klimat – Sida 3 – Emanuel Blume

Attityder, vindkraft och kärnkraft

Jag tog precis en Panodil, med förhoppning om att återigen hamna under 38° feber. Hoppas den hinner verka innan jag skriver nåt heltokigt av misstag.

I GP, jag tror det var i onsdags, stod en ledare med rubriken “Inga snurror på min tomt, tack!”. Den var ganska lång och handlade om att de senaste årens etablering av vindkraft var misslyckad, ineffektiv och borde ersättas av mer kärnkraft. Detta mot bakgrund av en SOM-undersökning som visat på att folk är mindre positiva till vindkraft i kommuner där stora etableringar görs.

Ska jag vara helt ärlig har jag varit ganska sur på GP det senaste, vilket kan göra att jag inte ser helt objektivt på saken. Diss på diss mot förnybar energi, trängselavgifter och alla möjliga utvecklande idéer har publicerats, och fått stå relativt oemotsagda. Hur som helst skrev jag ett svar tillsammans med vännerna och kollegorna Almina och Agneta, och tro det eller ej – det togs faktiskt in. Åtminstone i nedkortad form. Klicka på insändaren för att kunna läsa lättare.

Dessutom tycker jag faktiskt att de gav ett bra svar. De skriver konkret att det inte handlar om att vindkraft är ineffektivt, misslyckat och fungerar dåligt (som det stod i ledaren) utan om att verken anses fula. Bra, då har vi kommit en bra bit. Huspriser sjunker, yes. Ytterligare ett argument som behöver sägas högt, eftersom man sällan erkänner att det är det det handlar om, snarare än vindkraften i sig. Små hus på Tjörns västkust där jag kommer ifrån säljs för 12 miljoner. Det är verkligen för billigt (ironi).

Konkreta värden, ja, det var ett ganska okonkret sätt att skriva det på men det stämmer. En obruten horisont är ett värde. En oförändrad havsnivå likaså. Liksom en säker strålmiljö. Vi har många värden och en del måste vi offra om vi vill leva ett liv med el, fordon och mobiltelefoner. Och inte minst med en elkrävande industri. Inget av det där är självklart att vi behöver.

Miljarderna som läggs på vindkraftsutbyggnad i form av elcertifikat, får GP här att låta som det är statliga miljarder – skattepengar. Elcertifikat går ut på att pengar avsätts från försäljning av el (från elbolagen alltså) för att stödja ny förnybar elproduktion. Det är alltså inget som går från andra sektorer i samhället. Det finns säkert andra investeringar som skulle göra mer samlad nytta för miljön, men att fördela om pengar inom energisektorn från fossilt till förnybart är något som måste göras. Kungliga Vetenskapsakademin har för övrigt fått mycket stark kritik för uttalandet som GP refererar till.

Slutligen ett intressant argument. Att det inte är inom kärnkraftsindustrin som jobb försvinner om kärnkraften läggs ner, utan inom elintensiv industri. Detta är alltså biltillverkning, stål och brytning, får jag anta. Det här är känsligt, men en så överdimensionerad tillverkningsindustri av den typen av produkter är inte långsiktigt hållbart. Även industrin måste ställa om till en hållbar produktion. Detta är lite som att kasta sten i glashus att säga, kort efter att alla möjliga livsuppehållande åtgärder satts in för att hålla liv i en döende bilindustri.

Jag trampar på en del tår här, men jag är inte så kompromisslös som det verkar. Vad jag blir arg på är att en stor stark svensk elintensiv industri för att pumpa ut bilar över hela världen ses som en självklarhet och ett mål. Mängder av människor har jobb inom den industrin och försörjer sig genom den. Men de är inga idioter som inte skulle klara av att anpassa sig till annan tillverkning eller rentav andra arbeten. Många kan rentav fortsätta producera ungefär samma saker, på ett mindre energiintensivt sätt.

