En tredjedel av kärnkraften

Jag läste ett pressmeddelande från Energimyndigheten idag. Tydligen var 2015 en rekordår på många sätt. Högsta elexporten någonsin och näst lägsta elanvändningen under tjugohundratalet. Massor av grejer att säga mycket om, men det som fick mig att höja på ögonbrynen var att vindkraften ökat sin produktion från 12 GWh 2014 till 17 GWh 2015. Det är en ganska fet ökning. En ökning med 45%, för att vara exakt. Hela pressmeddelandet finns här.

Det är inte första gången jag tar upp det här, men varje gången jag läser en sån siffra känns det lite overkligt. När jag började engagera mig miljöpolitiskt i gymnasiet stod vindkraften för några tiondels procent. Lärarna sa på fullt allvar att det inte var någon riktig energikälla utan nåt slags experiment man pratade om på sjuttiotalet om man var anti-kärnkrafts-hippie.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 13.03.05

2015 producerade den över tio procent av Sveriges el. Det är ungefär en tredjedel av vad kärnkraften stod för under samma period. Mitt sextonåriga jag hade blivit vimmelkantig om han vetat.

Tyvärr stod det inget om solceller i Energimyndighetens pressmeddelande, men jag skulle gissa på att solkraften i Sverige idag ligger ungefär där vindkraften låg när jag gick i gymnasiet. Hur ser det ut om ytterligare tio-femton år?

Vattenfall har problem med att sälja sin kolkraft. De enda som vill ha den är högriskkapitalbolag som är kända för att krama ur branscher och sedan dra vidare. Kina stänger kolkraftverk. I USA diskuterar man enorma 50 megawatts-vindkraftverk till havs med vingar som likt palmblad viker sig när det blåser för mycket.

Skärmavbild 2016-02-12 kl. 13.03.50

Det var sånt som vi pratade om för femton år sen, miljöflummartöntarna som ingen tog på allvar. När vi hade riksårsmöte i MP som jag var aktiv i på den tiden så fokuserade teve och tidningar på vem som hade de största skäggen, de konstigaste kläderna och de mest utstickande åsikterna. Det var samhällets bild av miljöpolitik 2002. 2015 beslutar världen om stenhårda klimatmål på max 1,5 graders höjning fram till 2100.

När slog det om? Jag måste ha blinkat, för jag märkte inte när det hände.

Vi lever i en spännande tid.

 

(Jag skrev om det här i det här inlägget också)

Vindkraften & kärnkraften – ärrade slagskämpar

Det finns vissa saker som liksom alltid har stått mot varandra. Saker som har varit varandras motsatser och kastats mot varandra i bittra kamper så länge det går att minnas. När jag var liten så var de här kamperna ofta på liv och död, även om det nu när man tänker tillbaka på det känns ganska harmlöst.

Nintendo mot Sega.
Hemglass mot Glassbilen.
Mac mot PC.
Sibräcka mot Valla (lokala fotbollslag på Tjörn, jag fattade aldrig vilket som var vilket).

Vissa av de där kamperna försvann med åren (Nintendo “besegrade” Sega i slutet av nittiotalet och Glassbilen försvann utan att nån märkte det), och vissa har fortsatt. Men nästan aldrig fortsätter kampen att se likadan ut. Mac och PC funkar på ungefär samma sätt nu, det är till och med ofta samma företag som tillverkar datorkomponenterna. Sibräcka och Valla har jag tyvärr ingen aning om hur det går för.

Jag växte upp i ett rödgrönt hem där kärnkraften var något som skulle bort, det förstod jag tidigt när jag såg skivomslagen på proggalbumen i vardagsrummet. På skivorna sjöng Turid och Dag Vag låtar som Solens visa och Stoppa all atomkraft. Jag lyssnade med stora öron. Tjugo år senare hade jag blivit miljövetare med inriktning mot fysik och energisystem, och hade nya anledningar att vara skeptisk mot kärnkraft. Men det var inte kärnkraftsmotstånd det här inlägget skulle handla om egentligen.

