Tack för att du reser tillsammans!

En snabb reflektion. Jag sitter i skrivande stund på tåget ner mot Göteborg, och tågvärden talade precis i högtalarsystemet. Han sade det vanliga – att inte glömma att checka in, vilka hållplatser som låg framför oss, och när tåget skulle vara framme. Avslutade med det där som de alltid säger; “tack för att du reser tillsammans”.

När de började säga sådär tyckte jag det var jättekonstigt. Vadå “du” liksom, vi är ju minst 50 pers på tåget? Vem av oss är det som ska resa tillsammans? Och med vem? Flera logiska kullerbyttor i samma mening. Till slut vande jag mig, som de flesta andra.

Men just idag satt jag och lyssnade på en ljudbok, en historisk roman av Per Anders Fogelström, där några av huvudpersonerna precis gått över från ett krångligt system med titlar och tredjepersonspronomen till att säga du och ni. Det var på tjugotalet. Några decennier senare kom Bror Rexhed och gjorde det hela ännu mycket lättare, så att jag när jag lärde mig prata på åttiotalet kunde vara säker på att

du = andra person singular, och
ni = andra person plural.

Så lång tid det tog att komma fram till nåt så enkelt. Du är en person, ni är flera personer, inte krångligare än så och ingen värdering i det. Eftersom jag tror att orden vi använder påverkar hur vi ser på varandra och varandras värden uppskattar jag att det är så. För människor som ska lära sig svenska uppskattar jag att det är så. För min egen tankspriddhet uppskattar jag att det är så.

Men så kommer Västtrafik och börjar kalla grupper av människor för du! Och ärligt talat är det nog inte bara Västtrafik, jag uppfattar att du-tilltalet blir allt vanligare rent allmänt när man vänder sig till en grupp av människor. Eller vänder man sig till individen i gruppen? Svårt att avgöra! Tack för att du reser tillsammans.

Är det ett tecken på en mer individinriktad tid? Har “ni” blivit lite ohövligt, som “du” var i svunna tider? Är det ett problem? Kanske. I så fall är det inte för att jag inte vill bli kallad “du”. Det blir jag gärna, när någon vänder sig till mig som person. Men inte när det egentligen är min grupp som tilltalas. Då blir duet bara på låtsas, ett fejkat pseudopersonligt tilltal som suddar ut både individen och kollektivet.

Vi har ett så bra system som så många kämpat för,
paja inte det nu!

Och hur fasen gör jag när jag reser tillsammans?

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för “parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

579517_463991763674542_455546067_n

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? “Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Tåg- och bussångest

Jag sitter just nu på Centralstationen i Stockholm och väntar på ett tåg hem till Göteborg. Det har blivit mycket tågåkande de senaste dagarna. Just idag har jag varit på tjänsteresa (tufft va? Var bara tvungen att skriva det lite sådär i förbifarten!) till Naturskyddsföreningens rikskansli.

Jag gillar verkligen tåg. Och bussar. Och kollektivtrafik rent allmänt. Därför blir man ju inte lite sur och tveksam när saker och ting fungerar dåligt.

Det började i torsdags. Jag hade sedan tidigare beställt biljetter till en buss- och tågresa hem från Oskarshamn eftersom jag befann mig i Visby. Men när sms-biljetten inte hade kommit24 timmar innan avgångstid som den ska göra blev jag lite misstänksam och ringde SJ. Efter tio minuter i kö svarad en dam som sa att nä, det gick inte att få sms-biljett för den resan eftersom en del av den var via buss. Det var lite dumt tyckte jag att det gått att beställa en biljett som inte fanns, men damen sa att det bara var att hämta ut biljetten på ett ATG-ombud.

