I säng med Lyxfällan

Jag har precis blivit frisk (hyfsat, i alla fall) efter en lång och seg förkylning. En sån där jobbig och tråkig virusinfektion där det enda som funkar är att vila och låta bli att anstränga sig. Ligga still, alltså. Förutsatt att jag inte är totaldäckad och har fyrtio graders feber brukar jag klara av att ligga still i ungefär en dag.

Den här gången blev som det brukar – upp ur sängen, göra nåt halvavancerat tills det snurrar för mycket i huvudet och gör för ont i halsen, sen ner i sängen igen tills det blir för tråkigt, och så om från början igen. Att vara sådär begränsad, oavsett om jag står, sitter eller ligger däckad i sängen, innebär ofta att jag fastnar för nån viss teveserie. Den här gången blev det, av alla konstiga program man kan titta på, Lyxfällan.

lyxfett

Lyxfällan. Helknäppt program, tänkte jag första gången jag såg det. Två rediga herrar åker hem till en person eller en familj som missköter sin ekonomi, går igenom allt tokigt de gör, avslöjar deras hemliga sms-lån och spelberoenden och talar om för dem hur ansvarslöst de lever. På en svart tavla sätts det upp tusen- och hundralappar som tydligt visar hur tokigt de prioriterar, och de mumlar att fyfan, jag hade ingen aning om att det var så mycket. Sedan säljs det av möbler och teveapparater, bilar och dykutrustning, följt av att programledarna ringer lite banker och släktingar, och i slutet av programmet får stackarna som inte kunde ta hand om sin ekonomi en ny månadsbudget och hopbakslån och lite allmänt trolleri, och vips så har de ett nytt liv och är räddade från hemlöshet och undergång.

lyxftvaSådär är varje avsnitt. Ganska fånigt och förutsägbart, tyckte jag i början. Sen började jag fastna för det. Vad man än tycker är det ganska pedagogiskt upplagt. Nästan ett slags folkbildning. Det blir tydligt vilka ekonomiska konsekvenser som följer av t ex rökning, spelberoende och sms-lån. Man ställer frågor om vad man egentligen behöver för att vara lycklig, ifrågasätter konsumtion, rannsakar sig inför vad som är viktigt i livet. Egentligen ganska sympatiskt och viktigt.

Avsnitten rullade på. Jag började så smått friskna till. Hur många avsnitt jag sett vågar jag inte riktigt räkna, men det finns tjugotvå säsonger så det råder ju inte brist på dem om man vill se fler…

Hur som helst så tror jag att jag fick lite perspektiv efter ett tiotal avsnitt. Själva formen är lite läskig när man tänker efter. Två välklädda män åker ut till olika orter runt om i Sverige och lär upp okunniga stackare om pengar och att de inte har råd med vad som helst. Själva bor de på hotell, bär exklusiva kavajer och kör fina bilar. I nästan varje avsnitt syns en tydlig klassklyfta. Vi kan hantera pengar, men det kan inte ni, är budskapet som upprepas.

Och det är väl precis det som är grundtanken med programmet. Hjälpa/lära folk att få ordning på sin ekonomi. Men ändå lämnar det en obehaglig smak i munnen. De flesta av människorna som får hjälp är vad vi, i en tid då vi talade mer om klass, skulle kalla för arbetar-, eller rentav underklass. Arbetslösa, undersköterskor, truckförare, snabbsmatspersonal. De får hjälp av dessa ordentliga medelålders herrar som skäller ut dem och sätter dem på plats, pekar på deras tillkortakommanden, dumhet och dåliga livsval, så att hela Sverige kan se. De får på olika plågsamma sätt illustrerat för sig hur dåligt de prioriterat, till exempel genom att få se sin årskonsumtion av chips och ostbågar avslöjad genom att programledarna drar undan ett skynke. Extremt effektivt, både för att de som står där ska skämmas ännu mer, och för att vi som tittar ska häpna och förfasa oss.

