste bryta känslomässiga band med saker som betyder mycket för oss.

Här kommer inspelningen! Den blev lite slarvig, för jag ville bli klar på så kort tid som möjligt. Och en granne klagade på att jag väsnades så sången är en ganska tystlåten förstatagning. Men det är tanken som räknas!

Klicka på knappen här ovanför för att lyssna. Texten kommer här:

det är inte lätt för mig att säga det här
men nu har jag bestämt mig
jag vill göra slut
fast jag upplevt så mycket med dig är jag inte kär
det är så mycket jag fattar nu
som jag inte förstod förut

som hur hård du varit
så tung och så kall
jag är trött på det nu
din kyliga yta av plast och metall
snälla du
jag är trött på ditt tugg
hur du jämt går på tomgång
vareviga dag
nu ser jag igenom din putsade lack
vad du egentligen menade när du sa

att det är tanken som räknas
du vill tanka dig full
varva loss och komma i gasen
du ljög när du sa det var för frihetens skull
det var gifter vi hällde i glasen

du påstod att ett och ett halvt ton metall var för min säkerhet
att jag skulle klara mig bra om det small
tack för den
av den som det small med
skulle bara bli kvar
en förstörd liten smet
ett och ett halvt ton metall som gör mig osårbar
var det som var säkerhet?

men det värsta av allt är vad du har spytt ut i så många års tid
jag har hostat och flämtat
försökt att stå ut 
för din skull
luften är full med ozon
atmosfären med koldioxid
ändå upprepar du
så som alltid förut
att du är nödvändig och ansvarsfull

och att det är tanken som räknas
fyll fler oljefat!
du vill tända på alla cylindrar
och du skiter väl i ett förändrat klimat
men det finns faktiskt en sak som hindrar

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

tro inte nu att det inte betytt nåt
det vi haft, du och jag
utan dig kanske inte min lägenhetsflytt blivit av
utan dig kanske resan till fjällen i vintras blitt stökig och svår
men skitsamma om alternativet är fjäll utan snö om femtio år

så farväl till besiktning, till bilskatt och blinkers och bilbatteri
farväl till parkeringshus, p-böter, pumpar och plåt
farväl till passat, peageot pontiac, porsche
er tid är förbi
och försök inte lura mig mig med vackra ord
jag vet precis vad du vill åt
när du säger

att det är tanken som räknas
det går jag inte på!
jag är trött förmildrande fraser
det här är mitt slutliga sista hej då
och behåll dina växthusgaser

för jag har hittat en annan
jag har träffat en ny
som varken behöver bensin eller bly
som har sadel och styre och struntar i servon och spakar
så du kan ta din kaross
det är slut mellan oss
för jag har vinden i håret och blicken i skyn
din tid är förbi
jag kan höra hur fogarna knakar

Tja lalalalalala Jimmie Åkesson

Det jag kommer med här är absolut inget nytt, jag hade bara inte hört om det förrän häromdagen. De senaste veckorna har ju Sverigedemokraterna haft det hett om öronen i samband med att filmerna med de tre Sverigedemokraterna synts i varenda TV, dator och mobiltelefon runt om i landet. Erik Almqvist och Kent Ekeroth har nu sparkats och ersatts av ytterligare två män (av nån anledning lyser brudarna med sin frånvaro inom SD) vid namn Sven-Olof Sällström och Richard Jomshoff.

Jag undrar hur det här kommer att påverka väljarsiffrorna. Enligt en undersökning från Sentio Research, som är det undersökningsorgan som SD själva använder sig av når SD rekordnivåer även efter avslöjandena. Om det är så vet jag inte vad jag ska tro. Dock ringer det en liten klocka här, och man bör fråga sig varför inte SD anger resultaten i SIFO-mätningen som bara är någon vecka gammal, och som visar på 8,5 % istället för de 12,3 % som SD anger (Resultatet för MP är intressant nog 6,8 % när det enligt SIFO är 10,1 %). Det ligger ju onekligen ganska nära tillhands att fråga sig om SD egentligen anlitat FIFO, för att se till att man frågar rätt folk (Galenskaparna-referens).

För vilka är Sverigedemokraterna? Som alla andra partier består SD inte av några exklusiva, speciella politiker utan av helt vanliga människor. Som sover, går på toaletten och äter smörgåsar precis som resten av folket. Men vilka människor är det som utgör SD? Vilka sociala grupper är över- respektive underrepresenterade? Det som filmen här visar är som sagt inget nytt avslöjande, utan filmades vid SDs valvaka 2010. Det varvas med arkivbilder från en nazistdemonstration (jag tror det är BSS).

Snälla vänner. Jag fattar att det inte är några idioter eller elaka människor som röstar på SD. Det är helt vanliga människor, som sagt. Men vet ni vilken ideologi som ligger bakom Jimmie Åkessons välrakade ansikte?