Sagt och gjort, morgonen efter när butikerna öppnat gick jag för att hämta utbiljetterna. Men icke sa Nicke, det fanns inga biljetter på mitt beställningsnummer, sa tjejen i kassan. Jag ringde upp SJ igen, stod en kvart i kö, och sen bröts samtalet. Vid det laget skulle färjan snart gå, och det var en bit att promenera, så jag insåg att jag riskerade att missa färjan om jag stod i kö länge till. Jag började helt enkelt att gå mot färjan medan jag ringde SJ igen. En kvart senare fick jag svar av en herre som sa att det här var ju konstigt, men han kunde maila en bekräftelse till mig som jag kunde använda som biljett. Tack tack sa jag, och fick inget mail. Färjan gick, jag hade ungen mottagning på tre timmar och sen gick vi iland i Oskarshamn.

Det var 55 minuter tills bussen skulle gå. Fortfarande inget mail. Jag ringde SJ på nytt och behövde bara vänta tio minuter den här gången. En ung tjej den här gången, som tyckte hela grejen verkade jättekonstig. “Vänta så ska jag kolla upp det här”, sa hon och försvann. Tio minuter senare var jag på väg att lägga på, men då kombin tillbaka och sa att hon var tvungen att boka om biljetten så jag skulle kunna hämta ut den från ett ATG-ombud. När jag fått mitt nya bokningsnummer sa hon att det fanns ett Konsum med ATG bara en halv kilometer från terminalen. Jag skyndade dit, men det visade sig vara Konsums huvudkontor, och alltså inget ATG-ombud. Smått uppgiven kollade jag efter ATG-ombud i min iPhone och såg att det närmaste var nästan två kilometer bort, inne i stan. Jag hade ca 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, så jag började springa. Jag sprang och svettades hela vägen, fick ut biljetterna, och sprang och svettades ännu mer tillbaka till terminalen, med några få minuter till godo.

704t_g_898904a

En förvånansvärt händelselös bussresa senare var jag i Växjö där jag skulle ta tåget till Göteborg. Men det visade sig att tåget av nån anledning skulle gå från Alvesta istället för Växjö, så jag fick ta en buss mot Alvesta. När jag skulle klättra in i sätet med all packning gjorde dock chauffören en rivstart så att jag slog i svanskotan i armstödet och sen dess kan jag knappt resa mig. Jag kom fram till Alvesta där tåget snällt stod och väntade och den kom jag faktiskt hem, tro det eller ej. Men jag har knappt kunna sitta under hela helgen.

Epilog: Imorse när jag skulle till Stockholm med ett tåg som gick 6.04 såg jag till att ta en spårvagn tre turer innan den sista möjliga. Men vagnen kom inte. Inte nästa heller. Den sista vagnen jag kunde ta (och som faktiskt kom) var på Centralen 6.01, så det blev till att springa. Men hann gjorde jag. Precis.

Puh. Summan av kardemumman är att hur mycket man än gillar kollektivtrafik är det bannemej inte lätt att låta bli att bli sur på SJ och Västtrafik! Kom igen, det var inte ens snö! Jag kände mig som att jag var med i en nyinspelning av Stinsen Brinner. Bra film förresten, den kan jag rekommendera.

Det här är nog den längsta text jag nånsin skrivit på en mobiltelefon.

Lägesrapport och spårvagnsskyltar

Igår gick vi in i studion. För att göra en lång historia kort har vi repat igenom nästan samtliga låtar, riggat upp all utrustning och spelat in fyra färdiga grunder. Och gissa om jag är nöjd! Det är fantastiskt att få jobba med så skickliga musiker och tekniker. Och jag är så glad att jag valde att arbeta på det här sättet, att inte arbeta fram exakta arrangemang från första början utan bara en översiktlig plan över instrumentering och hur det kommer att låta, för att sedan alla tillsammans sätta arret utifrån vad som känns och låter bra i studion.

Nåväl, nu är det dags för dag två.

En helt annan sak jag funderat på är de här skyltarna på spårvagnen. Borde de inte se ut såhär istället?

spaCC8Arvskylt-aCC88ndrad

Lång dags färd mot natt

Här kommer en liten berättelse ur vardagen. Igår skulle jag upp till naturbruksgymnasiet Nuntorp utanför Vänersborg, för att redovisa mitt exjobb som jag skrivit om tidigare. Det skulle visa sig bli en lång dag.