IMG_06841

På skivomslagen (som ni kan se exempel på här ovanför, jag har dem i min skivsamling nu!) och i sångtexterna pekades ofta vindkraft och solkraft ut som de idealiska, framtida kraftkällorna. Det rena, goda, vackra och oproblematiska. Detta stod mot kärnkraftens grå betonglandskap. Ett tydligt exempel finns också i slutscenen på Tage Danielssons film Sopor och en stor mängd andra filmer och bilder.

Jag är egentligen för ung för att komma ihåg den bilden av kärnkraft respektive vindkraft, annat än från skivomslagen. Är man yngre än jag och född t ex på nittiotalet kommer man förmodligen inte ihåg skivomskagen heller. Vad är det då för bild man har av “kampen” mellan kärnkraft och vindkraft?

Förmodligen den som syns idag. Kampen mellan två etablerade kraftslag, där båda är en del av verkligheten i ett Sverige som vill åt många olika håll samtidigt. Vindkraften, som när jag var liten beskrevs som lite mystisk och fantastisk, och som egentligen inte fanns annat än som enstaka små experimentverk, är idag en etablerad industri. Att den i helgen faktiskt producerade mer el än kärnkraften i Sverige visar hur stor den faktiskt blivit.

Den är inte längre ett alternativ som man talade om på sjuttio- och åttiotalet. Den är en del av det normala.

På sätt och vis är det fantastiskt. Så sent som när jag gick i gymnasiet hade jag lärare som på fullaste allvar menade att vindkraften var väl en fin tanke och sådär, men skulle aldrig komma att producera nån mätbar mängd el i Sverige.

Nu, ett decennium senare, har den alltså för första gången spöat kärnkraften. Men den är inte den färgglada hippie-vindkraften längre, och bilden av vindkraft som magisk och problemfri är borta. Kampen mellan vind- och kärnkraft ser helt annorlunda ut.

Och det är bra! Argument som att vindkraften aldrig kan bidra med någon el faller numera på sin egen orimlighet, och diskussionen når helt nya nivåer. Med det är inte sagt att man ibland hamnar i ganska frustrerande vindkraftsdiskussioner även idag, men det är en annan femma som jag inte tänkte gå in på nu.

Många menar att det inte går att ta det faktum att vindkraften i helgen producerade mer än kärnkraften på allvar, eftersom Oskarshamnsreaktorerna stod stilla. Men det är lite det som är min poäng – reaktorerna stod stilla av säkerhetsskäl, eftersom det var riskabelt att låta dem gå. Så gott som konstant är det en eller flera reaktorer i Sverige som är stoppade av den orsaken – kärnkraften går alltså inte att betrakta som ett stabilt och ständigt pålitligt kraftslag. Ändå framställs den som det i så många diskussioner, medan vindkraften sägs ha nackdelen att vara instabil och opålitlig.

Det som hände i helgen har visat att det inte är så enkelt. Kampen mellan de båda energislagen fortsätter, men den ser annorlunda ut.

Vindkraften håller på att bli vuxen.
Kärnkraften håller på att bli gammal.

Attityder, vindkraft och kärnkraft

Jag tog precis en Panodil, med förhoppning om att återigen hamna under 38° feber. Hoppas den hinner verka innan jag skriver nåt heltokigt av misstag.

I GP, jag tror det var i onsdags, stod en ledare med rubriken “Inga snurror på min tomt, tack!”. Den var ganska lång och handlade om att de senaste årens etablering av vindkraft var misslyckad, ineffektiv och borde ersättas av mer kärnkraft. Detta mot bakgrund av en SOM-undersökning som visat på att folk är mindre positiva till vindkraft i kommuner där stora etableringar görs.

Ska jag vara helt ärlig har jag varit ganska sur på GP det senaste, vilket kan göra att jag inte ser helt objektivt på saken. Diss på diss mot förnybar energi, trängselavgifter och alla möjliga utvecklande idéer har publicerats, och fått stå relativt oemotsagda. Hur som helst skrev jag ett svar tillsammans med vännerna och kollegorna Almina och Agneta, och tro det eller ej – det togs faktiskt in. Åtminstone i nedkortad form. Klicka på insändaren för att kunna läsa lättare.

