Osäljbar

För några månader sedan blev jag färdig med Gilead, boken som jag skrivit på sedan 2012. Jag ska inte gå in på hela grejen om vad den handlar om igen just nu (det går att läsa här) men kan sammanfatta det som en blandning av science fiction-roman och thriller.

Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

Det är det tredje romanmanuset jag skrivit, men till skillnad från de förra var jag den här gången mer medveten om vad jag gav mig in på. Att skriva ett bokmanus tar tusentals timmar och extrem viljestyrka, men ändå är det att skriva det som är den lätta biten. Det svåra är att få den publicerad. Förlagen är väldigt väldigt petiga med vad de tar in. Mina förra manus blev liggande i byrålådan, men ärligt talat har jag inte så mycket emot det. De var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Gilead är bra. Det är det största projekt jag nånsin slutfört, en episk berättelse om längtan, sorg och förnekelse. På ytan en thriller om en forskningsexpedition som går fel, och under ytan någonting betydligt större. Den är skriven i samma andra som t ex Arthur C Clarkes Möte med Rama, och bygger på verklig fysik och vetenskap. Det är alltså inte frågan om nån slags Star Trek eller Star Wars, utan mer ”verklighetstrogen science fiction”. Om den är tillräckligt bra för att publiceras avgör den som äger ett förlag, inte jag. Jag skickade manuset till femton förlag i februari och har fått besked från tolv av dem att de inte är intresserade. Åtminstone inte om de måste ta den ekonomiska risken, vilket jag återkommer till.

Ett par av svaren är mer intressanta än de andra. Det senaste var från en redaktör som skrev att det inte var något fel på manuset, men att genren är helt omöjlig att ge ut, om man inte redan är en känd författare. Svensk science fiction för vuxna är osäljbart, menade hon, oavsett hur bra boken i sig är.

Jag hajade till. Osäljbart. En av mina favoritfattare är Peter Nilsson, som skrev svensk science fiction för vuxna fram till sin död på 90-talet. För att inte tala om Harry Martinsson och Aniara. Men till skillnad från dessa herrar är jag helt oetablerad, och det gör inte det hela enklare.

osäljbar

Jag har ett par alternativ:

  1. Byrålådan
  2. Ge ut den själv
  3. Ge ut på ett förlag som tar betalt

Byrålådan förkastar jag rätt snabbt. Gilead är för bra för att ligga där tillsammans med Från sand till snö och Brödernas synder.

Ge ut själv då? Jo, det kan jag göra. Problemet är distribution och marknadsföring. Jag kan få ut den som e-bok och trycka några ex, men hur ska den nå läsarna? Att ha några i väskan och kränga på stan funkar liksom inte. Och jag vill ju att nån ska läsa. Om jag tjänar pengar eller inte på den spelar ingen roll, men jag vill att den ska bli läst.

Det tredje alternativet är att ge ut på ett förlag som inte vill ta den ekonomiska risken själv. Det finns ett antal sådana förlag, som fortfarande har en process där många manus sållas bort, och sedan redigerar, marknadsför och kommunicerar som andra förlag. Faktum är att två sådana förlag redan har visat intresse för manuset. Problemet är att jag då får stå för en del av eller hela investeringen.

Det var då det slog mig. Tänk om jag skulle crowdfunda boken?

Crowdfunding, för den som inte känner till uttrycket, går (lite förenklat) ut på att man i förväg letar reda på människor som är intresserade och som kan tänka sig att köpa boken. Sedan, om tillräckligt många är intresserade, publiceras den och de som anmält intresse får sina böcker. Det finns ett antal olika system för detta, jag har precis själv stött en bok på detta sätt, och håller tummarna att den blir utgiven.

Crowdfundingen behöver inte täcka hela utgivningskostnaden. Hälften eller så kan jag stå för själv. Men vad tror ni som läser det här? Finns det intresse för en episk, svensk science fiction-thriller? Skulle ni vilja vara med och stödja utgivningen med ett par hundra spänn var? Det skulle i princip motsvara kostnaden för att köpa en bok när den väl kommer ut.

Skriv gärna en kommentar, här eller på facebook/twitter.

Boken är klar!

Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men nu är den klar.