Klockan kvart över sex lämnade jag lägenheten och gick till spårvagnen. Det regnade, men inte särskilt kraftigt. När jag kommit till centralstationen hoppade jag på ett tåg som skulle gå i riktning mot Karlstad. När vi lämnar perrongen visar det sig att nåt ljushuvud har stulit de signalkablar som gör att lokföraren kan avgöra om det kommer mötande tåg. Resultatet blev att vi kröp i snigelfart hela vägen upp till Bohus. När vi väl var framme i Öxnered hade jag sedan länge missat mitt anslutande tåg, men hoppade på en ersättningsbuss in till Vänersborg. Det var precis att jag hann ut till Nuntorp före halv tio, när min redovisning skulle börja.

Själva redovisningen kan man ju säga en del om, men jag tar den korta varianten här och säger att den gick bra. Lite dålig uppslutning, men bra diskussioner med de som var där. Vid kvart i elva skulle jag ta en buss tillbaka, men den missade jag precis. Det var dock mitt eget fel eftersom jag och rektorn suttit och pratat. Men jag tänkte att, äsch, det kommer ju en till buss om en timme, och en liten promenad har ingen dött av! Så jag börjde gå längs vägen, och tänkte att jag stannar vid en busshållplats längre fram.

Spöregn-2005-08-10-kl.-12.16-725-pixlar-foto-Torgil-Jarnling-kopiera

Det regnade ganska rejält, men jag hade regntät jacka på mig och det hela var ganska trevligt. Till slut stannade jag vid en busshållplats och väntade in nästa buss. Men den kom inte. Efter tio minuter dök den upp längre bort på vägen, så jag gick ut ur busshållplatsen och började plocka fram mitt busskort. Men döm av min förvåning när den bara dundrar förbi! Jag stod där och kände mig jättedum. Surnade till ganska rejält, och började gå vidare. Till slut kom jag fram till Frändefors, där jag gick in på ett gatukök och åt fish n’ chips. Nästa buss kom vid tio i ett, stannade vid hållplatsen (!), och tog mig in till Vänersborgs resecentrum. Där satt jag och väntade, dyblöt och genomfrusen, i en timme, tills nästa buss tog mig till Trestad Center, där jag stod och huttrade i ytterligare en kvart. Nästa buss gick till Kampenhof i Uddevalla, där jag som tur var kunde vänta inomhus. Ett tag senare kunde jag hoppa på Orustexpressen, som via Orust tog mig till Myggenäs korsväg på norra Tjörn. Där skulle den direktansluta till Tjörnexpressen som skulle ta mig till Kållekärr, där mamma skulle hämta upp mig på väg hem från jobbet. Men Tjörnexpressen hade efter tio minuter fortfarande inte kommit när jag väntade i tio minuter, och jag höll på att frysa ihjäl, så jag tröttnade på att vänta. Istället ringde jag mamma och bad henne hämta mig i Myggenäs istället för Kållekärr, och precis när hennes bil dök upp dök även bussen upp. När jag var hemma (hos mina föräldrar alltså, jag tänkte passa på att hälsa på dem) var klockan fem. Då hade jag varit på väg från Nuntorp sedan kvart i elva.

Ibland fattar jag faktiskt varför folk blir negativa till kollektivtrafiken.

Om istället för på

Jag tänkte fortsätta på spårvagnstemat en dag till. Fast istället för musik på spårvagnen ska det idag handla om musik OM spårvagnen.

Min vän Emma Lilliestam, pianist och sångare i mitt gamla band Gräsrotsorkestern, skrev låten “Stombuss 17”, en slags kärleksförklaring till 17-bussen här i stan. Såhär lät den i Gräsrotsorkestertappning från 2008:


Gräsrotsorkestern spelar på Orust 2008.

Men nu börjar jag glida ifrån ämnet här, det var ju spårvagnar det skulle handla om. Jag har länge tänkt skriva en spårvagnsvisa, och häromkvällen fick jag faktiskt tummen ur. Den ska filas på en del, men här kommer texten och en snabbinspelning!

