En person i publiken – eller fyratusen?

Det är underligt det här med hur saker tenderar att hända samtidigt. Istället för att viktiga händelser som kräver mycket av en sprids ut över tid klumpar de ihop sig och kastar sig mot en i flock. Den senaste månaden har varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag ska inte gå in på allt som hänt och händer, utan nöjer mig med att säga att jag tror att jag snart börjar få huvudet över ytan.

De allra flesta saker som händer är roliga. Bland annat har jag faktiskt haft en del spelningar på sistone. Förra helgen hade jag två stycken, som var varandras motsatser. Den första på fredagen i Uddevalla, med en (1!) person i publiken, och den andra på söndagen i Göteborg för en publik på ungefär fyratusen.

I Uddevalla spelade jag som gästartist tillsamman med Gunnar och Olof Källström, på Uddevalla regionteater. Jag blev så glad när Gunnar frågade om jag ville vara med, eftersom han är en av mina största förebilder vad gäller visor. Upplägget var fantastiskt, Gunnar och Olof satt med var sin gitarr och var sin kopp kaffe vid ett dukat bord och framförde sång på sång medan de småpratade med varandra och publiken. Med jämna mellanrum fick jag komma upp och spela en bit. Ett så bra koncept – och så lyckat det blev! Att publiken bestod av en person (eller mja, räknar man in teknikern och Sofia som var med så blir det väl tre rent tekniskt, varav en betalande) gjorde liksom ingenting. Jag hade minst lika trevligt framför scenen som på, och jag hoppas på att få göra om det igen.

IMG_22671

IMG_22791

På söndagen var det dags igen. Den här gången med helt andra premisser. Jag hade blivit anlitad för att utgöra musikinslag på den stora manifestationen inför klimatmötet i Paris, som började samma dag. Tanken från början var att det skulle vara fler band, men bara några dagar innan hoppade de andra av på grund av osäkerhet med säkerhetsläget, polispådrag och hela baletten. All respekt för det, jag och mina medmusiker Nova och Mats hade liknande tankar.

Som tur var gjorde vi spelningen. Och vilken spelning – jag hade hur kul som helst! Enligt trafikpolisen var det ungefär 4000 människor i demonstrationståget gick från Gustav Adolfs torg till Götaplatsen. Det var ett tag sedan jag hade en spelning av det slaget, och när vi klev upp på scenen undrade jag lite varför. Få saker ger en större kick än att ställa sig och sjunga inför en folkmassa som samlats för något de tror på. Vi gjorde Tanken som räknas och Vissa tänker andra tankar (liknande titlar, jag vet, men temat inbjöd liksom till det), med fingrar stela som fiskpinnar i novemberblåsten. Jag och Mats på gitarr och Nova på bas.

IMG_23181

IMG_23191

Två väldigt olika men väldigt roliga spelningar. Jag hoppas så på att få göra fler framöver.

Vindkraften & kärnkraften – ärrade slagskämpar

Det finns vissa saker som liksom alltid har stått mot varandra. Saker som har varit varandras motsatser och kastats mot varandra i bittra kamper så länge det går att minnas. När jag var liten så var de här kamperna ofta på liv och död, även om det nu när man tänker tillbaka på det känns ganska harmlöst.

Nintendo mot Sega.
Hemglass mot Glassbilen.
Mac mot PC.
Sibräcka mot Valla (lokala fotbollslag på Tjörn, jag fattade aldrig vilket som var vilket).

Vissa av de där kamperna försvann med åren (Nintendo ”besegrade” Sega i slutet av nittiotalet och Glassbilen försvann utan att nån märkte det), och vissa har fortsatt. Men nästan aldrig fortsätter kampen att se likadan ut. Mac och PC funkar på ungefär samma sätt nu, det är till och med ofta samma företag som tillverkar datorkomponenterna. Sibräcka och Valla har jag tyvärr ingen aning om hur det går för.