Insandare GP Juli

Dessutom tycker jag faktiskt att de gav ett bra svar. De skriver konkret att det inte handlar om att vindkraft är ineffektivt, misslyckat och fungerar dåligt (som det stod i ledaren) utan om att verken anses fula. Bra, då har vi kommit en bra bit. Huspriser sjunker, yes. Ytterligare ett argument som behöver sägas högt, eftersom man sällan erkänner att det är det det handlar om, snarare än vindkraften i sig. Små hus på Tjörns västkust där jag kommer ifrån säljs för 12 miljoner. Det är verkligen för billigt (ironi).

Konkreta värden, ja, det var ett ganska okonkret sätt att skriva det på men det stämmer. En obruten horisont är ett värde. En oförändrad havsnivå likaså. Liksom en säker strålmiljö. Vi har många värden och en del måste vi offra om vi vill leva ett liv med el, fordon och mobiltelefoner. Och inte minst med en elkrävande industri. Inget av det där är självklart att vi behöver.

Miljarderna som läggs på vindkraftsutbyggnad i form av elcertifikat, får GP här att låta som det är statliga miljarder – skattepengar. Elcertifikat går ut på att pengar avsätts från försäljning av el (från elbolagen alltså) för att stödja ny förnybar elproduktion. Det är alltså inget som går från andra sektorer i samhället. Det finns säkert andra investeringar som skulle göra mer samlad nytta för miljön, men att fördela om pengar inom energisektorn från fossilt till förnybart är något som måste göras. Kungliga Vetenskapsakademin har för övrigt fått mycket stark kritik för uttalandet som GP refererar till.

Slutligen ett intressant argument. Att det inte är inom kärnkraftsindustrin som jobb försvinner om kärnkraften läggs ner, utan inom elintensiv industri. Detta är alltså biltillverkning, stål och brytning, får jag anta. Det här är känsligt, men en så överdimensionerad tillverkningsindustri av den typen av produkter är inte långsiktigt hållbart. Även industrin måste ställa om till en hållbar produktion. Detta är lite som att kasta sten i glashus att säga, kort efter att alla möjliga livsuppehållande åtgärder satts in för att hålla liv i en döende bilindustri.

Jag trampar på en del tår här, men jag är inte så kompromisslös som det verkar. Vad jag blir arg på är att en stor stark svensk elintensiv industri för att pumpa ut bilar över hela världen ses som en självklarhet och ett mål. Mängder av människor har jobb inom den industrin och försörjer sig genom den. Men de är inga idioter som inte skulle klara av att anpassa sig till annan tillverkning eller rentav andra arbeten. Många kan rentav fortsätta producera ungefär samma saker, på ett mindre energiintensivt sätt.

Men vi kommer inte att kunna fortsätta “som vanligt”. Vi måste ta nappen ur munnen och förstå att det här handlar om mer än vår industri, mer än om oss, mer än om kärnkraft och vindkraft. Jag vill kunna säga till mina barnbarn att min generation lyckades vända utvecklingen och ge dem ett liv värt att leva. Inte att jag bidrog till att bygga bilar och stapla kärnavfall på hög i 20 år till.

Nu behöver jag en ny Panodil.

Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Härdsmälta i kärnkraftverk utanför Tokyo?

Jag hade egentligen tänkt skriva om helt andra saker idag, men för ett tag sedan ringde min pappa upp mig på Skype och sa att jag skulle slå på radion. Det gjorde jag, och fick höra om kärnkraftverket i Fukushima, 20 mil utanför Tokyo. Ni som läser det här vet säkert redan mer än jag, men när jag fick höra om hur kylsystemen hade brutit samman i två reaktorer och risken för härdsmälta växte gick luften ur mig.

En härdsmälta innebär att den radioaktiva härden i ett kärnkraftverk blir så varm att den helt enkelt smälter. Uranet som används i härden utvecklar enorma mängder värme, samtidigt som det sönderfaller och avger strålning.

Foto: Scanpix.
Foto: Scanpix.

Senast jag hörde på nyheterna trodde man inte att det inträffat någon härdsmälta, men man kunde inte garantera att det inte skulle göra det. Folk uppmanas att hålla sig inomhus och kraftverket övervakas minutiöst.

