En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.49

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

SkaCC88rmavbild-2015-08-31-kl.-10.23.34

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, “Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

Lollipopocoaster, mina hjältar bara dör

Idag tänkte jag skriva om något som gör mig ganska ledsen. I lördags var jag på konsert med ett band som varit mina idoler sedan jag var 16 år. Jag har följt dem till och från sedan dess och under hela den här tiden, nästan halva mitt liv, har jag haft den där magiska känslan av att de är något alldeles unikt och fantastiskt.

Fram till i lördags.

Jag har varit på över tjugo spelningar med det här bandet genom åren, och alla har inte varit fantastiska. Men de flesta har varit bra, och en hel del har faktiskt varit fantastiska. Som i mars förra året, då de gjorde en så helgjuten spelning att taket lyfte, nästan bokstavligen. Men efter “spelningen” i lördags får jag anstränga mig för att kunna tänka tillbaka till det band jag en gång lärde känna.

För hur mycket jag än vill älska dem så är det svårt när större delen av bandet är påtagligt berusade redan i början av spelningen, och sedan dricker sig aspackade under återstoden av de plågsamma sextio minuterna. De missar att spela sina instrument, glömmer texter, glömmer ackord, spelar fel låt, tappar trumpinnar, har ingen planerad låtlista och ser ut som en öldrickande gymnasieklass på skolresa.

emptybeer

Det är klart att ingen musikgrupp kan leva upp till att vara de magiska idoler som en sextonåring ser framför sig. Men det handlar inte riktigt om det. De har mängder av fans som älskar dem, och som reser långa vägar för att se dem spela. Vi sitter i stolar eller på golvet, klappar frenetiskt och visslar, för vi vill att det ska vara bra! Vi ger dem chans på chans att reparera den hopplöst misskötta spelningen, men det blir bara värre och värre. Och det handlar inte bara om alkoholen, utan om hela sitationen. Det värsta är kanske att vi inte ges en chans att ta dem på allvar. Att de skämtar bort och hafsa bort låtar som betyder så mycket för så många. Inget är på allvar. Vi får skylla oss själva som trodde vi skulle få höra ett bra band. Som publik får man intrycket att de totalt skiter i att vi är där. Vi känner oss förolämpade.

Det gör ont att skriva de här meningarna, och jag önskar att jag egentligen inte menade dem. Jag blir så ledsen av att se människor som har så mycket att bjuda på, och som så många ser upp till, slarva bort den chans de har. Jag skämdes inför min flickvän och mina vänner efter att ha talat så gott om bandet före spelningen. Vad skulle jag säga nu? Att det är den här cirkusen jag lyssnat på sen jag var 16?

Kanske var det alkoholen.
Kanske var det sammanhanget.
Kanske var det att ingen av dem känner sig engagerade eller har lust att spela längre.

Men då ska man inte ta en sån spelning. Särskilt inte när man är headline för konserten och det avslutande bandet för kvällen. I så fall tackar man nej. Även om man egentligen är världens bästa band.

Förkyld, men ångrar ingenting!

jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen
huvudvärk
och knarkar Panodil

jag missar jobb och plikter
där jag ligger i min säng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!

Edith-Piaf-II

(När vi ändå är inne på gamla dikter alltså. Jag var inte lika medskyldig till förkylningen den här gången som när jag skrev den)

Och de nominerade är… (trumvirvel)

Häromsistens utlyste jag en omröstning om vilken titel jag borde ha på skivan. Har fått in en massa röster nu och resultatet blev…

Plats 9 – Hinna ifatt – inga röster alls!

Plats 8 – Vi har gjort nånting som ingen annan nånsin gjort förut – 2 röster!

Plats 7 – Birger Jarlsgatan 3 – 4 röster

Plats 6 – Äntligen – 4 röster, 2 förstaplatser

Plats 5 – Vimmelkantig – 5 röster

Plats 4 – Vända blad – 5 röster, 3 förstaplatser

Plats 3 – Din terapeut – 8 röster, 1 förstaplats

Plats 2 – Inte riktigt än – 9 röster, 6 förstaplatser

Plats 1 – Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt – 12 röster, 7 förstaplatser

Tack alla som har röstat! Det blev långt ifrån det resultat jag hade gissat på. Jag är nu 90% säker på att jag kommer att välja antingen Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt eller  Inte riktigt än. Jag är nog egentligen mer förtjust i det sistnämnda, men beroende på hur bra Jag skulle aldrig-låten blir så kanske det är en bättre titel på hela skivan. Är nog egentligen aningen skeptisk till att ha en låttitel som titel på skivan om den inte sammanfattar skivan på ett bra sätt, vilket jag inte är säker på att den här gör. Eller?

Tänk, vad mycket det är att ta ställning till när man gör en skiva! Man kan ju också göra som Josefin Mälberg och kalla skivan för sitt eget namn. Men nja. Jag vill ha ett konkret namn på skivan.

265008_137596399649621_137592749649986_243991_5561990_n

Vad ska skivan heta?

I början av augusti mixas skivan. I slutet av september/början av oktober planerar jag att släppa den. Men mycket ska göras innan dess. Några få ytterligare påläggsinspelningar ska göras, promotion och marknadsföring ska förberedas, omslaget ska ritas och… det viktigaste av allt!

Skivan måste få en titel!