Någon gång kring 2008 läste jag en artikel om nomadplaneter. En nomadplanet är en planet som kastats ut från sitt solsystem och rör sig ensam runt i galaxen. Utan ljuset från sin stjärna seglar den vidare i mörkret, och svalnar långsamt av under årmiljonerna, för att sluta som ett kallt, dött klot. Artikeln handlade om att de här nomadplaneterna är vanligare än astronomerna tidigare trott.

Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.
Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.

När jag läst artikeln fick jag en idé. Jag ville skriva en bok. En science fiction-bok, en episk historia om en rymdexpedition till nomadplanet, som för många miljoner år sedan slitit sig från sin egen stjärna och som någon gång kring år 2100 korsar vårt sylsystem. Jag kunde inte släppa tanken, och under några år så växte idén till sig. Huvudpersonerna började dyka upp, en brokig skara forskare och militärer från olika länder. En konflikt som låg och glödde under ytan. Jag började fundera över hur samhället kunde se ut i början av 2100-talet, och snart hade jag en historia klar för mig. 2012 började jag skriva.

I början kallade jag planeten för Teja Nova, som också blev arbetsnamnet på bokmanuset. När första utkastet var färdigt 2013 bytte jag ut namnet till Dierpmes. Sedan fick manuset ligga. Länge. Alldeles för länge egentligen, men med jobb och teater och tusen andra projekt var det svårt att få tid till att skriva vidare. Under 2015 kom jag i alla fall igång igen, strök och ändrade, skrev om och lät folk läsa och komma med kritik. I förra veckan blev jag färdig med femte utkastet, och nu äntligen känns det som att boken faktiskt är färdig. I samband med detta byter planeten namn igen, till Gilead.

Det betyder att nu är det slut med synpunkter och idéer från läsare, slut på namnbyten och slut på strykningar. Nu ska textjäveln in till bokförlagen. Och det är läskigt. Jag har skrivit ett par bokmanus tidigare och alltid blivit refuserad. Visserligen har ett par noveller och en diktsamling blivit utgivna, men en hel roman… Det är nåt annat. Förlagen får in så många manus för bedömning att de knappt hinner titta på alla, och det man skriver måste verkligen vara speciellt för att de ska ta sig an det.

Jag har i alla fall, trots den pyttelilla sannolikheten att faktiskt bli utgiven, påbörjat den där resan igen. Resan som går ut på att kolla upp bokförlag, skriva följebrev, skicka manus med en och en halv rads radavstånd, vänta ett halvår för att sen förmodligen få reda på att ”ditt manus passar inte in i vår utgivning”. Kanske slutar det så, kanske på nåt annat sätt. Jag tänker i alla fall försöka. Nu är den klar.

Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet...
Såhär börjar den. Notera antalet ord nere vänstra hörnet…

Nåt annat som är klart är min nya hemsida. Jag har fått hjälp av min fantastiska webmaster Agnes Leijon att svetsa ihop en ny kombinerad hemsida och blogg, där man kan se kommande spelningar, höra mina skivor och allt möjligt annat. Plus att alla blogginlägg jag skrivit sen 2008 (!) går att läsa. Klicka runt lite på sidan, vetja!

En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.49

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.34

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, ”Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

En konspirationsteori jag inte kan släppa

Första gången hörde myten bör ha varit omkring 2006. Jag hade repat med mitt band, Gräsrotsorkestern, och efteråt satt vi och hängde och drack te innan folk började ge sig hem till sig. Jag tror det var Fia, som spelade fiol i bandet, som berättade. Vi var båda två stora Beatles-fans, och hon hade snubblat över en konspirationsteori som gällde just Beatles.

Det hela började i oktober 1969, när en lyssnare ringde upp radioprataren Russ Gibbs i direktsändning och påstod att att skivomslaget till Sgt Pepper föreställde Paul McCartneys begravning, och att både låtarna och resten av skivomslagen kryllade av ledtrådar om Pauls död. Historien började sprida sig, och snart ringde fler och fler lyssnare in och påstod sig ha hittat ytterligare ledtrådar och tecken i skivomslag och låttexter.

sgt_pepper_cover21

Paul McCartney skulle enligt historien ha dött i en bilolycka 1966. Olyckan beskrivs i låten ”A day in the life”, med bland annat följande rader:

he blew his mind out in a car
he didn’t notice that the lights had changed
a crowd of people stood and stared
they’d seen his face before