För egentligen handlar det nog ganska mycket om oss som tittar. Vi får den där göttiga känslan som man får när man ser nån annans elände, som de dessutom förorsakat sig själva. Vi kan tänka att sådär dum är inte jag eller herregud, hur kan de vara så tanklösa? och kännas oss ordentliga och som allmänt bra människor. Det är ju alltid trevligt. Kanske tänker vi över nåt av våra egna beteenden och ifrågasätter det. Det är också bra.

Men vad jag saknar är en diskussion om varför de här människorna är så ansvarslösa. Folk är inte korkade och tanklösa av naturen, det finns alltid en förklaring till att man beter sig som man gör. Och egentligen tycker jag det är intressantare att få reda på den än att se människor bli uppläxade. Ibland är de inne och nosar på det, som när det kom fram att en kille hade dyslexi och dyskalkyli och helt enkelt inte kunde läsa räkningarna, men oftast handlar det bara om att säga aja baja och smälla folk på fingrarna.

Extra ironiskt blir det när programmet stup i kvarten avbryts av reklam, ofta för samma produkter som människorna i programmet precis fått skämmas för att de köpt. Noll diskussion om hur vi blir påverkade av reklam och hur marknadsekonomin ständigt försöker hitta nya sätt att få oss beroende.  Inte ett ord om alla miljoner som läggs på att få oss att köpa produkter och få oss att tro att de ska göra oss lyckligare, fräschare och smartare.

Hur kommer det sig att människor från en viss samhällsklass är så överrepresenterade i de här programmen? Finns skyddsnät i andra klasser som de här människorna saknar? Har man inte ekonomer i familjen? Har ens föräldrar aldrig haft pengar? Mår man dåligt av andra orsaker, som gör att man inte orkar se sina ekonomiska problem? Hur påverkas vi av reklam? Beror den där extrema chips- och ostbågskonsumtionen eller cigarettberoendet på att man har andra, mycket djupare, hål att fylla? Och varför är det okej att vissa människor bor på hotell och kör fina bilar när det inte är okej för andra?

De frågorna saknar jag.

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den “vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Matnorm?
Matnorm?

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. “MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till “köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm

Avhållsamhet, del 1 av 2

Ibland har jag sneglat på folk med olika beroenden (cigaretter, alkohol osv) och tänkt att men jisses, det kan väl inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta, om det nu är det du vill. Inte så att jag har sagt det högt förstås, men jag har onekligen tänkt det. Det är svårt att sätta sig in i ett beroende som man inte har själv.

Vid nåt tillfälle försökte nån som rökte förklara för mig hur svårt det var att sluta, och bad mig fundera på hur jag skulle klara att sluta med något jag gillade och fann trygghet i. Jag tänkte att jag slutade äta kött när jag var femton och aldrig egentligen saknat det, och att det ju inte var så svårt. Jag tänkte att de (visserligen relativt få) tillfällen jag dricker alkohol hade jag lika gärna kunnat dricka nåt annat, utan att det skulle vara nån direkt uppoffring. Så jag skakade på huvudet, jag hade svårt att komma på nåt som skulle vara svårt att sluta med. Verkligen inget alls? blev frågan, inte ens socker?

Där blev jag ställd mot väggen. Jag har ett väldigt passionerat förhållande till kakor, godis, bullar och annat med socker i. Ett par gånger har jag försökt dra ner på det, men det har alltid smugit sig tillbaka förr eller senare. Trots att jag har tänder som verkligen inte mår bra av godis. Så jo, nog kan jag sätta mig in i hur svårt det är att bli av med ett beroende.

wallpaper-14751221

Den 15 september bestämde Sofia och jag oss för att inte äta socker på en hel månad. Förutsättningarna för detta var något förhandlingsbara; vi fick inte äta godis, kakor, läsk osv men om det var socker i vanlig mat var det okej, t ex i en sås. Vi lade också in en brasklapp i form av att om någon bjöd, t ex om man var på middag eller fest hos någon, så var det okej att äta, men bara nån enstaka bit.