Men vi kommer inte att kunna fortsätta “som vanligt”. Vi måste ta nappen ur munnen och förstå att det här handlar om mer än vår industri, mer än om oss, mer än om kärnkraft och vindkraft. Jag vill kunna säga till mina barnbarn att min generation lyckades vända utvecklingen och ge dem ett liv värt att leva. Inte att jag bidrog till att bygga bilar och stapla kärnavfall på hög i 20 år till.

Nu behöver jag en ny Panodil.

Mat som kliar

Jättelöjlig rubrik, men ordet “klimat” används ju överallt!

Det publicerades en SIFO-undersökning nu i juni om vilket parti folk känner mest förtroende för när det gäller klimatfrågor. Att miljöpartiet skulle hamna på första plats var väl inte sådär jätteförvånande, dock att det skulle vara att sånt hopp när till andraplatsen. Såhär blev resultaten (undersökningen är baserad på 1000 random personer)

1. Miljöpartiet: 46 procent
2. Socialdemokraterna: 9 procent
3. Moderaterna: 6 procent
4. Centerpartiet: 4 procent
5. Folkpartiet: 1 procent
6. Vänsterpartiet: 1 procent
7. Kristdemokraterna: 1 procent
8. Sverigedemokraterna: 0 procent

Tveksam/vet ej: 32 procent

Lite orättvist mot vänsterpartiet kan jag tycka, som jag vet har en helt okej klimatpolitik. Men allt är väl relativt. Vad gäller Sverigedemokraternas 0 % är jag inte förvånad, efter att ha hört dem offentliggöra sin klimatpolitik i Almedalen förra året.

Intressant också att av de som angett ett parti så har mer än fyra femtedelar (82%) mest förtroende för något av de rödgröna partierna. Antar att alla inte är miljömuppar som jag och röstar utifrån miljöfrågor…

Apropå skickade så skickade jag in en jobbansökan igår kväll. Som nån slags klimathandläggare för en NGO. I Bryssel.

Ni glömde en liiiiten detalj

Det här är första gången sen maj jag bloggar. Uppdatering om vad som hänt sen dess kommer inom kort, men idag måste jag bara ventilera en sak jag precis upplevde.

Jag såg en annons för Vägvalet (partiet som vill stoppa införandet av trängselskatter i Göteborg) där det stod nåt i stil med “Klicka här och räkna ut hur mycket du förlorar på trängselskatten”. Okej tänkte jag, det kan ju vara intressant. Efter att ha fyllt i vilka tider jag reste till och från jobbet och hur stor lön jag har fick jag resultatet:

Jag kommer att få 520 kr mer i skatt (trängselskatt alltså) varje månad, vilket innebär en 7%-ig ökning av skatten!

Ve och fasa! Kommunen suger ut mig och miljömupparna tar över världen!

Eller vänta lite nu… Är det inte så att de glömde fråga om en liten detalj? Nämligen den lilla detaljen att jag inte har nån bil. Jag cyklar till jobbet, ibland åker jag spårvagn.

Det innebär den lilla skillnaden att jag istället borde få följande resultat i testet:

• Jag slipper trängsel på väg till jobbet vilket gör att jag kommer fram snabbare.
• Färre bilar på gatorna när jag cyklar gör att jag får mindre gifter i lungorna och får mindre cancer.
• Olycksrisken minskar när det blir färre bilar.
• Intäkterna från trängselskatterna kan finansiera cykelbanor och kollektivtrafik (förutsatt att de inte finansierar nån onödig biltunnel…) vilket gör det ännu lättare för mig att komma till jobbet.
• Ökningen av min skatt blir goddamn fucking 0 kr. 0 procent.

För mig är alltså detta en ganska bra deal. Men varför fanns inte det alternativet i Vägvalets test? En liten kryssruta med “Kryssa här om du har bil”? Kanske för att då funkar inte längre logiken att bilen är människans bästa vän och vi är oskiljaktiga från den. Det är den inte och det är vi inte.

