Det är konstigt med smärta

Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.

Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?

kvinna_fordj2

Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.

Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?

Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör ”på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.

En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.

298098-3x2-340x2272

Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?

Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.

Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.

Och om vad som är riktig smärta.

Så var man opererad igen…

Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig varit på ett sjukhus i hela mitt liv. Kanske nån enstaka gång att man hälsat på nån sjuk släkting, men i princip levde jag mitt första kvartssekel helt utan kontakt med sjukhus. Sen plötsligt, som på en given signal, BAM, blev jag matförgiftad i Kenya, BOM akutinlagd för bäckenbotteninflammation, SMASH opererad för brutna fingrar, BLAM intagen för oförklarliga buksmärtor och BOOM, nu var det dags igen.

Jag började få ont i magen i början av veckan, kanske redan i söndags, men jag tänkte att att det väl inte var nåt särskilt. Helgen hade varit ganska intensiv, med långa resor och nätter på gympasalsgolv, så det var väl nån liten stressreaktion tänkte jag, inget att oroa sig för. På onsdagen hade det blivit värre, jag fick lite feber och svårt att röra mig fort, så jag stannade hemma från jobbet.

Nu hör det till saken att jag varit hemma från jobbet ganska ofta den senaste tiden, av flera olika orsaker. Det har varit tandlagningar och tandvärk, förkylningar och huvudvärk. Saker som åtminstone inte verkar ha med varandra att göra. Förra veckan fick jag ställa in ett möte på grund av att jag hade tandvärk efter att ha satt in en ny krona, så när jag nu hade en arbetsresa till Malmö inplanerad torsdag-fredag så var jag inte direkt pigg på att ställa in den bara för att det värkte lite i magen. Så i torsdags morse hoppade jag på tåget och åkte söderut som planerat.

Till en början gick det ganska bra. När jag väl var framme i Malmö och tog mig till första mötet kände jag mig ganska pigg. I nästan två timmar satt jag och diskuterade biobränslen och hade ingen större tanke på att något inte stod rätt till, mer än att det blev svårare och svårare att fokusera på diskussionen. Sen en promenad till stora torget, en så liten lunch som möjligt (hade knappt ätit under dagen, magen var liksom inte jättepå det här med mat, men jag kände att något var man ju tvungen att stoppa i den även om den protesterade), och så in på nästa möte. Som var betydligt kortare, som tur var. Diskuterade elhandel och miljöfonder i ungefär en timme, och började sedan gå mot hotellet där jag bokat rum för natten.

Efter nån timme hade jag feber och värk lite överallt, och ringde sjukvårdsupplysningen. Det var lång kö, men jag knappade in att de skulle ringa tillbaka. Hade de gjort det kanske jag hade kommit iväg snabbare, men nu förblev telefonen tyst och jag tillbringade natten på hotellet med att vrida mig i kramper mellan tolv och fem ungefär. Nånstans där i vid tre-fyratiden insåg jag väl att det inte var nån större idé att hålla den föreläsning jag egentligen skulle hållit på fredagseftermiddagen, och när det väl var morgon gick jag ner till receptionen för att be om numret till närmaste vårdcentral. Det visade sig finnas en tvärs över gatan. Först ringde jag, men det var så lång kötid att jag tänkte att det är väl lika bra att gå dit istället. Väl där var jag tvungen att ringa och boka tid ändå, eftersom de inte tog emot obokade besök. Så jag satt i väntrummet i en halvtimme och ringde till den vårdcentral i vars väntrum jag satt och försökte komma in i. Till slut kom jag fram och de skickade en sjuksköterska för att titta på mig.

Några prover och mycket väntetid senare var jag på väg därifrån. De visste inte vad det var för fel på mig men tyckte att jag skulle vända mig till akuten. Så jag släpade mig tillbaka till hotellet, packade ihop mina grejer, checkade ut och bad om en taxi (man känner sig lite cool när man står i en hotellobby och ber receptionisten boka en taxi, även om magen håller på att implodera samtidigt). När taxin väl var på plats utspelade sig det första av ett antal språkliga missförstånd som skulle komma att inträffa under helgen, när taxichauffören pekade på mig och sa ”Om?” Jag blev förvirrad och frågade vad han sagt, och då sa han ”Vicke ‘om?”. Jag kände mig jättefånig, men jag fattade verkligen inte vad han menade. Han såg lite utländsk ut, men jag tänkte att det ändå borde varit svenska. Det var i alla fall inte engelska.