Klicka här för att lyssna!
Spårvagnsvisan

vad gör man när man har bråttom och måste ta sig till Tynnered?
när man inte har något körkort, ingen cykel eller moped
jo, då är enda alternativet, när det är bråttom och gäller livet
att åka med linje 8 när den går ifrån Angered

du skyndar dig in på vagnen och hoppas det ska gå fort
men så inser du att i farten har du glömt ditt månadskort
dörrarna hinner stängas
och du får stå där och trängas
med studenter och pensionärer som är på väg till en annan ort

du får sätta dig ner i knät på en dam som är lätt bastant
och i sätet brevid, en orakad man med lustig deodorant
och en bratkille med en dator
en gammal tant med en rullator
som står i vägen när du krånglar dig mot en plats som verkar vakant

men när du fått dig ett eget säte så känns det ganska bra
och du tänker att linje 8 faktiskt kan va bra att ha
trots svett och deodoranter
rullatorer och gamla tanter
så sitter du tryggt i sätet och vet precis vart du ska

men när du börjar att slappna av och faktiskt uppskatta Västtrafik
så tittar du fram i vagnen och drabbas utav panik
för nu kommer kontrollanterna!
göm dig emellan tanterna!
med käppar och varsin korg, och hoppa av vid Frölunda Torg

men kontrollanterna hinner före, du får betala 1200 spänn
och du vet inte vad du har hamnat eller hur du ska ta dig hem
men varför ska man va sniken?
det är den värd, kollektivtrafiken!
och fastän Västtrafik saknar nåd kommer alltid spårvagnen va din vän

Avslutningsvis en gammal spårvagnsbild på Gräsrotsorkestern.

Bild-1

“Jag är fan 19 och betalar skatt!”

Jag var med om en ganska jobbig grej igår. Jag tog trean från Godhemsgatan till Marklandsgatan, och längre bak i vagnen satt ett gäng killar och var allmänt störiga. Vagnen var långt ifrån full, men jag skulle gissa att det ändå satt runt 15-20 människor där.

Plötsligt började några av killarna, som jag först uppfattade som ganska små, kanske i 15-årsåldern, att skruva ur lamporna i taket av vagnen. De klättrade upp på säten och ledstänger och lampa efter lampa slocknade. Vid det här laget satt resten av passagerarna i vagnen bara och stirrade tomt rakt fram. Även de som satt på de säten som killarna klättrade upp på. Jag tyckte det kändes så oerhört dumt, och frågade, ganska högt, vad de egentligen höll på med.

Bara en random bild på maskerad snubbe.
Bara en random bild på maskerad snubbe.

Ingen svarade. Jag såg att ett par av dem hade dragit upp halsdukarna över näsan och dragit ner mössan i pannan så bara ögonen syntes. Jag ropade igen, denna gången högt och ganska hårt, “Vad fan sysslar ni med?” och de började bli ganska hotfulla. En av dem kom fram till mig och mer eller mindre skrek i ansiktet på mig “Jag är fan 19 år och betalar skatt!

Samtidigt började de banka hårt på rutorna längre bak i vagnen. Jag vände mig om och ropade något i still med “Lägg ner det där nu!” när en av rutorna krossades och det flög glassplitter i halva vagnen. De skrek en massa saker tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad. Nu efteråt tror jag att jag var i nåt slags chocktillstånd. Eventuellt krossade de en ruta till, men de verkade ha fått kalla fötter, för när vagnen stannade vid nästa hållplats sprang allihop därifrån.

Ingen sa nåt på vagnen. Inte vad jag lade märke till i alla fall. De som suttit på säten där det hamnat glassplitter flyttade sig bara till andra säten.

Det kändes så konstigt. Jag vet inte om det bara var korkat eller hade med nåt slags civilkurage att göra, men jag kunde bara inte sitta tyst och stirra rakt framför mig medan de höll på. Jag betalar också skatt! Och jag betalar fanimej inte skatt för att nån nittonåring med halsduk i ansiktet ska roa sig med att slå sönder spårvagnsrutor!