Jag växte upp i ett rödgrönt hem där kärnkraften var något som skulle bort, det förstod jag tidigt när jag såg skivomslagen på proggalbumen i vardagsrummet. På skivorna sjöng Turid och Dag Vag låtar som Solens visa och Stoppa all atomkraft. Jag lyssnade med stora öron. Tjugo år senare hade jag blivit miljövetare med inriktning mot fysik och energisystem, och hade nya anledningar att vara skeptisk mot kärnkraft. Men det var inte kärnkraftsmotstånd det här inlägget skulle handla om egentligen.

IMG_06841

På skivomslagen (som ni kan se exempel på här ovanför, jag har dem i min skivsamling nu!) och i sångtexterna pekades ofta vindkraft och solkraft ut som de idealiska, framtida kraftkällorna. Det rena, goda, vackra och oproblematiska. Detta stod mot kärnkraftens grå betonglandskap. Ett tydligt exempel finns också i slutscenen på Tage Danielssons film Sopor och en stor mängd andra filmer och bilder.

Jag är egentligen för ung för att komma ihåg den bilden av kärnkraft respektive vindkraft, annat än från skivomslagen. Är man yngre än jag och född t ex på nittiotalet kommer man förmodligen inte ihåg skivomskagen heller. Vad är det då för bild man har av ”kampen” mellan kärnkraft och vindkraft?

Förmodligen den som syns idag. Kampen mellan två etablerade kraftslag, där båda är en del av verkligheten i ett Sverige som vill åt många olika håll samtidigt. Vindkraften, som när jag var liten beskrevs som lite mystisk och fantastisk, och som egentligen inte fanns annat än som enstaka små experimentverk, är idag en etablerad industri. Att den i helgen faktiskt producerade mer el än kärnkraften i Sverige visar hur stor den faktiskt blivit.

Den är inte längre ett alternativ som man talade om på sjuttio- och åttiotalet. Den är en del av det normala.

På sätt och vis är det fantastiskt. Så sent som när jag gick i gymnasiet hade jag lärare som på fullaste allvar menade att vindkraften var väl en fin tanke och sådär, men skulle aldrig komma att producera nån mätbar mängd el i Sverige.

Nu, ett decennium senare, har den alltså för första gången spöat kärnkraften. Men den är inte den färgglada hippie-vindkraften längre, och bilden av vindkraft som magisk och problemfri är borta. Kampen mellan vind- och kärnkraft ser helt annorlunda ut.

Och det är bra! Argument som att vindkraften aldrig kan bidra med någon el faller numera på sin egen orimlighet, och diskussionen når helt nya nivåer. Med det är inte sagt att man ibland hamnar i ganska frustrerande vindkraftsdiskussioner även idag, men det är en annan femma som jag inte tänkte gå in på nu.

Många menar att det inte går att ta det faktum att vindkraften i helgen producerade mer än kärnkraften på allvar, eftersom Oskarshamnsreaktorerna stod stilla. Men det är lite det som är min poäng – reaktorerna stod stilla av säkerhetsskäl, eftersom det var riskabelt att låta dem gå. Så gott som konstant är det en eller flera reaktorer i Sverige som är stoppade av den orsaken – kärnkraften går alltså inte att betrakta som ett stabilt och ständigt pålitligt kraftslag. Ändå framställs den som det i så många diskussioner, medan vindkraften sägs ha nackdelen att vara instabil och opålitlig.

Det som hände i helgen har visat att det inte är så enkelt. Kampen mellan de båda energislagen fortsätter, men den ser annorlunda ut.

Vindkraften håller på att bli vuxen.
Kärnkraften håller på att bli gammal.

Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

lead_large1

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var ”branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär ”de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som ”Framtidens exportvara”, ”Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, ”Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, ”Globala utblickar”, ”Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, ”Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt ”brain food” och ”raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur ”vanliga människor”, och alltså inte ”entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. ”Entreprenörerna” gick på de ”riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de ”riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av ”entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den ”vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Matnorm?
Matnorm?

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. ”MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till ”köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm

Inte äta nåt annat än ekologiskt i en månad – hur gick det??

I november förra året skrev jag om ett experiment vi gjorde hemma – att bara köpa ekologisk mat under en hel månad. Inte nåt mesigt som ”…om det finns”, utan verkligen bara ekologiskt. Om det var nåt som inte fanns ekologiskt fick vi klara oss utan. Hela upplägget kan man läsa här.