Man kan tycka att de stackars japanerna fått utstå nog med lidande med resten av jordbävningen och tsunamin. Det senaste jag hörde var att skalvet var 9,1 på Richterskalan. Ett skalv på över 9 inträffar rent statistiskt en gång vart 20e år. Den starkaste jordbävningen som uppmätts var på 9,5 och inträffade i Chile 1960.

Japan är det land i världen som är allra bäst rustat för att klara av jordbävningar, hörde jag på ekonyheterna. Det låter ju bra. Men om säkerhetssystemen i ett kärnkraftverk utanför Tokyo bryter samman och risken är stor för en härdsmälta, vad händer då om nästa skalv inträffar i Korea? Frankrike? Iran?

Radioaktiv mus på rymmen!

Jag läste en artikel idag om att en jakt efter en radioaktiv mus i full gång i USA. Tydligen är det i området kring den gamla kärnvapenanläggningen Hanford i delstaten Washington som grundvattnet kontaminerats med högradioaktivt avfall (eller avfall som avger joniserande strålning, om man ska vara vetenskapligt korrekt, och ibland ska man ju det). Nu har man hittat radiaktiva muslortar, vilket tyder på att en radioaktiv mus är på fri fot.

killer-mouse-1

Tidigare har man även hittat en radioaktiv kanin på området, som fick avlivas. Musen har man dock inte hittat, och jakten fortsätter.

Hanford ligger sydost om Seattle och fungerar idag som kärnavfallslager. Två tredjedelar av USAs radioaktiva avfall lagras här. Området är så radioaktivt kontaminerat att inblandade forskare menar att det aldrig kommer att kunna renas.

Som ni säkert förstår så är den här musen inte nån säkerhetsrisk, förutom för sig själv och eventuella katter. Om den inte får för sig att bygga bo i en vägg bredvid nåns huvudkudde förstås. Hur som helst är det här inte nåt seriöst hot, men det är inte varje dag man läser om jakt på radioaktiva möss!

Därför är Alliansens Gröna Röst inte särskilt grön

Som jag skrev igår kväll tror jag inte mycket på de borgerliga partiernas miljöpolitik. Detta illustrerade jag med en undersökning som Naturskyddsföreningen gjort och som visade på stora brister i såväl ambitioner som vilka frågor som faktiskt drivits av den borgerliga alliansen. Lite extra kritisk var jag mot centerpartiet, som ju faktiskt profilerat sig som “Alliansens gröna röst”, men som enligt undersökningen inte drivit miljöfrågor starkare än övriga borgerliga partier (möjligen med undantag av moderaterna).

Centern-gör-valaffischerna-interaktiva

Jag skulle vilja berätta lite mer om varför jag personligen inte tycker att centern kan kalla sig ett grönt parti. En av anledningarna syns på bilden här ovan. “Utsläppen bort! Bilarna kvar!” utropar Maud och ser glad ut.

För en miljövetare med 300 högskolepoäng bakom sig ter sig detta uttalande lite märkligt. Det är lite som att säga att “Bort med äppelträden! Behåll äpplena!“. Jag ska här räkna upp ett par anledningar till att massbilism på sikt är ohållbar.

• Oavsett hur mycket vi lyckas gå över till “miljövänliga” bränslen kommer personbilar att vara mer energikrävande än motsvarande kollektivtrafik, rent fysikaliskt. För oss fysiknördar, kommer det alltså alltid att krävas fler kWh/personkm (förutsatt att kollektivtrafiken inte går tom, vill säga).

• Redan nu är det stora problem med bilköer och trängsel i storstäderna. Utan bilminskande åtgärder som trängselskatter och överföring till kollektivtrafik och andra trafikslag kommer denna trängsel att öka, med en negativ effekt på samhällsekonomi och folkhälsa.

• De nya stora vägbyggen man satsar på (T.ex. Marieholmstunneln och Förbifart Stockholm) genererar ohjälpligt mer biltrafik. Detta står med i Vägverkets egna utredningar. Det har visat sig att det man tjänat på i “miljövänligare” bilar har ätits upp av en ökat bilism.