Jäag meåste veita vicke’ ‘OM deu beo’ peå” sade sedan chauffören till mig på bred malmöitiska, långsamt som om jag fattade trögt, vilket jag ju också gjorde.

Aha, tänkte jag. Vilket RUM jag bor på. Han fick rumsnumret och körde mig till akuten. Väl på plats blev jag runtskickad mellan ett par olika undersöknings’om, förlåt, rum, innan en läkare kom in och konstaterade att det var blindtarmen som var på väg att brista. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det skulle bli operation och narkos och inläggning och hela klabbet, och på vad som verkade som några sekunder fick jag sjukhusskjorta och plastband om armen och kanyler i händerna och dropp och morfin och…

Mitt i alltihop träffade jag en gammal polare från gymnasiet. Det var något förvirrande att vakna upp och se henne, men jag lyckades i alla fall koppla att hon faktiskt utbildat sig till läkare sist vi sågs, och jag visste att hon numera bodde söderut. Vi tog ett hastigt adjö när jag blev rullad mot operationsrummet, syrgastuberna och narkosen. Kirurgen hette Jimmy, kommer jag ihåg, och narkosläkaren tror jag hette Kim. De var trevliga båda två, men sen kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer.

Förra gången jag blev opererad, för några brutna ben i handen, var det ett sedan länge planerat ingrepp. Jag minns att det gjorde ont i handen efteråt när jag vaknade upp, men att det överlag kändes behagligt och positivt. Den här gången var det helt tvärtom. Jag har bara väldigt svaga minnesbilder, men jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och att jag slängde mig av och an, med någon som höll fast mig och ropade att jag skulle andas in genom näsan och ut genom munnen. Så det gjorde jag, försvann bort igen och kom tillbaka, med samma sak som upprepades. Nånstans där fattade jag att jag hade massa slangar i ansiktet. Det kändes som om jättelång tid gick, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog egentligen. Jag mådde illa men hade varken ätit eller druckit så det fanns inget att kräkas upp. Till slut var det nån som sa att de skulle flytta mig till ett annat rum. Jag hade ingen aning om vilken dag det var, eller ens om vilket tid på dygnet.

Nu är det måndag och har legat inne sedan fredags förmiddag. Fick för några timmar sedan reda på att jag får åka hem i eftermiddag. Det ska bli skönt. Man känner sig väl omhändertagen här men att ligga många dagar på sjukhus känns inte som en särskilt inspirerande (i brist på bättre ord) omgivning. Så många här som mår dåligt, man hör skrik i korridorerna på dagarna och snarkningarna ekar i rummet på nätterna. Har pratat med en del, det finns verkligen en del riktiga olyckskorpar här. Håller verkligen tummarna att så många som möjligt kan bli friska och utskrivna efter mig.

Det bästa som hänt under vistelsen här är att Sofia kom ner från Göteborg i lördags morse och stannade till igår kväll. Önskar att jag hade kunnat följa med henne upp, men hon var tvungen att åka tidigare för jobbets skull och jag blev inte utskriven förrän alldeles nyss.

IMG_21871

Jag fick en krya-på-godispåse av min polare från gymnasiet som var här en sväng i morse. Det var fint. Men nu vill jag hem till Sofia och katten. Några timmar till här bara.

Så här slutade det

I torsdags var det dags. Jag var på sjukhuset strax före sju i sällskap med Isabel, eftersom Sofia inte kunde komma ifrån sitt jobb. Efter ett inte alltför imponerande bemötande i mina senaste kontakter med sjukhuset var jag väl lite nervös att något skulle krångla även den här gången. Att vägbeskrivningen till operationsavdelningen jag fått förra gången jag var där inte stämde gjorde väl inte saken bättre. Men genom att fråga oss fram kom vi i alla fall i tid, och jag blev rentav uppropad ett par minuter före avtalad tid.