På jobbet hörde jag att det bara skulle dröja en vecka eller två innan sötsuget var borta. Nu har det gått två veckor och det är starkare än någonsin. Då har jag visserligen inte varit helt avhållsam. När Sofia fick jobb (yay!) häromveckan köpte jag några fina chokladpraliner till henne. Jag tror det blev tre åt oss var. Och på jobbet häromdagen hade en av mina kollegor varit i Kina och fått med sig en slags kinesisk ananaskaka med nötter som gåva. Men i övrigt har jag minskat mitt sockerintag med kanske 90%.

Det är två veckor kvar. Jag kommer att fortsätta hela tiden ut. Oklart hur det blir sen.

Nu hör det till saken att det är ett annat “avhållsamhetsprojekt” jag har på gång om det också. Nåt jag har varit beroende av sen runt 2007, och som jag tänkt mer och mer de senaste åren att det tar upp alltför mycket av min tid och mitt fokus. Mer om det nästa gång…

Inte äta nåt annat än ekologiskt i en månad – hur gick det??

I november förra året skrev jag om ett experiment vi gjorde hemma – att bara köpa ekologisk mat under en hel månad. Inte nåt mesigt som “…om det finns”, utan verkligen bara ekologiskt. Om det var nåt som inte fanns ekologiskt fick vi klara oss utan. Hela upplägget kan man läsa här.

För att göra en lång historia kort vill vi inte få i oss en massa bekämpningsmedel. Och inte att odlarna, djurlivet och alla andra inblandade ska få det heller. Lite inspirerade var vi kanske av #byttilleko

Ska_rmavbild_2013_09_25_kl._22.20.131

Hur gick det då? Svalt vi? Kostade det oss skjortan? Fick vi leva på mellanmjölk och bananer?

Det något antiklimaktiska svaret är: Vi märkte ingen större skillnad. Åtminstone inte kostnadsmässigt. Vi brukar båda räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat varje månad, och när vi räknade ihop utläggen för den här månaden upptäckte vi att det inte skilde sig från övriga månader.

Min matkostnad varje månad har legat på mellan 950 och 2300 kr sedan oktober 2012. Med ett genomsnitt på ungefär 1500 kr i månaden. I november (då vi alltså gjorde experimentet) lade jag ungefär 1300 kr, vilket faktiskt är lite under genomsnittet. Det betyder inte att det är billigare med ekologiskt, för det är det inte, men det betyder att skillnaden i pengar (om man ser till vad man faktiskt lägger ut på mat under en månad) är väldigt liten jämfört med hur mycket kostnaden ändå brukar öka och minska mellan månaderna.

Däremot upptäckte vi lite andra grejer som blev väldigt tydliga när vi faktiskt inte köpte nåt annat än ekologiskt. Nämligen följande:

Ekologiska varor finns i betydligt färre sorter, varianter och smaker. Vilket är jätteirriterande. Det är som att tillverkarna tror att ekologiskt är en sort eller smak i sig. Tacosåsen här nedan var den enda ekologiska som gick att hitta på ICA, i ett hav av icke-ekologiska tacosåser i olika smaker, varianter och storlekar. En sort. Mediumstark. Mediumstor. Vi vill ha lika många sorters ekologisk mat som det finns besprutad mat!

IMG_00411

Ett annat typexempel är senap. Det finns i massa olika varianter. Sötstark. Grovkornig. Grovkorning och sötstark. Med champagnesmak. Extrastark. Ekologisk. Ekologisk? Vad är det för jäkla smak?  Och äter man ost gäller det att man gillar herrgård, eftersom det är det enda som finns på ICA när det gäller hårdost. Gnurrrf.