Efter olyckan ska beatlarna och skivbolaget hållit ett krismöte. Beatles var världens största band, och drog in så mycket pengar att knappt gick att greppa. Bolaget ville för allt i världen inte göra sig av med denna enorma inkomstkälla. Lösningen blev att skaffa en stand-in för Paul, och låta bandet gå över till att bli ett studioband och sluta spela live. Ersättaren blev en man vid namn William Campbell, som en gång vunnit en Paul McCartney-look-alike-tävling. Ett antal plastikoperationer gjorde honom nästan oskiljaktig från Paul. Nästan. De kvarvarande tre beatlarna gick igenom en svår period, och ett sätt att hantera sorgen och förvirringen var att smyga in ledtrådar om Pauls död i låttexter och skivomslag.

När jag fick höra det här fick jag gåshud och vågade knappt cykla hem. När Fia visade en hemsida där ledtrådarna fanns samlade blev det inte bättre. Sergeant Pepper-skivan, kom 1967 och enligt myten alltså föreställer alltså omslaget Pauls begravning. Ledtrådarna är hur många som helst, och här är några exempel:

  • En utsträckt hand hålls upp över Pauls huvud. Detta återkommer gång på gång på andra skivomslag efter 1966. Mannen med handen är Stephen Crane, som är berömd för en bok om fyra skeppsbrutna män i en livbåt, där en slår i huvudet, spräcker skallen och dör. Bland personerna i övrigt finns en stor mängd människor som dött på olika mystiska eller våldsamma sätt.
  • De fyra beatlarna håller var sitt mässingsinstrument, förutom Paul, som håller ett svart träblåsinstrument. Detta ska symbolisera den svarta kistan.
  • Under ”Beatles” finns en gitarr eller bas av gula blommor. Tittar man närmare på den är den upplagd som en vänsterhandsbas, men med bara tre strängar. Den fjärde strängen saknas. De gula blommorna ser också ut att bilda bokstäverna PAUL?
  • Till höger i bild finns en dold person med en blodig bilhandske. På nästan samma ställe finns en liten leksaksbil av samma modell som Paul skulle ha kört vid olyckan.
  • På baksidan av skivomslaget är Paul den enda med ryggen vänd mot tittaren.

pepperback1

  • Spegelvänder man övre halvan av bastrumman i mitten av bilden får man följande:

Unknown1

Det har tolkats som ”1 ONE 1 X” – tre ettor (de överlevande beatlarna) – och ett X (Den döda beatlen) följt av ”HE DIE”.

Det kryllar av fler exempel på både denna och andra skivor, men skulle jag skriva upp ens en tiondel här skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Summan av kardemumman är i alla fall att det är en fantastisk modern myt, en konspirationsteori som inte går att bekräfta, men heller aldrig riiiktigt går att tänka bort.

Jag kunde inte låta bli att skriva en novell om den. En kort thriller, som jag gav namnet VALROSSEN. Alldeles jättenyligen har jag fått novellen publicerad som e-bok hos förlaget Swedish Zombie, och det blir alltså min andra publicerade novell. Den handlar om Mikael, en programledare för ett obskyrt sensationsprogram på kabel-tv, som gräver ner sig i konspirationsteorier, rykten och myter. Han får nys om Paul McCartney-historien och blir besatt av den, så besatt att han reser till London för att själv reda ut vad som är sant och inte. Det han hoppas på ska bli en tittarsuccé ska dock utvecklas till att bli något helt annat…

Man kan få tag på novellen t ex på iTunes, på AdLibris eller direkt från förlaget. På de flesta ställen kostar den 19 kr.

Den finns också att ladda ner gratis från diverse bibliotek.

Första sidan

Jag kan inte låta bli att tvinga på er utkastet till den allra första sidan ur min bok. Här kommer den.

*

Ryggsäcken var mycket tung. Det var med yttersta ansträngning han lyckades hiva upp den på ryggen och tränga sig mellan passagerarna fram mot dörren. Solen som tittade fram mellan husen lyste honom i ögonen när han klev av spårvagnen. Den var en vacker vårdag. Klockan på Pressbyråns tak visade tio över fem, och Järntorget var fullt av människor på väg hem från sina arbeten. Själv arbetade han inte längre. Han började gå längs Järnvågsgatan i riktning mot älven.