För att göra en lång historia kort vill vi inte få i oss en massa bekämpningsmedel. Och inte att odlarna, djurlivet och alla andra inblandade ska få det heller. Lite inspirerade var vi kanske av #byttilleko

Ska_rmavbild_2013_09_25_kl._22.20.131

Hur gick det då? Svalt vi? Kostade det oss skjortan? Fick vi leva på mellanmjölk och bananer?

Det något antiklimaktiska svaret är: Vi märkte ingen större skillnad. Åtminstone inte kostnadsmässigt. Vi brukar båda räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat varje månad, och när vi räknade ihop utläggen för den här månaden upptäckte vi att det inte skilde sig från övriga månader.

Min matkostnad varje månad har legat på mellan 950 och 2300 kr sedan oktober 2012. Med ett genomsnitt på ungefär 1500 kr i månaden. I november (då vi alltså gjorde experimentet) lade jag ungefär 1300 kr, vilket faktiskt är lite under genomsnittet. Det betyder inte att det är billigare med ekologiskt, för det är det inte, men det betyder att skillnaden i pengar (om man ser till vad man faktiskt lägger ut på mat under en månad) är väldigt liten jämfört med hur mycket kostnaden ändå brukar öka och minska mellan månaderna.

Däremot upptäckte vi lite andra grejer som blev väldigt tydliga när vi faktiskt inte köpte nåt annat än ekologiskt. Nämligen följande:

Ekologiska varor finns i betydligt färre sorter, varianter och smaker. Vilket är jätteirriterande. Det är som att tillverkarna tror att ekologiskt är en sort eller smak i sig. Tacosåsen här nedan var den enda ekologiska som gick att hitta på ICA, i ett hav av icke-ekologiska tacosåser i olika smaker, varianter och storlekar. En sort. Mediumstark. Mediumstor. Vi vill ha lika många sorters ekologisk mat som det finns besprutad mat!

IMG_00411

Ett annat typexempel är senap. Det finns i massa olika varianter. Sötstark. Grovkornig. Grovkorning och sötstark. Med champagnesmak. Extrastark. Ekologisk. Ekologisk? Vad är det för jäkla smak?  Och äter man ost gäller det att man gillar herrgård, eftersom det är det enda som finns på ICA när det gäller hårdost. Gnurrrf.

Ekologiska varor finns bara i små förpackningar. Vilket OCKSÅ är jätteirriterande. I vår affär hemma i stan finns äntligen mjölk i 1,5-litersförpackningar, men på ICA i Kållekärr (där jag handlade med mina föräldrar under jul) fanns bara små enlitrare. Samma sak i många andra affärer. Pasta, ost, gräddfil… De små förpackningarna gör dessutom automatiskt att maten blir dyrare bara på grund av förpackningsstorleken. Av många ekoprodukter vet jag att det finns större förpackningsstorlekar (som jag sett i särskilda ekobutiker), så varför tar inte ”de vanliga” butikerna in dem?

• Ekologiska varor är oftare slut i hyllorna. En bra grej på sätt och vis, det betyder ju att folk köper dem. Men eftersom det finns så få sorter, och kanske för att handlarna är rädda att det inte ska sälja tillräckligt bra, finns det inga ekologiska varor inne alls när de få förpackningarna som stod där tagit slut. Vilket för oss till sista punkten, nämligen att

Ekologiska varor är mycket svårare att hitta. Det kan stå ett berg av konventionell mjölk från antibiotikaätande och besprutningsfodermumsande kossor på bästa hyllplatsen, och på en hylla en bit därifrån, lite avsides, finns ett decimeterbrett utrymme för ekomjölken. Också grr. Platsen i hyllan och hur mycket av respektive produkt som exponeras har jättestor betydelse för vad kunden väljer. Även om just mjölk har börjat bli bättre.