Ibland behövs bilen, som på landsbygden där det kan vara långt till kollektivtrafik. Men det är just därför vi ska införa trängselskatter i storstäderna, inte på landsbygden.

Norrland, vindkraft och döda fåglar

Jag försöker inte föra nåt krig mot vindkraftsmotståndare. Men jag blir arg när argument som saknar ordentlig rot i verkligheten används i en seriös diskussion. Det är inte ovanligt att jag hör kloka och välutbildade människor säga att “vindkraften är ett av de allvarligaste hoten mot fågellivet”. Låt mig dra lite statistik (där källan är en syntesrapport från Naturvårdsverkets forskningsprogram Vindval) om vilka som är de vanligaste dödsorsakerna bland fåglar i Sverige, oräknat “naturliga” fågeldödsfall.

Enligt en föredragning av syntesrapporten dödas alltså i runda slängar 5000 fåglar per år av vindkraftverk. Ca 100 000 dödas av oljeutsläpp, 200 000 av kraftledningar, ungefär en halv miljon av fönsterrutor och 6-7 miljoner dödas av trafiken. Om man med fågellivet menar alla fåglar i Sverige är det alltså knappast vindkraften vi bör kritisera.

Dock är det inte så enkelt. Vissa fåglar löper större risk att krocka med vindkraftverk än andra. Stora rovfåglar, som lever i små populationer och dessutom har sin blick riktad neråt marken för att få syn på byten, ligger värre till än fåglar med blicken riktad framåt. Man bör därför vara mycket noga i planeringsarbetet inför byggande att se till att man inte bygger i närheten av örnbon och liknande. Liksom häckningsområden och andra specifika fågelområden där mindre risktagande fåglar håller till, och såklart områden som bör hållas fria från vindkraftverk av andra orsaker än fågelorsaker. Men att hävda att vindkraften skulle vara “ett av de allvarligaste hoten mot fågellivet” i Sverige är helt enkelt felaktigt. Trafik däremot är nåt vi bör vara jävligt försiktiga med.

Ett annat argument jag ofta hör, och som även det förtjänar att tas upp, är att hundratusentals kraftverk skulle täcka hela Norrland. Att det skulle bli så ser jag som totalt otroligt, men jag förstår oron. Detta efter att vattenkraften byggdes ut i Norrland under 1900-talet, helt över huvudet på folk som bodde där. Vattendrag stoppades upp och torrlades, och stora skogsytor och floddalar dränktes av kraftverksdammar.

Förnybart? Mjo.
Hållbart? Nä.
Miljövänligt? Fett inte!!

Men vindkraften har inte samma intressen av att skuffa upp allt i Norrland. I Norrland finns älvarna. Men vinden finns i hela landet. Det är dessutom billigare (och bättre ur miljösynpunkt) att bygga i industriområden och jordbrukslandskap, som redan är exploaterade och nära där människor bor. Såhär ser en sammanställning av vindkraftsanläggningar i Sverige ut. (Källa: The Wind Power – Wind turbines and wind farms database)

Databasen är inte komplett, men den ger en bra bild av spridningen, som i mina ögon tycks reflektera befolkningen ganska bra. Jag tycker faktiskt att vindkraften kan betraktas som det mest demokratiska kraftslaget på många sätt.

Tack för den här gången.

Elefanter och vindkraftverk

Jag är precis hemma efter tre dagar dagar med kick-off, konferens, projektledarutbildning och forskningsseminarium. Det mesta av detta i Stockholm. Lite vuxen känner man sig allt. Igår kväll kom jag hem till Göteborg och imorse började ett vindkraftsseminarium på Chalmers, och jag försov mig naturligtvis. Måste varit tröttheten efter Stockholmsresan som gjorde att jag stängde av klockan i sömnen eller nåt. Det händer nån gång i halvåret sådär.