Spårvagnen är en del av MIN stad som jag är delägare i. De som slår sönder den är också delägare i den, men innebär det att de har rätt att slå sönder sin del? Någon kanske skulle hålla med dem om att de faktiskt har det.

Pratade lite om det med några vänner senare under kvällen. Hade en sådan sak hänt för 15 år sedan? 40 år sedan? 5 år sedan? Är ungdomar idag våldsammare än då? Och om så är fallet, varför? Jimmie Åkesson hade förmodligen haft ett ganska konkret svar på frågan. Men trots att flera av killarna på spårvagnen var maskerade såg de helt svenska ut och hade ingen form av brytning.

En bild jag har av ungdomsböcker från 50-60-talet är när någon tonårig slyngel gör något otyg, t.ex. på ett tåg eller en buss, och direkt blir tillrättavisad av auktoritära äldre män som i horder går till attack mot ynglingen. Var det någonsin så i verkligheten? I så fall, var är de herrarna nu?

Att sitta fast

Det har varit konstant på nyheterna de senaste veckorna, upprörda människor vars tåg blivit försenade, vars flyg blivit inställda och som inte kommit fram dit de ska fira jul i tid. Bilar ligger i dikena, folk kommer inte ur sina garage, man halkar och slår sig på trottoarerna. Jag förstår att människor är upprörda. Men samtidigt känner jag också att – men hallå, det är vinter.

Faktum är att vi bor i ett land med subarktiskt klimat. Tittar man på en jordglob ser man hur nära nordpolen vi faktiskt befinner oss. Men vi har blivit så vana vid att man ska kunna ta sig vart som helst, när som helst och hur snabbt som helst. Vi har gjort oss till kungar över naturen, och anser inte att något i den ska kunna hindra oss i det vi gör. Men bara för att vi har bestämt att det är vi som bestämmer, bryr sig inte nödvändigtvis naturen om det.

13979049_70557q

Jag hörde en intervju med en kvinna i Stockholm vars flyg blivit inställt. Hon var rasande, och sa att “SAS inte tog sitt ansvar!“. Men… var det inte precis det de gjorde? Om vädret är sådant att det inte går att flyga ett plan säkert, är då inte precis att ta sitt ansvar att inte flyga? Och vad gäller SJ är det klart att man blir ledsen när man inte kommer fram dit man tänkt fira jul, men man hör aldrig om de som faktiskt kommer fram. Jag har åkt mycket tåg i vintertid, och blivit max en timme sen. Men ingen intervjuar någon som kommer i tid.

Sammanfattningsvis tror jag att vi måste acceptera att vi inte bestämmer över naturen. SJ gör så gott de kan, men kan naturligtvis bli bättre, som alla andra. Vi står inför svängningar inte bara i vädret utan också klimatet, och jag tror det är viktigt att vi lär oss att de enda vi bestämmer över är oss själva, på samma sätt som naturen bestämmer över sig själv. Vi är ju trots allt en del av den.

Varför gör man sånt här egentligen…?

Ibland undrar man varför man sysslar med det här med musik. Det är ju inte direkt för pengarna, har vi konstaterat tidigare, eftersom man för det mesta spelar gratis. Och inte för att det är lätt att få jobb, för det är det sannerligen inte. Och det är ju inte direkt nån högstatussyssla heller, så frågan kvarstår.

Ett extremexempel inträffade nu i helgen. Jag skulle spela på en endagsfestival i Karlstad, och tog ett tåg klockan åtta på morgonen från Göteborg. Tåget stannade i Åmål, och det visade sig att de kraftiga regnen gjort att banvallen spolats bort och all tågtrafik norr om Åmål var avskuren. Efter någon timme hade man ordnat fram en ersättningsbuss, som nätt och jämt kunde ta sig fram på en nästan översvämmad skogsväg, eftersom 45:an var helt översvämmad. Två timmar försent kom jag fram till Karlstad, där jag skyndade mig i regnet till Museiparken, där festivalen skulle hållas.