Dagen innan hade han fullföljt sin sista arbetsdag som professor på institutionen för biologi och miljövetenskap på Göteborgs universitet. Ett arbete han ägnat sig åt i över trettio år. Någon hade frågat honom om det inte skulle bli svårt att slita sig från universitetslivet, som han levt sedan han själv var student. Han hade funderat en stund på frågan, och svarat att det nog inte skulle bli så svårt. Man vet när man gjort sitt, hade han lagt till.

Han stannade för att pusta. Ryggsäcken fick hans axlar att värka. Han tänkte på alla studenter han handlett genom examensuppgifter, fallstudier och fältarbeten. Han hade lärt ut samma saker i tjugofem år. Studenterna på miljövetarprogrammet gick tre eller fem år, tog ut sin examen och försvann ur hans värld. Ett fåtal stannade som doktorander och skrev avhandlingar som i regel kom fram till ungefär samma sak. Efter att ha pustat ut några minuter gick han vidare. Det störde honom att ryggsäcken saktade ner honom så. Han var bättre på att hålla långa föreläsningar än på att bära tunga saker. Bättre på att prata än på att agera, tänkte han. Som alla andra. Han gick den sista biten fram till Götaleden, där han stannade. Kippande efter andan såg han in i tunneln. Bilar trängdes i en stadig ström för att köra de 1600 metrarna till Gullbergsvass och östra delarna av Göteborg. Varför han valt den här tunneln visste han inte. Kanske hade det varit ett ologiskt beslut. Han var fullt medveten om svårigheten och riskerna med att ta sig ner i tunneln till fots, särskilt med den tunga ryggsäcken.

Bilar tutade på honom när han gick längs betongväggen ner i tunneln. En lastbil körde så nära att han höll på att falla omkull av vinddraget. Men så fort han kommit igenom själva tunnelöppningen fanns en smal avsats vid sidan av vägbanan där han kunde gå ostört. Det tog honom knappt tio minuter att promenera längs med avsatsen till tunnelns mitt, där de blå lamporna i taket avslöjade att de nu befann sig under havsnivån. Han vände sig om och såg på den mötande trafiken. Det gick inte att räkna alla strålkastare som myllrade fram som lysande små lämmelögon genom den dånande tunneln. I vindrutan på varje bil kunde han ana en ensam siluett. Det var svårt att andas i tunneln, avgaserna han drog in i lungorna fick det att snurra framför ögonen på honom. Han stoppade ner handen i kavajfickan och kontrollerade för sista gången att fjärrkontrollen låg där. Den var påslagen. En bit bort i tunneln kom en lastbil körande mot honom med några sekunders mellanrum till bilen framför. Han klev ut i vägbanan.

Lastbilschauffören såg oförstående ut när deras blickar möttes. Under den sekund som förflöt från det att mannen tagit steget ut i vägbanan till det att han tryckt in knappen på fjärrkontrollen hann lastbilschauffören inte mer än flytta handen halvvägs till signalhornet. Explosionen hördes över större delen av Göteborg. Brinnande bildelar sköt iväg som fyrverkerier flera hundra meter ur tunnelns båda öppningar. Klockan var halv sex den 30 april 2017.

I brist på riktig illustration ser ni här, som traditionen bjuder, en söt igelkott.
I brist på riktig illustration ser ni här, som traditionen bjuder, en söt igelkott.

Vad har jag gett mig in på??

Som några känner till har slutade jag sista september min anställning som produktansvarig för Bra Miljöval. Det berodde på att vikariatet jag haft löpte ut och jag kände till redan innan att anställningen inte skulle sträcka sig längre. Så jag tänkte att det är ju ett perfekt tillfälle att utnyttja.

Under tre-fyra års tid har jag haft en idé till en bok som legat och grott i huvudet. Jag kom på idén när jag jobbade på Slottsskogsobservatoriet, och sen dess har intrigen utvecklats mer och mer under åren. Och så fick jag av min vän Johanna reda på att det finns en rörelse som heter NaNoWriMo, som är löst sammansatt över hela världen och som går ut på att varje inblandad person skriver en bok under november månad. Åtminstone försöker.