Som tur var har jag en snabb cykel så jag missade bara knappt hälften av första entimmespasset. Det handlade om vindkraftens påverkan på biologisk mångfald, nåt jag haft mycket att göra med det senaste året, både på jobbet och i tankarna rent allmänt.

Jag har skrivit om det tidigare, men låt mig göra en snabb rekapitulation. Inom miljövärlden finns många sätt att se på vindkraft. Vissa ser den som en räddare och ett sätt att på riktigt sätta stopp för den globala uppvärmningen och kärnkraften, medan andra ser den som ett allvarligt hot mot skogar, fåglar och andra delar av redan hårt utsatta ekosystem.

Mitt jobb går mycket ut på att bygga en bro mellan dessa ytterligheter. Seminariet jag var på, som utgjordes av forskare, professorer, projektledare, företagare, biologer, fysiker och allt möjligt annat löst folk, tog upp mycket spännande grejer gällande just hur farlig vindkraften är för vår biologiska mångfald. Hela kalaset avslutades med att Tomas Kåberger (legendarisk fysiker och miljövetare) ledde en diskussionspanel som försökte sammanfatta läget och peka ut framtiden.

Hur sammanfattades då det hela? Med risk för att förenkla saker och ting för mycket ser min tolkning ut såhär:

Vindkraft har effekter som påverkar biologisk mångfald. De är få och de är små.

Vindkraften är den enda kommersiellt betydelsefulla energikälla som introduceras i Sverige på mycket länge. De vattenkraftverk vi har idag byggdes i många fall under 1800-talet. 1998 kom miljöbalken och vindkraften är väl egentligen den enda elenergikällan i Sverige där man överhuvudtaget tänkt tanken att naturen i sig skulle kunna påverkas.

Många forskare inom olika fält återkom till samma sak. Ja, vi kan se påverkan. Men jämför man med det ena eller det andra är påverkan från vindkraften mycket mindre. Ett exempel är buller, alltså oväsen från kraftverken. Vi kan slå fast att båda vilda djur och tamdjur uppfattar ljudet från vindkraftverken, men jämför man ljudnivån rakt under ett stort vindkraftverk med ljudnivån i ett djurstall finner man att vindkraftsljudet skulle dränkas totalt i ljudet från ventilation och maskiner.

Tittar man på förändring av habitat, det vill säga hur anläggningen av vindkraftverket eller parken påverkar det fysiska området, kan vi se att både marina och landlevande organismer försvinner när verket eller parken anläggs. Detta händer även om man bygger en bro, en väg, ett hus eller gräver ner ett avloppsrör. När anläggningsfasen är avklarad återvänder både djur och växter. I marina fall kan man se att fiskar ofta söker sig till vindkraftsfundamenten eftersom de bildar artificiella rev. Man kan inte se varken en ökning eller minskning av hur de marina ekosystemen reproducerar sig på grund av själva verken, men när vindkraftsparker innebär förbud mot fiske, då särskilt trålning, kan man se tydligt att den biologiska mångfalden gynnas kring parkerna.

Det här var bara några få exempel, men i slutändan upplever jag att det hela kan sammanfattas i att alla ingrepp i naturen påverkar den. Vindkraften är inget undantag, och det vore skitkorkat av oss att placera ut vindkraft vind för våg. Men påverkan är avgjort mycket mindre än påverkan från vattenkraft, biobränsleeldning, kärnkraft och fossila bränslen.

Men jag förstår att människor oroar sig. Det handlar så mycket om vilket perspektiv man har. Den klimatmedvetna elkonsumenten som vill köpa vindkraftsel förstår inte hur man kan se något ont i att bygga vindkraft och äntligen göra sig kvitt beroendet av kärnkraft och fossila bränslen. Samtidigt har skogskämpen som kämpat hela sitt liv mot exploatering av tidigare orörda skogsområden, och sett skog efter skog avverkas, svårt att se något gott i att det plötsligt finns ännu fler aktörer som gör anspråk på skogen.

