Det här trodde ni inte om mig – del 2

I förra inlägget skrev jag om hur jag till min egen stora förvåning börjat gå en kurs i lindy hop, och vad detta inneburit för någon med kraftig dansfobi. Jag lovade att skriva ett nytt inlägg om hur det gått nu några veckor senare, så det får jag väl göra nu då. Men det kommer inte att handla om ångest, dansskräck och panikattacker, för det skrev jag tillräckligt om i förra inlägget.

Skarmavbild 2015 02 03 Kl  12 57 00

Okej, till att börja med måste jag slå fast en sak. Jag fattar nu varför folk dansar frivilligt. Jag har förstått det rent logiskt innan, men aldrig fått en känsla för det. Igår när jag jag var på kursen så hände det en gång, vid ett tillfälle, att nånting lossnade. Något bröt igenom en tjock och seg barriär, och jag tyckte att det var roligt. På riktigt! I förra inlägget skrev jag om hur omöjligt det var för mig att koppla begreppet dans till begreppet kul, men under ungefär en minut igår så tror jag faktiskt att jag fattade. Gången innan dess var totala motsatsen, men jag lovade ju att inte skriva nåt om panikattacker, så jag låter bli.

Hur som helst. När man fått undan det primära hindret och inte fokuserar så mycket på att mota undan paniken, kan man istället fokusera på själva dansen. Och det är både kul, intressant och frustrerande. Frustrerande främst för att lindy hopen har ett så annorlunda sätt att se på takt och rytm än vad jag är van vid som musiker. Rytmen för mig som musiker är vad man lutar sig mot och det man fyller med resten av musiken för att få ihop en helhet. Och rytmen kan vara en fyrtakt, en tretakt, en sextakt och så vidare. Men stegen inom lindy hop är olika långa. Ett steg kan vara fyra taktslag långt, medan nästa är sex taktslag. Ibland lägger man in små extrasaker som gör att det kan bli fem eller sju slag långt. Ettan (alltså första slaget i takten) i musiken behöver inte vara samma som ettan i danssteget. Innan jag fattat att det faktiskt var så, att de första stegen vi lärt oss var i fyrtakt men att vi sedan gått över till sextakt utan att någon sagt något, var jag så så förvirrad att jag knappt fick ihop någonting.

Nu börjar jag kunna släppa det, men till en början var det helt omöjligt att inte försöka sätta ettan i dansstegen där ettan fanns i musiken. Jag var tvungen att helt och hållet tänka bort musiken och bara tänka att “nu är det den foten åt det hållet, sen är det den andra foten som gör såhär”… Det var lite som att försöka lära sig att inte kunna läsa. Att följa takten i musiken är så grundläggande för mig som musiker, så när man dansar i sextakt till fyrtaktsmusik, sedan byter till fyrtakt, lägger in några extra taktslag här och där, och sedan går tillbaka till fyrtakt, får det mig att känna mig som en autist. Åtminstone till en början.

Jag tror jag faktiskt har lyckats att sluta fokusera på taktslagen och faktiskt börjat känna rytmen istället för takten. Men jisses, vad korkad jag har känt mig. Stackars följare som försökt härma efter mina förvirrade försök att föra. Fast å andra sidan kanske de inte greppat alltihop från början heller.

Summan av kardemumman: Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle skriva nåt sånt här, men jag tror faktiskt jag börjar tycka det är kul.

Det här trodde ni inte om mig!

Min allra största skräck under många år har varit dans. Jag älskar musik och jag älskar att röra mig, men ända sedan traumatiska discoupplevelser i grundskolan har dans varit något jag hållit mig så långt bort ifrån som det bara är möjligt. Jag har hittat på ursäkter för att inte gå till ställen där det dansas, och när folk har börjat dansa på fester eller andra sammanhang har jag i regel sett till att försvinna därifrån på ett eller annat sätt. Det har varit en fobi som jag varken har kunnat förklara eller hantera.

Men strax före jul tänkte jag att det kanske var dags att ta den där demonen vid hornen, efter tjugo år av dansångest. Så i ett plötsligt infall ansökte jag om att få vara med på en kurs i lindyhop. Det var en populär kurs, så jag räknade väl egentligen inte med att jag faktiskt skulle bli antagen. Men det blev jag, och allvaret i situationen grep mig. Det första jag tänkte var att jag skulle avanmäla mig direkt, innan kursen började, men någonting fick mig att låta bli. Om det här var ett sätt att bli av med en fobi som följt mig i så många år så vore det väl dumt att inte försöka? Jag bestämde mig för att gå ändå.

Skarmavbild 2015 01 20 Kl 12 53 43

Det krävde enorm viljestyrka att trampa iväg i lördags förmiddags till det första kurstillfället, men när jag skrivit under närvarolistan på plats fanns liksom ingen återvändo. Och själva dansandet gick nog egentligen ganska bra. Eller alltså, det gick som man kan förvänta sig att det går på en första danslektion. Det är inte stegen i sig jag har problem med, utan att inte låta paniken ta överhanden när nånting oväntat händer. Och oväntade saker händer hela tiden. När jag kom hem på lördagskvällen var jag helt död. Blixtrande huvudvärk, magont, tårar och en smula minnesförlust. Ändå gick jag dit på söndagen också. Och måndagen.

En intressant grej är att det inte i första hand är själva kurstillfällena som är svåra, utan tiden runt om. Under helgen och måndagen kunde jag inte tänka på något annat än att jag var tvungen att gå dit igen. Allt var som ett töcken – jag hade huvudvärk, mardrömmar, magknip och kunde knappt sova. Men själva kursen var helt okej, så länge jag lyckades hålla paniken på avstånd och tryckte undan impulsen att smita därifrån. Någon frågade mig om jag hade kul, och jag visste inte vad jag skulle svara. Ledarna är jättebra och de andra kursdeltagarna är trevliga. Men begreppet kul är så oändligt långt ifrån begreppet dans att jag inte kan koppla ihop dem. Jag antar att det skulle kunna vara kul, men det är så långt kvar innan jag kan fokusera på nåt annat än att röra mig rätt och inte få panik, att det kommer att dröja innan jag överhuvudtaget kan få ett begrepp om huruvida det är kul eller inte. Och det är en månad kvar, så kanske kommer jag att hinna känna efter.

Men varför gör jag egentligen det här, om det nu är så himla jobbigt, kanske någon frågar sig? Och det är en bra fråga. Svaret är att jag hellre tycker det är jobbigt nu än i resten av livet. Och kanske, vilket jag hoppas på, att jag faktiskt kommer att tycka det är lika kul som andra verkar ha när de dansar.

Fortsättning följer.