Väl där visade det sig att det inte fanns något regnskydd förutom över själva scenerna. Och eftersom regnet öste ner var den sammanlagda publiken på området ungefär 5 personer när första artisten gick på. Jag fick hoppa in som ljudtekniker och konferencier eftersom hälften av arrangörerna satt fast på ett annat tåg. Regnet fortsatte, och vi riktade om ljudanläggningen så att man kunde stå inuti scentältet vid lilla scenen, och där höll jag min 40-minuterskonsert för 8-10 huttrande festivalbesökare medan regnet dånade mot tälttaket.

Spöregn-2005-08-10-kl.-12.16-725-pixlar-foto-Torgil-Jarnling-kopiera

Ungefär sådär fortsatte resten av festivalen. Ljudanläggningen vid stora scenen fick kortslutning och dog och publikantalet hade inte gått över 30-sträcket när jag var tvungen att springa till min buss vid 18-tiden. Men än återstod nästan tio timmar innan jag skulle komma hem. För bussen gick via Oslo, där det var tre timmars väntetid på nästa buss. Och det var lika regnigt där, så att göra en Oslo by night var det ju inte tal om, speciellt med tanke på att jag hade instrument och grejer att bära på.

När klockan var ungefär halv fyra kunde jag låsa upp dörren till min lägenhet i Majorna. Då hade jag varit igång i ungefär 21 timmar sammanlagt, allt för att göra den där spelningen på 40 minuter för 8 personer i ett läckande tält i Karlstad.

Ibland undrar man vad det är för konstigt yrke man har valt. Samtidigt tvivlar man inte en sekund på att det faktiskt är värt det. För de där 8 huttrande personerna lyssnade verkligen. På något sjukt sätt väger deras lyssnande, skratt och reaktioner upp de andra 20 timmarna med spöregn och eviga bussresor.

En rysare, första delen

Igår morse åkte jag från Kortedala hem till Majorna. När jag skulle gå av spårvagnen blev jag lite förvånad att den inte stannade, men kom sedan ihåg att min hållplats blivit indragen. I den resulterande lindriga förvirringen gick jag av vagnen med den papperspåse jag hade med mig, men glömde ryggsäcken i sätet. Detta insåg jag när dörrarna precis stängts bakom mig. Jag försökte öppna dem, springa efter vagnen och få den att stanna, men det var kört.

Nåväl. Jag hade gått av vid Mariaplan, som bara är ett fåtal hållplatser från slutstationen Saltholmen. Så jag hoppade på fyra stycken återvändande vagnar, letade igenom dem och frågade förarna om de hittat någon väska när de kollade igenom vagnarna vid Saltholmen. Men utan resultat. Till slut gav jag upp och åkte, utan busskort, legitiomation, pengar, telefon, eller nycklar, till polisstationen och anmälde ryggsäcken stulen.

338

Efter det ganska långdragna besöket hos polisen lyckades jag leta upp Agnes, som hade en kopia av nycklarna, och spärra mitt bankkort. När jag väl kunde ta mig in i lägenheten med Agnes nycklar kom jag åt min dator och Skype, så jag kunde ringa och spärra kort och telefon. Strax senare kom Agnes hem till sig, och det visade sig att min mobiltelefon låg kvar hos henne, med tre missade samtal från ett okänt nummer. Vid det laget låg dock Telias hemsida nere, och jag kunde inte avspärra telefonen. Jag fick helt enkelt ta cykeln till Frölunda, där jag genom att legitimera mig med mitt pass lyckades häva spärren och cykla hem igen. Via Skype såg jag Agnes lyssna av min telefonsvarare, där det visade sig att en liten kille som hette Martin hade hittat ryggsäcken och lämnat den till spårvagnsföraren!! Yesssss!

Så idag vid tiotiden var jag på Hittegodsutlämningen på Drottningtorget, men de hade inte hunnit sortera gårdagens inkomna grejer än, så jag ska tillbaka i eftermiddag.

Heja Martin!