Ekologiska varor finns bara i små förpackningar. Vilket OCKSÅ är jätteirriterande. I vår affär hemma i stan finns äntligen mjölk i 1,5-litersförpackningar, men på ICA i Kållekärr (där jag handlade med mina föräldrar under jul) fanns bara små enlitrare. Samma sak i många andra affärer. Pasta, ost, gräddfil… De små förpackningarna gör dessutom automatiskt att maten blir dyrare bara på grund av förpackningsstorleken. Av många ekoprodukter vet jag att det finns större förpackningsstorlekar (som jag sett i särskilda ekobutiker), så varför tar inte “de vanliga” butikerna in dem?

• Ekologiska varor är oftare slut i hyllorna. En bra grej på sätt och vis, det betyder ju att folk köper dem. Men eftersom det finns så få sorter, och kanske för att handlarna är rädda att det inte ska sälja tillräckligt bra, finns det inga ekologiska varor inne alls när de få förpackningarna som stod där tagit slut. Vilket för oss till sista punkten, nämligen att

Ekologiska varor är mycket svårare att hitta. Det kan stå ett berg av konventionell mjölk från antibiotikaätande och besprutningsfodermumsande kossor på bästa hyllplatsen, och på en hylla en bit därifrån, lite avsides, finns ett decimeterbrett utrymme för ekomjölken. Också grr. Platsen i hyllan och hur mycket av respektive produkt som exponeras har jättestor betydelse för vad kunden väljer. Även om just mjölk har börjat bli bättre.

Nu var det ju inte så att vi inte åt ekologiskt alls innan vi gjorde det här experimentet. Tvärtom köpte vi ganska mycket ekologiskt, men långt ifrån allt. Nu efteråt har vi gått tillbaka litegrand igen, åtminstone jag, men vi håller en högre nivå än före och tänker höja den ytterligare. Det har faktiskt blivit bättre i de flesta affärer och så länge vi inte ger oss kommer det fortsätta bli bättre. Alla de här knepigheterna jag skrivit om är lätt lösta om vi visar tillverkare och handlare att vi bryr oss mer än att bara köpa det billigaste.

För varje grönsak jag köper som inte är framtagen med gifter och ohållbara metoder så får tillverkarna en signal om att det inte bara är möjligt att ta fram mat utan gifter, det är dessutom något attraktivt med mat som inte gör att djur, växter och människor far illa.

Novemberexperimentet

I slutet av oktober kom vi på hemma att vi ska försöka oss på ett experiment. Vi brukar handla ganska mycket ekologiskt, men inte all mat och inte hela tiden. Men vad skulle hända om vi under en hel månad bara handlade ekologiskt?

pByd6NtnvQ4te2lyXQmo1

Skulle det bli mycket dyrare? Skulle det bli svårt att hitta den vi vill äta? Skulle vi svälta? Skulle det inte bli någon skillnad alls?

Vi bestämde oss för att låta november vara vår experimentmånad. Från första till sista november köper vi alltså ingenting som inte är ekologiskt. Gällande mat alltså. För att detta ska funka i praktiken satte vi följande tilläggsregler;

• Allt som man äter ute, t ex på café, ska vara ekologiskt om det finns på stället. Annars gör vi undantag för uteätningsmat.

• Mat som inte kan vara ekologisk (eftersom termen ekologiskt har med odling att göra), t ex vildfångad fisk, ska vara märkt med en miljömärkning som stämmer för just den maten. I fiskfallet alltså KRAV eller MSC.

• Vi får äta upp mat som vi redan har hemma som inte är ekologisk, men vi får inte börja handla icke-ekologiskt i slutet av månaden, även om vi inte äter den förrän i december.

Så varför vill vi då äta ekologiskt? Ett exempel ser ni på bilden nedan.

pesticides1

Vi vill alltså inte ha i oss en massa besprutningsämnen och andra pesticider. Vi vill inte heller att sådana ämnen ska läcka ut i jordarna, vattnen och luften och skada andra livsformer. Vi vill inte att en massa kemiskt framtagen konstgödsel ska komma ut och rubba näringsbalansen, och vi vill inte att odlingsjordarna ska utarmas.