Sen gick allting som på räls. Jag är inte ironisk nu alltså, allt gick verkligen jättebra. Folk visste vem jag var och vad de skulle göra med mig, jag fick rätt tabletter och behövde aldrig vänta mer än tjugo minuter på nästa procedur.

Benen har både ändrat läge och vridit på sig inne i handen”, förklarade läkaren och visade röntgenbilden från mitt förra besök.

Trasig-hand2

Han förklarade vidare att de förhoppningsvis inte skulle behöva göra någon stor öppning i handen utan att det skulle räcka med ett litet hål för varje ben där de kunde vrida och flytta respektive bendel rätt. Sedan skulle de från sidan montera in två metallstänger som höll benen på plats medan de läkte.

Sagt och gjort. De klippte upp gipset och blottade en gulgrön krokig sak som jag tror skulle föreställa min hand. ”Varför har den sån färg?” undrade en sjuksköterska, och en annan förklarade att det var för att hela handen i princip var ett stort blåmärke. Fingrarna var deformerade och spretade efter ha varit ihopklämda så länge. Jag klädde mig för operationen i flashig gråvit landstingsskjorta och landstingsstrumpor och svalde fem eller sex tabletter, varav de flesta var olika former av smärtstillande. Sedan, efter diverse procedurer rullade de in mig i operationssalen. Alla var trevliga och förklarade hur det skulle gå till. Jag skulle sövas, vilket förvånade mig. Jag trodde man undvek att söva när det gick men tydligen var det betydligt krångligare att lokalbedöva handen. När det var dags fick jag sömnmedlet intravenöst samtidigt som jag fick syrgas genom en slang. Sen är det första jag minns att jag vaknade på ett helt annat ställe, med en statyett av en katt mitt i rummet. Den var svart och stod uppe på något slags mellanvägg. Oj, en katt, tänkte jag.

Jag hade trott att jag skulle vara dåsig och omtöcknad, men jag kände mig klar i huvudet från sekunden jag vaknade. Mer klar i huvudet än när man vaknar en vanlig vardagsmorgon och ska till jobbet. Skillnaden mot vanliga uppvaknanden var att det gjorde rejält ont. Så ont som det gjorde de närmaste tjugo minuterna hade det inte ens gjort när jag bröt benen från början (Dock gjorde det fortfarande inte ondare än en rotfyllning). Efter ett tag fick jag en extra dos smärtstillande intravenöst, och det började så småningom kännas bättre. Jag skickades på röntgen igen med följande resultat:

lagad-hand2

Det första jag tänkte på var naturligtvis de två metallstängerna. De ska sitta där i två veckor innan de plockar ut dem igen.

Nästa grej jag lade märke till, som kändes betydligt läskigare när jag insåg det, är att längden på ringfingret förändrats rejält. Det var något jag tänkt på redan innan operationen, att ringfingret plötsligt verkade mycket kortare än långfingret (skillnaden mellan fingrarna var alltså mycket större på vänsterhanden än på högerhanden), men nu syntes det tydligt på röntgenbilden att benen flyttat sig så långt och vridit sig inuti handen att fingret blivit betydligt kortare. Jämför bilderna här ovanför; på första bilden, innan operationen, är första benet i ring- och lillfingret lika långa. På undre bilden syns att benet i ringfingret egentligen ska vara betydligt längre.

Det gör fortfarande ont, men det var som värst första dygnet. Jag fick morfintabletter som gjorde att jag sov säkert 16 timmar första dagen och natten. Det var en väldigt underlig känsla att somna så lätt gång på gång, fast jag egentligen inte var sömnig. Knarkigt.

Nu kommer jag (troligen) att sluta blogga om den här historien. Det finns en massa andra intressanta saker att skriva om. Tack alla ni som hört av er och peppat och brytt er om.