Nu var det ju inte så att vi inte åt ekologiskt alls innan vi gjorde det här experimentet. Tvärtom köpte vi ganska mycket ekologiskt, men långt ifrån allt. Nu efteråt har vi gått tillbaka litegrand igen, åtminstone jag, men vi håller en högre nivå än före och tänker höja den ytterligare. Det har faktiskt blivit bättre i de flesta affärer och så länge vi inte ger oss kommer det fortsätta bli bättre. Alla de här knepigheterna jag skrivit om är lätt lösta om vi visar tillverkare och handlare att vi bryr oss mer än att bara köpa det billigaste.

För varje grönsak jag köper som inte är framtagen med gifter och ohållbara metoder så får tillverkarna en signal om att det inte bara är möjligt att ta fram mat utan gifter, det är dessutom något attraktivt med mat som inte gör att djur, växter och människor far illa.

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för ”parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

579517_463991763674542_455546067_n

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? ”Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Vad gör du om du ser en skylt?

Jag har gjort en liten rockad inom mitt jobb. Från att tidigare ha arbetat med miljömärkning av el och värme så håller jag nu på med livsmedelsbutiker och försäkringar. Just nu är vi inne i diskussioner med många livsmedelsbutiker om kraven på just dessa butiker.

Ett av de många kraven för att en butik ska bli miljömärkt är att den har tydlig skyltning som visar på ekologiska eller på annat sätt miljömärkta varor. Ni vet, de här små lapparna, ofta gröna, som sitter på hyllkanten och uppmanar kunden att välja just den här varan för att den är ekologisk/miljömärkt/Fairtrade eller vad det nu kan vara. Syftet är dels att det ska vara lätt för kunderna att välja de miljöbättre varorna, och dels att överhuvudtaget uppmärksamma kunderna på att dessa varor finns.

butikshylla

Det borde vara en bra grej, och det är det nog också. Men under några år har jag kommit att fundera på hur olika grupper av oss som går och handlar använder de här små skyltarna. Jag tycker de är praktiska för att jag ofta letar efter de miljömärkta varorna och jag sparar tid på att få en tydlig skyltning, men hur funkar det för folk som inte aktivt letar? Eller rentav aktivt väljer bort den typen av varor?

Det är ju faktiskt inte helt ovanligt att människor använder olika miljömärkningar som en indikator som säger att ”Aha, här är en sån där konstig miljö-produkt som säkert är dyr och smakar konstigt. Tyvärr har jag ofta sett exempel på det. Ett av de tydligaste var när jag gjorde mitt första exjobb i Norge, och där arbetsplatsen jag var på hade som arbetsmetod att välja matvaror utan miljömärkning för att sålla bort sånt som verkade dyrt. När vi gick igenom deras inköpslistor visade det sig att de ”av misstag” köpt in en del miljömärkt och att dessa varor faktiskt inte var dyrare än de icke miljömärkta.

Men jag skulle vilja veta – hur vanligt är det att man resonerar så? Hur vanligt är det att den gröna lappen på hyllan som uppmuntrar till att välja något mindre miljöskadligt, mindre klimatpåverkande och med mindre gifter istället leder till motsatsen?

Hur resonerar du när du stöter på den typen av skyltar? Lockas du dit eller stöts du bort?

Mannen med näsan – vem var han?

När jag låg i influensa senaste veckan ägnade jag mig bland annat åt att (åtminstone så länge febern höll sig under 40°) se dokumentärserien om Olof Palme.

Jag föddes 1984, och hann alltså leva två år med Palme som statsminister. Tyvärr för kort tid för att hinna bilda mig någon egen uppfattning. Den bild jag sedan fick av Palme när jag växte upp var delad i två. Det var dels den politiska hjälten, solidaritetens förkämpe och mannen som inte tvekade att säga vad han tyckte om politiska diktaturer. Den bilden fick jag till stor del från media (för det här var på den tiden det fortfarande fanns oberoende socialdemokratiska dagstidningar!) och dels från mina föräldrar.

op

Den andra bilden var av en Palme som undvek att ta tag i viktiga frågor, som slingrade sig ur kärnkraftsfrågan genom att instifta en kompromisslösning som i praktiken betydde att bygga ut mer kärnkraft, och en Palme som inte tog miljöfrågor på allvar. Den bilden fick jag från miljörörelsen och inte minst kulturpersonligheter som Tage Danielsson.Det var väldigt intressant att se dokumentären. Mentalt har jag alltid haft bilden av Palme som en politiker för väldigt länge sedan, i en annan tidsepok. Nu såg jag intervjuer med politiker och andra människor som fortfarande är aktiva, och som arbetade vid sidan av Palme när han var statsminister. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte var så jäkla länge sen. Inte i antal år. Men han är långt borta på ett annat sätt.