Det är som den gamla historien om fem blinda indier som försöker göra sig en bild av en elefant. Eller sex västlänningar som på bilden här.

En av dem känner på beten och är övertygad om en elefant är något vasst och hårt, en annan känner på snabeln och blir livrädd eftersom det känns som en orm! En tredje känner luftdraget från öronen och tänker direkt att en elefant är detsamma som en fläkt, medan en fjärde är övertygad om att en elefant är ett träd, eftersom hen känner på ett ben. Ytterligare en person för händerna över elefantens enorma sidohud och inser att den består av en stor varm vägg, medan en sista får tag i svansen och sätter likhet mellan elefant och ett rep.

Samma sak med vindkraften. Hur vi introduceras till dem bestämmer vad vi tycker. Ofta tror vi att vi använder oss av neutrala fakta och bildar oss en logisk uppfattning, men så är det inte, vill jag påstå. Det gör inte jag heller. Jag är färgad av min bakgrund i en miljömedveten familj och min miljövetarutbildning, samtidigt som jag inte har närmare erfarenhet av skogskamp eller krockande kungsörnar.

Det enda jag kan göra då är att gå på seminarier som det här, försöka samla ihop bilden av vad alla dessa biologer, fysiker, exploatörer, jägare, skogsvetare, professorer, doktorer och etologer kommit fram till.

För varje rapport man läser, varje föreläsning man går på, och varje inblandad människa med ett nytt perspektiv man träffar, inser man att frågan är mer komplicerad än man tidigare trott. Men jag stärks också i min uppfattning om hur det fungerar, och litar mer och mer på att det jag kan och tycker faktiskt reflekterar verkligheten.

Krismötet vi missade

Häromdagen avslutades det internationella klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Ett möte där världens länder samlats för att försöka rädda vad som räddas kan av världen som vi känner till den. Flera läsare himlar nu säkert med ögonen och tycker att herrejävlar vad han överdriver. Gör jag det?

Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen som jag arbetar för, var med på mötet i Durban. I måndags var han nyss hemkommen och pratade inför alla kanslianställda om sin upplevelse av mötet. Det var med blandade känslor jag betraktade honom via videolänken från Stockholmskansliet.

Svante har en fantastisk förmåga att se kreativt, positivt och problemlösande på alla möjliga situationer. Få är de tillfällen man inte känner sig peppad och stärkt efter att han pratat i TV, radio eller inom föreningen. Men jag har nog aldrig sett honom så bekymrad som den här gången. Och det är kanske inte så konstigt. För vad enades länderna om på mötet? Som det är nu ser de tuffaste överenskommelserna ut att leda oss till en global temperaturhöjning på 3-4 grader fram till 2100.

3-4 grader globalt. Det innebär i runda slängar det dubbla för oss som bor så nära en av polerna. 2 grader är vad man är internationellt överens att sikta på, och även det innebär katastrofala förändringar globalt, med gigantiska flyktingvågor, mycket fler naturkatastrofer, avsmältning av glaciärer som står för många hundra miljoner människors dricksvatten, och så vidare. Ökar vi till 3-4 grader kan vi bland annat lägga till nästan total avsmältning av istäckena på Antarktis och Grönland och explosionsartad ökenutbredning (Lynas 2007).

Jag arbetar hemifrån idag. Sitter och arbetar med kriterier för miljömärkta biobränslen och fjärrvärme. Det är en lång process, och vi räknar med att vara klara med kriterierna om ett år ungefär. Det innebär 2013. Då är vi ännu närmare den punkt i tiden då koldioxidkurvan MÅSTE vändas om vi ska ha en chans att fullfölja de planer vi lagt upp i Durban. Regnet slår mot rutan och jag funderar på vilka krav vi ska ställa på miljömärkt biobränsle.