Det var några få exempel.

Okej, funkar det då?

Det är den 18 november idag, och än är vi inte panka. I början av december ska vi räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat jämfört med en vanlig månad. Nån som har nån gissning redan nu?

Vad gör du om du ser en skylt?

Jag har gjort en liten rockad inom mitt jobb. Från att tidigare ha arbetat med miljömärkning av el och värme så håller jag nu på med livsmedelsbutiker och försäkringar. Just nu är vi inne i diskussioner med många livsmedelsbutiker om kraven på just dessa butiker.

Ett av de många kraven för att en butik ska bli miljömärkt är att den har tydlig skyltning som visar på ekologiska eller på annat sätt miljömärkta varor. Ni vet, de här små lapparna, ofta gröna, som sitter på hyllkanten och uppmanar kunden att välja just den här varan för att den är ekologisk/miljömärkt/Fairtrade eller vad det nu kan vara. Syftet är dels att det ska vara lätt för kunderna att välja de miljöbättre varorna, och dels att överhuvudtaget uppmärksamma kunderna på att dessa varor finns.

butikshylla

Det borde vara en bra grej, och det är det nog också. Men under några år har jag kommit att fundera på hur olika grupper av oss som går och handlar använder de här små skyltarna. Jag tycker de är praktiska för att jag ofta letar efter de miljömärkta varorna och jag sparar tid på att få en tydlig skyltning, men hur funkar det för folk som inte aktivt letar? Eller rentav aktivt väljer bort den typen av varor?

Det är ju faktiskt inte helt ovanligt att människor använder olika miljömärkningar som en indikator som säger att “Aha, här är en sån där konstig miljö-produkt som säkert är dyr och smakar konstigt. Tyvärr har jag ofta sett exempel på det. Ett av de tydligaste var när jag gjorde mitt första exjobb i Norge, och där arbetsplatsen jag var på hade som arbetsmetod att välja matvaror utan miljömärkning för att sålla bort sånt som verkade dyrt. När vi gick igenom deras inköpslistor visade det sig att de “av misstag” köpt in en del miljömärkt och att dessa varor faktiskt inte var dyrare än de icke miljömärkta.

Men jag skulle vilja veta – hur vanligt är det att man resonerar så? Hur vanligt är det att den gröna lappen på hyllan som uppmuntrar till att välja något mindre miljöskadligt, mindre klimatpåverkande och med mindre gifter istället leder till motsatsen?

Hur resonerar du när du stöter på den typen av skyltar? Lockas du dit eller stöts du bort?

Förlåt om jag gjorde dig ledsen…

…men när du ringer och vill få mig på nya tankar tycker jag inte det är fel att uppmärksamma dig på de tankar jag redan har.

Det ringde från ett elbolag igår. Jag missade vad de sa att de hette, men hon som ringde hette Karolin. Hon ville att jag skulle byta till ett elavtal hos hennes elbolag, så att jag skulle slippa betala onödigt mycket pengar för det avtal jag hade. Hon var trevlig och inte påträngande på nåt sätt, men hon lät väldigt bekymrad när jag svarade att jag inte ville ha ett billigare elavtal.

Vill du inte ha billigare el?

frågade hon som om jag var dum i huvudet. Nej, det vill jag inte, svarade jag och hon undrade varför i hela friden jag inte ville det. Jag försökte förklara att elproduktion är bland de mest krävande och långsiktigt miljöskadliga verksamheter vi ägnar oss åt, och ju billigare elen är desto mer el kommer folk att använda.

41417_keaftledningar2sxcstor

Men vet du inte vad påslag är? Det är pengar som elbolagen tar och stoppar i egen ficka.