Tidigare har de hetat saker som Vissa tänker andra tankar…

vissatanker

…eller Vår revolution…

revolution

…eller Tjatiga sånger…

tjatiga

…för att inte tala om EPn med det krypiska namnet 13 pensionärer och en stressad jugoslav!

13pens_slutg

Men den här gången är det på riktigt. Den här gången är det mer än en vardagsrumsinspelning med obefintlig budget. Den här gången blir det 100 gånger bättre än något jag spelat in tidigare! Så vad ska den heta?

Jag har kommit fram till några alternativ:
a) Inte riktigt än
b) Birger Jarlsgatan 3
c) Jag skulle aldrig kasta bort nåt sånt
d) Vi har gjort nånting som ingen annan nånsin gjort förut
e) Din terapeut
f) Vända blad
g) Hinna ifatt
h) Äntligen
i) Vimmelkantig

Några är låttitlar, några är citat ur låttexter, andra är helt fristående ord. Några är föreslagna av fans på Facebooksidan.

Det skulle hjälpa mig massor om ni ville gå in och rösta om vilken titel ni tycker är bäst! Klicka på facebooklänken till höger, eller helt enkelt här! Rösta på upp till tre titlar.

Lögner, rollspel och misslyckade battles

Nämen titta, här var ju fler inspelningar från min och Isabel Evers spelning i Gamlestan för ett par veckor sedan!


Ljugareblues.


Spela Roll.


Hinna ifatt.

Och som bonus kommer här ett ganska långt och utdraget, inte särskilt aggressivt, men desto mer utflippat, poesibattle mellan mig och Isabel.


Ett inte helt lyckat poesibattle…

Den otippade geten

Ja, alltså, det är inga getter som har vält vad jag vet, utan jag menar otippad i betydelsen oförutsedd.

Bengt Berg heter en poet och förlagschef som jag länge uppskattat. Döm av min förvåning när jag igår plötsligt fick ett mail ifrån ovan nämnda poet där han frågade om han fick publicera några av mina dikter på sin blogg! Eller hans förlags blogg, rättare sagt. Jag hade tidigare hört av mig till förlaget, Heidruns Förlag, angående eventuell utgivning av en diktsamling, men fått beskedet att de tyvärr inte hade möjlighet att ge ut den. Så gissa om jag blev glad när jag fick mailet!

Bild-6

Bloggen heter Bokgeten, och du hittar den här. Det är fem korta dikter.

Vädjan från en cyklist

Jag kom nyss hem från gymmet. Det är lite halt att cykla, men funkar utmärkt så länge man tar det försiktigt. Största svårigheten är att en del av cykelbanorna inte är plogade och sandade, eller att man helt enkelt använt dem som förvaringsplats för snövallen som blir när man plogar vägbanan. Resultatet blir att man på vissa sträckor som cyklist är hänvisad till att använda den ordinarie vägbanan (vilket är fullt tillåtet, så länge det inte är motorväg). Dock händer det allt som oftast att arga bilister tutar och blir sura.

I brist på vinterykelbild tar jag en på när vi cyklade till Köpenhamn häromsistens.
I brist på vinterykelbild tar jag en på när vi cyklade till Köpenhamn häromsistens.

Det värsta är när det ligger en sån här slaskrand i mitten av vägen, svart av avgaser och uppvärmd av bilarna. Någon tutar på en bakifrån och man tvingar sig ut åt höger, upp på kanten av snö, slask och hårdpackad is. Där balanserar man bäst det går medan bilen bränner förbi, korsar slaskranden i mitten av vägen och sänder en kaskad av avgasslask i knät på en.

Just idag blev jag tutad på av en bil som skulle in i en rondell, som jag också var på väg in i. Jag cyklade i kanske 20-25 km i timmen, och ska man in i en rondell, särskilt med det väglaget, bör man inte köra så mycket snabbare som bilist. Ändå tyckte föraren att jag betedde mig väldigt ohyfsat som tog upp så värdefull vägyta, så både han och en arg kvinna som satt på passagerarplatsen gav mig onda ögat och hötte med nävarna när de körde förbi mig.

I ett utbrott av destruktiv kreativitet skrev jag denna text, som nog är att betrakta som åtminstone nåt slags försök till dikt.

*****************

vet du, jag förstår att du blir arg

du har säkert lagt mycket pengar på din fina bil
så mycket pengar
att du har rätt till
vägens hela bredd

jag förstår att du blir arg
när du inte kan köra med full fart in i rondellen
för att en jävla cykel
är i vägen

hade det varit en bil där framför
hade det varit en annan sak
bilar är seriösa!

jag förstår att du blir arg
det måste vara jobbigt
att vara beroende av ett fossilt bränsle
som håller på att ta slut

att veta att
den dagen du inte får tanka
kommer du inte en meter

medan jag
i min otacksamma uppkäftighet
kommer tio mil
på några smörgåsar och ett äpple

och det måste vara jobbigt
att behöva svepa in barnen på trottoarerna
i ett varmt täcke av avgaser
och se koldioxidhalten öka i atmosfären

medan jag
slipper gå till gymmet

det är orättvist
stackars bilist!

jag förstår att du är arg
men vad jag inte accepterar
är att du tutar och hytter med näven åt mig
när du inte kan köra med full fart in i rondellen
för att en jävla cykel
är i vägen