Vindkraftvärk

Jag jobbar med miljömärkning av el och värme. Det innebär att jag bland annat arbetar med frågor som rör placering av vindkraftverk. För att göra en väldigt lång historia kort så håller jag på att ta fram kriterier för vilka områden och typer av områden som vindkraftverk ska få stå i för att el från dem ska kunna miljömärkas. Kriterierna som finns idag är ganska ofullständiga så vi håller på att utöka dem.

Många har starka åsikter om hur vindkraftverk ska placeras. Miljökämpar, företag, fågelintresserade och skogsengagerade, för att nämna några. Mängden budskap man får från alla dessa är totalt överväldigande. Alltifrån till att godkänna vilken placering som helst till att inte tillåta placering inom fem kilometer från närmaste träd eller fågel. Som relativt ny på det här jobbet (jag har arbetat här i tre månader) är det inte lätt att veta vilken fot man ska stå på.

Jag är själv sprungen ur samma miljörörelse som de flesta av dem jag diskuterar med. Därför känns det konstigt att en del av dem ibland verkar tolka mig som någon man bör kämpa emot. Det är ofta en aggressiv attityd som möter en, som att man vore ute efter att vilja vindkraftsbebygga varenda liten skogsdunge i det här landet. Många tar upp kampen mot “vindsnurrorna”, som man är rädd ska tränga undan all natur i Sverige. Så är det inte. Hela tanken med att miljömärka el är att den ska vara producerad på ett sätt som har en så liten miljöpåverkan som möjligt. Om jag vore allsmäktig skulle jag bestämma att vindkraftverken skulle stå längs motorvägar, i industriområden, till havs där inga viktiga fågelsträck löper, på jordbruksmark, osv.

Men jag är inte allsmäktig. Skulle vi ställa krav på att vindkraftverk inte fick stå nära naturområden, fåglar eller öppna landskap skulle elföretagen med all säkerhet skaka på huvudet, säga upp märkningen, och obehindrat placera verken var som helst. Skulle vi vinna på det? Skulle miljön vinna på det? Vi hade kunnat ställa jättehöga krav, men måste hela tiden se till miljönyttan i slutändan.

En sak jag tycker är konstig är också den starka aversionen som finns mot just vindkraftverk, eller vindsnurror som de ofta kallas. Jämför man vindkraftens miljöpåverkan med den från vattenkraft ser man snabbt att vattenkraften slår betydligt hårdare mot biologisk mångfald och naturvärden än vindkraften. Och jämför man med biobränslen, som man gör både el och värme av, är påverkan ännu större. Där hugger man ner och avverkar skog systematiskt för att hålla systemet igång. Och dessa tre exempel är alla förnybara! Börjar man jämföra med fossila bränslen och kärnkraft är miljöpåverkan så stor att det förefaller mig obegripligt att så mycket energi läggs på att bekämpa vindkraften, den minst miljöpåverkande energikällan vi har.

För det är något vi måste inse. Det finns inga miljövänliga energikällor. Alla sätt att framställa elektricitet i en för samhället användbar skala innebär en miljöpåverkan. Vi kan bara välja hur mycket. Det enda som faktiskt kan kallas “miljövänligt” är att minska sin energianvändning. Vi har en sjukt hög energianvändning i Sverige, och slösar bort mer energi än vad jag ens vågar tänka på.

Nu kom jag lite ur spår här. Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är en svår uppgift att vara den som i slutändan försöker avgöra vilka krav och kriterier som leder till minst negativ påverkan på miljön. Och att jag tycker det är viktigt att man inser att alla sätt att producera energi påverkar miljön, men att vindkraft är den energikälla vi har idag som påverkar minst.

Självklart är placeringen viktig.
Men det heter vindkraftverk, inte vindsnurror.

Några grader hit eller dit – del 2: Vad är det vi ska fatta egentligen?

Det här är alltså en direkt fortsättning på inlägget jag skrev i onsdags, om hur vi mentalt hanterar när någon påstår att vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia (i form av den globala uppvärmningen), och om vi inte tar tag i saken på allvar kan uppvärmingen vi orsakat leda till en värld i kaos för våra barn och barnbarn.