Jag vet vad påslag är. Och det är inte lätt att säga att den ena kronan går hit eller dit. Nåt antar jag att elbolagens anställda ska ha i lön. Karolin själv till exempel. Men jag har ärligt talat inget intresse att betala mindre än vad jag gör för den el jag använder.

Men du behöver ju inte använda mer el! Du får den ju bara billigare!

Det är en ytterst liten del av mina inkomster går åt till el. Jag betalar mer för själva elnätet än för elen jag använder. Och säga vad man vill om marknadsekonomi men det är svårt att säga nåt annat än att ett lägre pris lockar till en högre användning. Att folk tenderar att bete sig sparsamt med saker som kostar dem mycket pengar i en högre utsträckning än med sånt som kostar lite pengar är inte särskilt överraskande. Och dessutom, när ett elbolag sänker priset påverkas de andra bolagen att också sänka sina priser i konkurrenssyfte. Sverige har låga elpriser om man jämför hur det ser ut globalt. Samtidigt fortsätter arter att dö ut i de reglerade älvarna, kärnavfallet samlas på hög i Oskarshamn och koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga. Jag gillar vindkraftverk, men inte ens jag vill bygga ut ohejdat. Jag kan inte komma på ett enda vettigt argument till att jag skulle betala ett lägre elpris än jag redan gör.

Så Karolin, förlåt om jag lät hård mot dig i telefon. Men jag vill inte betala underpris för den otroliga produkt som elektricitet faktiskt är.

EMANUEL DISSAR – del 29: Elfrosseri

Jag kom precis på att jag inte dissat något här på bloggen sedan 2011, så nu får det vara dags! Jag gick i taket igår när jag läste om Svensk Energis kampanj Ladda Sverige. Svensk Energi är en intresse-/lobbyorganisation som ägs av svenska elproducenter och elhandlare, och kampanjen Ladda Sverige har pågått ett tag utan att jag märkt det (på grund av tidsresor till medeltiden bland annat). Så här kommer en riktigt seriös diss för en gångs skull. Men först kommer här en kort bakgrund.

Rapport

Mitt jobb handlar om el och värme. Hur vi kan producera och använda el och värme på ett så bra sätt som möjligt, som så lite som möjligt skadar vår planet, vår närmiljö och kommande generationers möjlighet att ha ett bra liv. Det är sånt jag sysslar med om dagarna. Man kan säga att miljöpåverkan från el handlar om i huvudsak två saker. Produktionen och konsumtionen.

Produktionen handlar om huruvida elen produceras i kolkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk etcetera, men också om hur det går till. Ett vattenkraftverk kan ha jätteliten miljöpåverkan om det sköts på rätt sätt och ligger på ett bra ställe, men ställa till med rejält elände om det sköts dåligt och ligger fel.

Konsumtionen handlar om hur vi använder el. Låter vi vår aircondition stå på dygnet runt med öppen balkongdörr? Eller släcker vi vår LED-lampa när vi inte befinner oss i rummet?

Hur mycket konsumtionen skadar miljön och våra livsförutsättningar beror naturligtvis på produktionen. Konsumerar man en viss mängd ful-el gör det naturligtvis mer skada än att konsumera samma mängd miljömärkt el. MEN! Och det här är jävligt viktigt! Ingen el produceras helt utan skador på miljön! Även vindkraft, vattenkraft, biobränsleeldning och solkraft står för skador, inte minst på ekosystemet och närmiljön, men också i form av koldioxidutsläpp. Även om de såklart är betydligt mindre än skadorna fossileldning och kärnkraft.

Därför blir jag lite smått chockad när jag ser Svensk Energis kampanj. Den går i stora drag ut på att måla upp el som något godhjärtat lyckosamt som bara är snällt och driver mänskligheten framåt. Den kritiserar synen på el som något man bör minska användningen av. Som miljövetare börjar man nästan gråta. I kampanjen Ladda Sverige skriver Svensk Energi följande:

“…Bland annat betraktas el som en bov samtidigt som el är en lösning på klimatproblemet. Fyra av tio svenskar vet inte att den el som produceras i Sverige i stort sett är fri från fossila bränslen.”