November är ju perfekt!! tänkte jag, och några veckor senare hade jag bestämt mig. Så nu skriver jag för glatta livet. Definitionen på bok är enligt NaNoWriMo en sammanhängande textmassa på minst 50000 ord. Lyckas man skriva detta på en månad utses man till ”vinnare”. Det kan alltså finnas hur många vinnare som helst och det är ingen tävling mot varandra inblandat. Än så länge ligger jag i fas.

Vad skriver jag då?

Jag vill inte avslöja för mycket detaljer, men i stora drag rör det sig om en scince fiction-historia. Den utspelar sig i början av 2100-talet, i en värld där medeltemperaturen stigit mellan 3,5 och 4 grader på hundra år. Befolkningen på planeten har minskat kraftigt på grund av svält, stormar, naturkatastrofer och bränder som ödelagt mycket av länderna kring ekvatorn. Saharaöknen sträcker sig upp till Spanien och Södra Frankrike, och större delen av Europa är en sönderslagen savann som ömsom dränks i översvämningar och ömsom utsätts för extrem torka och värmebölja. Jordens befolkning bor till största delen i Ryssland, Kanada, Skandinavien och på Grönland. Både Grönland och Antarktis har till stora delar blivit av med sina istäcken och har fått växande bosättningar. Hela planeten är djupt nere i en spiral av desperation, ekologisk och ekonomisk kris, krig och kriminalitet. Sverige, som räknas som en av världens sista demokratier, har en befolkning på ca 60 miljoner.

På nyårsnatten 2105 upptäcks ett nytt objekt på natthimlen. Det man först tror är en komet visar sig vara en så kallad planetarisk nomad, en planet som blivit utkastad ur sitt solsystem innan det stabiliserats. Och den är på väg i en bana som tar den rakt genom solsystemet. En liknande forskningsmöjlighet har aldrig någonsin funnits i mänsklighetens historia.

Bilden visar Saturnusmånen Titan, i brist på bättre motiv.
Bilden visar Saturnusmånen Titan, i brist på bättre motiv.

Men att ordna en hisnande dyr forskningsexpedition i en tid av kaos är kontroversiellt. Anton Othiambo, astrofysiker från Luleå universitet, är en av de som väljs ut till uppdraget. Men vad döljer egentligen den dimhöjda planeten? Besättningen kommer att göra upptäckter som, om de kommer tillbaka till Jorden, kommer att förändra mänsklighetens livsåskådning för all framtid. Men planeten visar sig vara farlig, och även inom besättningen finns krafter vars syften är höljda i dunkel.

Detta var en kort liten trailer jag skrev nu på några minuter. Men jag har gett mig tusan på att bli färdig med ett utkast till december. Nu jävlar.

Den otippade geten

Ja, alltså, det är inga getter som har vält vad jag vet, utan jag menar otippad i betydelsen oförutsedd.

Bengt Berg heter en poet och förlagschef som jag länge uppskattat. Döm av min förvåning när jag igår plötsligt fick ett mail ifrån ovan nämnda poet där han frågade om han fick publicera några av mina dikter på sin blogg! Eller hans förlags blogg, rättare sagt. Jag hade tidigare hört av mig till förlaget, Heidruns Förlag, angående eventuell utgivning av en diktsamling, men fått beskedet att de tyvärr inte hade möjlighet att ge ut den. Så gissa om jag blev glad när jag fick mailet!

Bild-6

Bloggen heter Bokgeten, och du hittar den här. Det är fem korta dikter.

Kulturellt klotter!

På rymdobservatoriet i Slottskogen där jag jobbar är det massa fult klotter. Men på Humanisten där jag pluggar kan man få sig en massa filosofiska frågeställningar till livs om man studerar vad som skrivits av uttråkade, eller vem vet, kanske inspirerade, studenter. Alltifrån följande djupa konstaterande…

livetdoden

..till detta lite kryptiska och lite påflugna spörsmål…

intersubjektivitet

…och detta ödesmättade påstående. Notera ”SLAFS”.

slafs

Dessa strofer, som likt Paul Simons textrader är ”written on the subway wall” fotograferades med min något begränsade mobilkamera. Följande avslutande bild är dock tagen med en riktig kamera, och avslöjar de centerpartistiska ungdomsgängens härjningar i min nya stadsdel, Majorna.

maud