Den här gången tänkte jag ställa frågan Vad är det vi ska fatta egentligen? Som jag skrev sist är det svårt att ta till sig budskapet om stora förändringar, särskilt när det innebär att man själv måste lägga om sin livsstil. En fullt mänsklig reaktion är att skjuta undan det genom att förneka det, lägga skulden på någon annan, tänka att det redan är för sent, eller tänka att det kanske inte är så farligt ändå.

Så vad är det då vi ska ta till oss? Vad är det som är så tungt och svårt att vi tar till alla de här förenekelsestrategierna?

Jag ser det som att det är två grupper av saker. Dels sådant vi måste förstå och ta till oss (som att en global uppvärmning på i genomsnitt två grader inte bara är förödande, den är också en stor utmaning att inte överstiga) och dels sådant vi måste göra rent praktiskt. Som att lägga om våra dagliga rutiner och livsstil.

Idag tänkte jag skriva om den första gruppen. Det vi måste förstå och ta in.

Boken jag läste ut häromdagen, “Sex Grader” av Mark Lynas, ger en extremt tydlig bild av vad vi kan vänta oss om vi rycker på axlarna och inte bryr oss om vad 99% av klimatforskarna varnar för. Låt mig ta några exempel, väl underbyggda i forskningen.

Ökad global medeltemperatur med 1 °C
• Oläkbara skador på unika ekosystem, som korallrev och tropiska skogar
• Ökad mängd naturkatastrofer, som värmeböljor och orkaner av Katrina-typ

2 °C
• Kraftigt ökad mängd värmeböljor, oväder, skogsbränder och kraftiga skyfall
• Ökenspridning och förskjutning av klimatgränser från ekvatorn till polerna
• Flyktingvågor från områden som översvämmats eller på annat sätt gjorts obeboeliga
• Allvarliga torkor och förlorade skördar

3 °C
• Viktiga återkopplingsmekanismer sätter igång, metan och andra växthusgaser släpps ut från tinad permafrost och områden som tidigare varit istäckta, vilket ytterligare ökar uppvärmningen
• Kraftig ökenspridning, enorma områden kommer att vara icke odlingsbara
• Mycket stora flyktingvågor från numera obeboeliga områden
• Förutom att istäckena på Arktis, Grönland och Antarktis försvinner nästan helt försvinner också glaciärer i Asien och Europa som står för miljardtals människors dricksvatten

4-6 °C
Eftersom jag inte har boken med mig just nu gör jag halvtidspaus här, och avslöjar resten i nästa blogginlägg. För att förstå en temperaturhöjning av den här magnituden kan man gå tillbaka till tidigare epoker i Jordens historia. Det kommer jag att göra nästa gång.

Och oroa er inte, jag ska återkomma till hur vi ska hantera det hela.

Några grader hit eller dit – del 1: Toppen på isberget

Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.

Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.

Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.

Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.

Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.

De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.

Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!

Galghumor med SDU

Jag ska försöka att skriva det här på ett så seriöst sätt jag kan, och inte göra narr av någon. Men det är svårt, för jag tycker personligen det är så tragikomiskt.

SDUs (SDU är Sverigedemokraternas ungdomsförbund) ordförande Gustav Kasselstrand intervjuades under Almedalsveckan nu för några dagar sedan. Jag läste intervjun i förmiddags och höll på att sätta téet i halsen (jo, jag vet, det händer ganska ofta numera). Jag har tidigare på bloggen diskuterat Sverigedemokraternas inställning till invandring och jämlikhet. Nu har turen uppenbarligen kommit till miljö.

Här kommmer några citat ur intervjun (som går att läsa i sin helhet här) och mina reaktioner.