• Att ta fram “miljövänliga bränslen” till en stor och växande bilpark är inte det lättaste. Etanol har ofta visat sig utgöra samma miljötryck som bensin, och råvara från skogsbruket kräver stora insatser och det är osannolikt att det går att producera i den utsträckning som skulle krävas av en bilpark av dagens storlek.

• Även “miljövänliga bränslen” kräver stora mängder vatten och andra naturresurser för att produceras. Detta diskuteras för närvarande flitigt på World Water Week, ett internationellt forskarmöte i Stockholm.

Det skulle naturligtvis kunna att inträffa att vi någon gång i framtiden kommer på någon mirakelteknik som gör det hållbart med en massprivatbilism, men det känns som en väldigt oansvarig politik att hoppas på något sånt. Däremot har vi tekniken att driva tåg, bussar och andra kollektiva färdmedel som har minst lika bra förutsättningar att köras på moderna bränslen som bilar, samt möjligheten att förbättra cykelinfrastrukturen.

Nu till en annan anledning till att jag inte tror på centerns miljöpolitik. Liksom övriga borgerliga partier sätter man stor tilltro till kärnkraften som energikälla. Speciellt de senaste åren, när man söker enkla och väljarvänliga lösningar på energi- och klimatproblematiken. Genom att utvidga kärnkraften menar man att man skulle kunna upprätthålla den oansvarigt höga energikonsumtion som man haft de senaste åren.

kärnkraft

Men det är en missuppfattning att kärnkraften skulle vara en billig energikälla. Och det ren osanning att den skulle vara någonstans i närheten av förnybar. Bara senaste veckan rapporterade svenska medier om Vattenfalls mycket tveksamma inköp av uran från gruvor i Namibia. Uranbrytning i Namibia och andra u-länder är bland de absolut skitigaste verksamheter jag känner till.

Vi har fortfarande inget konkret slutförvar, och flera vetenskapliga rapporter har ifrågasatt säkerheten hos den metod som planeras för att slutförvara det använda bränslet, KBS3-metoden. Mycket tyder på att innehållet kan läcka ut i grundvattnet.

Vattenåtgången är också stor för tillverkning av kärnenergi. Vatten som passerat genom kärnreaktorer pumpas dessutom ut i kustområden, med effekter på djur- och växtliv.

Att satsa på kärnkraft är också att göra sig beroende av import av uran eller plutonium från andra länder, på samma sätt som vi nu är beroende av oljeimport. Vi ersätter alltså ett beroende med ett annat, ungefär som att sluta röka och börja snusa istället. Urantillgången världen över minskar dessutom på samma sätt som oljetillgången. Ska man på lång sikt nyttja kärnkraften är man alltså beroende av upparbetning och import av plutonium och andra transuraner, ämnen som är ytterst farliga och vid ökad internationell handel löper stor risk att komma i händerna på terrorister, eller nationer som kan tänka sig att använda kärnvapen (t.ex. USA).

Ett slutförvar är dessutom aktivt i ett par hundra tusen år (halveringstiden för plutonium är ca 24000 år) vilket innebär att det under den här tiden utgör en lager av potentiella massförstörelsevapen. Kan vi verkligen garantera att den politiska ledningen de kommande 100 000 åren är stabil och inte öppnar upp slutförvaret? Kan vi garantera att ingen bryter sig in?

En av anledningarna till att vi kan leva på den här planeten är att den joniserande (radioaktiva) strålning avtagit så mycket sedan planeten skapades att vi nu kan leva på jordytan. Vill vi då verkligen plocka fram uranet som finns kvar, skapa plutonium och bygga upp ständigt växande lager som när som helst kan hamna i händerna på en instabil regering?

Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till att verka ansvarsfullt. Men det är klart, att ett parti föreslår en lösning som inte innebär att folk behöver tänka om blir såklart lättare populärt än att ett parti föreslår en lösning som innebär att folk måste tänka över sina levnadsmönster. Lurar man människor att vi kan fortsätta köra bil lika oansvarigt som vi gör blir folk såklart lättade, men det är inte en hållbar politik. Och det är definitivt inte en grön röst som säger det.