Det framgick ännu mer i dokumentären hur komplex Palme var som person. Ofta manipulativ, undvikande och mycket svår att ha att göra med för hans meningsmotståndare. Men också hur han stod upp för frågor och människor på ett sätt som verkar helt främmande idag. Hur han personligen förbannade kriget mot Vietnam och andra politiskt känsliga krig och övergrepp. Hur han stod upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Kanske var det därför han dog.

OP1_660

Jag började gråta i slutet av sista avsnittet, när Anna Lind höll sitt tal vid hans begravning. Lite hade det så klart att göra med att hon själv råkade ut för ett liknande öde, knappt två decennier senare, men mest hade det att göra med vad hon faktiskt sade. Jag sitter på tåget och skriver nu, med dålig mottagning, så jag kan inte gå in och kolla exakt vilka ord hon använde, men det handlade mycket om att Sverige förlorat sin främsta förkämpe för solidaritet och medmänsklighet. Jag har förstått att Palme stod för en mycket aktiv motkraft till främlingsfientlighet och rasism. Han var ett antirasismens ansikte på många sätt. En person av kött och blod som stod där rakt upp och ner och förde kampen mot främlingsfientligheten. Personligen och passionerat. Nu förstår jag också hur bättre varför han var så hatad av rasistiska organisationer, som BSS.Det blev så tydligt i Anna Linds tal att vi en gång för inte särskilt längesen haft en statsminister med sådana egenskaper. Det har vi inte haft sedan dess.

För vem står upp för de värdena idag? Vilken politiker ställer sig i talarstolen och säger att hen inte vill vara minister i ett Sverige där de hatiska och rasistiska tendenserna och idéerna växer sig allt starkare? Idag framstår Jimmie Åkesson som den upplysta, ensamma och organiserade motkraften till politisk osäkerhet och handlingsförlamning. När de andra politikerna skriver skuggbudgetar och gör utredningar kommer Jimmie och säger saker som folk (tror att de) förstår. Här kommer en stark och välorganiserad ledare som vet vad han vill och dessutom kan tala för sig. Vad säger meningsmotståndarna? De senaste åren har bestått av debatter om huruvida man ska ta debatter, om SD ska få vara med på skolpresentationer och huruvida sverigedemokratiska riksdagsledamöter ska få sitta kvar efter att ha visat sig öppet rasistiska, sexistiska och våldsamma. Men vilken annan politiker ställer sig upp och säger tydligt att Sveriges framtid tillhör inte de främlingsfientliga grupperna så att svenskarna tror dem? Inte Reinfeldt. Inte Löfven.

Palme hade gjort det. Och även om jag tycker Palme brast som politiker på många sätt har jag insett hur briljant han var. Och jag förstår bättre nu den sorg som drabbade Sverige när han mördades. Någon sade i dokumentären att ett nytt politiskt klimat föddes med Palmemordet. Kanske stämmer det. Vi har så lätt att anpassa oss till det politiska klimat vi lever i och betrakta det som en självklarhet. Hade Palmes Sverige, med nazisterna och andra världskriget i halvfärskt minne, trott på oss om vi sade att vi snart kommer att ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? För att citera Sune Finåker; Folk glömmer jävligt fort.

Så vad vill jag ha sagt? Att det var bättre förr? Nej, egentligen inte. Jag tror att ungefär vad jag vill ha sagt är att just nu framstår politiken för många som en-modig-rebell-i-underläge mot en-ansiktslös-massa-politiker. Vi har ingen konkret person att identifiera sig med och tro på för den som inte vill tro på Jimmie Åkesson. Det hade vi behövt.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

jul_994398c

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

thetruth

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.

Vad är det som bekymrar Emanuel?