Okej, så uran räknas som förnybart, eller vad? Jag förstår inte logiken. Kärnkraften står för en enorm del av svensk elproduktion. Uran nybildas inte överhuvudtaget, och bör ses som mer fossilt än olja och kol.

“Tre av tio planerar därför att försöka bidra till att minska klimatutsläppen genom att använda mindre hushållsel, vilket alltså inte påverkar klimatet.”

Här tappade jag helt hakan. För det första tittar man bara på en miljöfråga, klimatet, utan att tänka på att klimatet bara en del som inte kan frikopplas från andra miljöfrågor. För det andra är det helt tokigt att säga att hushållens elanvändning inte påverkar klimatet. All elproduktion står för klimatutsläpp. Vindkraftverket släpper inte ut någon koldioxid i sig, men tillverkningen, transporten, underhållet osv gör det. Det är visserligen oerhört mycket bättre än att elda fossil olja, men påverkan är absolut inte noll. Vattenkraften torrlägger älvar, utrotar vattenlevande arter, splittrar ekosystem, släpper ut metan och dränker skogsområden. Biobränsleeldade kraftverk utgör ett starkt tryck på skogen. Avverkning, transport och förädling står för betydande utsläpp av växthusgaser.

“Samtidigt vill de flesta svenskar se fler elbilar, resa mer med tåg och bygga ut produktionen av el för industrins och jobbens skull.”

Det här handlar om att styra om energianvändningen från olja till el. Det är bra, men likförbannat är elen inte oskadlig. Ju mer energianvändning vi styr om till el desto mer noggranna måste vi vara med hur den produceras och vad vi gör med den. Det som beskrivs ovan är resultatet av en attitydundersökning. Vad folk vill och tycker är en helt annan sak, och innebär inte att man kan trolla bort miljöskadorna.

“Svenskarna vill att Sverige bygger ut produktionen av klimatvänlig el för industrins och jobbens skull.”

Jag skulle också vilja att vi byggde ut produktionen av klimatvänlig el. Problemet är att något sådant inte existerar. Det finns inget magiskt sätt att producera el utan miljöskador. Att prata om klimatvänlig istället för miljövänlig är dessutom ett sätt att bara titta på en liten del av helheten.

Och vad betyder “-vänlig”? När jag är ute och föreläser om miljöpåverkan från el brukar jag fråga vad “-vänlig” i orden “miljövänlig” och “klimatvänlig” betyder. Det betyder väl nåt som är bra och positivt gentemot något annat? Men elproduktion kan inte ge något positivt till miljön. Den kan bara skada olika mycket. Om jag går fram till en kille på gatan och ger honom en hård smäll på käften, trots att jag skulle kunnat slå ihjäl honom, är jag då vänlig mot honom? Ja, det är jag, enligt det resonemang som Svensk Energi använder, när de pratar om klimatvänlig el.Här är kampanjens reklamfilm. Den har vacker musik och söta barn. Det är samma barn som kommer att få betala för att deras föräldrar ville sälja mer el.

Det här blev MYCKET längre än jag hade tänkt, hoppas att nån orkade läsa igenom allt. Summa summarum så blir jag ledsen och besviken när jag ser en kampanj som Ladda Sverige. Jag är inte motståndare till el. Självklart ska vi använda den till att laga mat, utbilda oss och sköta vår hygien. Elen gör fantastiska saker för att hjälpa mänskligheten framåt, men kampanjen visar el som något gudomligt gott och snällt som inte har några skadliga effekter. Något man kan slösa med.

Det är ren och skär bullshit.

El är ytterst värdefull och dyrbar. Det är också så vi måste använda den.