Samma sak gäller kärnkraften. Är budskapet att “Med kärnkraft räddar vi klimatet och ni väljare behöver inte bry er ett skit!” är det såklart lockande att rösta på ett sådant parti. Men det är fan inte hållbart.

Tio orsaker att vara orolig

Medan hela Sverige (Heeela Gallien…?) riktade sina ögon mot Victorias och Daniels bröllop hände något mindre festligt. Sveriges riksdag röstade för att häva förbudet mot att bygga nya kärnreaktorer i Sverige, med röstsiffrorna 172 mot 174 (Sveriges Radio Ekot). Det hejades och tjoades i plenisalen, men inte av alla.

nuclear-springfield-homer

Vissa blev bekymrade. Jag ska inte skriva något bittert evighetslångt inlägg om att vi ny binder upp oss på en NY fossil energikälla, men det är precis vad vi gör. Till råga på allt gör vi detta i Sverige, med så många unika möjligheter att försörja oss på förnybar, hållbar energi, och där elkonsumtionen per capita redan är i absoluta toppskiktet i världen.

Hur är tanken att vi ska kunna motivera andra länder, med betydligt sämre säkerhetsbestämmelser och -rutiner, att inte bygga massa ny kärnkraft? Och hur tänker vi oss att vi ska kunna motivera att vi vill skydda våra svenska berg från uranbrytning, när vi själva beslutar oss för att vara uranberoende?

Äh, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst av det här, men istället låter jag det sägas av nån som formulerar det bättre.

Avslutningsvis kan ju nämnas att allt inte är nattsvart. I samband med beslutet om att häva förbudet mot nya reaktorer tog man även beslut om att inte ge några statliga subventioner för byggandet av nya kraftverk. Något som jag tror kan få ganska stor betydelse.

Brytningstid

vi gräver i berget
med spadar och hackor
i strålskyddsutrustning
och gastäta jackor

vi borrar på natten
vi spränger på dan
urberget skälver
vi letar uran

vi gräver i Sverige
i strålsäker mask
snart har vi framtiden
som i en ask

men kanske vi tvekar
beslutet försvåras
när vi inser att asken
kan vara Pandoras

jonis

Allt fler bolag, svenska och multinationella, söker och får tillstånd att leta uran på svensk mark. Som miljövetare blir man lite beklämd.

Spotta ut kärnorna

OK, läget är såhär:

Sverige och de flesta svenska politiker har ÄNTLIGEN insett att vi måste minska vårt överdrivna energislöseri. Produktionsföretag har insett det, organisationer, privatpersoner, you name it. Nya tekniska produkter ploppar upp hela tiden, med allt mindre effektbehov. Bra va?

Ja, det är faktiskt en jättebra utveckling! Så långt. Det är oerhört smart av oss att minska vår energianvändning, inte bara av miljöskäl, utan även av ekonomiska, sociala och hälsomässiga själ. Liksom av säkerhetsskäl, eftersom ett samhälle med högt energiberoende är mycket mer sårbart, såväl militärt som för andra hot (t.ex. epidemier och naturkatastrofer).

Men då kläcker Vattenfall och ett antal svenska allianspolitiker den strålande idén att kraftigt bygga ut kärnkraften! (SVT 091109) Våra svenska kärnkraftverk har nämligen stått i många decennier och tillhör nu den mera skabbiga kärnkraftsparken i världen.

Forsmark. Foto: Teknik 360
Forsmark. Foto: Teknik 360

Jag menar, här har vi världens chans att fasa ut våra risiga gamla kärnkraftverk, och ersätta dem med hållbara tekniker som är anpassade förr tredje årstusendet. Så varför då ÅTERINVESTERA i den gamla kärnkraftstekniken och på så sätt knyta upp Sverige i ett energiberoende som bland annat innefattar att vi måste ha uran som bryts i namibiska dagbrott (med en miljöpåverkan jag knappt vill tänka på)?

Snälla Vattenfall, Maud Olofsson med flera: Tänk efter! Vi har redan världens största energianvändning per capita. Vi behöver inte öka den ytterligare. Vad vi behöver är att göra oss kvitt energiberoendet och bygga en hållbar framtid.