Hej och hå och nu är det 2013. Nytt år och förhoppningsvis lite nya tankar. Som jag skrev häromsistens är det en hel del saker som bekymrat mig de senaste månaderna. Och inte bara lite lätt sådär utan tyvärr ganska rejält. Det är framför allt två saker. Här kommer den första.

Kanske började det med att jag satte igång att göra research inför min bok som jag började skriva i november. Det är en science fiction-roman som utspelar sig ungefär 100 år framåt i tiden. Klimatet har i boken utvecklats ganska exakt i linje med de forskningsresultat som Världsbanken publicerade i samband med klimatmötet häromsistens. Nämligen fyra grader över genomsnittstemperaturen 1990. Jag ville få det som händer i boken så väl underbyggt som möjligt, så jag började läsa böcker, artiklar och forskningssammanfattningar. Inte om hur många grader hit eller dit utan om vad fyra graders höjning innebär i praktiken.

Det har varit svårt, även för mig som ändå pluggat de här ämnena i sex år på universitetet, att ta in mentalt vad en sån förändring av världen skulle innebära. När man sätter sig in i det verkar det så främmande. Rentav löjligt. Jag tänker när jag läser böckerna och artiklarna att det där kan bara inte stämma! Så kommer säkert många av er läsare att tänka också inom tio sekunder, för kommer en jävligt snabb sammanfattning.

Global-Warming-Deniers1

Det finns fortfarande skrämmande många i vårt välutbildade Sverige som tänker att fyra grader, det är väl inget? Det är ju tio grader varmare idag än det var igår. Och det beror inte på att man är dum i huvudet, det beror på effekterna av en höjning på fyra grader är väldigt svåra att förstå och ta in. Jag kan inte på ett futtigt blogginlägg förklara ens en bråkdel av de förändringar vi kan vänta oss. Kortsiktigt handlar det om en ökad frekvens av extrema oväder (stormar som tidigare inträffade kanske vart hundrade år, kommer att inträffa ungefär vart fjärde år) som Katrina och Sandy, tillgången till rent vatten i stora delar av världen kommer att minska eller upphöra när glaciärer försvinner för gott (vilket leder till svält när jordbruken inte längre kan producera), kustområden längs kommer att dränkas, skogsbränder kommer att härja i Sydamerika, Centraleuropa, Asien och Australien, öknar kommer att spridas i ett brett band runt ekvatorn (Sahara kommer förmodligen att täcka stora delar av Spanien), tropiska sjukdomar som t ex malaria når Europa, USA och Ryssland, många miljoner, kanske miljarder, människor kommer att bli flyktingar på jakt efter nytt hem, etcetera, etcetera etecetra…

Det låter som skräckpropaganda. Eller som manuset till en katastroffilm. Men det är sammanfattningen av tiotusentals forskningsrapporter, varav en del funnits på universitetsbiblioteken i uppemot tjugo år. Läs gärna Den stora förnekelsen av Ander Wijkman och Johan Rockström, samt Sex Grader av Mark Lynas för bra sammanfattningar. De finns på de flesta bibliotek.

Nu skummar du kanske vidare i texten och ser efter om jag över huvudtaget skrivit nåt nytt som du inte redan läst nån annanstans. Det är så vi gör. Jag också, för det mesta. Vi har hört det förut, och vi tröttnar på det. Global uppvärmning är sååå 2007. Problemet är bara att ju mer vi skummar vidare i texten och ju mer vi fortsätter att göra som vi gjort tidigare, desto svårare kommer det bli att skjuta undan vad som verkligen händer.

I vårt eget lilla land kämpar Sverigedemokraterna för minskad invandring till Sverige. Inom det här århundradet kan vi ha ett flyktingtryck på vårt land på i storleksordningen hundra miljoner människor. Jag skojar inte. Sverige ligger jävligt bra till, med större delen av landytan bekvämt placerad strax under polcirkeln. När växtzonerna flyttas närmare polerna och gör sandöken av Grekland och Turkiet kommer vi att kunna odla oliver och vindruvor i Härjedalen. Sverige kommer, ironiskt nog, troligen att få ett attraktivare klimat, även om regn, plötsliga översvämningar och oväder kommer att göra livet här mer riskabelt.