“Nu utvecklar vi våra tankar kring miljön i snabb takt. Till exempel är vi det mest kärnkraftsvänliga partiet. Vi ser det som det enda realistiska alternativet. Dessutom är kärnkraften extremt miljövänligt också, och de svenska kärnkraftverken håller högst klass i världen.”

Okej. Först och främst; “det enda realistiska alternativet”. Hur menar han då? Menar han att den enorma tillväxten av förnybar energiproduktion som pågår världen över är orealistisk? Overklig? Att den egentligen är på låtsas? Sen har vi påståendet att kärnkraften är extremt miljövänlig. Det hade varit spännande att se vad han har för referens på det. En livscykelanalys på en kWh el från kärnkraft, från att uranet bryts av utsatta arbetare i dagbrott i Namibia, till att de legat hundratusentals år inkapslade i koppar och bentonitlera i vår svenska natur som SD värnar så om, skulle förmodligen säga något annat. Men jag tvivlar på att Kasselstrand läser så mycket livscykelanalyser. Att sedan svenska kärnkraftverk håller hög klass är rent felaktigt. Svenska kärnkraftverk är gamla, lappade och lagade och internationellt kritiserade för sin dåliga säkerhet.

“Sen är ju SDU ett parti som är extremt djurvänligt, så vi kommer att ta ställning för att förbjuda minkfarmarna. Detta är en onaturlig näring som inte Sverige ska uppmuntra till. Minknäring syftar bara till att folk ska gå omkring i en fin päls. En form av lyxkonsumtion som inte är viktig. Köttproduktion syftar däremot till att vi ska överleva, en viktig moralisk skillnad.”

De har rätt om minkarna. Men köttproduktion har inte handlat om överlevnad sen stenåldern. Idag dör vi fetma, inte av svält. Icke-ekologisk köttproduktion idag handlar om pengar, inte överlevnad.

“Peak oil är ganska överreklamerat. Vi kommer inte stå där en dag och inse att oljan är slut. Det kommer vara en lång process över flera årtionden. Alternativen kommer att utvecklas under tiden. Koldioxidhotet finns också, med all sannolikhet, vi vet ju inte säkert. Det är ett hot, men det får alltför stort fokus i debatten. Tillväxten, här är det ingen hållbar linje att säga att vi konsumerar alltför mycket och att vi måste dra ner på vår konsumtion. Det är en felaktig utgångspunkt och kommer i praktiken inte att gå att genomföra. Att ha fokus på att vi konsumerar för mycket, då landar man lätt i frågan om vilken standard vi egentligen ska ha. Ska vi gå tillbaka till 1990, 1980 eller 1950. Visst skulle miljön bli bättre om vi gick tillbaka till stenåldern, men det är ju inget realistiskt alternativ.”

Det är nu jag känner att jag ger mig. Under intervjun har Kesselstrand sagt ett fåtal vettiga saker som fått mig att ändå läsa vidare, men nu förlorar han den allra sista droppen av min sinande respekt för SDs miljöpolitik. Peak Oil överreklamerat? Det är dataspelslogik att tänka att resurser är outtömliga, och oljeföretagen har redan börjat rota i oljesand och under Arktis smältande isar efter alternativa fyndigheter eftersom de stora oljefälten nu kräver att man sprutar ner miljardtals ton vatten och gas för att oljetrycket ska hållas uppe. Att vi inte vet säkert om klimathotet finns kanske stämmer för Karl Popper, men han skulle säga samma sak om jag frågade om han själv fanns. Kommentarer om vad han säger om tillväxten orkar jag inte ens skriva i nuläget, och slutsatsen att det skulle handla om att gå tillbaka till 50-talet är så fel det kan bli. Ingen seriös politiker menar att vi ska gå tillbaka i tiden. Vad det handlar om är att gå fram i tiden. Att möta framtiden utan att gå under på vägen.

Den enda som går tillbaka i tiden är Kesselstrand själv, när han påstår att vi behöver köttindustri av överlevnadsskäl. Då går han bokstavligen tillbaka till stenåldern.