Här kommer alltså det andra som gör mig bekymrad in. På så många plan just nu, både lokalt, i Sverige och i Europa, blåser starka främlingsfientliga vindar. I Grekland och Ungern (tror jag det var) vill nazistiska partier upprätta nationella register över judar. I Sverige växer såväl Sverigedemokraterna som de mer radikala nationalistiska partierna. SD har gått från att vara ett främlingsfientligt småparti på marginalen till att i vissa mätningar vara Sveriges tredje största parti. Jimmie Åkesson har lyckats med bragden att göra något som för tio år sedan tydligt kändes igen som en rasistisk rörelse till en folkrörelse. Missnöjet är stort i Sverige, över många saker. Vilket inte är konstigt, eftersom det finns mycket att vara missnöjd över. Och här kommer Jimmie Åkesson och erbjuder något så unikt som en enkel lösning. En lösning som dessutom känns bekväm och frigörande, eftersom den innebär en syndabock. Nämligen icke-svenskarna. Invandring är komplext och svårt, vilket gör det till en perfekt sak att skylla alla möjliga problem på. Att sverigedemokratiska politiker som grupp rent statistisk har en mycket högre brottsfrekvens än invandrare som grupp bekymrar oss uppenbarligen inte. Inte heller när de högsta företrädarna, däribland riksdagspoltiker, kallar folk för horor, babbar och blattelovers. Väljerna förlåter dem. Tycker de rentav att det är okej? SD utmanar MP som tredje största parti. Miljöpartiets språkrör ställs mot Sverigedemokraternas järnrör.

0

Vad som hänt de senaste tiden är att denna syn sakta glidit över till att bli folklig. Hundratusentals människor rasar på facebook över att ”PK-maffian” har gått för långt. Pepparkaksgubbarna förbjuds på dagis! Man får inte säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist! Tintin försvinner från biblioteket! SVT censurerar Kalle Anka på julafton! Nu tycker till och med jag att det gått för långt! Nån gräns får det finnas!

Men vad är det som gått för långt? Var är det människor blir arga på? Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bröna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett av ett trettiotal Tintinalbum flyttades till en hylla tio meter bort. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte den svenska PK-maffian, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen.

Ändå upprörs tiotusentals, rentav hundratusentals svenskar och säger att nu har det gått för långt! De främlingsfientliga partierna är inte sena att hoppa på tåget och knyta till sig nya sympatisörer. Vilket märks. I senaste partisympatimätningen från SKOP hade SD 7,8 procent, större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, centern och vänstern.

Vi har alltså en annalkande klimatkatastrof framför oss samtidigt som de främlingsfientliga åsikterna växer allt starkare. Sverige kommer inom några decennier att vara ett av få relativt säkra länder att bo i, samtidigt som allt fler svenskar vill sluta ta emot invandrare.

I min skalle får jag upp bilder av Sverige om några decennier, där en stark nationalistisk politik sätter stopp vid gränsen för den som vill ta sig in. Ska vi be tio miljoner flyktingar att vända om? Tjugo miljoner? Femtio miljoner? Tänker vi oss att de helt enkelt stannar i sina sönderbrända, uttorkade, översvämningsdrabbade och malariadrabbade länder medan vi dansar kring våra midsommarstänger med våra blonda barn och åker rullskidor nedför våra före detta snötäckta fjäll? Hur många beväpnade gränsposteringar måste vi bygga för att försvara vår svenska kultur när resultatet av densamma står på andra sidan Öresundsbron och gör vad som helst för rent vatten och en liten bit land?

Jag blir inte av med bilderna. Hur jag än försöker. Jag kommer att vara 66 år 2050. Kanske kommer jag att leva ett par decennier till efter det, men vad kommer jag att uppleva? Om jag får barn, vad kommer de att uppleva? Vill jag skaffa barn om jag måste berätta för dem att jag var en av alla dem som inte gjorde tillräckligt för att de skulle få ett liv i en värld utan eskalerande våld, svält, skogsbränder, vattenbrist, flyktingströmmar och krig om resurser?

Jag försöker sluta tänka på det. Men det går inte.

Det kanske är bra.